Min nya vän
Jag har skaffat en laptop. Har insett att det skulle bli svårt att asa med den stationära datorn till Spanien.
Det drar ju med sej, när man bott in sej i en dator och sen ska flytta till en ny. Det ska in en massa program som ska laddas ned och installeras. Det mesta fanns dock i denna intelligenta maskin från början. Det är ju inte som de första datorerna vi hade, där man började med ett blinkande streck och var tvungen att hantera minst femton cd-skivor innan man kunde använda datorn. Då brukade det hela sluta med att maken mutade nån datornörd på jobbet med en back öl och så kom vederbörande hem och rensade upp i röran.
Internetuppkopplingarna på den tiden var i det närmaste omöjliga att få igång på egen hand. Det var ändlösa samtal till supporttelefoner. Antagligen fanns det typ tre pers som svarade, för man fick inte släppa luren när man väl kommit fram, då tog det två veckor innan man kom fick svar nästa gång.
Vi var så fascinerade av instant message på AOL, så det skaffade vi. Det blev dyrt kan jag säga, mycket dyrt. Jag tror det kostade 6 kr/minut man var uppkopplad. Och det säger ju sej självt att det inte var mycket man hann messa för en hundring. Modemet tjöt och surrade, och jämfört med idag var det ju rena rama snigelposten.
Nu har jag konstaterat att den trådlösa uppkopplingen och laptopen är snabbare än stora datorn med sladd till modemet. Och vad trevligt det är att kunna flytta med datorn var man vill (trådlös råjtårr). Nu har jag lyckats få in lite musik i den också, så småningom ska itunes-bibblan flyttas i sin helhet.
Jag har blivit god vän med min nya dator. Den gillar mej. Och det är ömsesidigt. Det är liten av en lättnad också, att slippa dela rum med xboxen när jag ska blogga.
Och sen finns det en del roliga spel. Majong är ju jättekul.
Det drar ju med sej, när man bott in sej i en dator och sen ska flytta till en ny. Det ska in en massa program som ska laddas ned och installeras. Det mesta fanns dock i denna intelligenta maskin från början. Det är ju inte som de första datorerna vi hade, där man började med ett blinkande streck och var tvungen att hantera minst femton cd-skivor innan man kunde använda datorn. Då brukade det hela sluta med att maken mutade nån datornörd på jobbet med en back öl och så kom vederbörande hem och rensade upp i röran.
Internetuppkopplingarna på den tiden var i det närmaste omöjliga att få igång på egen hand. Det var ändlösa samtal till supporttelefoner. Antagligen fanns det typ tre pers som svarade, för man fick inte släppa luren när man väl kommit fram, då tog det två veckor innan man kom fick svar nästa gång.
Vi var så fascinerade av instant message på AOL, så det skaffade vi. Det blev dyrt kan jag säga, mycket dyrt. Jag tror det kostade 6 kr/minut man var uppkopplad. Och det säger ju sej självt att det inte var mycket man hann messa för en hundring. Modemet tjöt och surrade, och jämfört med idag var det ju rena rama snigelposten.
Nu har jag konstaterat att den trådlösa uppkopplingen och laptopen är snabbare än stora datorn med sladd till modemet. Och vad trevligt det är att kunna flytta med datorn var man vill (trådlös råjtårr). Nu har jag lyckats få in lite musik i den också, så småningom ska itunes-bibblan flyttas i sin helhet.
Jag har blivit god vän med min nya dator. Den gillar mej. Och det är ömsesidigt. Det är liten av en lättnad också, att slippa dela rum med xboxen när jag ska blogga.
Och sen finns det en del roliga spel. Majong är ju jättekul.
Ren befrielse
Det kan gott och väl vara det bästa beslut jag fattat i hela mitt husmorsliv, detta att anlita städhjälp. Gud såå fantastiskt underbart befriande. Det känns lite som en välsignelse.
Kom hem igår från jobb, hämtning av barn och trevlig fika hos mammalediga kollegan S - och det var rent hemma. Dammfritt, rent och doftande. Behöver man säga mer?
Det är helt klart en befrielse. En gång i veckan blir det ordentligt städat och vi kan lugnt underhålla det hela med lite dammsugning och toastädning (jag är som bekant sjukligt pendantisk på den punkten). Dessutom kan vi inför den förestående flytten röja upp och rensa ut en massa skräp. Inga andra måsten på helgen.
Så alla ni som har allt, eller ska ge bort en present till nån som har allt; satsa på ett par timmars städning. Välkommet i alla hem, det kan jag lova.
Kom hem igår från jobb, hämtning av barn och trevlig fika hos mammalediga kollegan S - och det var rent hemma. Dammfritt, rent och doftande. Behöver man säga mer?
Det är helt klart en befrielse. En gång i veckan blir det ordentligt städat och vi kan lugnt underhålla det hela med lite dammsugning och toastädning (jag är som bekant sjukligt pendantisk på den punkten). Dessutom kan vi inför den förestående flytten röja upp och rensa ut en massa skräp. Inga andra måsten på helgen.
Så alla ni som har allt, eller ska ge bort en present till nån som har allt; satsa på ett par timmars städning. Välkommet i alla hem, det kan jag lova.
Uppföra sej
Var ute och traskade om kring i korridorerna på jobbet idag. Då vill det ju till att man uppför sej. Jag menar, på ett sjukhus i arbetskläder med namnskylt - då måste man uppföra sej. Då går man inte runt och flamsar. Och framförallt; man går inte runt och glor på folk.
Fast det skulle jag vilja göra nångång, klä ut mej i lösmustasch och agenthatt och bara glo på folk. För, jag menar, var finns det mer spännande folk att glo på än på ett sjukhus? Det är ju bara en enda lång parad av annorlunda människor! Missförstå mej inte nu, jag tycker inte om att glo på folk med lyten och missbildningar, jag är ingen fan av freak shows precis.
Tvärtom tycker jag det är en sund nyfikenhet, jag jobbar med sjuka människor hela dagarna. Och jag har sett min fair share av läskiga sår, blod och operationer. Men när jag möter en människa utan näsa, svåra brännskador eller en deformerad arm, så blir jag nyfiken. Jag får lust att börja intervjua.
Fast det gör man ju bara inte. Man ska helst möta de här människorna med en litet medkännande min, en vänlig blick eller professionell nick. Man ska bry sej utan att lägga näsan iblöt eller engagera sej utan nyfikenhet.
Och ja, det är precis så omöjligt som det låter. Det går inte ihop.
Fast det skulle jag vilja göra nångång, klä ut mej i lösmustasch och agenthatt och bara glo på folk. För, jag menar, var finns det mer spännande folk att glo på än på ett sjukhus? Det är ju bara en enda lång parad av annorlunda människor! Missförstå mej inte nu, jag tycker inte om att glo på folk med lyten och missbildningar, jag är ingen fan av freak shows precis.
Tvärtom tycker jag det är en sund nyfikenhet, jag jobbar med sjuka människor hela dagarna. Och jag har sett min fair share av läskiga sår, blod och operationer. Men när jag möter en människa utan näsa, svåra brännskador eller en deformerad arm, så blir jag nyfiken. Jag får lust att börja intervjua.
Fast det gör man ju bara inte. Man ska helst möta de här människorna med en litet medkännande min, en vänlig blick eller professionell nick. Man ska bry sej utan att lägga näsan iblöt eller engagera sej utan nyfikenhet.
Och ja, det är precis så omöjligt som det låter. Det går inte ihop.
Sommarnöje
Min favorit i tv just nu är en liten tjej i påannonsen för ett program om camping på TV4Plus:
"Vi ska ut och campa... känns lite pinsamt", säger hon och skruvar generat på sej.
