Avintellektualiserad
Har kämpat en hel del i min dag för att verka intellektuell. Det tyckte jag var det finaste man kunde vara! Tänk att bli respekterad och uppskattad för sitt intellekt, det ultimata!
För er som aldrig brytt er om att befinna er i den världen och tillståndet (grattis förresten!), följer här en liten snabbkurs:
Det gäller alltså att verka vara så bildad som möjligt, man (låtsas) läser avancerad litteratur och (säger att man) lyssnar på svårbegriplig musik. Gärna läser man poesi, helst på natten när man brottas med sina sömnproblem och sin ångest. Sånt drabbas man nämligen av automatiskt när man blir intellektuell.
Det är också viktigt att man tycker rätt, är politiskt korrekt. Man tycker till exempel inte att någon är ful, det finns inga fula människor, på sin höjd tycker man att någon är lite grå. Man väljer inte partner efter utseende heller, möjligen säger man att han har fina händer (ja, tjena...).
Man väljer vänner noga. Det ska vara vänsterradikala medlemmar av Greenpeace. Eller universitetsintellektuella, välutbildade människor som är på gränsen till obegripliga och osociala. Journalister på tidningar som utges i icke-tabloidformat (alltså broad sheet, finns det nåra såna tidningar kvar förutom Smålandstidningen?). Radio- och tv-folk som jobbar i public service är också ok. Psykologer, studenter, lärare och möjligen läkare (helst med erfarenhet av biståndsarbete).
Kläderna är viktiga, men här finns lite olika inriktningar. Som tjej kan man välja det punkiga, lite anarkistiska stuket med kängor och färgglada strumpbyxor och pins. Eller kulturtant/bibliotekariestilen med luftiga växtfärgade linnetunikor, Gudrun Sjödén-klänningar och fotriktiga skor. Eller poetissa med långa svepande kjolar och scarfsar från Indiska och hennarött hår, tänk Kristina Lugn.
Absoluta no-nos är naturligtvis allt som inte är ekologiskt, växtfärgat och bekvämt. Svart ska dominera, möjligen med nån liten färgklick. Velouren hänger kvar också.
I övrigt är det förbjudet att gilla nåt som är mainstream. Pojkband, McDonalds, Hollywoodfilmer, det går inte. När Nirvana slog igenom och blev allmänt kända, slutade alla intellektuella att lyssna på dem - bandet hade blivit mainstream. Det ska vara japansk, fransk eller sydamerikansk film, möjligen Bergman. Man tittar inte på tv i onödan. Teater är naturligtvis det bästa, man vill känna spottloskorna vina!
Man är medveten. Orättvisor ger man sej på, bojkotta Shell till exempel var viktigt ett tag. Men det viktigtaste är att man säger att man tycker så, om man sen stannar på den macken och köper en korv när ingen ser, så har det aldrig hänt. Numera är det inte korrekt att knarka, det var helt ok före 1985.
Man väljer lokal noga. Bibliotek, bokcaféer, ålderdomliga krogar och arbetarhak är godkända.
Enda godkända sporten är fotboll. Möjligen boxning.
Dansa? Njae, möjligen en tangokurs i Barcelona, annars är det inget för intellektuella. På uteställen får man möjligen stå och titta på, lite coolt lutad mot nån pelare smuttande på nån godkänd dricka (mer om det nedan).
Man äter gärna vegetariskt, ekologiskt , närproducerat och rättvisemärkt. Man äter med måtta, är inte för fet, gärna lite blek och mager (annars kan det ju se ut som man är rik, usch). Mat från andra kulturer är bra, då visar man förståelse, samhörighet och solidaritet (borsjtj har ju aldrig varit gott, men måste man så måste man). Rödvin (billigt), kranvatten och pilsner går bra att dricka, inget poshigt.
Man ser lite allmänt plågad och glåmig ut. Osminkat är bra.
Det är, utöver ovanstående, oerhört fel att ha tokroligt, göra bort sej, verka korkad, fuldansa på krogen, inte äga en välfylld bokhylla. Man ska ha en gammal cykel. Man ska vara seriös, vältalig och kontrollerad. Man får ju inte bli en pajas i färgglada kläder!
Jag har försökt avgifta mej själv från det här tänkandet. Jag har helt enkelt lessnat. Det är förstoppat, ålderdomligt och framförallt skittråkigt. Det som är kvar är det som är genuint jag, mina intressen och min smak. Jag strävar inte efter att bli accepterad i den världen längre, jag har slutat göra mej till. Jag räknar mej till de avintellektualiserade.
Det innebär inte att jag plötsligt tycker att American Pie är en jätterolig film eller att det är fint med hawaiiskjortor. Jag har inte plötsligt börjat gilla dansbandsmusik, miljöförstöring, Jerry Williams eller deckardrottningböcker. Kobra är verkligen mitt favoritprogram på tv, men jag gillar Grey's Anatomy lika mycket. Dyrt rödvin är godare än billigt och jag föredrar nya cyklar.
Framförallt har jag slutat bry mej om vad folk tycker, en solidarisk handling så god som någon.
Egensolidarisk.
För er som aldrig brytt er om att befinna er i den världen och tillståndet (grattis förresten!), följer här en liten snabbkurs:
Det gäller alltså att verka vara så bildad som möjligt, man (låtsas) läser avancerad litteratur och (säger att man) lyssnar på svårbegriplig musik. Gärna läser man poesi, helst på natten när man brottas med sina sömnproblem och sin ångest. Sånt drabbas man nämligen av automatiskt när man blir intellektuell.
Det är också viktigt att man tycker rätt, är politiskt korrekt. Man tycker till exempel inte att någon är ful, det finns inga fula människor, på sin höjd tycker man att någon är lite grå. Man väljer inte partner efter utseende heller, möjligen säger man att han har fina händer (ja, tjena...).
Man väljer vänner noga. Det ska vara vänsterradikala medlemmar av Greenpeace. Eller universitetsintellektuella, välutbildade människor som är på gränsen till obegripliga och osociala. Journalister på tidningar som utges i icke-tabloidformat (alltså broad sheet, finns det nåra såna tidningar kvar förutom Smålandstidningen?). Radio- och tv-folk som jobbar i public service är också ok. Psykologer, studenter, lärare och möjligen läkare (helst med erfarenhet av biståndsarbete).
Kläderna är viktiga, men här finns lite olika inriktningar. Som tjej kan man välja det punkiga, lite anarkistiska stuket med kängor och färgglada strumpbyxor och pins. Eller kulturtant/bibliotekariestilen med luftiga växtfärgade linnetunikor, Gudrun Sjödén-klänningar och fotriktiga skor. Eller poetissa med långa svepande kjolar och scarfsar från Indiska och hennarött hår, tänk Kristina Lugn.
Absoluta no-nos är naturligtvis allt som inte är ekologiskt, växtfärgat och bekvämt. Svart ska dominera, möjligen med nån liten färgklick. Velouren hänger kvar också.
I övrigt är det förbjudet att gilla nåt som är mainstream. Pojkband, McDonalds, Hollywoodfilmer, det går inte. När Nirvana slog igenom och blev allmänt kända, slutade alla intellektuella att lyssna på dem - bandet hade blivit mainstream. Det ska vara japansk, fransk eller sydamerikansk film, möjligen Bergman. Man tittar inte på tv i onödan. Teater är naturligtvis det bästa, man vill känna spottloskorna vina!
Man är medveten. Orättvisor ger man sej på, bojkotta Shell till exempel var viktigt ett tag. Men det viktigtaste är att man säger att man tycker så, om man sen stannar på den macken och köper en korv när ingen ser, så har det aldrig hänt. Numera är det inte korrekt att knarka, det var helt ok före 1985.
Man väljer lokal noga. Bibliotek, bokcaféer, ålderdomliga krogar och arbetarhak är godkända.
Enda godkända sporten är fotboll. Möjligen boxning.
Dansa? Njae, möjligen en tangokurs i Barcelona, annars är det inget för intellektuella. På uteställen får man möjligen stå och titta på, lite coolt lutad mot nån pelare smuttande på nån godkänd dricka (mer om det nedan).
Man äter gärna vegetariskt, ekologiskt , närproducerat och rättvisemärkt. Man äter med måtta, är inte för fet, gärna lite blek och mager (annars kan det ju se ut som man är rik, usch). Mat från andra kulturer är bra, då visar man förståelse, samhörighet och solidaritet (borsjtj har ju aldrig varit gott, men måste man så måste man). Rödvin (billigt), kranvatten och pilsner går bra att dricka, inget poshigt.
Man ser lite allmänt plågad och glåmig ut. Osminkat är bra.
Det är, utöver ovanstående, oerhört fel att ha tokroligt, göra bort sej, verka korkad, fuldansa på krogen, inte äga en välfylld bokhylla. Man ska ha en gammal cykel. Man ska vara seriös, vältalig och kontrollerad. Man får ju inte bli en pajas i färgglada kläder!
Jag har försökt avgifta mej själv från det här tänkandet. Jag har helt enkelt lessnat. Det är förstoppat, ålderdomligt och framförallt skittråkigt. Det som är kvar är det som är genuint jag, mina intressen och min smak. Jag strävar inte efter att bli accepterad i den världen längre, jag har slutat göra mej till. Jag räknar mej till de avintellektualiserade.
Det innebär inte att jag plötsligt tycker att American Pie är en jätterolig film eller att det är fint med hawaiiskjortor. Jag har inte plötsligt börjat gilla dansbandsmusik, miljöförstöring, Jerry Williams eller deckardrottningböcker. Kobra är verkligen mitt favoritprogram på tv, men jag gillar Grey's Anatomy lika mycket. Dyrt rödvin är godare än billigt och jag föredrar nya cyklar.
Framförallt har jag slutat bry mej om vad folk tycker, en solidarisk handling så god som någon.
Egensolidarisk.
Kan vi sluta med allt våld?
Fan, vad jag är trött på att höra om allt skit som händer! Det är våld och mord och krig och övergrepp och misshandel överallt.
Idag har jag inte hört annat än skräckhistorier om hur kvinnor behandlas av sina män. Det är misshandel, psykisk och fysisk, både där man kunde ana att det skulle kunna hända och där man absolut inte trodde det skulle finnas. Och jag blir så jävla trött!
Vilket århundrade är detta? Det är inte grottbjörnens folk-tiden, när man släpade hem sin kvinna i håret. Det är inte den mörka medeltiden, eller nåt arrangerat helvetesäktenskap nån gång för 400 år sen. Det är här och nu, i den beckmörka förbannade nutiden!
Svenska män är det, go vänner, som ger sej på dem som älskar dem mest. Och svenska kvinnor som tar emot skiten, blir pissade på och tycker att "jo, men det är jättebra hemma hos oss".
Hur kan man inte vilja värna om den som är mamma till ens barn?
Hur kan man ena dagen förkasta kulturen kring hedersmord och andra kulturers bristande kvinnosyn, för att sen nästa dag ge sej på sin egen kvinna?
Jovisst är det fel att slå sina barn, men om du slår eller terroriserar deras mamma, så misshandlar du ju också barnen!
Och hur kan man stå där och låta sej bli hotad, förnedrad och slagen? (Jag kan alla psykologiska mekanismer bakom detta, men kan ändå inte fatta hur man kan förlora sin självbevarelsedrift så totalt att man bara finner sej.)
Det förekommer massutrotning av kvinnor i en del länder, det ultimata hatbrottet. Kvinnor är så bespottade och smutskastade att det har blivit ok att helt enkelt ha ihjäl allihop. Naturligtvis passar man på att våldta dem först, annars vore det ju nästa slöseri.
Det förekommer handel med kvinnor och barn i syfte att utnyttja dem sexuellt. Man kan idag, 2008, köpa ett barn eller en kvinna att förgripa sej på.
Det förekommer könstympning av små flickor. (Att kalla det omskärelse är bara en tjusig omskrivning.)
Det förekommer våldtäkt som vapen i krig, för att bryta ned och tortera den civila befolkningen.
Det förekommer hot och våld mot kvinnor och barn i deras egna hem, här i Sverige. Det är inte bara "utlänningarna" och "araberna" eller fyllona som gör det.
Det förkommer att män använder dolda hot, gliringar och mobbing för att trycka ned sina kvinnor. De vill styra, kontrollera och använda makten de fått i och med att de är älskade av en kvinna. Svartsjuka män som håller ett järngrepp om kvinnan, ett strypgrepp. Ett livslångt lidande i många fall.
Det finns naturligtvis många offer i det hela. Barnen, kvinnorna, övriga familjen. Och vem ska kunna ändra på allt detta?
Jag tror det är vi som har små döttrar som måste börja. Ge din lilla tjej ett egenvärde, bekräftelse i att hon duger, hon bestämmer om sej och sin kropp. Hon ska inte behöva skämmas för att vara tjej, det gör henne inte mindre värd. Hon har rätt att bli respekterad och det ska vara ett grundläggande krav när hon en dag ska välja en man, det ska vara en självklarhet.
Det är också vi som har små söner som måste lägga grunden. Lär dem att respektera kvinnorna i familjen, skratta inte åt kvinnoförnedrande skämt. Att klä ut sej till tjej, det är till exempel inte det löjligaste en kille kan göra. Om man ger dem en bild av att allt som har med tjejer att göra är fjantigt, mesigt och löjligt, då tror ju barnet det också. Rosa är en tjejfärg? Jo, det är väl möjligt, men blått är ta mej fan ingen killfärg. Fitta kanske inte ska vara det fulaste ordet. Vänd och vrid lite på begreppen.
