Lyxhustru - my ass
Jo, det är sant att jag snart ska vara tjänstledig och leva helt på min makes inkomst. Jag ska alltså inte arbeta. Punkt. Inte jobba alls. Alltså, ja, jag ska vara helt ledig. Upphöra att vara löntagare. Stanna hemma, när andra går till jobbet.
Och javisst, det är helt klart lyxigt. Det är lyxigt att jag ska få ägna mej åt barnen, hemmet och mej själv. Inte behöva fundera på när jag ska ha tid med det ena eller andra. Hallå, det finns tid. Och det kommer ändå att finnas pengar. Inga milljarrderrsmilljarrderr, men så det räcker och blir över.
Har dock svårt att tänka mej att jag skulle gå och dra benen efter mej hela dagarna. Sitta framför tv:n. Räkna pengar. Spela xbox. Och nej, jag kommer inte heller att ligga på divanen och äta praliner. Inte heller ska jag shoppa hela dagarna, eller sitta på salong och få naglarna förlängda. Inte dra mastercardet i boutiqer.
Jag kommer inte klä upp mina barn i Gant-outfits och valla om kring dem på golfbanan.
Jag kommer inte att förvandlas till Alexis Carrington-Colby.
Kommer inte intrigera med mina grannar eller förföra killen som städar poolen, bara för att jag är sååå uttråkad.
Däremot tänkte jag göra följande:
Administrera min familj. Tvätta, städa och göra allt det där vanliga (lyxigt som satan).
Skjutsa barnen till och från skolan.
Handla och laga mat. På riktigt. Utan budget och tidsram, falukorvsfritt. Baka bröd också, göra marmelad kanske.
Träna, springa, simma, cykla (måste ha en cykel!).
Utöva en ny sport. Kanske blir det golf, eller ska jag damma av tennisraketen? Rida ska jag absolut. (Var är min ridhjälm?)
Vila i solen. Läsa böcker.
Kolla runt.
Arbeta ideellt nånstans, med hemlösa katter eller nåt.
Framför allt ska jag skriva. Blogga. Det kanske blir en ny blogg, en exilvariant. Vi får se.
Och ni? Ni hänger med.
Vuxen?
(Ett efterfrågat inlägg från gamla bloggen. En favorit i repris, alltså.)
Fundera allvarligt på om du har blivit vuxen om mer än hälften av detta stämmer in på dej:
1. Du gillar att basta.
2. Du har tofflor på dej inne, även på sommaren.
3. Du tar med dej tofflorna när du reser bort.
4. Du äger en dammvippa.
5. Du lägger potpurri i dammsugarpåsen innan du sätter den i dammsugaren.
6. Du skaffar säsongens husvagnskatalog.
7. Du överväger att köpa en beige bil nästa gång.
8. Du har en speciell burk som du lägger smörgåsskinkan i i kylskåpet.
9. Du klagar på servicen på den obemannade bensinstationen.
10. Du använder snarkplåster.
11. Du tror att nån snart ska komma och avslöja att du bara är en bluff.
12. Du försöker lyssna på musik du gillade i tonåren, bara för att konstatera att den är outhärdlig.
13. Du går en slöjdkurs.
14. Du överväger att sluta skylla på dina föräldrar för att du är som du är.
15. Du köper dubbelt av vissa varor som kan vara bra att ha.
16. Du sparar matrester och mår dåligt när du sen måste slänga dem.
17. Du bär folkdräkt vid högtider.
18. Du har en filt med dej i bilen.
19. Du tycker det är jobbigt med folksamlingar.
20. Du har slutat be mamma om hjälp med att ringa obehagliga samtal till myndigheter.
21. Du kan inte äta viss mat eftersom du då kan "känna av gallan".
22. Du får halsbränna av gräddtårta.
23. Du är tjej och har slutat raka benen på vintern.
24. Du använder dina kläder tills de går sönder, det känns lite skamligt att byta ut nåt som inte är trasigt.
25. Du får vaxproppar.
26. Du kan inte längre tänka dej att kissa bakom en buske i en park.
27. Du tycker det skulle vara en kulturgärning att lära dej folkdans.
28. Du dricker varm saft när du är sjuk.
29. Du tycker det är mycket naket på tv.
30. Du funderar på om det är så här det ska vara resten av livet.
Trendigt död
Guhjälpeossalla!
Vem vänder sej denna till?
Ska vi lägga ytterligare bördor på de unga flickornas utmärglade små späda axlar?
Ska vi ha ytterligare pekpinnar och dos och don'ts? Must-haves och the fashionista's nightmares?
Ska vi göra åldrandet som vi alla står inför, ännu mera plågsamt och oönskat? Ska vi helt abortera det nu?
Och vem är det som dikterar dessa villkor? En liten blondin, som helst själv poserar i det som räknas som moderiktigt. En liten blondin, med likaledes blonderade tänder. Vem är denna människa?
OOOHHH, jag undrar såååå vilken handväska jag ska ha i vååårrr!
Ska jag ha vaxade jeans? Eller ska det var flare?