Det är ju så helrätt, campa är pinsamt. Jag är allergisk mot husvagnar, fuktiga sovsäckar, förtält och gasoltuber. Jag ryser vid tanken att dela diskho, dusch och toa med 300 andra personer i veckovis. Och sova i ett hus som gungar när man går omkring därinne.
Maken är uppvuxen med husvagnssemestrar, idealiskt sätt att se Sverige tyckte han då. Tack och lov har han vant sej av med campandet nu, så vi det har aldrig varit aktuellt med sånt för oss.
Det finns också en sommarstuga i makens familj. Den ligger i ett sommarstugeområde där det är tätt mellan husen och där folk ständigt passerar utanför tomtgränsen och säger hejhej. Det är insyn och man blir betraktad, alla ser vem som kommer och går, på gott och ont. Det blir lite väl mycket "jaså, Ohlsson har skaffat ny bil" och "jaha, där ser man, nu har Janne äntligen klippt gräsmattan, det var på tiden".
Med åren har jag vant mej, men jag får inte riktigt till det.
Jag har vuxit upp med raka motsatsen, nämligen. Torp i skogen, flera kilometer till närmsta granne, ingen som passerar på väg nånstans. Ingen el, ingen telefon, vatten från brunnen. Lugn och ro, på gränsen till lappsjuka, skog och svart insjö. Tid till ingenting, bada, fiska och elda brasa.
Jag har också, efter att varit bosatt på landet året runt en stor del av barndomen, vuxit upp med helgnöjen som fågelskådning, korvgrillning i skogen och röjning av skog. Ja, det är ju ganska långt ifrån husvagnscamping. Utom möjligen grillningsbiten.
Numera har våran ekonomi passerat billigast-möjliga-gränsen vad gäller semesterboende, förbi är tiden då vi bodde över på madrasser hos kompisar, på vandrarhem och dåliga hotell. Och än så länge har vi ingen egen sommarstuga, fast det är en dröm att en dag köpa nåt eget. Frågan är om det går att förena de två ytterligheterna och få lagom avstånd till grannarna och bra fiskevatten.
"Vi ska ut och campa... känns lite pinsamt", säger hon och skruvar generat på sej.
Det är ju så helrätt, campa är pinsamt. Jag är allergisk mot husvagnar, fuktiga sovsäckar, förtält och gasoltuber. Jag ryser vid tanken att dela diskho, dusch och toa med 300 andra personer i veckovis. Och sova i ett hus som gungar när man går omkring därinne.
Maken är uppvuxen med husvagnssemestrar, idealiskt sätt att se Sverige tyckte han då. Tack och lov har han vant sej av med campandet nu, så vi det har aldrig varit aktuellt med sånt för oss.
Det finns också en sommarstuga i makens familj. Den ligger i ett sommarstugeområde där det är tätt mellan husen och där folk ständigt passerar utanför tomtgränsen och säger hejhej. Det är insyn och man blir betraktad, alla ser vem som kommer och går, på gott och ont. Det blir lite väl mycket "jaså, Ohlsson har skaffat ny bil" och "jaha, där ser man, nu har Janne äntligen klippt gräsmattan, det var på tiden".
Med åren har jag vant mej, men jag får inte riktigt till det.
Jag har vuxit upp med raka motsatsen, nämligen. Torp i skogen, flera kilometer till närmsta granne, ingen som passerar på väg nånstans. Ingen el, ingen telefon, vatten från brunnen. Lugn och ro, på gränsen till lappsjuka, skog och svart insjö. Tid till ingenting, bada, fiska och elda brasa.
Jag har också, efter att varit bosatt på landet året runt en stor del av barndomen, vuxit upp med helgnöjen som fågelskådning, korvgrillning i skogen och röjning av skog. Ja, det är ju ganska långt ifrån husvagnscamping. Utom möjligen grillningsbiten.
Numera har våran ekonomi passerat billigast-möjliga-gränsen vad gäller semesterboende, förbi är tiden då vi bodde över på madrasser hos kompisar, på vandrarhem och dåliga hotell. Och än så länge har vi ingen egen sommarstuga, fast det är en dröm att en dag köpa nåt eget. Frågan är om det går att förena de två ytterligheterna och få lagom avstånd till grannarna och bra fiskevatten.
Frustration
Så här frustrerad kommer jag vara i Spanien, när jag inte kan göra mej förstådd.
Kolla också den här coola tanten. Hon tar ingen skit, minsann.
Kolla också den här coola tanten. Hon tar ingen skit, minsann.
Precis så mycket älskar vi Kalmar FF
Vi är ju en samling idrottstokiga människor i min familj. När brorsan och jag var små, satt vi och förde protokoll när det var alpint på tv. Enda gången under barndomen då farsan släpade ut en tv och ett bilbatteri till stugan, var när det var fotbolls-vm. Själv började jag gå på fotboll på Fredrikskans på högstadiet, bara för att jag var så kär i Jensa Nilsson. Det förälskelsen gick över ganska snabbt, men kärleken till Kalmar FF består.
Att flytta utomlands innebär ju att man får försaka en mängd svenska företeelser. Ni tänker kanske Kalles kaviar, knäckebröd och sill. Men det första vi tänkte på var; herregud, hur ska vi kunna se allsvenskan? Panik uppstod i vårt hem, och maken vandrade runt i huset som den osaligaste anden i mänsklighetens historia.
På måndagen kunde emellertid problemet lösas, men priset var i högsta laget, så här med facit i hand.
Vi har alltid haft Canal Digital, alla kanaler man kan få och säsongskort och hela fadderruttan. Nu skulle vi ha Viasat och en sk slingbox som gör det möjligt att via datorn se alla kanaler även utomlands. Fråga mej inte hur det går till, såntdär är obegripligt för mej, men skitsamma. Bolibompa, House, Grey's Anathomy och allt det andra livsviktiga är säkrat.
Priset blev, förutom det ekonomiska, ett samling bedrövliga tv-kanaler. Jag menar verkligen bedrövliga. De viktigaste finns ju förstås, svt, fyran plus, femman, trean, allsvenskan på fyra kanaler och så vidare. Men ingen Discovery, Animal Planet (åh, va jag längtar efter Djurpolisen i Houston), det underbara filmutbudet på Canal+, BBC Food och Prime. Tänk att man kan blir så fäst vid en bunt tv-kanaler.
Ja, men det är väl precis så mycket vi älskar Kalmar FF. Vi offrar alla de bra tv-kanalerna för att kunna sitta på Mallorca och glo på Cesar och grabbarna.
Flera andra svenskar har också blivit glada över möjligheten att se allsvenskan, så det kommer nog att bli trevligt att ha lite sammankomster. Men så har ju Mallorca ett eget fotbollslag som vi får engagera oss i. Dessutom finns Spaniens bästa hockeylag på ön. Jag vet inte vad det säger om laget, men det kan ju vara kul att se nångång.
Och just nu slog det mej att det är OS i sommar. Vad bra, då är ju jag ledig...
Att flytta utomlands innebär ju att man får försaka en mängd svenska företeelser. Ni tänker kanske Kalles kaviar, knäckebröd och sill. Men det första vi tänkte på var; herregud, hur ska vi kunna se allsvenskan? Panik uppstod i vårt hem, och maken vandrade runt i huset som den osaligaste anden i mänsklighetens historia.
På måndagen kunde emellertid problemet lösas, men priset var i högsta laget, så här med facit i hand.
Vi har alltid haft Canal Digital, alla kanaler man kan få och säsongskort och hela fadderruttan. Nu skulle vi ha Viasat och en sk slingbox som gör det möjligt att via datorn se alla kanaler även utomlands. Fråga mej inte hur det går till, såntdär är obegripligt för mej, men skitsamma. Bolibompa, House, Grey's Anathomy och allt det andra livsviktiga är säkrat.