Använd din egen relation som en mall, vill du att dina barn ska ha en sån relation som vuxna? Det är det nämligen stor sannolikhet att de får, det är det som är ditt barns sociala arv.
Idag har jag inte hört annat än skräckhistorier om hur kvinnor behandlas av sina män. Det är misshandel, psykisk och fysisk, både där man kunde ana att det skulle kunna hända och där man absolut inte trodde det skulle finnas. Och jag blir så jävla trött!
Vilket århundrade är detta? Det är inte grottbjörnens folk-tiden, när man släpade hem sin kvinna i håret. Det är inte den mörka medeltiden, eller nåt arrangerat helvetesäktenskap nån gång för 400 år sen. Det är här och nu, i den beckmörka förbannade nutiden!
Svenska män är det, go vänner, som ger sej på dem som älskar dem mest. Och svenska kvinnor som tar emot skiten, blir pissade på och tycker att "jo, men det är jättebra hemma hos oss".
Hur kan man inte vilja värna om den som är mamma till ens barn?
Hur kan man ena dagen förkasta kulturen kring hedersmord och andra kulturers bristande kvinnosyn, för att sen nästa dag ge sej på sin egen kvinna?
Jovisst är det fel att slå sina barn, men om du slår eller terroriserar deras mamma, så misshandlar du ju också barnen!
Och hur kan man stå där och låta sej bli hotad, förnedrad och slagen? (Jag kan alla psykologiska mekanismer bakom detta, men kan ändå inte fatta hur man kan förlora sin självbevarelsedrift så totalt att man bara finner sej.)
Det förekommer massutrotning av kvinnor i en del länder, det ultimata hatbrottet. Kvinnor är så bespottade och smutskastade att det har blivit ok att helt enkelt ha ihjäl allihop. Naturligtvis passar man på att våldta dem först, annars vore det ju nästa slöseri.
Det förekommer handel med kvinnor och barn i syfte att utnyttja dem sexuellt. Man kan idag, 2008, köpa ett barn eller en kvinna att förgripa sej på.
Det förekommer könstympning av små flickor. (Att kalla det omskärelse är bara en tjusig omskrivning.)
Det förekommer våldtäkt som vapen i krig, för att bryta ned och tortera den civila befolkningen.
Det förekommer hot och våld mot kvinnor och barn i deras egna hem, här i Sverige. Det är inte bara "utlänningarna" och "araberna" eller fyllona som gör det.
Det förkommer att män använder dolda hot, gliringar och mobbing för att trycka ned sina kvinnor. De vill styra, kontrollera och använda makten de fått i och med att de är älskade av en kvinna. Svartsjuka män som håller ett järngrepp om kvinnan, ett strypgrepp. Ett livslångt lidande i många fall.
Det finns naturligtvis många offer i det hela. Barnen, kvinnorna, övriga familjen. Och vem ska kunna ändra på allt detta?
Jag tror det är vi som har små döttrar som måste börja. Ge din lilla tjej ett egenvärde, bekräftelse i att hon duger, hon bestämmer om sej och sin kropp. Hon ska inte behöva skämmas för att vara tjej, det gör henne inte mindre värd. Hon har rätt att bli respekterad och det ska vara ett grundläggande krav när hon en dag ska välja en man, det ska vara en självklarhet.
Det är också vi som har små söner som måste lägga grunden. Lär dem att respektera kvinnorna i familjen, skratta inte åt kvinnoförnedrande skämt. Att klä ut sej till tjej, det är till exempel inte det löjligaste en kille kan göra. Om man ger dem en bild av att allt som har med tjejer att göra är fjantigt, mesigt och löjligt, då tror ju barnet det också. Rosa är en tjejfärg? Jo, det är väl möjligt, men blått är ta mej fan ingen killfärg. Fitta kanske inte ska vara det fulaste ordet. Vänd och vrid lite på begreppen.
Använd din egen relation som en mall, vill du att dina barn ska ha en sån relation som vuxna? Det är det nämligen stor sannolikhet att de får, det är det som är ditt barns sociala arv.
Cohen och Bono
Såg just nåt mycket rörande på tv:
En dokumentär om Leonard Cohen, han står på scen och pratsjunger en av sina låtar på sitt vanliga sega tonlösa vis. Det är vers på vers på vers... Kameran vilar på hans ansikte, man ser inte musikerna bakom alls... men man ser att det är inget vanligt gig för Cohen, han myser, njuter och ser nästan rörd ut.
Jag tänker, ja just det, han var väl nån munk eller nåt... va kul nu han nån övertalat honom att köra ett par låtar på nån välgörenhetsgrej. (Jag vet absolut ingenting om Cohen, ska tilläggas. Har inte lyssnat på honom alls, tål inte hans malande "sång", inte läst nån bok heller. Usch, nu skäms jag nästan lite.)
Så plötsligt klipps en annan kamera in, och man ser Bono bakom en keyboard, Adam Clayton med basen, Larry Mullen bakom trummorna och det var Edge som spelat så ljuvligt på gitarren. Bono stämmer upp och sjunger en vers, Cohen blundar och njuter, man kan ana en tår i ögonvrån. När låten är slut, bugar sej Bono lite lätt mot Cohen som ser ut att kunna börja gråta när som helst. De växlar en blick - ömsesidig uppskattning, stor ödmjukhet och respekt.
En kort intervju med Bono efteråt, han talar om hur Cohen fångat den mörka sidan av livet på ett speciellt i sina texter. Han säger (ungefär):
"He shares so many shades of black. Some of them are almost colourful."
En dokumentär om Leonard Cohen, han står på scen och pratsjunger en av sina låtar på sitt vanliga sega tonlösa vis. Det är vers på vers på vers... Kameran vilar på hans ansikte, man ser inte musikerna bakom alls... men man ser att det är inget vanligt gig för Cohen, han myser, njuter och ser nästan rörd ut.
Jag tänker, ja just det, han var väl nån munk eller nåt... va kul nu han nån övertalat honom att köra ett par låtar på nån välgörenhetsgrej. (Jag vet absolut ingenting om Cohen, ska tilläggas. Har inte lyssnat på honom alls, tål inte hans malande "sång", inte läst nån bok heller. Usch, nu skäms jag nästan lite.)
Så plötsligt klipps en annan kamera in, och man ser Bono bakom en keyboard, Adam Clayton med basen, Larry Mullen bakom trummorna och det var Edge som spelat så ljuvligt på gitarren. Bono stämmer upp och sjunger en vers, Cohen blundar och njuter, man kan ana en tår i ögonvrån. När låten är slut, bugar sej Bono lite lätt mot Cohen som ser ut att kunna börja gråta när som helst. De växlar en blick - ömsesidig uppskattning, stor ödmjukhet och respekt.
En kort intervju med Bono efteråt, han talar om hur Cohen fångat den mörka sidan av livet på ett speciellt i sina texter. Han säger (ungefär):
"He shares so many shades of black. Some of them are almost colourful."
Wrrrröööööömmmm (........) kaaa-tjofff!
Nu har jag varit riktigt grisförkyld i tre dagar. Jättetrist. Min fot är hel och jag vill träna, inte ligga i soffan och snyta mej.
Det har dock en fördel, man hinner läsa och slötitta på tv. Alla som är kvinnor och på nåt vis har ett hem som man delar med en man och ett antal barn, vet att det inte finns så mycket tid till sånt annars. (Jag klagar inte, vill jag poängtera.)
Igår kollade jag på tv en hel del. Helt andra tider än normalt en söndag, utbudet blev annorlunda. Nittio minuter Nord & Syd till exempel, vilken nostalgi. Patrick Swayze till häst i uniform! Det är tevefyraguld som har godheten att sända detta drama på söndagar.
Maken, som också är krasslig, ville som vanligt titta på tråkiga andravärldskrigetdokumentärer på populärvetenskapskanalerna:
Wrrrrööööööm (......) ka-tjofff!
Rrrrrrrrrrrrrrattttttttttattttttttttttaa.
Whiiiiiiiiiooouuuuuuuuuum (.......) kaaaa-tjoff-off-offf-offf.
I tre timmar. Man blir ju lite rubbad efter ett tag. Gladde mej lite åt att jag lärt mej nåt som han inte visste om det nämnda kriget, nämligen var uttrycket "hesa Fredrik" kommer ifrån. Jodå, det var flyglarmssignalen som man använde i Stockholm när det begav sej.
De ovan återgivna ljuden, är förresten väldigt lika de ljud som ackompanjerar det mesta av mitt bloggande. Joho, det är sant, för då (när barnen somnat eller kollar på Bolibompa) sitter vi i samma rum, maken med xboxen och jag vid datorn. Till ljuden får man dock lägga helikopter-flapper, folk som i dödsångest skriker "medic" och en spelledare som säger "enemy troops are airbourne" eller nåt sånt.
Senare på kvällen, dags för en av höjdarna på söndagar (det finns nog ingen annan, förresten); Michael Palin i Himalaya. Underbara program, tyvärr var det sista delen. Ingen kan väl som Palin resa runt så avslappnat och inte behöva låtsas att han har inte har fördomar om resmålen.
Ska sent glömma då han reste med Transsibriska järnvägen och slutligen landade i Samarkand. På typiskt brittiskt manér längtade han efter ett bad, men upptäckte att det fanns badkar men ingen propp på hotellet. Han gav sej ut på stan för att köpa en, otroligt roligt. Han kom till ett enormt varuhus med massor av glasmontrar, diskar och hyllor och personal, men i stort sett inga varor. Det låg en tvål här och där bakom glasen. Ändå kan karln gå omkring och artigt och belevat be att få se på den ena eller den andra tvålen! Jag minns inte om han hittade nån propp, men det är liksom inte poängen.
Igår var Michael Palin i Bhutan. Där träffade han en gammal man som tydligen skrivit en av landets mest kända sånger.
Tänk er själva, Bhutans Ulf Lundell (som hunnit fylla 82 och är nästan blind) sjunger Bhutans "Öppna landskap" på bhutanesiska (?).
När det blir tyst och Palin tackat för upplevelsen, erbjuder han sej att sjunga en av sina sånger.
Joho, det vore kul, tycker bhutanes-Ulf.
Då river Palin av en vers och refräng på "... he's a lumber-jack and he's ok..." och kulturkrocken är komplett. Ingen annan kan göra det som Michael Palin, det kan jag lova.
Vidare ska han ta en båt från Bangladeshs huvudstad Dhaka. Hamnen är ett en virrvarr av stora färjor, små båtar, badande barn och folk som tvättar kläder. "It's chaos", säger Palin, "it's like Venice on speed!".
Nu ska jag gå och kolla om de sänder nåt långsamt kostymdrama på filmkanalerna, det gäller att passa på medan det är eldupphör.
Det har dock en fördel, man hinner läsa och slötitta på tv. Alla som är kvinnor och på nåt vis har ett hem som man delar med en man och ett antal barn, vet att det inte finns så mycket tid till sånt annars. (Jag klagar inte, vill jag poängtera.)
Igår kollade jag på tv en hel del. Helt andra tider än normalt en söndag, utbudet blev annorlunda. Nittio minuter Nord & Syd till exempel, vilken nostalgi. Patrick Swayze till häst i uniform! Det är tevefyraguld som har godheten att sända detta drama på söndagar.
Maken, som också är krasslig, ville som vanligt titta på tråkiga andravärldskrigetdokumentärer på populärvetenskapskanalerna:
Wrrrrööööööm (......) ka-tjofff!
Rrrrrrrrrrrrrrattttttttttattttttttttttaa.
Whiiiiiiiiiooouuuuuuuuuum (.......) kaaaa-tjoff-off-offf-offf.
I tre timmar. Man blir ju lite rubbad efter ett tag. Gladde mej lite åt att jag lärt mej nåt som han inte visste om det nämnda kriget, nämligen var uttrycket "hesa Fredrik" kommer ifrån. Jodå, det var flyglarmssignalen som man använde i Stockholm när det begav sej.
De ovan återgivna ljuden, är förresten väldigt lika de ljud som ackompanjerar det mesta av mitt bloggande. Joho, det är sant, för då (när barnen somnat eller kollar på Bolibompa) sitter vi i samma rum, maken med xboxen och jag vid datorn. Till ljuden får man dock lägga helikopter-flapper, folk som i dödsångest skriker "medic" och en spelledare som säger "enemy troops are airbourne" eller nåt sånt.
Senare på kvällen, dags för en av höjdarna på söndagar (det finns nog ingen annan, förresten); Michael Palin i Himalaya. Underbara program, tyvärr var det sista delen. Ingen kan väl som Palin resa runt så avslappnat och inte behöva låtsas att han har inte har fördomar om resmålen.
Ska sent glömma då han reste med Transsibriska järnvägen och slutligen landade i Samarkand. På typiskt brittiskt manér längtade han efter ett bad, men upptäckte att det fanns badkar men ingen propp på hotellet. Han gav sej ut på stan för att köpa en, otroligt roligt. Han kom till ett enormt varuhus med massor av glasmontrar, diskar och hyllor och personal, men i stort sett inga varor. Det låg en tvål här och där bakom glasen. Ändå kan karln gå omkring och artigt och belevat be att få se på den ena eller den andra tvålen! Jag minns inte om han hittade nån propp, men det är liksom inte poängen.