Guhjälpeoss.
Det här kan ju inte vara viktigt!
Kan vi inte alla bara få gå ut i butikerna, kolla vad vi gillar, köpa detsamma, ta det på oss i den ordning som passar oss bäst, gå ut och vara glada? Kan vi inte bara få använda det läppstift som verkligen passar oss bäst? Kan vi inte bara få ha de handväskor som passar vår dagliga utrustning?
Kan ingen rädda oss från de meningslösa trenderna?
Kaftan är trendigt i vår. Kaftan, någon? Ska vi rusa ut och köpa första bästa kaftan?
Icke-kulör är trendigt. Jaha, du klär i icke-kulör, jaså. Men, grattis då. Eller?
Nude är trendig. Det låter kul, men ack nej, det är hudfärgat smink. Måla läpparna i hudfärgat läppstift alltså. Och se ut som veckans sjölik.
Trendigt död.
Oväder
Jag eldar brasa, i fall det skulle bli kallt. Jag går ut och kollar så att inga saker som kan bli förstörda har lämnats kvar ute. Och hade jag haft en båt så hade jag gått ut och kollat förtöjningen.
Jag vankar också uppe på nätterna, det är ju onödigt, men jag har svårt att sova när det är oknytt i farten. Om det åskar, gillar jag att stå i fönstret och titta på blixtarna. På nåt vis är det skönt att se att naturen agerar, utan att människan har nåt att säga till om. Det är något trösterikt, tycker jag, att det sker saker som jag inte kan påverka. Fast antagligen är det mer ett arv från mormors mor. Hon hämtade handväskan och bankboken när det åskade, och satt med dessa i knäet till ovädret dragit förbi. Hon var fruktansvärt rädd för åskan, det är inte jag, jag tycker bara det är fränt.
Men, det var bättre förr. Då visste man ju inte fem dagar i förväg vad det skulle bli för väder. När jag var liten, knude man ju vakna en vintermorgon och se att det var helt vitt av snö ute. Då kunde man också överraskas av ett härligt regnoväder på sommaren. Numera vet man ju redan i oktober, om blir en vit jul eller inte. Och oftast är det ju frågan om inte, nuförtiden.
Nej, jag har inget speciellt förråd fullt av konserver och gasolkök och sånt, det känns lite omotiverat när man bor mitt i stan. Men det är ju bra att ha en grill på tomten, ifall elen skulle försvinna. Man måste tänka ett steg länge, som torparkäring. Det känns ju fint att vara lite förberedd.
I natt hade jag således lite svårt att sova. Det ryckte och slet i huset, visslade och ven kring knutarna. Men, grannens halvruttna gran stod pall och ramlade inte över oss denna gången heller. Katterna och barnen sov. Och jag hade ju eldat.
Nä, nu fick jag ont imagen...
Dr Phil har ju inte precis bidragit till att stärka bilden av USA som världens ledande demokrati. Snarare känns det som en bekräftelse på att amerikanerna som vill vara med i tv är de dummaste människorna på planeten. Och de fetaste.
I början av programmets historia, var jag en trogen tittare. Det var när S var liten, och mitt kloka barn kallade den tunnhårige programledaren för "dåkkto film".
På den tiden var det intressanta ämnen som togs upp, det blev samtal och fina avstämningar och uppgörelser mellan människor. Ja, det var riktigt intressant och mänskligt.
Minns ni den där familjen som man fick följa under nästan två säsonger, de som hade en tonåring som var med barn? Det var ju kul att se hur de faktiskt benade ut sina tillkortakommanden och fick ett bättre liv tillsammans.
Men nu verkar det hela ha flippat ur lite väl mycket. Det senaste är Dr Phils hus, där folk med diverse problem flyttar in tillsammans. Ja, det måste ju handla om de mest krokade människorna på planeten. Nu snackar vi Ricki Lake-nivå, på väg att bli Jerry Springer-nivå.
Den eviga frågan är ju som bekant; varför folk reda ut sina dispyter i tv? Det är ju helt obegripligt.
Jo, jag fattar också att de får betalt, men hur mycket får det kosta att låta folk göra bort sej inför resten av mänskligheten?
Jag är förbluffad. Och det måste väl ändå vara ett tecken på att man har lite innanför pannbenet.
För alla som känner sej lite vissna idag...
http://www.youtube.com/watch?v=5P6UU6m3cqk
http://www.youtube.com/watch?v=x3Rw_3ky-uo&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=cXXm696UbKY&feature=related
Jag gillar särskilt killen på slutet, han gillar enkla nöjen! Och pappan är lika glad.
Fruktan inför ålderdomen
Jag börjar använda talk i skorna.
Det blir svårt att hålla läppstiftet borta från rynkorna kring munnen.
Jag börjar gilla gammalt bröd.
Jag slutar äta lagad mat.
Jag vaknar vid fyra på morgonen och somnar klockan sju på kvällen.
Jag luktar alltid kiss.
Jag slutar köpa nya kläder, inklusive underkläder.
Min enda drog är laxermedel.
Jag börjar titta på Hem till gården.