Priset blev, förutom det ekonomiska, ett samling bedrövliga tv-kanaler. Jag menar verkligen bedrövliga. De viktigaste finns ju förstås, svt, fyran plus, femman, trean, allsvenskan på fyra kanaler och så vidare. Men ingen Discovery, Animal Planet (åh, va jag längtar efter Djurpolisen i Houston), det underbara filmutbudet på Canal+, BBC Food och Prime. Tänk att man kan blir så fäst vid en bunt tv-kanaler.
Ja, men det är väl precis så mycket vi älskar Kalmar FF. Vi offrar alla de bra tv-kanalerna för att kunna sitta på Mallorca och glo på Cesar och grabbarna.
Flera andra svenskar har också blivit glada över möjligheten att se allsvenskan, så det kommer nog att bli trevligt att ha lite sammankomster. Men så har ju Mallorca ett eget fotbollslag som vi får engagera oss i. Dessutom finns Spaniens bästa hockeylag på ön. Jag vet inte vad det säger om laget, men det kan ju vara kul att se nångång.
Och just nu slog det mej att det är OS i sommar. Vad bra, då är ju jag ledig...
Ny strävan
I min nya strävan - att bli en bättre människa (jag vet inte riktigt vad det innebär, men det låter ju fint) - har jag bestämt mej för att röja upp mera i mitt hem. Jag har insett att jag snart ska flytta utomlands, i förlängningen kanske sälja huset. Man kan fan inte spara på allt. Och det gör jag inte heller, tycker själv att jag är ganska osentimental med prylar. Jag försöker tömma ur, organisera, skänka och kasta. Problemet är att det fyller på sej hela tiden. Alla tomrum fylls sakta men säkert med andra grejer.
Garderoberna (som i vårt hus är i sextiotalssnitt och rymmer sammanlagt åtta par skor, åtta långa plagg, fyra par underkläder, några få vikta plagg och 12 hattar) måste tokrensas. Köksskåpen, hälften av grejerna använder vi aldrig. Alla barnens prylar (vem har köpt all de, tro?), det är en ändlös mängd.
I samma strävan har jag bestämt att lägga mindre tid på städning. Låter det som en omöjlig kombination med ovanstående? Jo, det kan väl stämma. Men jag har bestämt att vi ska bidra till samhällsekonomin genom att betala för städningen. Två timmar i veckan, rent och snyggt inför helgen. All städtid tillägnas barn och umgänge i stället. Och jag tänker inte skämmas, även om det sitter en liten svensk inom mej och skriker att det är onödigt.
Men, nej, det kan det ju inte vara när det blir tid över till trevligare saker.
Jag ska testa indiska tvättnötter också. Har ni hört talas om dem? Ett litet uns av galenskap i tvättstugan, kan ju pigga upp. Miljövänlig galenskap.
Svengelska (feat. maken)
1. I hear you're in the goalbreak.
2. I don't sit in the sea.
3. There is no danger on the roof.
4. That is not much to hang in the Christmas tree.
5. Buttergoose.
6. Earth nuts.
7. Here won't be any children done.
8. Close don't shot one rabbit.
9. Don't thank, bid back.
10. Let's go for this time.
11. One time is no time.
12. That is not much to come with.
13. Have it good!
14. Sandwich table.
15. See you the outlook?
16. There are no cows in the ice.
17. It's a throw-up bag.
18. Everything is ending and the sausage too.
2. I don't sit in the sea.
3. There is no danger on the roof.
4. That is not much to hang in the Christmas tree.
5. Buttergoose.
6. Earth nuts.
7. Here won't be any children done.
8. Close don't shot one rabbit.
9. Don't thank, bid back.
10. Let's go for this time.
11. One time is no time.
12. That is not much to come with.
13. Have it good!
14. Sandwich table.
15. See you the outlook?
16. There are no cows in the ice.
17. It's a throw-up bag.
18. Everything is ending and the sausage too.
Hocke Larsson
Henrik Larsson.
Han kan tänka sej att bli tränare när spelarkarriären är slut. Kul!
Tycker det har varit trist att se honom i den skånska motvinden. Hoppas denna säsongen blir bättre.
Så här minns jag Henrik Larsson. Det här är hans nivå.
Jag blir tårögd.
Han kan tänka sej att bli tränare när spelarkarriären är slut. Kul!
Tycker det har varit trist att se honom i den skånska motvinden. Hoppas denna säsongen blir bättre.
Så här minns jag Henrik Larsson. Det här är hans nivå.
Jag blir tårögd.
Dagens projekt
Frisk igen, då måste man ju göööra nåt. Eller? Jag rafsade ut alla böckerna ur våra knökfulla Billys. Galet, men nu är det gjort.
Resultat:
2 flyttkartonger och en papperskasse med böcker till Kupan, familj, vänner, vem som nu vill ha. Ut med gamla kartböcker med Sovjetunionen, böcker om ponnies, pekböcker med traktorer, gamla deckare i pocket.
Mycket damm.
Alla spel fick plats i hyllorna.
En komplett kortlek gick det att få ihop av alla lösa kort.
Morfars Dan Andersson-bibliotek fick komma upp från gillestugan.
Makens samling med Bond-dvds fick en hylla.
Ordning och fucking reda för en gång skull. Ett STORT dåligt samvete är avbetat.
Det var roligt att att fundera ut hur böckerna skulle sorteras in i hyllorna. Jan Guillou tog nästan en hel hylla i anspråk, den självgode karln. Tom Clancy är ju inte heller blyg av sej, en halv hylla till fyra romaner.
En hylla tillägnades klassiker. Där fick Steinbeck, Hesse och Lawrence med flera bo. Bifogar en bild på den hyllan som fick arbetsnamnet "krig, våld och annat elände".
Det blev också gott och väl en hel hylla kokböcker, de kan man inte skänka bort. Hyser extra mycket kärlek för Anna Bergenströms böcker, dem kan jag utan och innan. I de äldsta finns det nog knappt ett enda recept som jag inte använt. Och jag tvivlar på att jag var så mat- och matlagningsintresserad om det inte varit för de där böckerna.
Ja, det finns överhuvudtaget många böcker som jag tycker väldigt mycket om. Jag klappar dem. Dan Anderssons samlade verk i sex ljuvliga skinnband. En bunt tummade diktsamlingar; Yeats, Ferlin, Österling. Ringen-trilogin, i söderfallande pockets.
Nu återstår att fundera ut vilka man inte kan vara utan i Spanien. Men jag har kommit på att det ju går att beställa böcker på nätet, även där.
En gammal hederlig buske
Den åldrande kvinnokroppen. Detta eviga ämne. Hur ska man göra med den? Hur skall den smyckas och trimmas och pyntas och beklädas? Hur ska det fula döljas och behandlas och beskäras?
Faktum är att det inte alls är länge sen som kvinnor i allmänhet började ägna sej åt allt detta. Åtminstone inte i nutidens avancerade form.
När jag var liten, var det till exempel inte många mammor som rakade sej under armarna, än mindre ansade bikinilinjen. Inga vanliga mammor plockade heller ögonbrynen, vaxade benen eller använde foundation.
På sin höjd målade 70-talsmammorna sej lite kring ögonen med smaragdgrön eller rymdblå ögonskugga, spottade i kakmascaran (använder nån annan än Mona Sahlin kakmascara, nuförtiden?) och knöt en färgglad scarfs om halsen. Det räckte på nåt vis. Vi älskade våra parfymfria, locktångslockade, naturella mammor precis som de var.