Igår var Michael Palin i Bhutan. Där träffade han en gammal man som tydligen skrivit en av landets mest kända sånger.
Tänk er själva, Bhutans Ulf Lundell (som hunnit fylla 82 och är nästan blind) sjunger Bhutans "Öppna landskap" på bhutanesiska (?).
När det blir tyst och Palin tackat för upplevelsen, erbjuder han sej att sjunga en av sina sånger.
Joho, det vore kul, tycker bhutanes-Ulf.
Då river Palin av en vers och refräng på "... he's a lumber-jack and he's ok..." och kulturkrocken är komplett. Ingen annan kan göra det som Michael Palin, det kan jag lova.
Vidare ska han ta en båt från Bangladeshs huvudstad Dhaka. Hamnen är ett en virrvarr av stora färjor, små båtar, badande barn och folk som tvättar kläder. "It's chaos", säger Palin, "it's like Venice on speed!".
Nu ska jag gå och kolla om de sänder nåt långsamt kostymdrama på filmkanalerna, det gäller att passa på medan det är eldupphör.
Vad ska babyn heta? Anna-Margareta...
Det är spännande när vänner får barn! Senaste året har tio (det kan vara fler) av mina kollegor fått barn, eller väntar barn. Flera av de lite äldre kollegorna har blivit mor- och farmödrar. Det har följdaktligen blivit mycket bebissnack i fikarummet.
Mest nyfiken är jag förstås på vad det blir för sort, det är det tackålov inte många som tar reda på innan (öppna paket innan är fusk). Sen är det ju spännande att höra om förlossningen, det är nåt sjukligt hos oss kvinnor, vi vill gärna höra om andras barnafödande.
Sen vill jag ju förstås veta vad barnet ska heta, det är så intressant. En del föräldrar kan man ju nästa se babynamnet i ögonen på. Andra är det helt omöjligt att gissa nåt om, det kan bli vad som helst.
Och känsligt är det, gubevars! Det är alltid folk som har åsikter om namn, det associeras kors och tvärs till grannar, patienter och elaka gamla släktingar.
"Ja, bara ni inte döper flickan till Rut, så går det bra med vad som helst", sa svärmor när lilla E föddes. "Olivia är väl fint?"
Olivia?? Usch, nä för mej är det en liten ful hund med underbett som jag kände en gång.
Sen ska man ju helst vara lite annorlunda. Om det nu är William som är det mest populära namnet, då ska man ju helst välja nåt helt annat. Mainstream är ju alltid fult. När vi fick S och hade döpt honom, upptäckte vi senare att hans namn låg tvåa eller trea på listan det året, det hade vi ingen aning om. Vi hade inte hört nån annan som valt det namnet. Från början hade vi tänkt att han skulle heta Jack (ja, jag vet...), men när han väl kommit, var han inte alls nån Jack. Så då var det bara att tänka om, och det var inte lätt.
När vi hade fått lilla E och döpt henne, flyttade ett par med en enorm rhodesian ridgeback (en hund alltså) in i lägenheten under oss. Hunden hette, ja just det, E.
Diskuterade detta med en vän som väntar smått. Hon och sambon hade ett par namnförslag uttänkta, jättefina tyckte jag. Pojknamnsförslaget hade emellertid blivit utskrattat av en bekant, som hävdade att om de valde det namnet skulle barnet bli retat resten av livet. De skulle, som föräldrar, vara ansvariga för att deras barn skulle födas till ett liv som mobbingoffer.
Hoppsan, så får man väl ändå inte säga? Tycker man så kanske man ska hålla det för sej själv.
Själv har jag en hel räcka namn som jag aldrig skulle döpa mina barn till (typ Cassandra, Kevin eller Ronan), men det har ju mer med personlig smak att göra. Kollegorna som fött under året har valt rejäla, klassiska namn till sina barn, det har varit Gustav och Gustaf, Oskar och Nils. Och Sixten, Astrid och Ellen. Det låter som ett gäng gamlingar! Men så är det ju med modet. Jag tycker det är jättefina namn.
Tänk, våra barn kommer säkert att döpa sina barn till Lennart, Börje, Birgitta, Sol-Britt och Rolf. Och deras barnbarn kommer nog att få heta Conny, Annelie, Roger, Johnny, Carina och Tomas. Sen är det väl åter dags för Fredrik, Magnus, Patrik, Malin, Sara och Johanna igen.
Och ramsan som rubriken bygger på, slutar som bekant "... den tjocka och feta."
Mest nyfiken är jag förstås på vad det blir för sort, det är det tackålov inte många som tar reda på innan (öppna paket innan är fusk). Sen är det ju spännande att höra om förlossningen, det är nåt sjukligt hos oss kvinnor, vi vill gärna höra om andras barnafödande.
Sen vill jag ju förstås veta vad barnet ska heta, det är så intressant. En del föräldrar kan man ju nästa se babynamnet i ögonen på. Andra är det helt omöjligt att gissa nåt om, det kan bli vad som helst.
Och känsligt är det, gubevars! Det är alltid folk som har åsikter om namn, det associeras kors och tvärs till grannar, patienter och elaka gamla släktingar.
"Ja, bara ni inte döper flickan till Rut, så går det bra med vad som helst", sa svärmor när lilla E föddes. "Olivia är väl fint?"
Olivia?? Usch, nä för mej är det en liten ful hund med underbett som jag kände en gång.
Sen ska man ju helst vara lite annorlunda. Om det nu är William som är det mest populära namnet, då ska man ju helst välja nåt helt annat. Mainstream är ju alltid fult. När vi fick S och hade döpt honom, upptäckte vi senare att hans namn låg tvåa eller trea på listan det året, det hade vi ingen aning om. Vi hade inte hört nån annan som valt det namnet. Från början hade vi tänkt att han skulle heta Jack (ja, jag vet...), men när han väl kommit, var han inte alls nån Jack. Så då var det bara att tänka om, och det var inte lätt.
När vi hade fått lilla E och döpt henne, flyttade ett par med en enorm rhodesian ridgeback (en hund alltså) in i lägenheten under oss. Hunden hette, ja just det, E.
Diskuterade detta med en vän som väntar smått. Hon och sambon hade ett par namnförslag uttänkta, jättefina tyckte jag. Pojknamnsförslaget hade emellertid blivit utskrattat av en bekant, som hävdade att om de valde det namnet skulle barnet bli retat resten av livet. De skulle, som föräldrar, vara ansvariga för att deras barn skulle födas till ett liv som mobbingoffer.
Hoppsan, så får man väl ändå inte säga? Tycker man så kanske man ska hålla det för sej själv.
Själv har jag en hel räcka namn som jag aldrig skulle döpa mina barn till (typ Cassandra, Kevin eller Ronan), men det har ju mer med personlig smak att göra. Kollegorna som fött under året har valt rejäla, klassiska namn till sina barn, det har varit Gustav och Gustaf, Oskar och Nils. Och Sixten, Astrid och Ellen. Det låter som ett gäng gamlingar! Men så är det ju med modet. Jag tycker det är jättefina namn.
Tänk, våra barn kommer säkert att döpa sina barn till Lennart, Börje, Birgitta, Sol-Britt och Rolf. Och deras barnbarn kommer nog att få heta Conny, Annelie, Roger, Johnny, Carina och Tomas. Sen är det väl åter dags för Fredrik, Magnus, Patrik, Malin, Sara och Johanna igen.
Och ramsan som rubriken bygger på, slutar som bekant "... den tjocka och feta."
Dags att skriva en Småland
Har varit Sverige runt i olika visor eller pop- och rocklåtar. Uppenbart att våra svenska låtskrivare har ett behov av att skildra sina hemtrakter i allehanda mer eller mindre poetiska skapelser. Senaste hemlängtanslåten jag hörde var "Hälsingland" med Tomas Andersson Wij. Den är ju verkligen jättebra, vackert poetisk och nästan-sentimental som det ska vara.
Tidigare har jag varit i Norrköping ett antal gånger, både med Eldkvarn och Magnus Johansson. Lundell var ju där och nosade i "Jag går på promenaden", även om han kanske mest har dragit omkring mej i "Östra Svealand" och "Stockholms City".
Vidare till Linköpingstrakterna med Winnerbäck i "Söndermarken", via Skellefteå med The Wannadies, till Göteborg med sorglöse Hellström, och tillbaka till hörnet vid SevenEleven med Mauro Scocco nånstans i Stockholm.
Ja, det finns säkert hundra andra exempel. Men jag undrar varför ingen skrivit nåt om våra trakter? The Ark? Cardigans? Ola Magnell? Jag tror inte ens Peter Glyt har gjort nån kalmarlåt.
(Jo, det finns ju en kalmarlåt, "Uti Kalmare stad ja där finns det ingen kvast", ni vet. Vi räknar inte den, den gillas inte.)
Har det med dialekten att göra? "... hallau å de, i Kalma e de gutt å vau, pau Kanaulgautan...", njae inget vinnande koncept kanske. Eller "I Smaulann dä ä skaugana stoa och sjöana svatta som sautan...", äh, jag får inte till det riktigt.
Nog är det väl dags att nån skriver en Småland! Jag kan bidra med en poetisk text om lingon, lintottar, röda stugor och gamla kärlekar, om nån annan begåvad person kan slöjda ihop en melodi.
Tidigare har jag varit i Norrköping ett antal gånger, både med Eldkvarn och Magnus Johansson. Lundell var ju där och nosade i "Jag går på promenaden", även om han kanske mest har dragit omkring mej i "Östra Svealand" och "Stockholms City".
Vidare till Linköpingstrakterna med Winnerbäck i "Söndermarken", via Skellefteå med The Wannadies, till Göteborg med sorglöse Hellström, och tillbaka till hörnet vid SevenEleven med Mauro Scocco nånstans i Stockholm.
Ja, det finns säkert hundra andra exempel. Men jag undrar varför ingen skrivit nåt om våra trakter? The Ark? Cardigans? Ola Magnell? Jag tror inte ens Peter Glyt har gjort nån kalmarlåt.
(Jo, det finns ju en kalmarlåt, "Uti Kalmare stad ja där finns det ingen kvast", ni vet. Vi räknar inte den, den gillas inte.)
Har det med dialekten att göra? "... hallau å de, i Kalma e de gutt å vau, pau Kanaulgautan...", njae inget vinnande koncept kanske. Eller "I Smaulann dä ä skaugana stoa och sjöana svatta som sautan...", äh, jag får inte till det riktigt.
Nog är det väl dags att nån skriver en Småland! Jag kan bidra med en poetisk text om lingon, lintottar, röda stugor och gamla kärlekar, om nån annan begåvad person kan slöjda ihop en melodi.
Att älska en pocket
Då och då gör jag räder i bokhandeln, den akademiska eller den anrika eller på nätet. På varuhusen skulle bokavdelningarna lika gärna kunna heta Liza Marklund-avdelningen eller möjligen Stieg Larsson-avdelningen (men han har väl bara skrivit tre böcker, vad jag vet, så det kanske blir lite tunt), och jag har nog kommit lite längre än så i mitt läsade.
Jag är ingen biblioteksmänniska. Om jag ska läsa en bok, så vill jag att den ska vara min, möjligen lånad av en vän - men helst min. Jag vill inte se andras gamla fläckar och hålla i flottiga pärmar på en äcklig biblioteksbok som man skulle kunna koka buljong på.
När jag kommer till bokhandeln, har jag inte sällan glömt vad det var jag hade tänkt köpa från början och får således med mej nåt helt annat hem.
Jag letar främst i pockethyllorna. Pocketböcker passar mitt tillvägagångssätt vid läsning; ligga i sängen eller soffan, läsa under måltid/fika, läsa på lunchen och på stranden. Den är inte tung. Den kan knölas ned i handväskan eller jackfickan, den kan ligga i bilen eller på muggen. (När jag jobbade i färgbutiken, tryckte jag ner en bok i fickan på målarbrallorna och gick och tog en glass i hamnen.)
Pocketen är oöm. Det bästa är när man läst sisådär 150 sidor, då kan man knäcka upp den första gången, sen kan den ligga uppslagen medan man lagar mat eller tar ett dopp. Sand, kaffe, lite vin; pocketen är min vän trots alla fläckar och vikta hörn.
Ibland får jag böcker i present, fina inbundna, dyra böcker med omslag. Oj, det är nervöst. Då får jag läsa på ett annat sätt, med en känsla av att boken ska gå i arv till framtida generationer orörd och hel. Den kanske får antikvärde en dag. Då är det lite konstigt att min överlägset mest värdefulla bok är just en pocket, en tummad förstautgåva av Lundells Jack.
Idag var jag i den anrika bokhandeln, de har ett förnämligt sortiment. Nu efter jul var det dock lite glest i hyllorna. Jag önskade att de hade haft hyllor med bara klassiker, eftersom det var såna jag var på jakt efter idag. Stäppvargen (man kan tydligen "stäppvarga sej", tänkte ta reda på vad det är), Möss och människor eller Öster om Eden hade jag tänkt mej, jag hade gjort en lista. En ensam Vredens druvor var det enda jag hittade som var i närheten, men den läste jag ju i somras.
Fastnade i stället för de två avslutande delarna i Per Anders Fogelströms klassiska serie om Stockholm, obegripligt att jag inte läst färdigt den för länge sen. Fick sen ögonen på en Joyce Carol Oates, det blir det första jag läser av henne. Som mysläsning tog jag också en Paolo Cuelho.