Jag blir nervös för minsta lilla utflykt och tycker att det är obehagligt att åka hemifrån.
Jag blir tjatig.
Jag måste kontrollera att spisen verkligen är avstängd åtta gånger om dagen.
Jag sparar alla matrester.
Jag äter upp alla matrester.
Jag blir benskör.
Jag blir frusen.
Jag blir ännu mera rädd för pundare, pedofiler och psykopater.
Jag slutar klippa naglarna.
Jag blir gaggig.
Jag bejakar min förmåga att ge andra dåligt samvete.
Jag förpackar värdade textilier i fryspåsar och redogör för innehållet på klisteretiketter.
Jag börjar damma.
Jag blir snål.
Jag återanvänder presentpapper.
Jag blir missunnsam.
Jag tror att femtio kronor fortfarande räcker till en biobiljett.
Jag tycker det är otäckt att åka bil.
Jag misstror invandrare.
Jag blir hypokondrisk.
Jag blir rädd för döden.
Lycka till i vardan!
Förra året passade svärmor på att påpeka att maken bara hade14 år kvar till 50, schysst, det perspektivet vill man ju inte ha på sina födelsedagar.
Maken och jag har varit ett par i snart 13 år, till sommarn har vi varit gifta i nio. Våra barn är åtta och fem och ett halvt. De yngre kollegorna hajjar till och säger ojdå, va länge, vilka stora barn. Men så kommer det ju vara för nåra av dem också, när de har lagt på tio år till på livet.
Imorse satt vi och pratade om att klara av vardan, det där med att släppa efter för brist på tid och ork, ge varann plats att bara vara de vi är. Det är fint, tycker jag. Att bara kunna vila i att vara samma gamla människa och duga ändå.
Vi har inget behov av att gå på krogen tillsammans, åka på weekends och lämna bort barnen. Ingen av oss går heller ut var för sej med kompisar speciellt ofta. Ingen av oss känner sej instängd, trängd eller hindrad av den andre, då behöver man inte heller bryta sej loss så fort man vill göra nåt på egen hand.
Så här ser jag på det hela:
Det ska vara fritt fram för utsvävningar, inom ramen för relationen förstås.
Det måste vara fritt fram att krisa. Det är ju osannolikt att den andre krisar samtidigt, man får bära varann ibland.
Ingen ska behöva bära den andre hela tiden. Man kan inte leva lyckligt i en relation, där man hela tiden släpar den andre efter sej.
Man måste ha ett eget liv. Det går inte att parasitera på den andre.
Skapa en egen livsrytm. Rätta mun efter matsäck, och sluta snegla på hur andra har det.
Det mesta av livet består av vardag, det går inte att leva för semestern eller weekendresorna. Funkar inte den biten av livet, då har man många hål i båten.
Hel och ren, frisk och mätt. Vad mer behöver man?
Ibland måste man få flippa ur, ha tokroligt, springa i ösregnet och hoppa i vattenpölar. Barnen behöver se att livet inte är nån militärutbildning.
Enkla saker är oftast roligast. På höstlovet satt jag en hel eftermiddag på stranden medan fyra barn roade sej kungligt med att samla stenar, rita i sanden och kolla hur mycket gummistövlarna klarade.
Man måste unna sej nåt man längtat efter ibland. Även om man egentligen inte har råd.
Var sak har sin tid. Man kan inte träna, jobba, resa jorden runt, amma, plugga och sköta hus och hem samtidigt. Ibland måste man välja bort nåt från listan, eller rättare sagt spara nån godbit till senare.
Plötsligt sitter man nämligen där en tisdag och tittar upp från potatismoset och ser den man valt att leva med på andra sidan bordet. Kanske det till och med sitter ett par barn vid bordet. Det regnar antagligen ute, och det är långt till nästa lön. Det är högar av tvätt, grus i hallen och bilen behöver tankas. Det är den dan som är det verkliga testet!
"Kolla där sitter han! Gud va skönt." Nåt sånt minns jag att jag tänkte.
Och till er som den dan tänker:
"Usch, där sitter han och glaffsar!" säger jag bara; lycka till i vardan!
Våldtäktsbladet och Övergreppspressen
Det är tydligen så att man numera väljer att läsa tidningen på nätet. Gratis.
Men jag undrar om det är gratis-är-gott-faktorn som är avgörande här?
För mej personligen handlar det om att jag har tröttnat på att läsa om mord, våldtäkter och övergrepp. Jag är sick and fucking tired på olyckliga kändisar, gottande i rättegångar och redogörelser för hur småbarn blivit ihjältuggade av kamphundar. Jag vill gärna välja vad jag ska läsa om och slippa se bilder som jag inte själv valt uppfläkta framför ögonen.
Jag vill veta vad som är nyheterna för dagen; nyheterna. Inte för att jag är speciellt intresserad av politik och liknande, utan för att jag vill veta vad av vikt som skett i världen, punkt.
Jag skiter i Britneys och Tito Beltrans psykbryt.