En god vän som är barnmorska berättade om kollega på BB, som efter en förlossning glatt utropade att idag hade hon sett "en gammal hederlig buske". Det tillhörde minsann inte vanligheterna!
Jag brukar smygkolla runt på frisyrerna i simhallen, jag erkänner. Och det kan nog stämma, busken är ute, den är trimmad och ansad. Den håller sej snällt innanför troskanten.
Det är lite som frisläppta tuttar, när såg vi det senast? Numera är de alltid inknölade och upp-puffade i nån hitech-bh som man knappt kan ta sej varken i eller ur. Begreppet "bysthållare" har liksom gått och självdött. Det är inte frågan om att "hålla" längre, det är järngrepp vi snackar nu.
Och nog var det länge sen man såg nån med ihopväxta ögonbryn, eller "mono-brow" som amerikanerna säger. Dock är väl den tiden förbi, då folk vaxade bort dem och målade dit ett illsvart streck istället. Senaste trenden jag hörde uttryckas var "lite som Brooke Shields i Den blå lagunen", så ska man bär sina ögonbryn. Ok...
Under min långa vistelse på tre europeeiska flygplatser häromveckan satt jag mycket och tittade på folk. Måste instämma med Rydström som för nån dag sen skrev om att vi svenskar är snygga.
Jag satt på Zürichs flygplats och tittade mej omkring och plötsligt var det så många snygga män vid min gate. Efter fyra dagar med tyska golfare, rika brittiska pensionärer och bleksiktiga spanjorer (jag räknar inte in maken bland dessa icke-snygga, honom har jag ju själv valt ut), vart jag häpen. Var kom alla snyggingar ifrån plötsligt? Välklädda, välfriserade, fräscha karlar... Insikten om att jag satt vid den gate från vilken Stockholmsplanet skulle gå, kom krypande. Hehe, det är ju svenska män! Vad fiiina de är!
Nån gång på en tråkig flygplats ska jag gå runt med kameran och ta bilder på folk. Jag tycker mej se varifrån folk kommer. Jag menar, ser man en dansk, då är det en dansk, det kan man ge sej sjutton på. Finländare, ryssar, britter, tyskar, svenskar. Jo, visst kan man se det?
En annan sak som jag funderat på, är varför många kvinnor över fyrtiofem (gissningsvis) upphör att ha två skinkor? I denna tid, då det är ok för alla kvinnor oavsett storlek och ålder att visa sin byxbak, så undrar jag. Hänger de upp ändan i nån specialtrosa som klämmer ihop två skinkor till en? Man bemödar sej med att prova ut ett par snygga jeans, och sen går man omkring med mono-rumpa? (Eller så ser de ut som om det har blivit tre skinkor utav den ursprungliga duon, då troskanten skär in så illa i varje skinka att det ser ut som tre.)
Det finns till och med såna baddräkter och bikinibrallor, kolla det på stranden i sommar. Blir skinkorna så lösa på ålders höst, att de liksom smälter ihop i trosvärmen?
Nej, jag tycker vi ska odla oss själva lite. Släppa lös behagen en aning. Inte odla bikinifrisyr, nej inte så. Men släppa på kroppsdelskontrollen. Acceptera att det är ju så här vi ser ut! Jag menar, träna förstås, underhåll maskineriet. Men strunta i parfymen, släpp ut håret ur alla "produkter", kasta bhn för en dag.
Och för gudsskull, fortsätt ha två skinkor! Kom ihåg, vi är ju snyggast i världen.
Faktum är att det inte alls är länge sen som kvinnor i allmänhet började ägna sej åt allt detta. Åtminstone inte i nutidens avancerade form.
När jag var liten, var det till exempel inte många mammor som rakade sej under armarna, än mindre ansade bikinilinjen. Inga vanliga mammor plockade heller ögonbrynen, vaxade benen eller använde foundation.
På sin höjd målade 70-talsmammorna sej lite kring ögonen med smaragdgrön eller rymdblå ögonskugga, spottade i kakmascaran (använder nån annan än Mona Sahlin kakmascara, nuförtiden?) och knöt en färgglad scarfs om halsen. Det räckte på nåt vis. Vi älskade våra parfymfria, locktångslockade, naturella mammor precis som de var.
En god vän som är barnmorska berättade om kollega på BB, som efter en förlossning glatt utropade att idag hade hon sett "en gammal hederlig buske". Det tillhörde minsann inte vanligheterna!
Jag brukar smygkolla runt på frisyrerna i simhallen, jag erkänner. Och det kan nog stämma, busken är ute, den är trimmad och ansad. Den håller sej snällt innanför troskanten.
Det är lite som frisläppta tuttar, när såg vi det senast? Numera är de alltid inknölade och upp-puffade i nån hitech-bh som man knappt kan ta sej varken i eller ur. Begreppet "bysthållare" har liksom gått och självdött. Det är inte frågan om att "hålla" längre, det är järngrepp vi snackar nu.
Och nog var det länge sen man såg nån med ihopväxta ögonbryn, eller "mono-brow" som amerikanerna säger. Dock är väl den tiden förbi, då folk vaxade bort dem och målade dit ett illsvart streck istället. Senaste trenden jag hörde uttryckas var "lite som Brooke Shields i Den blå lagunen", så ska man bär sina ögonbryn. Ok...
Under min långa vistelse på tre europeeiska flygplatser häromveckan satt jag mycket och tittade på folk. Måste instämma med Rydström som för nån dag sen skrev om att vi svenskar är snygga.
Jag satt på Zürichs flygplats och tittade mej omkring och plötsligt var det så många snygga män vid min gate. Efter fyra dagar med tyska golfare, rika brittiska pensionärer och bleksiktiga spanjorer (jag räknar inte in maken bland dessa icke-snygga, honom har jag ju själv valt ut), vart jag häpen. Var kom alla snyggingar ifrån plötsligt? Välklädda, välfriserade, fräscha karlar... Insikten om att jag satt vid den gate från vilken Stockholmsplanet skulle gå, kom krypande. Hehe, det är ju svenska män! Vad fiiina de är!
Nån gång på en tråkig flygplats ska jag gå runt med kameran och ta bilder på folk. Jag tycker mej se varifrån folk kommer. Jag menar, ser man en dansk, då är det en dansk, det kan man ge sej sjutton på. Finländare, ryssar, britter, tyskar, svenskar. Jo, visst kan man se det?
En annan sak som jag funderat på, är varför många kvinnor över fyrtiofem (gissningsvis) upphör att ha två skinkor? I denna tid, då det är ok för alla kvinnor oavsett storlek och ålder att visa sin byxbak, så undrar jag. Hänger de upp ändan i nån specialtrosa som klämmer ihop två skinkor till en? Man bemödar sej med att prova ut ett par snygga jeans, och sen går man omkring med mono-rumpa? (Eller så ser de ut som om det har blivit tre skinkor utav den ursprungliga duon, då troskanten skär in så illa i varje skinka att det ser ut som tre.)
Det finns till och med såna baddräkter och bikinibrallor, kolla det på stranden i sommar. Blir skinkorna så lösa på ålders höst, att de liksom smälter ihop i trosvärmen?
Nej, jag tycker vi ska odla oss själva lite. Släppa lös behagen en aning. Inte odla bikinifrisyr, nej inte så. Men släppa på kroppsdelskontrollen. Acceptera att det är ju så här vi ser ut! Jag menar, träna förstås, underhåll maskineriet. Men strunta i parfymen, släpp ut håret ur alla "produkter", kasta bhn för en dag.
Och för gudsskull, fortsätt ha två skinkor! Kom ihåg, vi är ju snyggast i världen.
Ny låtlista
Alltså med ruskigt bra låtar, gamla de flesta, men bra.