Bokhandlaren sa:
"Jaha, det blev några klassiker idag."
"Japp, man måste ha ett litet lager", sa jag.
Och det är sant. Några orörda, ännu olästa böcker i bokhyllan, det är en verklig skatt.
Jag är ingen biblioteksmänniska. Om jag ska läsa en bok, så vill jag att den ska vara min, möjligen lånad av en vän - men helst min. Jag vill inte se andras gamla fläckar och hålla i flottiga pärmar på en äcklig biblioteksbok som man skulle kunna koka buljong på.
När jag kommer till bokhandeln, har jag inte sällan glömt vad det var jag hade tänkt köpa från början och får således med mej nåt helt annat hem.
Jag letar främst i pockethyllorna. Pocketböcker passar mitt tillvägagångssätt vid läsning; ligga i sängen eller soffan, läsa under måltid/fika, läsa på lunchen och på stranden. Den är inte tung. Den kan knölas ned i handväskan eller jackfickan, den kan ligga i bilen eller på muggen. (När jag jobbade i färgbutiken, tryckte jag ner en bok i fickan på målarbrallorna och gick och tog en glass i hamnen.)
Pocketen är oöm. Det bästa är när man läst sisådär 150 sidor, då kan man knäcka upp den första gången, sen kan den ligga uppslagen medan man lagar mat eller tar ett dopp. Sand, kaffe, lite vin; pocketen är min vän trots alla fläckar och vikta hörn.
Ibland får jag böcker i present, fina inbundna, dyra böcker med omslag. Oj, det är nervöst. Då får jag läsa på ett annat sätt, med en känsla av att boken ska gå i arv till framtida generationer orörd och hel. Den kanske får antikvärde en dag. Då är det lite konstigt att min överlägset mest värdefulla bok är just en pocket, en tummad förstautgåva av Lundells Jack.
Idag var jag i den anrika bokhandeln, de har ett förnämligt sortiment. Nu efter jul var det dock lite glest i hyllorna. Jag önskade att de hade haft hyllor med bara klassiker, eftersom det var såna jag var på jakt efter idag. Stäppvargen (man kan tydligen "stäppvarga sej", tänkte ta reda på vad det är), Möss och människor eller Öster om Eden hade jag tänkt mej, jag hade gjort en lista. En ensam Vredens druvor var det enda jag hittade som var i närheten, men den läste jag ju i somras.
Fastnade i stället för de två avslutande delarna i Per Anders Fogelströms klassiska serie om Stockholm, obegripligt att jag inte läst färdigt den för länge sen. Fick sen ögonen på en Joyce Carol Oates, det blir det första jag läser av henne. Som mysläsning tog jag också en Paolo Cuelho.
Bokhandlaren sa:
"Jaha, det blev några klassiker idag."
"Japp, man måste ha ett litet lager", sa jag.
Och det är sant. Några orörda, ännu olästa böcker i bokhyllan, det är en verklig skatt.
Fru Besserwisser
Ni kanske tycker att jag orättvist gav mej på endast farsor i mitt inlägg om besserwissergenerationen.
"Fan, våra morsor är ju också heeelt hopplösa", kanske ni tänkte.
Jodå, här fortsätter generaliseringen:
Våra mammor tillhör den första generationen kvinnor som, i syfte att en dag verkligen arbeta, skaffade sej en utbildning. Många av dem arbetade hela sina barns uppväxt, och lämnade dessa på dagis. En del stannade hemma tills barnen började skolan. I vilket fall skötte de samtidigt hem och barn till stor del på egen hand (jodå, det är bara att inse).
De drog ett enormt lass förstås, allt det där som vi i vår generation faktiskt delar med mannen i huset. Nu är det nåra damer som rynkar på näsan, men tänk efter:
Våra män kan ju laga mat, starta en tvättmaskin, dammsuga, duka ett bord, handla både mat och kläder utan sin fru, kanske baka en sockerkaka och till och med i många fall stryka en skjorta. Om vi, som jobbar lika mycket utanför hemmet som våra män, vill ha nåt gjort hemma, då kan våra män göra det! (Och gör de inte det, så vet de att vi vägrar ligga med dem.) Det är det inte många av våra farsor som kan!
På mammas tid fanns det väl inte heller mycket utrymme att förverkliga sej själv, kan man anta. Man gick inte på nån mysig kurs i andlig utveckling, tränade på gym eller gick på yoga. Nä, man hämtade sina barn, asade hem dessa samt matkassar på cykeln och ägnade resten av dagen åt hus och hem. Varje dag. Man krusade kanske fortfarande örngottsbanden, dammade ett visst antal gånger per vecka, putsade silver, stickade mössor och broderade dukar till jul. Alltså, allt det där som vi har skalat bort från våra göromål nuförtiden, till förmån för den där yogan eller vad det nu är.
Det var inte många av dem som hade en egen karriär heller. Nä, för det stod fortfarande mannen för. Och kvinnorna hade en enda lång mammaledigheten att leva i. Det kanske låter himla lyxigt, men jag tror personligen inte att det var så jättekul. I alla fall inte om man hade nån typ av aktivitet under skallbenet.
En besserwisser kan väl inte stå ut med att vara gift med nån annan personlighet än den självutplånande? (På detta vis är fru besserwisser inte på nåt vis speciellt olik de tidigare generationernas kvinnor, ty dessa var i stort likadana. Det, får man anta, har varit så sedan Hedenhös.)
Jag tror att det är därför våra morsor är så fruktanvärt undanglidande och ursäktande:
"Ja, jag vet... köttbullarna blev inte så goda som de brukar, det är mitt fel."
De smakar precis som vanligt, jättegott. Det finns inget fel.
Din mamma har råkat slå sönder nåt hemma hos dej. När du kommer hem, ska brottet erkännas:
"Det har hänt nåt hemskt." (Du tror att barnen är på akuten.) "Förlåt, förlåt, förlåt. Det var mitt fel. Ett glas gick sönder. Jag ska ersätta det."
Din mamma (kan också vara svärmor) mår inte bra, du anser att hon behöver gå till doktorn:
"Äh, det är ingenting. Så är det med gamla kärringar. Vi lever så länge vi lever."
"Men det vore ju roligt om du var pigg den tiden då. Man måste inte ha ont bara för att man är över 60."
"Det finns de som har det mycket värre! Har du inte hört om Gittan?"
De verkar drivas av mottot "inte ska väl jag?". De kräver inget, ber inte om nåt och ifrågasätter i stort sätt ingenting heller. De är utplånande, finns inte på kartan, de är förringade till den grad att de bara är en skymt av en skugga av någon som en gång kanske existerade.
Vi, som i vårt tänk, upplever att vi är värda nåt, fattar ingenting. Men, hallå, om man blöder från underlivet när man är 63, då går man väl till doktorn och frågar om det ska va så? Eller? Om man har ont i en arm, inte kan böja fingrarna ordentligt längre, eller hostar utan att vara förkyld - då ber man väl om hjälp, eller?
Nä, man tycker sej inte ha rätt att kräva något. Man har ingen egen personlighet, åsikt, man tycker inte nånting om nåt och har slutat fundera över vad som är meningen. "Nämen, så har det alltid varit. Det finns ingen anledning att ändra på det nu efter 40 år."
En del ber fortfarande sin man om pengar när de ska köpa nåt till sej själva ("ja, jag ser ju inte bra med mina glasögon längre, men jag har haft dom sen 1984, så dom har varit jättebra").
De kör aldrig bil, för det har de fått höra alltför många gånger att de inte är bra på.
De kan inte byta batterier i en ficklampa, "sånt får Bosse göra".
De lagar mat som de inte själva gillar, för den rätten gillar maken.
De har ingen insyn i ekonomin, det har maken alltid skött så bra. (Hallå, hur är det med era pensioner, ladies?)
De kallar varandra för "pappa" och "mamma" i relationen. Hur bra kan det vara? Nu har vi lagt ribban här; "om du tar hand om mitt liv och är min pappa (jag är ju hjälplös och har ingen egen vilja), så tar jag hand om dej och plockar upp efter dej och laddar kaffebryggaren åt dej så du bara kan trycka på knappen om jag inte hinner hem före dej. Ska jag torka dej i rumpan också?"
Vem vill ha det så 2008?
Tack och lov, har många av morsor funnit lite inspiration hos den yngre generationen och börjat ta lite mer plats. En del har satt blåslampa i röven på sina gubbar, "nä, det går inte att putsa fönster med den här utslitna axeln". Det har på vissa håll visats prov på ett jävlaranamma som sällan skådats, när nåns morsa plötsligt var frånskild och åkte till Mallis med Gittan och Maggan. (Tänk på henne, hon som varit på Bali i filmen Masjävlar. Underbart!)
Vissa har tyckt, att nu får det var slut med att lägga all tid på att upprätthålla en snygg fasad! Nu får "pappa" ta hand om sin skit själv. Jag säger inte att det är nån patentlösning, men det unnar jag verkligen de flesta av de här morsorna, det ger dem tid och ork att ta hand om sej själva.
Dags att kliva fram å ta för sej. En del yngre kvinnor är också dåliga på det, de har väl blivit lite smittade av sina morsor. Men jag tror inte det är nån som vill ha det såhär nuförtiden. Eller? Det är väl roligare om vi kör livet ihop? Kul om vi kan lika mycket? Bra om vi kan hjälpas åt? Toppen om jag också kan klippa gräset, om maken ändå tycker att det är roligare att dammsuga?
"Fan, våra morsor är ju också heeelt hopplösa", kanske ni tänkte.
Jodå, här fortsätter generaliseringen:
Våra mammor tillhör den första generationen kvinnor som, i syfte att en dag verkligen arbeta, skaffade sej en utbildning. Många av dem arbetade hela sina barns uppväxt, och lämnade dessa på dagis. En del stannade hemma tills barnen började skolan. I vilket fall skötte de samtidigt hem och barn till stor del på egen hand (jodå, det är bara att inse).
De drog ett enormt lass förstås, allt det där som vi i vår generation faktiskt delar med mannen i huset. Nu är det nåra damer som rynkar på näsan, men tänk efter:
Våra män kan ju laga mat, starta en tvättmaskin, dammsuga, duka ett bord, handla både mat och kläder utan sin fru, kanske baka en sockerkaka och till och med i många fall stryka en skjorta. Om vi, som jobbar lika mycket utanför hemmet som våra män, vill ha nåt gjort hemma, då kan våra män göra det! (Och gör de inte det, så vet de att vi vägrar ligga med dem.) Det är det inte många av våra farsor som kan!
På mammas tid fanns det väl inte heller mycket utrymme att förverkliga sej själv, kan man anta. Man gick inte på nån mysig kurs i andlig utveckling, tränade på gym eller gick på yoga. Nä, man hämtade sina barn, asade hem dessa samt matkassar på cykeln och ägnade resten av dagen åt hus och hem. Varje dag. Man krusade kanske fortfarande örngottsbanden, dammade ett visst antal gånger per vecka, putsade silver, stickade mössor och broderade dukar till jul. Alltså, allt det där som vi har skalat bort från våra göromål nuförtiden, till förmån för den där yogan eller vad det nu är.
Det var inte många av dem som hade en egen karriär heller. Nä, för det stod fortfarande mannen för. Och kvinnorna hade en enda lång mammaledigheten att leva i. Det kanske låter himla lyxigt, men jag tror personligen inte att det var så jättekul. I alla fall inte om man hade nån typ av aktivitet under skallbenet.
En besserwisser kan väl inte stå ut med att vara gift med nån annan personlighet än den självutplånande? (På detta vis är fru besserwisser inte på nåt vis speciellt olik de tidigare generationernas kvinnor, ty dessa var i stort likadana. Det, får man anta, har varit så sedan Hedenhös.)
Jag tror att det är därför våra morsor är så fruktanvärt undanglidande och ursäktande:
"Ja, jag vet... köttbullarna blev inte så goda som de brukar, det är mitt fel."
De smakar precis som vanligt, jättegott. Det finns inget fel.
Din mamma har råkat slå sönder nåt hemma hos dej. När du kommer hem, ska brottet erkännas:
"Det har hänt nåt hemskt." (Du tror att barnen är på akuten.) "Förlåt, förlåt, förlåt. Det var mitt fel. Ett glas gick sönder. Jag ska ersätta det."
Din mamma (kan också vara svärmor) mår inte bra, du anser att hon behöver gå till doktorn:
"Äh, det är ingenting. Så är det med gamla kärringar. Vi lever så länge vi lever."
"Men det vore ju roligt om du var pigg den tiden då. Man måste inte ha ont bara för att man är över 60."
"Det finns de som har det mycket värre! Har du inte hört om Gittan?"
De verkar drivas av mottot "inte ska väl jag?". De kräver inget, ber inte om nåt och ifrågasätter i stort sätt ingenting heller. De är utplånande, finns inte på kartan, de är förringade till den grad att de bara är en skymt av en skugga av någon som en gång kanske existerade.
Vi, som i vårt tänk, upplever att vi är värda nåt, fattar ingenting. Men, hallå, om man blöder från underlivet när man är 63, då går man väl till doktorn och frågar om det ska va så? Eller? Om man har ont i en arm, inte kan böja fingrarna ordentligt längre, eller hostar utan att vara förkyld - då ber man väl om hjälp, eller?
Nä, man tycker sej inte ha rätt att kräva något. Man har ingen egen personlighet, åsikt, man tycker inte nånting om nåt och har slutat fundera över vad som är meningen. "Nämen, så har det alltid varit. Det finns ingen anledning att ändra på det nu efter 40 år."