Vill slippa känna misstankar om att kvällspressens noggranna skildringar av våldsbrott, inspirerar till nytt våld. Hur gör man om man vill våldta nån eller råna en bank, read all about it. Alla idéer för tio spänn.
Mina främsta nyhetskällor är Barometern från brevlådan, DN.se och text-tv, där är jag och läser varje dag. Känns fortfarande hyffsat objektivt, viktigt och sensationsfritt.
Allt detta för 170 per månad, bredbandskostnaden och tv-avgiften.
Det är inte gratis, men fan så mycket godare.
Utrotningshotade företeelser
Gå på posten
Film på rulle
Manglade lakan
Hemvirkade gardiner (tack gode gud)
Gubbar i helbeiga kläder
Papper i pärmar
Inbetalning på banken
Burkchampinjoner
Armsvett
Aktieportföljer
Handjagare
Lumpen
Hemliga bögar
Bockastyren
Normalt klädda fotbollsspelare
Mini disc
Folköl
Påskkort
Sparat presentpapper
Pissoarer
Tequilarace
Vita läppstift
Glassbarer
Pan pizza
Balibyxor
Ufon
Lyckliga kändisar
Jordbegravningar
Vridparkeringsautomater
Idol 2008 är nu avgjort
Det är inte några duktiga feministaktivister som skriver böcker om självskadebeteende och kvinnliga förebilder. Det är inte heller några prettokulturella koldioxidbantare eller nån statiskfanatisk amningsbloggare.
Näpp, idol nummer ett är Tony Richardsson. Tänk att man kan gå omkring och vara så begåvad på nåt utan att ha en aning. Karln kommer in på dansgolvet, kliver upp på tå och dansar. That's it. Han bara kan. Det bara funkar. Imponerande.
Idol nummer två är Daniel Papa Dee Wahlgren. Vilken skön snubbe. Väljer lätt bort Antikrunkarn för hans musikresa ikväll kl 20. Känner på mej att det kommer att bli jammin.
På tal om nåt helt annat; koltrasten harklade sej och sjöng lite svagt imorse när solen var på väg upp. Vad kan man säga? Det finns hopp om ljusare tider.
Först ska vi bara ha lite snö på sportlovet.
Matlådan revisited
Nä, jag ska vara helt ärlig; det är inte så illa. Jag har vid det här laget ätit en oräknelig mängd matlådor och vad jag kallar ensamportioner. Och jag har lärt mej en hel del om möjliga och omöjliga kombinationer.
Här följer lite tips (och på slutet låter det som en hysterisk GI-kokbok, ni får skratta):
Låt mej förklara lite kring ensamportionerna: som student levde jag till stor del på sån här mat, som ska vara snabblagad, mättande och lätt att variera. Huvuddelen består naturligtvis av pasta (det var före bulgur och sånt fanns i vanliga affärer), därefter grönsaker, nån typ av protein och kryddor. Exempel: pasta med hackad tomat, bacon, vitlök och basilika, pasta med hackad tomat, fetaost, vitlök och köttbullar med ketchup eller pasta med gurka, tacosås, riven ost och rökt skinka.
Ja, det blir inte mycket roligare än så. Men det var hyffsat billigt och jag var mätt och hjärnan fungerade.
I matlådor fungerar de här enkla recepten också bra. Jag brukar ha många såna lådor under sommarhalvåret, kall mat alltså. Sallader med pasta, bulgur eller quinoa. Grönsakerna går ju att variera hur mycket som helst, men detta är favoriten just nu: bulgur med grillad paprika, valnötter, tonfisk och svarta bönor. Krydda med chili, oregano, havssalt och rostad vitlökspeppar.
En annan höjdare är matvete (suverän konserv), makrill i tomatsås, kalamataoliver, stekt squash med lite olivolja på. Återigen rostad vitlökspeppar, basilika eller persillade.
I de här lådorna är det också toppen att använda överblivna pannbiffar, korvar eller bara ett kokt ägg eller två. Ja, det blir lite Kajsa Warg, det ligger faktiskt lite tillfredsställelse också i att kunna gör nåt av det man har hemma. Kökets feng shui alltså.
En god ost kan höja en trist salladslåda, min favvo är halloumin, som man antingen steker i olivolja eller äter som den är. Mozzarellan är ju underbar, om än lite smaklös. Den kan dock svalka om man har stark mat i lådan, prova till chili con carne. Fetan klarar allt, även en tur i micron.
Sen har vi ju resterna. Suck. Det är ju inte alltid roligt att hetta på det man åt kvällen innan som lunch. Pasta funkar oftast bra, helst om den värms i nån sås. Prova att fiska upp lite pasta ur grytan nån minut innan den är klar, och lägg den i lådan, då håller den formen även när den värms igen.
Köttfärssåsen klarar sej nästan alltid utmärkt i matlådan, den måste vara överlägset vanligast i Sveriges lunchrum. Potatismos går, värm försiktigt bara. Ris, går jättebra att värma. Kokt potatis, njae, inte bra. Prova dock att pressa den med potatispressen ner i matlådan, då funkar det bra att värma den.