1. "I Will Follow You Into the Dark" med Death Cab for Cutie. Vilken kärleksförklaring. En bit högklassig poesi förpackad i ekologiskt gitarrpapper.
2. "Till Kingdom Come" med Coldplay. Jo, jag har försonats med dem, lite. En liten korg med längtan, en blå.
3. "Där elden falnar (men fortfarande glöder)" med Lars Winnerbäck förstås. Har tuggat den ett tag nu, den blir bara bättre och bättre.
4. "Let it Shine" med Tingsek (feat. Svante Lodén). Ah, det är så bra. Längtar man efter nåt som är liiite annorlunda, är detta mitt bästa tips. Inget man hör på reklamradion, precis.
5. "Vill du ha mej ändå" med Tomas Andersson Wij. En såndär låt som man nästan kan sträcka ut handen och ta på, om ni fattar.
6. "Eyes Wide Open" med Hothouse Flowers. "... don't fear no woman, don't fear no great men..."
7. "Carry You Home" med James Blunt. Prettoklubben. Ja, det är ju en dunderhit, men jag gillar den. Och jag erkänner det.
8. "Talkin' About a Revolution" med Tracy Chapman. Undrar vilken amerikansk presidentkandidat som lyssnat på den här? Hoppas det är nån.
Skit där du bor!
Jag är ännu inte riktigt ute ur skogen. Det vill säga, jag har inte blivit frisk än. Igår åt jag middag, det var dumt gjort, den fick jag inte behålla.
När man är magsjuk, funderar många över exakt när, var och hur man blev smittad. På något vis känns det som en tröst att veta att det var den där äckliga toan på varuhuset eller på tåget som var smittkällan. I mitt fall har många omkring mej varit magsjuka, omöjligt att säga var det kom ifrån. Men jag har hängt upp mej på att styvfar berättat om en kollega som förra veckan kom till jobbet, satt där och arbetade och emellan åt gick och spydde på personaltoaletten. Jag har skickat med ett tack till denna person; tack din dumme jävel, för att du ville smitta ner en hel arbetsplats samt alla dina kollegors närstående! Tack, så in i helvete mycket!
I denna anda vill jag nu komma med en litet upprop:
När man är magsjuk, funderar många över exakt när, var och hur man blev smittad. På något vis känns det som en tröst att veta att det var den där äckliga toan på varuhuset eller på tåget som var smittkällan. I mitt fall har många omkring mej varit magsjuka, omöjligt att säga var det kom ifrån. Men jag har hängt upp mej på att styvfar berättat om en kollega som förra veckan kom till jobbet, satt där och arbetade och emellan åt gick och spydde på personaltoaletten. Jag har skickat med ett tack till denna person; tack din dumme jävel, för att du ville smitta ner en hel arbetsplats samt alla dina kollegors närstående! Tack, så in i helvete mycket!
I denna anda vill jag nu komma med en litet upprop:
Vänligen alla magsjuka människor!
Kan ni vara snälla att ta med er era baciller och virus
och så snabbt som möjligt åka hem till era hem och kräkas där?
Kan ni vara så snälla och lämna era arbetsplatser,
restauranger, caféer, tåg, bussar, flygplatser
och andra allmänna platser och toaletter?
Jag vädjar härmed till er,
alla ni illamående och skitnödiga svenskar,
ta er hem och sluta smitta ner era medmänniskor!
När ni sedan känner er lite bättre,
vänligen bli kvar hemma en dag extra!
Tvätta era kläder, sänglinne, och kroppar innan ni ger er ut i vardagen igen.
Torka era golv, byt handdukar och städa era toaletter innan ni bjuder hem folk.
Tvätta era händer med tvål,
be en frisk vän handla hem handsprit från apoteket.
Laga inte mat till era medmänniskor förrän ni är friska.
Visa hänsyn genom att inte gå tillbaka till jobbet med "bara lite diarré"!
Stanna hemma och skit där du bor!
Kan ni vara snälla att ta med er era baciller och virus
och så snabbt som möjligt åka hem till era hem och kräkas där?
Kan ni vara så snälla och lämna era arbetsplatser,
restauranger, caféer, tåg, bussar, flygplatser
och andra allmänna platser och toaletter?
Jag vädjar härmed till er,
alla ni illamående och skitnödiga svenskar,
ta er hem och sluta smitta ner era medmänniskor!
När ni sedan känner er lite bättre,
vänligen bli kvar hemma en dag extra!
Tvätta era kläder, sänglinne, och kroppar innan ni ger er ut i vardagen igen.
Torka era golv, byt handdukar och städa era toaletter innan ni bjuder hem folk.
Tvätta era händer med tvål,
be en frisk vän handla hem handsprit från apoteket.
Laga inte mat till era medmänniskor förrän ni är friska.
Visa hänsyn genom att inte gå tillbaka till jobbet med "bara lite diarré"!
Stanna hemma och skit där du bor!
Nu har jag slutat kräkas
Ja, då var det väl över för denna gången; kräksjukan. Jag är hungrig, men vågar inte riktigt äta.
Igår fick jag ligga på soffan hela dagen. Det var jag och lilla katten som var dåliga. Katten hade varit på kastrering, jag hade kräkts gånger flera. Katten tittade då och då på mej med trötta, lite kladdiga ögon. Vi fick värma varann. Vi kändes oss skändade, båda två.
Jag blir så otroligt eländig när jag kräks. Vartenda litet blodkärl i ansiktet exploderar, så jag bli alldeles blåfläckig. Och eftersom huden i övrigt antar en lätt vaxartad, ljusgul, genomskinlig ton blir det extra läskigt med två miljoner små fula blåmärken. Det ser ut som jag drabbats av nån obotlig tropisk sjukdom.
Det fina med kräksjukan är ju att den tenderar att komma tillbaka efter ett par dagar. Just när man börjat äta normalt, så börjar man må illa igen. Kanon.
Lilla E har aldrig haft kräksjukan, pepparpeppar. Hon kanske har den där genen som gör att man aldrig smittas. Vilken gåva! Flickebarnet har klarblåa ögon, lockig hår, ett oslagbart intellekt och anti-kräksjukegenen. Halleluja!
Nej, men jag hoppas verkligen att det har gått över nu. Jag har tappat 2,5 kilo på två veckor pga nackspärr, halsfluss, skum spansk restaurangmat och kräkis. Nu får det var bra.
Kan vi ta nåra veckor på temat pigg och fräsch?
Igår fick jag ligga på soffan hela dagen. Det var jag och lilla katten som var dåliga. Katten hade varit på kastrering, jag hade kräkts gånger flera. Katten tittade då och då på mej med trötta, lite kladdiga ögon. Vi fick värma varann. Vi kändes oss skändade, båda två.
Jag blir så otroligt eländig när jag kräks. Vartenda litet blodkärl i ansiktet exploderar, så jag bli alldeles blåfläckig. Och eftersom huden i övrigt antar en lätt vaxartad, ljusgul, genomskinlig ton blir det extra läskigt med två miljoner små fula blåmärken. Det ser ut som jag drabbats av nån obotlig tropisk sjukdom.
Det fina med kräksjukan är ju att den tenderar att komma tillbaka efter ett par dagar. Just när man börjat äta normalt, så börjar man må illa igen. Kanon.
Lilla E har aldrig haft kräksjukan, pepparpeppar. Hon kanske har den där genen som gör att man aldrig smittas. Vilken gåva! Flickebarnet har klarblåa ögon, lockig hår, ett oslagbart intellekt och anti-kräksjukegenen. Halleluja!
Nej, men jag hoppas verkligen att det har gått över nu. Jag har tappat 2,5 kilo på två veckor pga nackspärr, halsfluss, skum spansk restaurangmat och kräkis. Nu får det var bra.