En del ber fortfarande sin man om pengar när de ska köpa nåt till sej själva ("ja, jag ser ju inte bra med mina glasögon längre, men jag har haft dom sen 1984, så dom har varit jättebra").
De kör aldrig bil, för det har de fått höra alltför många gånger att de inte är bra på.
De kan inte byta batterier i en ficklampa, "sånt får Bosse göra".
De lagar mat som de inte själva gillar, för den rätten gillar maken.
De har ingen insyn i ekonomin, det har maken alltid skött så bra. (Hallå, hur är det med era pensioner, ladies?)
De kallar varandra för "pappa" och "mamma" i relationen. Hur bra kan det vara? Nu har vi lagt ribban här; "om du tar hand om mitt liv och är min pappa (jag är ju hjälplös och har ingen egen vilja), så tar jag hand om dej och plockar upp efter dej och laddar kaffebryggaren åt dej så du bara kan trycka på knappen om jag inte hinner hem före dej. Ska jag torka dej i rumpan också?"
Vem vill ha det så 2008?
Tack och lov, har många av morsor funnit lite inspiration hos den yngre generationen och börjat ta lite mer plats. En del har satt blåslampa i röven på sina gubbar, "nä, det går inte att putsa fönster med den här utslitna axeln". Det har på vissa håll visats prov på ett jävlaranamma som sällan skådats, när nåns morsa plötsligt var frånskild och åkte till Mallis med Gittan och Maggan. (Tänk på henne, hon som varit på Bali i filmen Masjävlar. Underbart!)
Vissa har tyckt, att nu får det var slut med att lägga all tid på att upprätthålla en snygg fasad! Nu får "pappa" ta hand om sin skit själv. Jag säger inte att det är nån patentlösning, men det unnar jag verkligen de flesta av de här morsorna, det ger dem tid och ork att ta hand om sej själva.
Dags att kliva fram å ta för sej. En del yngre kvinnor är också dåliga på det, de har väl blivit lite smittade av sina morsor. Men jag tror inte det är nån som vill ha det såhär nuförtiden. Eller? Det är väl roligare om vi kör livet ihop? Kul om vi kan lika mycket? Bra om vi kan hjälpas åt? Toppen om jag också kan klippa gräset, om maken ändå tycker att det är roligare att dammsuga?
Fotboll på högsta nivå
Jullovets andra fotbollscup med nollnollorna. Vilket helgnöje!
Sonen har liksom alltid kickat boll. Det började med att han gnagde på en boll när han var 7 månader, kastade boll när han var 9 månader och sparkade densamma vid ungefär ett års ålder. Om han ville spela hockey? Nej, det var aldrig ett alternativ ens.
När han var 5 ½ år, deklarerade han bestämt:
"Jag är back, pappa! Fattar du?"
Men varför springer du på topp och gör mål då, undrade vi, och det kunde han inte riktigt svara på. Men strunt samma, han var back i alla fall. Ett tag, sen förstod han att det där med att backa hem inte var hans grej.
Efter det, följde en tid då han knappt ville röra bollen, han ville att alla andra också skulle få vara med. Han ville liksom inte ta bollen ifrån nånannan, var rädd att motståndaren skulle bli ledsen om denne blev av med bollen. Vi förklarade, att det är ju liksom hela grejen; du ska ta bollen från motståndarna och göra mål, det är poängen! Under samma period gav han bort sin rastfrukt på sexårs, om det var nån annan som hade glömt att ta med.
Nu är han snart 8 år och är en liten mittfältsraket (vita spelaren i mitten på bilden ovan) typ Chippen. Laget spelar skjortan av alla jämnåriga. Idag har de vunnit 9 av 10 matcher, och då är den tionde inte spelad än. De två lagen gjorde idag i runda slängar 30 mål och släppte in två.
Jo, man undrar vad det ska bli av dem, nollnollorna. Det ska bli verkligt intressant att hänga med på den resan.
Jo, det är till stor del outhärdligt
Skrev i ett tidigt inlägg om hur hemskt det kan vara att återvända till, och försöka lyssna på musik som man gillat i ungdomen. Gav mej in i ett projekt idag, och tänkte "nu ska det lyssnas och begrundas och utvärderas".
Det började med att jag hittade en låt med Lloyd Cole ("Woman in a Bar") som jag laddade ned. Cole (först alltid tillsammans med The Commotions) tillhörde de som jag lyssnade väldigt mycket på slutet på 80- början på 90-talet. Han har lite speciell röst (som alla sångare jag gillar, enligt maken), skrovlig men ändå klingande. Rotade fram en gammal cd från 1990.
Det ena ledde, som det brukar, till det andra. Nedan följer lite andra gamla favoriter:
"Wicked Game" med Chris Isaak. En verklig jättehit, som alla minns. Idag känns den väldigt töntig, gnällig. Mystiken är borta, Isaak har/hade ett eget tv-program. Usch!
"November Rain" med Guns N'Roses. Det var en fin video till den där, vill jag minnas. Idag, nä 8.30-hårdrocksballad med gitarrsolo, det känns förlegat.
"Save me" med Big Country. Hu, orkade jag inte ens lyssna färdigt på. Bombastiskt och tröttsamt.
"You're Love is King" med Sade. Jodå, den lever. Syntharna känns ju sådär, men det är ok ändå.
"Cover My Eyes" med Marillion. "Easter" gillade jag också, och "Kayleigh" förstås. Men nu? Oäääh!
"Little 15" med Depeche Mode. Nja, fortfarande ok, men det finns andra som är mycket bättre. Väljer hellre "Enjoy the Silence" idag.
"One Way of Life" med The Levellers. Det var en övergående period, den med Levellers. Var på en fantastiskt ösig konsert i Stockholm, det kom jag på att jag hade glömt.
"Fisherman's Blues" med The Waterboys. Så Irlandsromantiskt. Ok, men inte mycket mer.
Nä, det var inte kul alls.
De här har dock överlevt på botten av en flyttkartong med repiga cds, och får komma fram ibland:
Grant Lee Buffalo "Jupiter and Teardrop"
Tom Waits "I Hope that I Don't Fall in Love with You"
Phil Collins "Against All Odds" (ja, bokstavligen)
Lloyd Cole "Ice Cream Girl" och "Undressed"
Tracy Chapman "Fast Car"
Hothouse Flowers "Eyes Wide Open"
The Wannadies "Black Waters"
R.E.M. "Nightswimming" och "Can't Get There From Here"
Eldkvarn "Ett hus på stranden", "Småstadskväll" och "Ta min hand" med flera
Buffalo Tom "Taillights Fade"
The Smiths "This Charming Man" och "Ask"
Oasis "Wonderwall"
Magnus Johansson "Får jag se dej i kväll"
Håller mej till nutid i fortsättningen...
Det började med att jag hittade en låt med Lloyd Cole ("Woman in a Bar") som jag laddade ned. Cole (först alltid tillsammans med The Commotions) tillhörde de som jag lyssnade väldigt mycket på slutet på 80- början på 90-talet. Han har lite speciell röst (som alla sångare jag gillar, enligt maken), skrovlig men ändå klingande. Rotade fram en gammal cd från 1990.
Det ena ledde, som det brukar, till det andra. Nedan följer lite andra gamla favoriter:
"Wicked Game" med Chris Isaak. En verklig jättehit, som alla minns. Idag känns den väldigt töntig, gnällig. Mystiken är borta, Isaak har/hade ett eget tv-program. Usch!
"November Rain" med Guns N'Roses. Det var en fin video till den där, vill jag minnas. Idag, nä 8.30-hårdrocksballad med gitarrsolo, det känns förlegat.
"Save me" med Big Country. Hu, orkade jag inte ens lyssna färdigt på. Bombastiskt och tröttsamt.
"You're Love is King" med Sade. Jodå, den lever. Syntharna känns ju sådär, men det är ok ändå.
"Cover My Eyes" med Marillion. "Easter" gillade jag också, och "Kayleigh" förstås. Men nu? Oäääh!
"Little 15" med Depeche Mode. Nja, fortfarande ok, men det finns andra som är mycket bättre. Väljer hellre "Enjoy the Silence" idag.
"One Way of Life" med The Levellers. Det var en övergående period, den med Levellers. Var på en fantastiskt ösig konsert i Stockholm, det kom jag på att jag hade glömt.
"Fisherman's Blues" med The Waterboys. Så Irlandsromantiskt. Ok, men inte mycket mer.
Nä, det var inte kul alls.
De här har dock överlevt på botten av en flyttkartong med repiga cds, och får komma fram ibland:
Grant Lee Buffalo "Jupiter and Teardrop"
Tom Waits "I Hope that I Don't Fall in Love with You"
Phil Collins "Against All Odds" (ja, bokstavligen)
Lloyd Cole "Ice Cream Girl" och "Undressed"
Tracy Chapman "Fast Car"
Hothouse Flowers "Eyes Wide Open"
The Wannadies "Black Waters"
R.E.M. "Nightswimming" och "Can't Get There From Here"
Eldkvarn "Ett hus på stranden", "Småstadskväll" och "Ta min hand" med flera
Buffalo Tom "Taillights Fade"
The Smiths "This Charming Man" och "Ask"
Oasis "Wonderwall"
Magnus Johansson "Får jag se dej i kväll"
Håller mej till nutid i fortsättningen...
Nu ska det summeras
Då var det alltså till ända, det gamla året. Trevligt år tycker jag, lagom äventyrligt och innehållsrikt.
Det var året då familjen gjorde sin första charterresa. Soligt och blåsigt på Fuerteventura i mars, räckte för att vi skulle vara uppvärmda hela den regniga sommaren. När vi kom till hotellet på natten och sonen fick se poolerna, sa han: "Fan Mamma, det här måste va paradiset!".
I maj 2008 drar vi vidare till Cypern.
14 april fick vi fyra bebisar i huset när Kattamor fick ungar. Vilken suverän tid! (Då har jag redan glömt att de pinkade ner soffan, och att det tog fyra månander innan pinklukten var borta ur badrummet.) Fyra små ljuvligheter och karaktärer:
Sigge Persson, vilken lirare, charmör och snygging!
Helga, den mjuka, ljuvliga gosiga skönheten!
Brunis, vackrast och coolast. En riktig prins.
Och Sotarn, våran kattunge som blev kvar. Kunde inte med att sälja nån som var så liten och sotsvart. Och hon är underbar, tillgiven och vacker.
Vi var på Legoland i juni, nationaldagshelgen när det var så fint väder. Underbart ställe, som vi varmt rekommenderar.
Vi började semestern i Halmstad, med kanonväder tre dagar. (Nu har jag läst att Lundell också varit i Grötvik och badat, det känns bra.)
Den regniga sommaren sabbade alla våra andra semesteridéer. Vi hade tänkt åka till Österlen, norra Öland eller kanske Roslagen. Av detta blev intet, vi ägnade oss åt inomhusaktiviteter och projekt. Gillestugan blev renoverad.
Lagom till makens semester tog slut, kom det fina vädret, ca tio dagar med sol. Då läste jag Steinbeck på stranden och barnen kunde äntligen bada och äta sandiga bullar. Det blev lite solbränna till slut, efter sex veckors semester.
Så började S ettan, han var lite tveksam dagen innan och ville helst lägga ned hela projektet. Han är lite folkskygg, precis som sin mamma. Men allt gick bra när han väl kom dit.
E började på gympa, nåt som hon glatt sej åt hela hösten.
Under hösten gjorde några småresor till brorsan med familj samt Getingborg (eller Göteborg som de flesta andra kallar staden) och Onsala.
På höstlovet var brorsönerna här i tre dagar, och jag fick känna på hur det är att ha fyra barn mellan fem och nio år. Det var jätteroligt och rätt jobbigt. Barnen hade hur kul som helst, vilket ju var det viktigaste.
Nu är också jul och nyår avklarat, dessa också till belåtenhet. I morrn blir det cup med nollnollorna igen, och sen ska maken fläka sej i Nybro Open (tror laget hette Nybro Old Stars, eller var det Old Balls?).
En veckas ledigt till, sen ska vi jobba igen.
Gott nytt år.
Det var året då familjen gjorde sin första charterresa. Soligt och blåsigt på Fuerteventura i mars, räckte för att vi skulle vara uppvärmda hela den regniga sommaren. När vi kom till hotellet på natten och sonen fick se poolerna, sa han: "Fan Mamma, det här måste va paradiset!".
I maj 2008 drar vi vidare till Cypern.
14 april fick vi fyra bebisar i huset när Kattamor fick ungar. Vilken suverän tid! (Då har jag redan glömt att de pinkade ner soffan, och att det tog fyra månander innan pinklukten var borta ur badrummet.) Fyra små ljuvligheter och karaktärer:
Sigge Persson, vilken lirare, charmör och snygging!
Helga, den mjuka, ljuvliga gosiga skönheten!
Brunis, vackrast och coolast. En riktig prins.
Och Sotarn, våran kattunge som blev kvar. Kunde inte med att sälja nån som var så liten och sotsvart. Och hon är underbar, tillgiven och vacker.
Vi var på Legoland i juni, nationaldagshelgen när det var så fint väder. Underbart ställe, som vi varmt rekommenderar.
Vi började semestern i Halmstad, med kanonväder tre dagar. (Nu har jag läst att Lundell också varit i Grötvik och badat, det känns bra.)