Kokt potatis går inte att frysa, annars funkar det mesta, till och med pastan. Bäst klarar sej dock bulgur och ris.
Ha ett gäng olika kryddblandningar hemma, såna som säljs med små kvarnar i locket. Många av dem är verkligen toppen.
Jag är ingen fan av storkok. Men om jag ska göra kycklingpastasås (familjen älskar klassikern ala King med svamp och paprika), till exempel, så är det ju lika bra att ta hela påsen med filéer. Det blir minst två matlådor över. Likadant med köttfärssåsen. Suveränt att ha i frysen, en lasagne blir plötsligt inte ett heldagsprojekt om köttfärsen redan är färdig.
Och så några omöjliga kombinationer, som faktiskt funkar:
Falukorv (överbliven från middan) med tomathack, pasta och pesto. Parmesan på.
Fisknuggets (ganska ny vara, jättegott, och ja, man kan unna sej lite panering ibland) med tagliatelle, dillcremefraiche och hackad avokado.
Med detta sagt att det mesta faktiskt funkar att chucka ned i matlåddan, det är ganska enkelt att hotta upp resterna. Får man en massa pasta över, så är det perfekt att göra en kall låda; ta resterna av salladen och lägg i tillsammans med ett kokt ägg, en näve räkor (lätt att ta från frysen, tina ett gäng och skala) och krydda efter smak. Ta lite färskost eller creme fraiche till. Mycket godare och billigare än bensinmackssalladen. Och det tar max tio minuter.
Gott mos, med andra ord. Och skönt att veta vad som är i.
Upp till kamp mot kärringsnacket
Faktum är att inte en enda dag har det verkligen varit så. Jag möttes av glada, generösa kollegor som delade med sej av sin kunskap och tog mej under sina vingars beskydd på alla plan. Jag har hela tiden känt mej uppskattad, värdesatt och omhuldad. Inte av arbetsgivaren, men av mina kollegor. Totalt sett är de den största anledningen till att det är kul att gå till jobbet.
Jag har tidigare mest arbetat ihop med män, och det har alltid varit trevligt. Omtänksamma och glada, tillmötesgående herrar som har sagt ok till att ta med nakenbildskalendrarna från fikarumsväggen. Inget snack om att det är onyttigt med tårta "va fan, det är ju tisdag, klart vi ska ha tårta". Inget hymmel.
Senaste året har jag återigen fått några manliga kollegor, det är väldigt trevligt, de blir lite som vågbrytare i detta hav av fruntimmer. Den enda kvinnliga läkaren kommer ganska ofta till vårt fikarum också, hon känner sej nog lite mer hemma där. Hon bakar de mest oätliga kakor man kan tänka sej, men vi tackar och äter glatt.
Jag har alltid tänkt att när jag kommer in på en arbetsplats och känner att det snackas och sprids rykten, då ska jag tala om att jag inte vill vara en del av det. Jag skulle säga att nej, det här vill inte jag höra på. Hittills har det inte funnits så mycket anledning, visst har det varit lite tugg ibland, men inget speciellt oroande.
Kollegan F och jag slöt ganska tidigt en pakt då vi lovade varann att inte dras med i det negativa tugget, ni vet det här "men det är väl määäärrkligt att det alltid ska bli så här när jag jobbar" eller "ja, det kunde jag sagt från början att det skulle sluta så här". Vi sa att vi är ju liksom inte förgrämda än, så vi kan ju försöka se lite positivt på det hela. Och, jodå, det har väl gått hyffsat.
Jag brukar skoja med kollegorna och säga att om alla var aktiva i facket, skulle den samlade solidariteten kunna flytta berg. Det handlar bara om att våga ta upp kampen.
Fri romantik åt folket
Jag älskar kostymfilm. Ni vet Jane Austen, Forsytesagan, Sherlock Holmes, Shakespeare in Love å sånt. Välproducerat, ingen masonit, vagnar som kränger på leriga gator, stearinljus och ljuvliga kläder. Ju fler hästar, desto bättre.
Antar att jag är romantiker. Jag är oerhört svag för handkyssar, månskenspromenader och kandelabermiddagar. På film, alltså. Inte för att jag vill ha det så själv.
Ägnade nittio minuter igår åt Northanger Abbey, tv-film efter en Jane Austen-roman. Hade alla ingredienser, tycker jag, även om storyn var lite mesig (fast det är de ju ofta). Men i övrigt; en lagom snygg hjälte (det ska inte vara Brad Pitt-typer i såna filmer), förvecklingar, fåniga artighetsritualer och ändlösa scener med 1800-talslinedance. Kolla här.
Själv har jag alltid farit illa av att bli uppvaktad, det är inte alls min grej. Usch. Ni vet, ögonbindlar och överraskningar och sånt. Rosenblad som bildar en stig in till sovrummet, karlar med rosor mellan tänderna. Ringar inbakade i bakelser. Vals i månskenet. Guhjälpemej. Allt sånt som är iscensatt och saknar spontanitet, är oerhört pinsamt, tycker jag. Däremot tackar jag inte nej till en bukett tulpaner.