Kan vi ta nåra veckor på temat pigg och fräsch?
Ett jävla högt berg
Kan också konstatera att det måste vara världens suraste att jobba på flygplats.
Dygnet runt. Årets alla dagar.
Tala i högtalare "sänjores passascheros",
"passengers travelling to Rome, please proceed to gate 48" ,
"passagerare Ulf Nilsson, ombedes att omgående ta sej till gate 62A, 62A".
Hjälpa förvirrade resenärer.
Klistra etiketter och remsor på väskor.
Beklaga förseningar.
Besiktiga små ziplock-påsar med folks "vätskor".
Usch.
Har också noterat att varje flygplats har ett utbränt och misshandlat flygplan uppställt intill landningsbanan.
Jag vet att det är personalens och brandmännens övningslokal. Men en del av min hjärna säger mej att nån vill tala om för alla som ska flyga, att fordonet de färdas i kan komma att se ut just så om det skulle krascha. Som ett bisarrt konstverk, ett statement.
Vi flög via Zürich.
Zürich, det låter som ett så redigt resmål. I Schweiz. Prydligt, ordentligt och redigt.
Det låter som en plats, dit Carl Bildt ofta reser. En Carl Bildt-destination.
Maken har ett schweiziskt armbandsur. När vi närmade oss Alperna, blev den tyngre och tyngre runt hans handled, likt härskarringen i Mordor. Den ville hem.
Prydlig flygplats i Zürich. Goda chips.
Alperna är fantastisk fina, även från luften. (Även från liften, skrev jag först för jag tryckte på fel tangent, lite kul.) De ser precis ut som en sån där topografisk plastkarta som vi hade på lågstadiet, på vilken man kunde känna på bergkedjorna. "Här har jordskorpan knöcklat ihop'sa, fränt."
På hemvägen kändes som om vi skulle flyga in i en alp, vad lågt vi flög plötsligt. Kaptenen talade då om att alpen i fråga var Mont Blanc, och jag ville sträcka ut handen och klappa Europas högsta berg för det var så fint.
Man ser alltid kändisar på flygplatser. Sist såg jag Björn Kjellman, han är bra.
Denna gången fick jag nöja mej med Petter (i en onaturligt stor dunjacka, inomhus) och Marie Picasso (i onaturligt stora solglasögon, inomhus kl 07.30). Nedköp.
Dygnet runt. Årets alla dagar.
Tala i högtalare "sänjores passascheros",
"passengers travelling to Rome, please proceed to gate 48" ,
"passagerare Ulf Nilsson, ombedes att omgående ta sej till gate 62A, 62A".
Hjälpa förvirrade resenärer.
Klistra etiketter och remsor på väskor.
Beklaga förseningar.
Besiktiga små ziplock-påsar med folks "vätskor".
Usch.
Har också noterat att varje flygplats har ett utbränt och misshandlat flygplan uppställt intill landningsbanan.
Jag vet att det är personalens och brandmännens övningslokal. Men en del av min hjärna säger mej att nån vill tala om för alla som ska flyga, att fordonet de färdas i kan komma att se ut just så om det skulle krascha. Som ett bisarrt konstverk, ett statement.
Vi flög via Zürich.
Zürich, det låter som ett så redigt resmål. I Schweiz. Prydligt, ordentligt och redigt.
Det låter som en plats, dit Carl Bildt ofta reser. En Carl Bildt-destination.
Maken har ett schweiziskt armbandsur. När vi närmade oss Alperna, blev den tyngre och tyngre runt hans handled, likt härskarringen i Mordor. Den ville hem.
Prydlig flygplats i Zürich. Goda chips.
Alperna är fantastisk fina, även från luften. (Även från liften, skrev jag först för jag tryckte på fel tangent, lite kul.) De ser precis ut som en sån där topografisk plastkarta som vi hade på lågstadiet, på vilken man kunde känna på bergkedjorna. "Här har jordskorpan knöcklat ihop'sa, fränt."
På hemvägen kändes som om vi skulle flyga in i en alp, vad lågt vi flög plötsligt. Kaptenen talade då om att alpen i fråga var Mont Blanc, och jag ville sträcka ut handen och klappa Europas högsta berg för det var så fint.
Man ser alltid kändisar på flygplatser. Sist såg jag Björn Kjellman, han är bra.
Denna gången fick jag nöja mej med Petter (i en onaturligt stor dunjacka, inomhus) och Marie Picasso (i onaturligt stora solglasögon, inomhus kl 07.30). Nedköp.
Ex
Jag läser och hör mycket om folk som vacklar, sliter på varann och vill skiljas. Jag förstår att de gör det, det är inte lätt att vara gift. Alla gånger. Men kanske klacksparkas det lite mycket också. Minsta motståndets lag, ni vet.
Man måste få krisa, skrev jag i ett tidigare inlägg. Och det gjorde jag för ett år sen. Skrik och panik, ska det va så här? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska va nu?
Det var otäckt. Det var kymigt och pinsamt. Det var otryggt och ledsamt och ensamt (det var i och för sej mitt eget fel, eftersom jag alltid ska reda ut allt själv). Till slut motade jag upp min man mot köksbänken och sa va jag tyckte, och då kändes det som om jag kräktes på honom. Det kändes så egoistiskt och elakt, otippat. Jag ville ju inte ge upp, jag ville bara få en nystart.
Jonas Gardell sa en gång att varje gång han hatar Mark, så går han till bokhyllan och funderar på hur de ska dela upp böckerna. Då rinner skilsmässan ut i sanden direkt. Det är intressant, tycker jag. Att det ändå ligger en frihet i att få tänka tanken.
Jag brukar ge mej in i en tankekedja kring hur det skulle vara att lära känna nya svärföräldrar. Jag ryser vid tanken. Det kan det inte vara värt.
Eller tänker jag på att skjutsa barn mellan olika adresser.
Eller hur många ex-vänner man skulle få.
Det skulle förresten bli en massa ex: ex-hus, ex-man, ex-katt, ex-svärmor, ex-svägerska. Usch, va det låter jobbigt. Vardagen är liksom krånglig redan som den är.
Jag förstår om man ger upp. Jag förstår om inte ömheten och närheten räcker till. Om vaknätter och barnskrik tär på tvåsamheten. Om inte kronorna och örena räcker till allt man ska betala. Jag förstår att krafterna kanske inte räcker till, om man måste bjuda till en extra gång för att allt ska fungera. Tiden kanske inte räcker till heller.
Mia Skäringer skriver på sin blogg om hur hon kände att hon stack kniven i sitt förhållande och sitt liv när hon ville skiljas. Jag bara önskar att folk vill krisa lite mer tillsammans i sin tvåsamhet. Prata och reda och kommunicera och protestera. Bli arg. Bli glad igen. Göra bort sej, säga för mycket, ta tillbaka, förlåta och be om förlåtelse. Visa acceptans. Vara lite nöjd och våga inte vara nöjd. Släppa taget och vägra släppa taget. Vägra ta skit.
Och våga tänka tanken. Gör man inte det, kanske man aldrig blir nöjd.
Man måste få krisa, skrev jag i ett tidigare inlägg. Och det gjorde jag för ett år sen. Skrik och panik, ska det va så här? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska va nu?
Det var otäckt. Det var kymigt och pinsamt. Det var otryggt och ledsamt och ensamt (det var i och för sej mitt eget fel, eftersom jag alltid ska reda ut allt själv). Till slut motade jag upp min man mot köksbänken och sa va jag tyckte, och då kändes det som om jag kräktes på honom. Det kändes så egoistiskt och elakt, otippat. Jag ville ju inte ge upp, jag ville bara få en nystart.