Den regniga sommaren sabbade alla våra andra semesteridéer. Vi hade tänkt åka till Österlen, norra Öland eller kanske Roslagen. Av detta blev intet, vi ägnade oss åt inomhusaktiviteter och projekt. Gillestugan blev renoverad.
Lagom till makens semester tog slut, kom det fina vädret, ca tio dagar med sol. Då läste jag Steinbeck på stranden och barnen kunde äntligen bada och äta sandiga bullar. Det blev lite solbränna till slut, efter sex veckors semester.
Så började S ettan, han var lite tveksam dagen innan och ville helst lägga ned hela projektet. Han är lite folkskygg, precis som sin mamma. Men allt gick bra när han väl kom dit.
E började på gympa, nåt som hon glatt sej åt hela hösten.
Under hösten gjorde några småresor till brorsan med familj samt Getingborg (eller Göteborg som de flesta andra kallar staden) och Onsala.
På höstlovet var brorsönerna här i tre dagar, och jag fick känna på hur det är att ha fyra barn mellan fem och nio år. Det var jätteroligt och rätt jobbigt. Barnen hade hur kul som helst, vilket ju var det viktigaste.
Nu är också jul och nyår avklarat, dessa också till belåtenhet. I morrn blir det cup med nollnollorna igen, och sen ska maken fläka sej i Nybro Open (tror laget hette Nybro Old Stars, eller var det Old Balls?).
En veckas ledigt till, sen ska vi jobba igen.
Gott nytt år.
Farväl till Lundell
Volym III är utläst, detta inte utan saknad, kan jag säga. Det har varit ett sanslöst läsäventyr, bättre story kan man knappt dikta ihop.
1992-2007, man får känslan av att Lundell kämpade mycket ensam i en enorm motvind hela tiden. Det var i och ur förhållanden, ensam vårdnad om tre barn (med disk, tvätt och makaronipuddingar), turnéer, skivor i massor. Och så det berömda fittstimsbråket, vilket jag i det närmaste hade förträngt faktiskt. Vilket jävla liv! Jag tycker det hela är rätt patetiskt, a pissing contest av typen:
"jag är feminist, haha"
"men jag har en pick, haha, piluttadej!"
"ja, men jag kan säga att du är sexistisk då, och alla kommer hejja på mej"
"jaha, va rädd jag blir, jag är mer känd än du och äldre också"
"alla män är våldtäktsmän"
"å alla tjejer vill ha sex med välhängda män, men de låtsas bara inte om det"
... ja, ni fattar. Det var ju trendigt med kulturskribentfeminister då, ett helt koppel av dessa gav sej på Lundell, som väl gjorde missen att försöka freda sej. Jag ska inte säga att jag hejjat på nåt av lagen (jag hejjar av princip bara på Leksand och FF), men det hela blev lite löjligt till slut.
Låtlistan ja, den innehåller guldkorn som my all time favv "Stenkusten", niominutersklassikern "Skandinavien" och skönt sentimentala "Två gamla hundar" samt "Jolly Roger".
Får ett mail av en vän som varmt rekommenderar Under vulkanen, vinterns Lundellnyhet, en box med 14 cds och två dvd:er och textbok. Det mesta utgivet och outgivet ryms där, med demos, radiospelningar före första plattan osv, och sträcker sej från 1972 till nu.
Imponerande förstås, men nu tror jag behöver en paus, en Lundell-fri zon.
Ja, ett par dagar i alla fall.
1992-2007, man får känslan av att Lundell kämpade mycket ensam i en enorm motvind hela tiden. Det var i och ur förhållanden, ensam vårdnad om tre barn (med disk, tvätt och makaronipuddingar), turnéer, skivor i massor. Och så det berömda fittstimsbråket, vilket jag i det närmaste hade förträngt faktiskt. Vilket jävla liv! Jag tycker det hela är rätt patetiskt, a pissing contest av typen:
"jag är feminist, haha"
"men jag har en pick, haha, piluttadej!"
"ja, men jag kan säga att du är sexistisk då, och alla kommer hejja på mej"
"jaha, va rädd jag blir, jag är mer känd än du och äldre också"
"alla män är våldtäktsmän"
"å alla tjejer vill ha sex med välhängda män, men de låtsas bara inte om det"
... ja, ni fattar. Det var ju trendigt med kulturskribentfeminister då, ett helt koppel av dessa gav sej på Lundell, som väl gjorde missen att försöka freda sej. Jag ska inte säga att jag hejjat på nåt av lagen (jag hejjar av princip bara på Leksand och FF), men det hela blev lite löjligt till slut.
Låtlistan ja, den innehåller guldkorn som my all time favv "Stenkusten", niominutersklassikern "Skandinavien" och skönt sentimentala "Två gamla hundar" samt "Jolly Roger".
Får ett mail av en vän som varmt rekommenderar Under vulkanen, vinterns Lundellnyhet, en box med 14 cds och två dvd:er och textbok. Det mesta utgivet och outgivet ryms där, med demos, radiospelningar före första plattan osv, och sträcker sej från 1972 till nu.
Imponerande förstås, men nu tror jag behöver en paus, en Lundell-fri zon.
Ja, ett par dagar i alla fall.
Utraskat
Jaha, då var granen utslängd och barren bortstädade. Julen är över i det här huset, och det är lika skönt varje år. Polkagrisstängerna som var kvar är uppätna. Barnen är ute och rullar snöklot.
Nu är det nyårsmiddagen som ska fixas. Tycker det är kul att laga mat när det är gott om tid. I år har vi satsat lite extra på gott vin och champagne, sällskapet är litet så då kan man unna sej.
Vinet kommer från den nionde påvens slott, eller är det påvens nionde slott, ja, skitsamma gott är det i alla fall. Champagnen är den där klassiska i svart flaska, den ser jag mest fram emot, svår beroendeframkallande dryck den där.
Extra glad var jag igår för att min fot kändes hel igen. Jag gav mej på att jogga runt ghettot, det gick fint. Va svårt det är att springa ute, man bli inte så fint pace-ad som man blir på löpbandet. Jag tyckte det gick så fint första kilometern, men sen blev det jobbigt. Hybris, antar jag. Äh, det är bara att ta nya tag. Ser fram emot att slippa halt omkring på gymmet...
Nu är det nyårsmiddagen som ska fixas. Tycker det är kul att laga mat när det är gott om tid. I år har vi satsat lite extra på gott vin och champagne, sällskapet är litet så då kan man unna sej.
Vinet kommer från den nionde påvens slott, eller är det påvens nionde slott, ja, skitsamma gott är det i alla fall. Champagnen är den där klassiska i svart flaska, den ser jag mest fram emot, svår beroendeframkallande dryck den där.
Extra glad var jag igår för att min fot kändes hel igen. Jag gav mej på att jogga runt ghettot, det gick fint. Va svårt det är att springa ute, man bli inte så fint pace-ad som man blir på löpbandet. Jag tyckte det gick så fint första kilometern, men sen blev det jobbigt. Hybris, antar jag. Äh, det är bara att ta nya tag. Ser fram emot att slippa halt omkring på gymmet...
Besserwissergenerationen
Nu, när vi alla har tillbringat mycket tid med våra familjer, vill jag framföra en teori om vår föräldrageneration.
Det handlar alltså om "föttitalistena", som de själva kallar sej. Det tycker de låter fint och sammanhållande på en generation människor som växt upp under alla tänkbara förhållande, mitt i folkhems-Sverige, i skuggan av ett världskrig och ett bondesamhälle som rest sej ur askan, blivit kulturellt och snart skulle bli världskänt för demokrati och mjukporr.
Nu ska alltså ge mej på att generalisera kring dessa människor, eller kanske framförallt männen.
Jag kan säga att det knappt gått en dag i mitt, snart 34-åriga, liv som jag inte blivit har blivit rättad, åthutad, undanknuffad eller tillrättavisad av en man ur den här generationen. De nämligen kan, vet, känner till och har kontroll på hela världsalltet, allt som där i lever och fungerar. De är besserwissergenerationen.
"Hödödu, tjejen. Är det inte bättre du parkerar längre fram där det är mer plats?", sa en man till mej på stan häromdan.
Jag tänkte fickparkera utan för gymmet med min jättestora bil i en jätteliten parkeringsruta. Då knackade den där karl på rutan, och framförde sin idé om var jag skulle ställa min bil.
"Tack, men det går bra", sa jag och backade in bilen i rutan.
Medan jag gjorde det, stod karln kvar på trottoaren och väntade på att få se mej backa på bilarna runt omkring. Han var övertygad om att nåt skulle gå fel, en liten "tjej" i en så stor bil, det kan bara gå på ett sätt. Och jag sände ett litet tack till bilskolläraren som lärde mej fickparkera med i stor volvo.
Sådär blir man tilltalad av besserwissergubbarna; "hödödu", "döö", "grabben" (även om man är 35), "tjejen". Har ni som har en far/svärfar (kan också vara nån utomstående) i den här åldern nångång försökt tala om att ni till exempel har varit på byggvaruhuset, färgaffären, hos bilhandlaren eller till och med nåt elektronikvaruhus och fått lära er att så och så funkar det med tryckimpregnerat virke eller oljefärg på teakmöbler eller trådlösa nätverk utan att era farsor lagt sej i och vetat ännu bättre? Är det inte i själva verket så att de har gjort allt du försöker göra hundra gånger innan? Och så säger de: "hödödu, grabben, jag ska säga dej...".
Besserwissergubbarna kan också allt om matlagning, blöjbyten, barnuppfostran och priset på en liter mjölk, trots att de i själva verket aldrig deltagit i några såna göromål eller inköp. De har bara medfödd kunskap om dessa ting ändå, och är det inte medfött så har Bengt på Västergatan eller Lennart på macken talat om hur det ligger till. Så det är en med heder och samvete svuren sanning, att så ligger det minsann till.
På stormarknaden häromdan, stod jag och barnen vid fiskdisken. Dottern undrade varför vi inte skulle köpa en hel lax, hon tyckte den var fin. Jag förklarade att jag inte kan rensa fisk, så jag betalar gärna nån kompetent fiskhandlare för en färdig filé. Bakom i kön stod en man som började ojja sej över hur hemskt det var att genuina husmoderskunskaper inte fått fäste hos den yngre generationen.
"Vi har råd att köpa laxfilé", sa jag till barnen, vände mej mot fiskhandlarn och tillade "Kan du vara snäll och dra ur benen också?"
Jag gillar att laga mat, men jag vägrar till exempel att göra två kilo köttbullar. Är det då en skam att köpa färdiga köttbullar, om alla ändå tycker att de är goda? Är det en skam att köpa färdiga fiskfiléer, ska vi börja köpa hela kokhöns också och plocka dem ute i trädgården? Ska jag be maken skjuta en bunt harar som vi kan hänga upp på altanen?
Min farfar var målarmästare och säkert grym inom sitt gebit, men om han ville ha nåt rörmokarjobb gjort, så ringde han antagligen till en rörmokare. Såna jobb kräver kompetens, man vill inte ha ett halvdant arbete gjort, man chansar inte och löser det hela lite provisoriskt.
Den här generationen i sin tur, "föttitalistenas" föräldrar, födde upp en hoper ungar som redan från födseln var utrustade med hela den samlade hantverkarkårens kunskaper. Och visst, gu ske pris, visst finns det de som byggt en herrans massa badbryggor och sommarstugealtaner och hängt upp mörkgröna medaljongtapeter i gillestugor. Andra har väl bytt ett och annat tändstift eller avgassystem, dragit el ut till friggeboden eller backat in ett släp till nån omöjlig plats.
"En trasig kobratelefon? Inga problem, ge mej stämjärnet och lödkolven från Clas Ohlson, älskling!", hördes det från sjuttitalsvillorna i min barndom.
"En vattenläcka? Inga problem, Bosse på banken har en grävare. Den lånar vi!".
Oäääh!
Sen undrar de varför vi inte ber dem om hjälp, när nåt går sönder. Nä, för vi vill inte att det ska bli värre!
"Det är lugnt, farsan, vi har ringt rörmokarn. Han är på väg.", det där sista lägger vi till för att försäkra oss om att inte farsan ska hinna komma med verktygslådan (de har alltid med sej egna verktyg) och laga sönder nåt.
"Ska ni verkligen ta hantverkare till det? Vet ni vad ett helkaklat badrum kostar idag? Trettitusen!" Och vi tvingas svara:
"Nej, det kostar 200 000, och det har vi redan lagt på huslånet." Usch ja, det slösas för mycket med pengar. Man kan väl inte köpa nåt som man inte har kontanter till?
När de ska ut på resa, besserwissergubbarna, då är det noggranna förberedelser. Man vill ju till exempel inte bli tvungen att fråga om vägen, det är ju den ultimata förnedringen:
"Vi har ju KAK:s bilatlas! Alla europavägarna är med."
"Men den är ju från 1978..."
"Ja, de har väl inte flyttat på några svenska städer sen dess!"
Nä, men vägarna kanske inte är samma... eller?
Lundell volym II
Nu har jag tagit mej igenom volym II (kallade den första felaktigt för "del 1" vilket jag beklagar, det finns säkert en genomtänkt idé bakom att kalla dem volym I-III) av den digra Lundell-biografin.