Har dock hört att män inte vågar ge sina kvinnor blommor nuförtiden, då blir man tydligen misstänkt för att ha haft nåt fuffens för sej. Kommer man hem med blommor, då är det kört. Konstigt. Hur lite romantik kan man då kosta på sej? Bjuda på lunch kanske plötsligt är gränsfall. Och hur ska det då gå för de män som, inspirerade av mr Darcy, plötsligt ska börja kyssa handen och rida i sporrsträck över leriga fält för att hinna fram till sin älskade innan hon gifter sej med nån annan?
Kanske dags att vi släpper romantiken fri, annars kanske det snart blir skatt på den. Och då blir det jävligt dyrt med tulpaner.
Nio saker som inte karlar begriper
"Har du sett min plånbok?"
"Nej. Du får väl leta."
"Jaa-haa." (Rafsar runt bland grejerna i hallen.) "Men va faan är den nu då?"
"Vilken jacka hade du sist? Kolla i den."
"Ja, här var den."
No, shit. Verkligen. Ganska osannolikt att den sitter fasttejpad uppe vid taklisten. Där brukar nämligen karlar som letar efter saker fästa blicken. Det finns inte heller att lyfta på andra papper för att hitta just det pappret man ska ha. Papper ligger ju ofta tillsammans med andra papper, det är inte alls säkert att pappret man söker alltid ligger överst!
2. Läsa instruktioner.
En hurts från stora möbelvaruhuset i ett platt paket.
"Hur bygger man den då? Den får vi aldrig ihop!"
"Man läser beskrivningen, den ligger i paketet."
Koka ris, jättesvårt, hur gör man det? Provar att göra som man tror att det ska göras, höftar lite. Misslyckas, blir uppgiven och frågar närmaste kvinna.
"Hur gör man?"
"Läs på paketet."
"Å fan."
3. Ta emot instruktioner.
Ge inte en karl fler än tre uppgifter samtidigt, då gör han bara det som du sa sist. Det är det enda han kommer ihåg, nämligen. Detta gäller även shoppinglistor, det fattas alltid minst en vara när han kommer hem från affären.
4. Klä på sej ordentligt när det är dåligt väder.
"Fan va kallt det var."
"Jo, det är ju vinter. Minus fem, snö. Du har jeans och basketdojjor."
5. Cykla.
Jag menar, de flesta kan ju hålla balansen och ta sej fram på en cykel. Men hur ser det ut? Majoriteten av världens schimpanser ser coolare ut på en hoj än den svenske mannen. För låga sadlar och tramporna under hälarna, osexigt.
6. Komma ihåg saker som är viktiga för deras kvinnor.
"Varför har du köpt det här godiset?"
"Det är ju ditt favoritgodis."
"Eh, näe, det är det inte. Det är ditt favoritgodis."
7. Sköta krukväxter.
Lasse Anrell är förmodligen den ende svenske man som vattnar blommor. Är han gift?
8. Smörja in sej med solkräm.
Det är ju inte för att man är mesig och rädd för solen som man smörjer in sej med solkräm när man är på semester nära ekvatorn. Det är för att man ska slippa ligga sömnlös resten av semestern, få blåsor, soleksem och fjälla bort all solbrännan innan man hunnit av planet i Sverige.
9. Att romantik är samma sak som att spontanstäda.
Ska det vara som svårt att göra nåt utan att bli tillsagd?
Städa, diska, plocka undan = sex! När ska ni fatta?
Heja Sverige!
Filmjölk till frukost. Bil till jobbet. Längtar efter cykelväder. Regn.
Lite jobb. Inte för mycket, noga fördelat i personalgruppen. Nån ringer sej sjuk.
En sånhär grådaskig, regnig och blåsig dag. Lite gnäll om vädret, var är snön? Titta, det regnar igen. Regnade det på Öland?
Lite morgonfika. Te, mackor - grovt bröd. Mer te. Vi sitter en stund till. Några anekdoter från förr.
Lite jobb. Lagom mycket. DN.se. Kommenterar en kommentar. Borde strunta i det, gör det ändå.
Lite fika. Pepparkakor.
Jobbar. Blod på golvet. Nån mår illa. Nån hostar. Vad hände med den där remissen?
Lunch. Rester i plastlåda. Det blir ju aldrig varmt i den där micron. Glada skratt. Nån äter lasagne.
Här har man anpassat sej och levt och fogat sej i närmare 34 år. Har har man jantelagat sej och varit lagom och hållt käften och fogat sej.
Jobbar. Nån vinkar hejdå, vi ses, ha det bra och tack för idag. Hej hej.
Lite fika. Te och banan. En sur apelsin. Lite anekdoter från förr. En läkare går hem med kräksjukan.
Stämplar ut. Det regnar. Lyssnar på "Hugger i sten", bara för de där underbara första raderna: "jag är så trött på alla mail och koder". Kul att bilen är nytvättad. Den är redan skitig. Stänger av stereon, lyssnar vidare på podden.