Jonas Gardell sa en gång att varje gång han hatar Mark, så går han till bokhyllan och funderar på hur de ska dela upp böckerna. Då rinner skilsmässan ut i sanden direkt. Det är intressant, tycker jag. Att det ändå ligger en frihet i att få tänka tanken.
Jag brukar ge mej in i en tankekedja kring hur det skulle vara att lära känna nya svärföräldrar. Jag ryser vid tanken. Det kan det inte vara värt.
Eller tänker jag på att skjutsa barn mellan olika adresser.
Eller hur många ex-vänner man skulle få.
Det skulle förresten bli en massa ex: ex-hus, ex-man, ex-katt, ex-svärmor, ex-svägerska. Usch, va det låter jobbigt. Vardagen är liksom krånglig redan som den är.
Jag förstår om man ger upp. Jag förstår om inte ömheten och närheten räcker till. Om vaknätter och barnskrik tär på tvåsamheten. Om inte kronorna och örena räcker till allt man ska betala. Jag förstår att krafterna kanske inte räcker till, om man måste bjuda till en extra gång för att allt ska fungera. Tiden kanske inte räcker till heller.
Mia Skäringer skriver på sin blogg om hur hon kände att hon stack kniven i sitt förhållande och sitt liv när hon ville skiljas. Jag bara önskar att folk vill krisa lite mer tillsammans i sin tvåsamhet. Prata och reda och kommunicera och protestera. Bli arg. Bli glad igen. Göra bort sej, säga för mycket, ta tillbaka, förlåta och be om förlåtelse. Visa acceptans. Vara lite nöjd och våga inte vara nöjd. Släppa taget och vägra släppa taget. Vägra ta skit.
Och våga tänka tanken. Gör man inte det, kanske man aldrig blir nöjd.
Jädrans sjukgymnast
Vi hade ergonomiutbildning på jobbet i tisdags. Denna leddes av en fotriktiga-skor-och-ryggsäcks-sjukgymnast som var sådär hemvävt trälig och pedagogisk som bara såna mänskor kan vara.
Han berättade om hur han och hans fru brukade hjälpas åt att bära matkassarna när de varit och handlat på stormarknaden. En kasse i var hand, en bärare i taget. Inte en kasse per bärare, inte.
Jag tyckte han kunde burit kassarna hela vägen, eftersom han var kille, men det tyckte han inte alls var kul. Äh, lite omvänd jämställdhet kan väl vara kul ibland.
Alla som satt och lyssnade på den lilla föreläsningen, försökte sträcka på ryggarna och sitta med händerna i knäet och inte dra upp axlarna. Allt för att sjukgymnasten skulle tro att de redan visste allt om hur man undviker att få värk och arbetsskador. För sånt ska man ju bara ha koll på när man är sjuksköterska, då har man bra arbetsskor och sitter rak i ryggen. Och vi är ju så himla duktiga! Jajamensan.
När jag kom hem från jobbet fick jag nackspärr, och jag ger mej fasen på att det var den där sjukgymnastens fel. Han kastade nån ond sjukgymnast-förbannelse på mej för att jag skojade om hans matkassar.
Jag gjorde ingenting, satt bara i tv-soffan och skulle vrida på huvudet och titta efter nåt, då small det till i nacken. Igår blev jag uträtad av den förnämlige naprapaten; "nu får du inte träna på 3-4 dagar", sa han.
Så nu är jag in repair. Ingen jogging, ingenting. Som lite plåster på såren, fick jag skitont i halsen också. Det brukar alltid bli nåt sånt skumt, när jag har haft en låsning i nacken.
Maken får handla mat inför helgen. Jag kan inte ens bära två tomma kassar.
Han berättade om hur han och hans fru brukade hjälpas åt att bära matkassarna när de varit och handlat på stormarknaden. En kasse i var hand, en bärare i taget. Inte en kasse per bärare, inte.
Jag tyckte han kunde burit kassarna hela vägen, eftersom han var kille, men det tyckte han inte alls var kul. Äh, lite omvänd jämställdhet kan väl vara kul ibland.
Alla som satt och lyssnade på den lilla föreläsningen, försökte sträcka på ryggarna och sitta med händerna i knäet och inte dra upp axlarna. Allt för att sjukgymnasten skulle tro att de redan visste allt om hur man undviker att få värk och arbetsskador. För sånt ska man ju bara ha koll på när man är sjuksköterska, då har man bra arbetsskor och sitter rak i ryggen. Och vi är ju så himla duktiga! Jajamensan.
När jag kom hem från jobbet fick jag nackspärr, och jag ger mej fasen på att det var den där sjukgymnastens fel. Han kastade nån ond sjukgymnast-förbannelse på mej för att jag skojade om hans matkassar.
Jag gjorde ingenting, satt bara i tv-soffan och skulle vrida på huvudet och titta efter nåt, då small det till i nacken. Igår blev jag uträtad av den förnämlige naprapaten; "nu får du inte träna på 3-4 dagar", sa han.
Så nu är jag in repair. Ingen jogging, ingenting. Som lite plåster på såren, fick jag skitont i halsen också. Det brukar alltid bli nåt sånt skumt, när jag har haft en låsning i nacken.
Maken får handla mat inför helgen. Jag kan inte ens bära två tomma kassar.
Jag vill ha efterrätt!
Kors i taket. Vi har fått fikabröd två dar i rad på jobbet. Det var värst.
Igår fick vi semlor. Och idag var det vetekransar.
Konstigt att behovet av efterrätt i medelåldern är lika stort som hos bebisar. Är det förbränningen av maten som kräver så mycket energi?
Nu är det väl inte mangopuré som man är sugen på när man är 34.
Vi var flera som direkt ville börja raffsa i bageripåsarna efter lunch, men insåg att godsakerna skulle vara till personalmötet på eftermiddagen. Vi började nästan hallucinera om kolasåser och chokladglass och talade om att "hångla upp en vetekrans", när jag kom på att jag sparat undan en chokladkaka i mitt postfack. Klang och jubel.
Jag är inte precis nån godismänniska annars, men nuförtiden vill jag gärna ha efterrätt. Jag är duktig och håller mej oftast till frukt, eller lite sötat te. Möjligen en bit choklad.
(Kollegan H skrattar nästan ihjäl sej när jag säger att jag tar en näve nötter till mellanmål, men hej, det är faktiskt gott. Präktigt, men gott.)
Det där med efterrätt hänger väl annars ihop med alla andra konstiga saker som hör till ätandet när man kommit upp i medelåldern;
näsan rinner när man äter nåt starkt,
man håller på att dö om man inte får sova middag (alltså, man dör nästan av trötthet varje gång man ätit eftersom man aldrig hinner sova middag),
det behövs väldigt mycket salt till maten,
man är rädd för att bita i hårda matbitar; tänderna kan ju gå sönder,
man vill ha bröd till maten (det är riktigt geriatriskt),
man börjar använda konstiga ord som kompott, aladåb och fromage,
man måste ha kaffe och kaka - minst - till efterrätt.
Efter middagen idag, fick jag en halv semla.
Onödigt, men gott.
Och därmed nödvändigt, inte sant?
Hör och häpna
Jag fick Sofis modebilaga alldeles gratis i klädaffären idag.
"Jaha, hehe, tack tack", sa jag, för va fan skulle jag säga?
"Många fiina tips i den", sa den 55-åriga expediten.
"Eh-he, ok", sa jag.
Så nu har jag tittat på eländet. Och hör och häpna, där fanns flera uppslag med bilder på handväskor! Välj rätt handväska i vår! Hahaha, jag skrattar på mej. En röd i lack får det bli, precis min stil.