Oj, kände jag, vad han har lämnat ut sej och de sina genom åren. Allt är mer eller mindre självupplevt i alla böcker, låtar och dikter. Jag måste tillstå att jag visste väldigt lite om Lundells privatlliv, alla turerna kring alkoholismen och nykerheten, skilsmässorna, barnen, husen och allt annat härj. Ja, jag visste lite, fast jag visste i själva verket också en hel del.
Låtlistan till denna volym innehåller bland annat "Håll min hand hårt" och "Blå Range Rover", ytterligare personliga favoriter. Det är två låtar som, enligt vad jag vet, verkar säga mycket om Lundells person. De skalar av allt skydd från osäkerheten, sökandet, otryggheten, strävan efter andligheten, ensamheten i missbruket, sorgen inför den söndrade familjen, rädslor och kärlekstörsten. Lyssna gärna. (Här hade jag tänkt lägga in nån länk, men det blev inget bra.)
Jag är imponerad av Lundells produktivitet, låtar som jag trodde var gamla, var istället nya och tvärtom. Har bara läst en tredjedel av hans romaner (bättring? ja kanske en dag). Varje bok och skiva/box redovisas i biografin i varsitt eget kapitel, med bland annat "nördfakta" av typen hur många gånger olika typer av sprit nämns i respektive bok. Kul!
Ja, igår skilde han sej två gånger, Lundell. Det var lite mastigt på en eftermiddag. Nu har jag precis kommit förbi redogörelsen för Saknaden (som för övrigt skildrar betydligt fler sexuella äventyr än de tidigare böckerna, om nån nörd bryr sej), en underbar roman som jag rekommenderar. Jag är ju ingen litteraturvetare, men tycker mej begripa this much.
Han får nog stå kvar som husgud i alla fall. Men han har fått kliva ner från pedistalen.
Oj, kände jag, vad han har lämnat ut sej och de sina genom åren. Allt är mer eller mindre självupplevt i alla böcker, låtar och dikter. Jag måste tillstå att jag visste väldigt lite om Lundells privatlliv, alla turerna kring alkoholismen och nykerheten, skilsmässorna, barnen, husen och allt annat härj. Ja, jag visste lite, fast jag visste i själva verket också en hel del.
Låtlistan till denna volym innehåller bland annat "Håll min hand hårt" och "Blå Range Rover", ytterligare personliga favoriter. Det är två låtar som, enligt vad jag vet, verkar säga mycket om Lundells person. De skalar av allt skydd från osäkerheten, sökandet, otryggheten, strävan efter andligheten, ensamheten i missbruket, sorgen inför den söndrade familjen, rädslor och kärlekstörsten. Lyssna gärna. (Här hade jag tänkt lägga in nån länk, men det blev inget bra.)
Jag är imponerad av Lundells produktivitet, låtar som jag trodde var gamla, var istället nya och tvärtom. Har bara läst en tredjedel av hans romaner (bättring? ja kanske en dag). Varje bok och skiva/box redovisas i biografin i varsitt eget kapitel, med bland annat "nördfakta" av typen hur många gånger olika typer av sprit nämns i respektive bok. Kul!
Ja, igår skilde han sej två gånger, Lundell. Det var lite mastigt på en eftermiddag. Nu har jag precis kommit förbi redogörelsen för Saknaden (som för övrigt skildrar betydligt fler sexuella äventyr än de tidigare böckerna, om nån nörd bryr sej), en underbar roman som jag rekommenderar. Jag är ju ingen litteraturvetare, men tycker mej begripa this much.
Han får nog stå kvar som husgud i alla fall. Men han har fått kliva ner från pedistalen.
Mat mat mat
Det eviga problemet och samtalsämnet under lediga dagar med familjen är vad vi ska äta. Det är ju nu man ska försöka ha tid att förnya sej lite och servera nåt annat än falukorv, färdiga köttbullar eller pasta med kyckling (dvs tärnad frusen kyckling som tokvärms och förgylls med nån i stunden påhittad sås).
Problemet är alltid; ska barnen gilla maten? Måste säga att de är välutbildade vad gäller mat, de käkar allt från oliver till broccoli och räkor. Men gränsen går nånstans vid de vi vuxna verkligen gillar; wok med jätteräkor, vårrullar och currykyckling.
Att det är juletider förenklar inte precis saken. Barnen gillar köttbullar, men är i övrigt inga smörgåsbordare. Julafton var tidigare en plåga på matfronten; barnen åt tre köttbullar var och undrade sen var godiset var. Följden blev naturligtvis sockerchock och stolla-rycket genom huset. Sen fyra år tillbaka äter vi därför alltid kalkon på julafton, alla blir mätta och glada och ingen behöver få ont i magen av sill och fett.
Ska nu följa min bloggarkollega Mauro Scocco i fotspåren och börja beklaga mej över matbutikerna i närheten. (Han bor ju på Östermalm, vad klagar han på förresten?) Det är högst ordinärt sortiment förstås, grön-vita eller röd-vita kassar. De gör väl så gott de kan med det de får sej tillsänt, antar jag, men ingen sån butik inbjuder till nåt inspirationsklimax precis. Det är enorma frysdiskar, färdigpackat (neeeeeverrrr touched by the haaaand of maaaan) kött och den evigt permafrostade fisken. Grönsakerna har oftast i sällskap med frukten, rest över halva jordklotet. Det får jag ingen matlust av.
Senaste matinspirationen, är den underbara mat- och släktkrönikan Mina fastrars mat av Paolo Roberto. Måste erkänna att jag nästan grät lite när jag läste att han kämpat med att våga skriva (påhejad av sin fru) eftersom han är dyslektiker. Ja, det är hursomhelst en jättefin bok. Sådär ska en kokbok vara; man vill slicka på bilderna! Och sen en bra historia bakom receptet.
Femman repriserar Hemma hos Jamie. Underbart, förutom att kocken själv blivit lite nöjd och fet...
Barnen älskar matlagningsprogram, det tycker jag är bra. De verkar särskilt förtjusta i Nigella, kanske för att hon alltid gör nåt med choklad på slutet. Jävla matlagningsprogram, säger maken, man blir ju så hungrig.
Kan själv tänka mej att stå och riva parmesan en hel dag när jag har inspiration. Baka matbröd, göra bulgursallad med aprikoser och rostade solrosfrön, pasta med grillad paprika och tonfisk, stekt makrill, hel laxsida i ugnen med örtolja på, tzatsiki, kycklinggrillspett med marockansk marinad, ja... men det är ju ingen vardagsmat tyvärr. Inget jag slänger ihop 16.30 en onsdag när barnen skriker och jag har blodsockerfall.
Idag blev det tacos igen, älskat av samtliga i familjen inkl. katterna som åt upp osten som blev över.
Problemet är alltid; ska barnen gilla maten? Måste säga att de är välutbildade vad gäller mat, de käkar allt från oliver till broccoli och räkor. Men gränsen går nånstans vid de vi vuxna verkligen gillar; wok med jätteräkor, vårrullar och currykyckling.
Att det är juletider förenklar inte precis saken. Barnen gillar köttbullar, men är i övrigt inga smörgåsbordare. Julafton var tidigare en plåga på matfronten; barnen åt tre köttbullar var och undrade sen var godiset var. Följden blev naturligtvis sockerchock och stolla-rycket genom huset. Sen fyra år tillbaka äter vi därför alltid kalkon på julafton, alla blir mätta och glada och ingen behöver få ont i magen av sill och fett.
Ska nu följa min bloggarkollega Mauro Scocco i fotspåren och börja beklaga mej över matbutikerna i närheten. (Han bor ju på Östermalm, vad klagar han på förresten?) Det är högst ordinärt sortiment förstås, grön-vita eller röd-vita kassar. De gör väl så gott de kan med det de får sej tillsänt, antar jag, men ingen sån butik inbjuder till nåt inspirationsklimax precis. Det är enorma frysdiskar, färdigpackat (neeeeeverrrr touched by the haaaand of maaaan) kött och den evigt permafrostade fisken. Grönsakerna har oftast i sällskap med frukten, rest över halva jordklotet. Det får jag ingen matlust av.
Senaste matinspirationen, är den underbara mat- och släktkrönikan Mina fastrars mat av Paolo Roberto. Måste erkänna att jag nästan grät lite när jag läste att han kämpat med att våga skriva (påhejad av sin fru) eftersom han är dyslektiker. Ja, det är hursomhelst en jättefin bok. Sådär ska en kokbok vara; man vill slicka på bilderna! Och sen en bra historia bakom receptet.
Femman repriserar Hemma hos Jamie. Underbart, förutom att kocken själv blivit lite nöjd och fet...
Barnen älskar matlagningsprogram, det tycker jag är bra. De verkar särskilt förtjusta i Nigella, kanske för att hon alltid gör nåt med choklad på slutet. Jävla matlagningsprogram, säger maken, man blir ju så hungrig.
Kan själv tänka mej att stå och riva parmesan en hel dag när jag har inspiration. Baka matbröd, göra bulgursallad med aprikoser och rostade solrosfrön, pasta med grillad paprika och tonfisk, stekt makrill, hel laxsida i ugnen med örtolja på, tzatsiki, kycklinggrillspett med marockansk marinad, ja... men det är ju ingen vardagsmat tyvärr. Inget jag slänger ihop 16.30 en onsdag när barnen skriker och jag har blodsockerfall.
Idag blev det tacos igen, älskat av samtliga i familjen inkl. katterna som åt upp osten som blev över.
Kalkon-tv
Såg verkligen fram emot att se svt-dramat om Strindberg igår.
Men ack, det var nästan lika illa som Snapphanarna förra året. (Som ju handlade om ett gäng efterblivna bönder som gick omkring i de skånska skogarna och viftade med knivar och hotade att slå hela arméer av svenskar på käften. När hämnden sen skulle utkrävas, "they bravely chickened-out". Plågsamma minnen.)
Återigen fick vi nu se kulisser i masonit, innantill-lästa repliker, usla, pinsamma animerade bakgrunder och så all denna finlandssvenska *suck*.
Dessutom lämnas man undrande över varför Strindberg, som inte hade mat för dagen och snart skulle bli vräkt, hade tid och ork att vårda ett par krispigt fräscha pelargoner som han hade i fönstren?
Som grädde på moset:
Den vedervärdige Börje Ahlstedt i rollen som fadren. Usch! Jag väntade på att han skulle börja spotta.
Och den första finlandssvenska flickvännen! Usch. Hon såg helt lobotomerad ut.
Jag tycker Jonas Karlsson är en suverän skådespelare, Sveriges Johnny Depp. Men man fick vänta i 87 minuter innan han blixtrade till igår, då hettade det till mellan Strindberg och Siri von Essen. Däremellan fick han ett par gånger till en härligt strindbergskt galen blick, inte mer.
Undrar hur det kan komma sej, att så många begåvade människor som är inblandade i en sån produktion, inte känner på sej vart åt det barkar? Känner de inte doften av kalkon? När det enda som saknas är att nån kör en näve genom masonitkulissen?
Första recensionerna av Arn tyder ju på att det är samma nivå på biograferna. Nä, det får nog vara för mej.
Sätter mej hellre vid tv och väljer nån av följande höjdarrullar:
Lost in Translation. Min absoluta favorit! Den är underbar.
Love Actually. Mår man inte lite bättre efter den, så vet jag inte...
Annie Hall. Woody Allens briljanta kärlekshistoria.
Howard's End. Eller läs boken för all del.
Återstoden av dagen. Sir Anthony Hopkins och Emma Thompson i ett ljuvligt drama om att fånga den berömda dagen.
Åskbollen, eller nån annan gammal Bond-film. Bara att få se Sean Connery i frottéshorts...
Sagan om Ringen, det börjar bli dags att se alla filmerna igen. Ingen masonit här inte.
Gilbert Grape med, just det, Johnny Depp.
Men ack, det var nästan lika illa som Snapphanarna förra året. (Som ju handlade om ett gäng efterblivna bönder som gick omkring i de skånska skogarna och viftade med knivar och hotade att slå hela arméer av svenskar på käften. När hämnden sen skulle utkrävas, "they bravely chickened-out". Plågsamma minnen.)
Återigen fick vi nu se kulisser i masonit, innantill-lästa repliker, usla, pinsamma animerade bakgrunder och så all denna finlandssvenska *suck*.
Dessutom lämnas man undrande över varför Strindberg, som inte hade mat för dagen och snart skulle bli vräkt, hade tid och ork att vårda ett par krispigt fräscha pelargoner som han hade i fönstren?
Som grädde på moset:
Den vedervärdige Börje Ahlstedt i rollen som fadren. Usch! Jag väntade på att han skulle börja spotta.
Och den första finlandssvenska flickvännen! Usch. Hon såg helt lobotomerad ut.
Jag tycker Jonas Karlsson är en suverän skådespelare, Sveriges Johnny Depp. Men man fick vänta i 87 minuter innan han blixtrade till igår, då hettade det till mellan Strindberg och Siri von Essen. Däremellan fick han ett par gånger till en härligt strindbergskt galen blick, inte mer.
Undrar hur det kan komma sej, att så många begåvade människor som är inblandade i en sån produktion, inte känner på sej vart åt det barkar? Känner de inte doften av kalkon? När det enda som saknas är att nån kör en näve genom masonitkulissen?
Första recensionerna av Arn tyder ju på att det är samma nivå på biograferna. Nä, det får nog vara för mej.
Sätter mej hellre vid tv och väljer nån av följande höjdarrullar:
Lost in Translation. Min absoluta favorit! Den är underbar.