Det regnar. Kolla, bensinen kostar bara 11, 49, passar på att tanka. "Som du sa; det kan va svårt att va riktigt nöjd, det är så lätt å fantisera..."
På fritids. Blå tossor på. Sonen vill följa med, skönt.
Reklamradio.
På dagis. Blå tossor på. Dottern vill också hem, tur.
Reklamradio.
Katterna älskar oss fortfarande. De vill ut. Det regnar, de kommer in igen.
Korv och mos. Ärter. Ketchup. Senap, stark.
Läsläxa.
Lego Star Wars. Kollar bloggen medans.
Det regnar. Inte lagom, för mycket. Stör balansen. Kollar hotellet på Cypern igen.
"Det är lätt å hålla käften, å svårare att säga som det är."
(Citat från Lars Winnerbäck "Hugger i sten" och "Där elden falnar (men fortfarande glöder)".)
Mycket, många, massor
Kollade lite på idrottsgalan igår och såg en härligt solbränd Sven Tumba ta emot ett hederspris. Min relation till denne man är mycket begränsad, jag vet vem han är och jag har en gång varit i samhället Tumba - det är väl ungefär så mycket. Men en tanke slog mej när jag såg inslaget om honom: för 50-60 år sen måste det ha varit mycket enklare att hålla reda på folk! Här är då en kille som varit med och vunnit sm-guld i två sporter och testat på typ alla andra som finns. Och vad skönt för publiken "ja, det är ju han Tumba, han är ju alltid med". Oavsett sammanhang.
Var det inte också så att det fanns en tv-kanal på den tiden? Tänk va skönt, en tablå att hålla i huvudet. Mycket liten risk att man missar nåt. Inget onödigt utbud! Nyheter, väder, sport och underhållning, punkt slut.
(På tal om det, missa inte Vita Huset som sänds från början på nian 18.30 på måndag. Bästa mastodontserien nånsin.)
Var det inte också så att det fanns en handfull skådisar som alla var med i samtliga filmer förr i världen? Ville man har en ful kärring eller huskors i nån film, då fick alltid Julia Cesar den rollen. Åke Söderblom var med om det skulle vara lite roligt. Och så Anna-Lisa Eriksson förstås.
Jag kanske inte är ensam om att ha tappat kollen på alla skådisar. Det har tagit mej hur länge som helst att se skillnad på Natalie Portman och Kiera Knightley (vem är Padmé fick jag tänka). Och vem är vem av Reese Whiterspoon och Sienna Miller? Och vem är Lindsay Lohan, det har jag ännu inte lyckats lista ut.
Medan jag har funderat över detta har det dykt upp 32 ungefär likadana fruntimmer i Hollywood, så nu har jag verkligen ingen aning. Har nu enats med mej själv om att försöka komma ihåg namnen på de svenska skådisarna.
Var det inte också färre politker förr? Det var ett par, tre gubbar som gafflade på varann och kallade varann fula namn (typ lakej, kommunist eller svartfot). Nu är det ju så jädrans många ministrar och utskottsledamöter, olika sekreterare och delegater att man tappar tråden direkt. Om jag var ointresserad av politik innan, så har det ju inte blivit bättre precis.
Och va många länder det har blivit! Försök hålla ordning på alla dem, den som kan. Jag är också geografidyslektiker, precis som Fredrik Wikingsson, och det hela har eskalerat senaste decenniet. Nu är jag helt vilse i pannkakan. Fårrmer juggoslavv ripubblick ovv massedååni-ja! Vilket är Latvia och vilket är Lithuania? Jag har ingen aning.
Ja, det är väl inte för inte maken och jag ofta sitter och säger: "Vad hände med henne/honom? Det var länge sen man såg till den och den."
För ett tag sen såg jag i tidningen att Gary Sundgren fyllde år. Det var ju inte hysterisk länge sen han spelade i landslaget, han var väl inte den färgstarkaste karaktären, ändå hade jag helt glömt bort att han fanns. Märkligt.
Nä, jag orkar inte hålla ordning på folk. Orkar inte titta på alla galor och serier. Kändisarna i mord- och övergreppsbladet har jag oftast aldrig hört talas om innan. Vem orkar bryr sej om alla dessa tragiska människor? Överdoser, rehab, ätstörningar, taskiga uppväxtförhållanden, slagsmål, nya frisyrer, gravid eller inte, fet, smal, Ricky Lakes diet... eller för att citera Tiffany Persson, allt handlar om att va "känd å smaul!".
Jag vet inte om de där människor borde räknas som kända, men smala, det är de i alla fall.
Till och med Sven Tumba.
Vems ring är det egentligen?
Satt uppe sent igår och kollade på Sagan om konungens återkomst. Jag älskar filmerna, dyrkar böckerna och kan inte ha varit mer nöjd med castingen, främst av Aragorn.