Jag kan alltså bekräfta graden av meningslöshet.
Lika många kalvbenta modeller som jag anade.
Och många bilder på Sofi Fahrman. Undrar om det är hennes sexuella böjelse. Vi andra stackare drömmer ibland om exempelvis Beckham.
Sofi drömmer om Sofi. Och de har de gutt med varann.
Stefan Holm känns plötsligt het igen.
"Jaha, hehe, tack tack", sa jag, för va fan skulle jag säga?
"Många fiina tips i den", sa den 55-åriga expediten.
"Eh-he, ok", sa jag.
Så nu har jag tittat på eländet. Och hör och häpna, där fanns flera uppslag med bilder på handväskor! Välj rätt handväska i vår! Hahaha, jag skrattar på mej. En röd i lack får det bli, precis min stil.
Jag kan alltså bekräfta graden av meningslöshet.
Lika många kalvbenta modeller som jag anade.
Och många bilder på Sofi Fahrman. Undrar om det är hennes sexuella böjelse. Vi andra stackare drömmer ibland om exempelvis Beckham.
Sofi drömmer om Sofi. Och de har de gutt med varann.
Stefan Holm känns plötsligt het igen.
Hallå hjärnan, vad vill du?
Ibland undrar jag vad det är hjärnan vill säga mej, när den skramlar fram va jag ska drömma på nätterna. Ja, jag råkar vara en såndär mänska som minns drömmarna, nästan varje dag.
Vissa mornar känner jag mej precis som kung Theoden i Sagan om Ringen. Ni vet när Gandalf bryter Saurons förtrollning, och kungen vaknar till liv och säger lite förvirrat: "Dark have been my dreams of late..." Eh, ja, han hade det väl lite mer motigt eftersom han verkligen inte hade drömt, det gör ju jag.
Inför friidrotts-vm i Helsingfors för ett par år sen, drömde jag om Stefan Holm. Ja, jag är ju en av de få personerna som tycker att han är snygg, och det tyckte hjärnan att jag skulle få äta upp. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans i drömmen, Stefan och jag.
Sen gick det ju inte alls bra för honom i tävlingen, men det kan ju inte jag rå för. Det handlar ju faktiskt om en helt annan dimension.
Jag har hört att det finns nåt som heter "dagrester", som kan dyka upp i drömmar. Det är alltså ett litet skrap från verkligheten, nåt man sett eller gjort kanske, som sen dyker upp igen i drömmarna på natten.
Häromdan träffade jag en gammal vän på kinarestaurangen. Vi kom att prata om en gemensam bekant som nu var pappaledig. På natten drömde jag att bekantingen hela tiden dök upp hemma hos mej och krävde att jag skulle ta hand om hans barn. Jag fick ideligen tala om att det inte var jag som var mamman, ta hand om ditt barn själv. Sen kom han med hundvalpar också, som han hävdade var mina. Stackars karl, jag har inte ens träffat honom mer än en gång på 15 år, och sen tycker han plötsligt att jag ska få såna förtroenden. Hade det varit verklighet hade han ju blivit inlåst nånstans till slut.
Det jobbigaste drömmarna är ändå de som man inte kan vara riktigt hundra på om de verkligen har hänt eller inte. En del drömmar är ju ändå så pass bisarra (läs hångla med höjdhoppare) att man kan avfärda dem direkt. Men sen finns det de som man inte riiiktigt kan lita på. Då kan det vara lite jobbigt att komma igång på morronen, och ta sej ur den där känslan eller rädslan eller vad det nu var. Och då kanske man inte ens minns vad drömmen handlade om, den har bara lämnat kvar ett känslomässigt spår efter sej. Hm.
En gång drömde jag att Zlatan kom förbi och drack kaffe. Han satt på altanen, och jag kan fortfarande se hur han satt med benen utsträckta under bordet och knackade rastlöst med skon mot bordsbenet. Det är bara en kort sekvens, men jättetydlig och klar. Det kanske inte var så sannolikt att det skulle vara sant, men ändå förbannat verkligt.
(Beckham har också tittat förbi en gång. Men han hade ett helt annat ärende än kaffe, kan jag tala om. Jag har lovat att hålla tyst om det, faktiskt. Han var schysst och ordnade allt innehåll i kylskåpet i bokstavsordning innan han stack i alla fall.)
Nä, nu ska jag gå och sova. Så nu ska det bli spännande att se vad tombolan uppe i huvet slumpar fram ikväll. Det skulle kunna bli lite dagrester i form av semlor, tvätt, lekande barn, näsblod, antikrundan, Zlatans straff, müsli och En annan del av Köping.
Vissa mornar känner jag mej precis som kung Theoden i Sagan om Ringen. Ni vet när Gandalf bryter Saurons förtrollning, och kungen vaknar till liv och säger lite förvirrat: "Dark have been my dreams of late..." Eh, ja, han hade det väl lite mer motigt eftersom han verkligen inte hade drömt, det gör ju jag.
Inför friidrotts-vm i Helsingfors för ett par år sen, drömde jag om Stefan Holm. Ja, jag är ju en av de få personerna som tycker att han är snygg, och det tyckte hjärnan att jag skulle få äta upp. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans i drömmen, Stefan och jag.
Sen gick det ju inte alls bra för honom i tävlingen, men det kan ju inte jag rå för. Det handlar ju faktiskt om en helt annan dimension.
Jag har hört att det finns nåt som heter "dagrester", som kan dyka upp i drömmar. Det är alltså ett litet skrap från verkligheten, nåt man sett eller gjort kanske, som sen dyker upp igen i drömmarna på natten.
Häromdan träffade jag en gammal vän på kinarestaurangen. Vi kom att prata om en gemensam bekant som nu var pappaledig. På natten drömde jag att bekantingen hela tiden dök upp hemma hos mej och krävde att jag skulle ta hand om hans barn. Jag fick ideligen tala om att det inte var jag som var mamman, ta hand om ditt barn själv. Sen kom han med hundvalpar också, som han hävdade var mina. Stackars karl, jag har inte ens träffat honom mer än en gång på 15 år, och sen tycker han plötsligt att jag ska få såna förtroenden. Hade det varit verklighet hade han ju blivit inlåst nånstans till slut.
Det jobbigaste drömmarna är ändå de som man inte kan vara riktigt hundra på om de verkligen har hänt eller inte. En del drömmar är ju ändå så pass bisarra (läs hångla med höjdhoppare) att man kan avfärda dem direkt. Men sen finns det de som man inte riiiktigt kan lita på. Då kan det vara lite jobbigt att komma igång på morronen, och ta sej ur den där känslan eller rädslan eller vad det nu var. Och då kanske man inte ens minns vad drömmen handlade om, den har bara lämnat kvar ett känslomässigt spår efter sej. Hm.
En gång drömde jag att Zlatan kom förbi och drack kaffe. Han satt på altanen, och jag kan fortfarande se hur han satt med benen utsträckta under bordet och knackade rastlöst med skon mot bordsbenet. Det är bara en kort sekvens, men jättetydlig och klar. Det kanske inte var så sannolikt att det skulle vara sant, men ändå förbannat verkligt.
(Beckham har också tittat förbi en gång. Men han hade ett helt annat ärende än kaffe, kan jag tala om. Jag har lovat att hålla tyst om det, faktiskt. Han var schysst och ordnade allt innehåll i kylskåpet i bokstavsordning innan han stack i alla fall.)
Nä, nu ska jag gå och sova. Så nu ska det bli spännande att se vad tombolan uppe i huvet slumpar fram ikväll. Det skulle kunna bli lite dagrester i form av semlor, tvätt, lekande barn, näsblod, antikrundan, Zlatans straff, müsli och En annan del av Köping.