Love Actually. Mår man inte lite bättre efter den, så vet jag inte...
Annie Hall. Woody Allens briljanta kärlekshistoria.
Howard's End. Eller läs boken för all del.
Återstoden av dagen. Sir Anthony Hopkins och Emma Thompson i ett ljuvligt drama om att fånga den berömda dagen.
Åskbollen, eller nån annan gammal Bond-film. Bara att få se Sean Connery i frottéshorts...
Sagan om Ringen, det börjar bli dags att se alla filmerna igen. Ingen masonit här inte.
Gilbert Grape med, just det, Johnny Depp.
Rötter
På resa genom Småland. Gråväder, dimma och dis över landskapet. Stenmurar, bumlingar, röda mangårdsbyggnader, lera, blöta djur i hagarna. På många håll är det folktomt, övergivet med utslagna rutor och urblekta plastblommor i fönstren.
Det jag ser, får mej att fundera över allt som mina barn aldrig kommer att få uppleva, allt det där som tillhör en förlorad värld. En värld som vi målat över, köpt oss fria från, plöjt upp, asfalterat och rest ifrån mot varmare länder.
I ett bonnakök i min barndom luktade det strömmingsrens, surnande mjölk och kattpink. Gula skalpotatis ångade på tallrikarna. Den omisskännliga doften av fläskfärs, stekos och armsvett låg tjock därinne. Kaffet var tunt, men oerhört varmt. Sockerbitarna var prickiga efter flugorna. Och hettan från vedspisen dallrade genom rummet.
På en grusväg genom granskogen går jag ibland på somrarna. I vägrenen lyser röda smultron. Den skogen har en speciell värme och vägen är knölig, stenig, full av rötter och grästuvor. Kopparödlor ligger i solen på stenarna. Det blåser alltid däruppe på höjden och det susar och knakar i träden. (Såg du linneorna där vid stubben?)
Arne brukade sitta på sin pinnstol intill spisen. I hans kök var allt blankslitet och omgivet av en smutsrad. Allt var tummat, nött och skitigt. Av honom köpte vi havre till hästarna och mjölk i kanna.
När jag tänker på honom, skäms jag för saker som jag jagar i livet. För stressen och hetsen och de onödiga inköpen. Skäms för att jag behöver sakna tystnaden och tallarna vid havet.
I Annas kök doftade det alltid mat, piptobak och kaffe förstås. Hennes jordgubbar var solvarma, såna jordgubbar finns inte längre. Vid havet är det i mina minnen stilla och soligt. Vägen dit var sandig och barren som gömde sej i sanden stack i mina bara fötter.
Väcktes av flugor som studsade mot fönsterrutorna, eller någon båt som gick förbi på sjön. På solsidan satt pappa på trappen med kaffet.
Vi sprang ner till sjön och fötterna undvek skickligt alla vassa stenar på stigen.
Allt vi säger att vi värdesätter i livet; varför omfamnar vi inte det?
Allt vi säger att livet ska innehålla; varför fyller vi inte livet med det?
Allt vi säger att vi vågar; varför kliver vi inte ut i det?
Allt vi säger att vi vill ha; varför köper vi det?
Allt vi säger att vi vill ge våra barn; varför gömmer vi det för dem?
Allt vi säger att vi vill göra; varför lämnar vi det ogjort?
Allt det vi säger att vi är; varför är det allt vi aldrig varit?
Det jag ser, får mej att fundera över allt som mina barn aldrig kommer att få uppleva, allt det där som tillhör en förlorad värld. En värld som vi målat över, köpt oss fria från, plöjt upp, asfalterat och rest ifrån mot varmare länder.
I ett bonnakök i min barndom luktade det strömmingsrens, surnande mjölk och kattpink. Gula skalpotatis ångade på tallrikarna. Den omisskännliga doften av fläskfärs, stekos och armsvett låg tjock därinne. Kaffet var tunt, men oerhört varmt. Sockerbitarna var prickiga efter flugorna. Och hettan från vedspisen dallrade genom rummet.
På en grusväg genom granskogen går jag ibland på somrarna. I vägrenen lyser röda smultron. Den skogen har en speciell värme och vägen är knölig, stenig, full av rötter och grästuvor. Kopparödlor ligger i solen på stenarna. Det blåser alltid däruppe på höjden och det susar och knakar i träden. (Såg du linneorna där vid stubben?)
Arne brukade sitta på sin pinnstol intill spisen. I hans kök var allt blankslitet och omgivet av en smutsrad. Allt var tummat, nött och skitigt. Av honom köpte vi havre till hästarna och mjölk i kanna.
När jag tänker på honom, skäms jag för saker som jag jagar i livet. För stressen och hetsen och de onödiga inköpen. Skäms för att jag behöver sakna tystnaden och tallarna vid havet.
I Annas kök doftade det alltid mat, piptobak och kaffe förstås. Hennes jordgubbar var solvarma, såna jordgubbar finns inte längre. Vid havet är det i mina minnen stilla och soligt. Vägen dit var sandig och barren som gömde sej i sanden stack i mina bara fötter.
Väcktes av flugor som studsade mot fönsterrutorna, eller någon båt som gick förbi på sjön. På solsidan satt pappa på trappen med kaffet.
Vi sprang ner till sjön och fötterna undvek skickligt alla vassa stenar på stigen.
Allt vi säger att vi värdesätter i livet; varför omfamnar vi inte det?
Allt vi säger att livet ska innehålla; varför fyller vi inte livet med det?
Allt vi säger att vi vågar; varför kliver vi inte ut i det?
Allt vi säger att vi vill ha; varför köper vi det?
Allt vi säger att vi vill ge våra barn; varför gömmer vi det för dem?
Allt vi säger att vi vill göra; varför lämnar vi det ogjort?
Allt det vi säger att vi är; varför är det allt vi aldrig varit?
Ni hittar mej på jobbet
Idag ska jag jobba.
Nää, tänker ni, det är ju söndag och dan före dan.
Men jo, det ska jag i alla fall.
Är glad att jag valde kvällspasset, nu fick jag sovmorron och frukost med familjen.
Det är lite som att jobba midsommar, alla vill hem så fort som möjligt, personalen försöker äta tillsammans (nån kanske har med nåt gott till kaffet) och man kan ge sej sjutton på att det händer nåt akut.
Proffs som vi är, får vi då och då springa runt med våra maskiner på sjukhuset om nån patient inte går att flytta. Sånt händer ofta på lördag eftermiddag, midsommarafton eller motsvarande. Kan inte folk skärpa till sej när det är helg? De får väl ta och gaska upp sej lite! Hålla på och ligga och sjåpa sej med lungödem! Uscha.
Men vi håller tummarna, för en fröjdefull jul och en tidig hemgång.
Sen ska jag vara ledig i två veckor.
Tur för er, då får ni mycket att läsa.
Nää, tänker ni, det är ju söndag och dan före dan.
Men jo, det ska jag i alla fall.
Är glad att jag valde kvällspasset, nu fick jag sovmorron och frukost med familjen.
Det är lite som att jobba midsommar, alla vill hem så fort som möjligt, personalen försöker äta tillsammans (nån kanske har med nåt gott till kaffet) och man kan ge sej sjutton på att det händer nåt akut.
Proffs som vi är, får vi då och då springa runt med våra maskiner på sjukhuset om nån patient inte går att flytta. Sånt händer ofta på lördag eftermiddag, midsommarafton eller motsvarande. Kan inte folk skärpa till sej när det är helg? De får väl ta och gaska upp sej lite! Hålla på och ligga och sjåpa sej med lungödem! Uscha.
Men vi håller tummarna, för en fröjdefull jul och en tidig hemgång.
Sen ska jag vara ledig i två veckor.
Tur för er, då får ni mycket att läsa.
Lundell i backspegeln
Har äntligen fått ro att sätta mej ner och börja läsa Lundell-biografin "Vill du ha din frihet får du ta den" av Måns Ivarsson. Ett matigt verk vill jag lova.
Nog visste jag att Lundells låtar till viss del var självbiografiska, men omfattningen överraskar ändå.
Ivarsson har haft godheten (?) att skriva en liten lista på låtar med vilka man ska ackompanjera sin läsupplevelse. Biografin har tre delar, alla med varsin lista. Del 1 handlar om åren 1949 till 1982 och låtlistan innehåller nåra av mina absoluta favoriter; "Det jag vill minnas", "Bli som du" och "Lejon på Gotland".
Jag var tjugo när jag läste "Jack", hade börjat lyssna på Lundell nåt år eller två innan. Det var i samband med att "Måne över Haväng" kom ut, jag fastnade för den. Jag minns att jag satt i mörkret på mitt flickrum och lyssnade på "Siddharta" och "Jag gav bort allt". På nåt sätt infann sej en insikt om hur lite jag visste om livet och hur lite jag hade varit med om. Lundell blev lite av en husgud.
Jag tyckte det verkade som om han visste en jädra massa om allt det där med kvinnor och män och barn och livet och hur man försöker få allt att gå ihop. Framför allt hade han ett sätt att berätta om kvinnor som jag trivdes med. Det var väl mest nån slags omöjligt ideal, som inte poeten själv heller kunde reda ut. Själv säger han ju att han beskrivs som kvinnohatare, men nej, jag har aldrig sett det så.
(Tänker ibland på den där raden ur "Rått och romantiskt": "Vad hände med alla vackra, vilda kvinnor?". Jo, det kan man fråga sej.)
Nu när jag sitter och läser om Lundells eskapader under sextiotalet, känner jag att jag inte har nån kontakt med det livet som "Jack"-karaktärerna levde i Stockholm under den tiden. Lundell vimsade omkring en hel sommar i päls och shorts, drack mellanöl, seglade i skärgården och var allmänt upprorisk.
Jag minns att jag nån gång frågade mina föräldrar vad de gjorde då när det var uppror, protestmarscher och demonstrationer över hela världen. De ryckte mest på axlarna och menade på att det inte hände så mycket sånt i småstaden. Men musiken bar de med sej, och pappa indoktrinerade oss med Beatles hela barndomen.
Självbiografiska låtar, ja. Måste undra kring den där motsägelsefulla och lite skeva bilden av kvinnor som Lundell brottas med. Läser i biografin att han förlorade oskulden i nån slags gruppvåldtäkt på en tjej som de supit full, och det är ju onekligen motbjudande. Visst jag har ju hört "Sjöar" åttahundra gånger, men aldrig tolkat den så bokstavligt. Hela den låten är som en suggestiv skröna med mytiska svängar och glapp. Kan tänka mej att den är skriven i terapeutiskt syfte. Lundell säger själv att det tog honom tjugo år att skaka av sej händelsen, att den förföljde honom.
Oh, fan.
Nog visste jag att Lundells låtar till viss del var självbiografiska, men omfattningen överraskar ändå.
Ivarsson har haft godheten (?) att skriva en liten lista på låtar med vilka man ska ackompanjera sin läsupplevelse. Biografin har tre delar, alla med varsin lista. Del 1 handlar om åren 1949 till 1982 och låtlistan innehåller nåra av mina absoluta favoriter; "Det jag vill minnas", "Bli som du" och "Lejon på Gotland".
Jag var tjugo när jag läste "Jack", hade börjat lyssna på Lundell nåt år eller två innan. Det var i samband med att "Måne över Haväng" kom ut, jag fastnade för den. Jag minns att jag satt i mörkret på mitt flickrum och lyssnade på "Siddharta" och "Jag gav bort allt". På nåt sätt infann sej en insikt om hur lite jag visste om livet och hur lite jag hade varit med om. Lundell blev lite av en husgud.
Jag tyckte det verkade som om han visste en jädra massa om allt det där med kvinnor och män och barn och livet och hur man försöker få allt att gå ihop. Framför allt hade han ett sätt att berätta om kvinnor som jag trivdes med. Det var väl mest nån slags omöjligt ideal, som inte poeten själv heller kunde reda ut. Själv säger han ju att han beskrivs som kvinnohatare, men nej, jag har aldrig sett det så.
(Tänker ibland på den där raden ur "Rått och romantiskt": "Vad hände med alla vackra, vilda kvinnor?". Jo, det kan man fråga sej.)
Nu när jag sitter och läser om Lundells eskapader under sextiotalet, känner jag att jag inte har nån kontakt med det livet som "Jack"-karaktärerna levde i Stockholm under den tiden. Lundell vimsade omkring en hel sommar i päls och shorts, drack mellanöl, seglade i skärgården och var allmänt upprorisk.
Jag minns att jag nån gång frågade mina föräldrar vad de gjorde då när det var uppror, protestmarscher och demonstrationer över hela världen. De ryckte mest på axlarna och menade på att det inte hände så mycket sånt i småstaden. Men musiken bar de med sej, och pappa indoktrinerade oss med Beatles hela barndomen.
Självbiografiska låtar, ja. Måste undra kring den där motsägelsefulla och lite skeva bilden av kvinnor som Lundell brottas med. Läser i biografin att han förlorade oskulden i nån slags gruppvåldtäkt på en tjej som de supit full, och det är ju onekligen motbjudande. Visst jag har ju hört "Sjöar" åttahundra gånger, men aldrig tolkat den så bokstavligt. Hela den låten är som en suggestiv skröna med mytiska svängar och glapp. Kan tänka mej att den är skriven i terapeutiskt syfte. Lundell säger själv att det tog honom tjugo år att skaka av sej händelsen, att den förföljde honom.
Oh, fan.