Dock väcker filmen några frågor:
1. Vad gör Titanics för i Minas Tirith?
2. Varför är Frodo så himla lat och gnällig i hela filmen?
3. Vad exakt är det som Gondors rikshovmästare äter, när det rinner röd saft på hans haka?
4. Varför ser döingarnas kung ut precis som Aragorn, fast rutten?
5. Hur kommer det sej att inte Gandalf bara trollar bort alla ondingar?
6. Varför väntar Gollum ända till Domedagsberget innan han försöker ta tillbaka ringen? Vore det inte enklare att anfalla ute på slätten och inte behöva akta sej för all vulkanisk aktivitet på berget?
7. Varför måste Legolas ha ihjäl ollifanten när spökarmén redan dödat alla orcher? Kan inte spöken rå på ollifanter?
8. Vems ring är det egentligen? Vad har man för nytta av en ring om man bara består av ett öga?
9. Varför flyttar sej hela klippväggen som Sam lutar sej mot när Frodo kör i väg honom vid Honmonstrets håla?
10. Hade man Arnold Schwartzenegger som modell när man designade fulorchen som övermannar vakten i tornet där Frodo hålls fången? Han pratar till och med som Arnold. (Vakten ser för övrigt ut som en bisarr kopia av en vän till familjen, vilket gör det hela ännu roligare.)
Tar tacksamt emot svar.
"... time is contaigious, everybody's getting old..."
Det är ju sådär det känns när medelåldern flåsar en i nacken; man börjar bli gammal, men tack å lov blir ju alla andra det också.
Jag har ju svurit att inte blogga om min bakdel, mest för att behålla självrespekten på nåt vis. Det gäller att vara personlig, men inte intim. Det kroppsliga förfallet med stigande ålder är ju ett intressant ämne, en fasa för vissa. Men jag ska passa på att vara lite självgod! Jag har nog ganska bra gener vad gäller åldrande. Det är ju skönt. Närmar mej fyrtio med grace, än så länge.
Många yngre kvinnor trycker ansiktet fullt av concealers, foundation och puder, rouge och annat. Inte undra på att de behöver anti-ageingkrämer, det blir ju rynkor när allt smink hänger i skinnet på dem. Och till slut så kryper läppstiftet upp i alla smårynkor kring munnen, hua.
Kronprinsessan till exempel, hon har nog ärvt sin mors gener vad gäller ökande ålder. Ser hon inte lite rynkig ut redan? Dessutom har hon ju alltid helt hopplösa kläder, löjliga dräkter med matchande skor. Såg till och med att Madde hade (det rimmade) små fjädrar som vippade i frisyren på sin 25-årsdag. Redan?
Drottningen såg nyopererad ut igen nu i nyårsprogrammet. Har hon helt bytt näsa nu? Jag tyckte det såg skumt ut...
Runt omkring mej köps det tuttoperationer. Nu vet jag tre, helt vanliga kvinnor som investerat väldigt mycket pengar i sina bröst. De har offrat en hel del för att antingen återställa brösten efter amning eller få drömtuttarna. Då går man alltså igenom en ganska stor operation, utsätter kroppen för narkos, infektionsrisker och smärtstillande medicin i veckor - allt detta enbart för att man tycker att man blir snyggare. Jag suckar.
Jag tänker inte operera tuttarna. Möjligen rekonstruera, om jag skulle bli mastektomerad (det där kan ni goggla). Jag tar hellre med familjen på en lång semester, det blir säkert två veckor i Thailand för de pengarna.
Nej, jag är faktiskt nöjd som det är. Jag menar, vad ska man göra? Det finns alltid andra som är rynkigare och säckigare. Min arga rynka mellan ögonbrynen ska få lite restylane när jag fyller fyrtio. Annars får det vara med det andra, jag vill inte ha porslinsfasader på tänderna heller.
Och tänk på karlarna, de gör minsann inte överdrivet mycket för att fräscha till sej. Vi småbarnsmammor blir smala som jakthundar när ungarna växer upp och far runt överallt och kräver passning. Karlarna de jäser, blir bukfeta och tunnhåriga. Vi kvinnor kämpar med vårt smink och våra crosstrainers, desperata att hålla oss i form. På sin höjd kommer då karlarna på att de inte har nån frisyr längre, och köper sej en hårtrimmer. Men de fortsätter att äta som om de vore i puberteten och på väg in i fotbollsföreningens a-trupp. I själva verket ser många ut som hjärtpatienter när de når 35, skrämmande.
Så det stämmer; tiden är jävligt smittsam och det gäller att hålla sej med ett gott immunförsvar.
(Rubriken är en rad ur en av mina favoritlåtar; "Coconut Skins" med Damien Rice. Så jädra bra.)
Va e de fö fel på vädet?
Å jau ha kommit pau att de hänge på vädet. Skitvädet.
Kan man få se solen snat? Det vo-e hemst trevlit.
En kla kall vintedau me snö, pulkaåkning å vam choklau.
Kåvgrellning vid hauvet kanske, vinnstilla å solen i ögona.
Långpomenaud me kna-ande snö unde skona, baun som draus i pulko.
Det kan på nåt sätt inte bli vå om det inte ha vatt vinte, elle hu?
Det hä e inte ens kalmavinte, det är ba-a gegga å mögel.
Jag kan öveleva mö-ket, ba-a det bli nån soli dau.
