nurseblog

Jag är lite nyfiken på vilka som läser min blogg, därför följer här ett litet formulär (inspirerat av den klassiska mina vänner-boken) ni kan fylla i och sända in som kommentar. Det går bra att vara anonym, bara jag på nåt sätt kan lista ut vem du är. Er som jag inte känner personligen, är det ju ändå roligt att få veta lite om .

1. Namn: Bloggsyrran
2. Ålder: 34
3. Bor: I närheten av stadens ghetto.
4. Yrke: Leg sjuksköterska.
5. Ville bli som liten: Artist, som Carola.
6. Favoritfilm: Lost in Translation
7. Favoritmusik: Just nu Che Sudaka, Tomas Andersson Wij och den evige Damien Rice.
8. Familj: Två barn, en man och två svarta kattor.
9. Kör: Cykel och Renault Clio.
10. Favoritmat: Just nu thaimat, nåt med röd curry, kokosmjölk och bambuskott.
11. Favoritdryck: Vatten, te och chablis.
12. Gör på krogen: Hänger i baren och undviker dansgolvet.
13. Fobier: Höjder, magsjukor och pedofiler.
14. Gör på fritiden: Tränar, bloggar och lagar mat.
15. Om jag inte hade ... så hade jag...: Om jag inte hade läst humanistisk linje hade jag varit läkare.
16. Favoritbok: "Siddharta" av Hermann Hesse. (Det svarar alla som vill verka intellektuella.)
17. Gillar: Min familj så klart, solen och vänligt sinnade djur.
18 Hatar: Gnäll, orättvisor och våld i alla former.
19. Om jag vann 10 millar skulle jag: Skänka bort en del, betala av studieskulderna och plugga igen.
20. Snyggaste killen/tjejen på jorden: (Äkta makar och andra respektive räknas inte.) Johnny Depp.

Luften var ljummen, och jag brukade cykla genom stan i jeans, skinnjacka och basketdojjer. Det var precis innan de börjat sopa bort vintergruset från gatorna och innan måsarna kommit tillbaka från havet.
Det var musik i öronen från The Smiths, Jakob Hellman och Eldkvarn. Gruset rullade lite farligt ibland, på väg hem från rollspel och popcorn. Eller från nån man borde hålla sej borta ifrån.
På kyrkogården sjöng koltrasten, och omvägarna var helt medvetna.

Och fast det börjar bli mer än tjugo år sen, går det att ta på, det finns kvar. Med värme och närhet och en gnutta sorg.
Och jag saknar Martin
och Per
och Karin
och Jenny
och Jojje
och Staffan
och Elias
och Alex
och Sara
och Johan

och det ansvarsfria men trygga
det vilda men lugna
det glada men mörka
det sömnlösa sovande

Att tillhöra men ändå stå fri.

... bråkar på jobbet. Så står det i statusrutan på min facebook-profil sen ett par dagar tillbaka. Jag har kastat in en orm i tältet.

Det är så enkelt att jag tröttnat på att sjuksköterskor (och undersköterskor med för den delen) på min arbetsplats blir illa behandlade av läkare. 
I onsdags hände en grej som är helt oacceptabel, bara för att en läkare underlät att sköta sitt jobb. På grund av detta blev en av mina kollegor hotad och förolämpad av en patient.

På min arbetsplats får läkarna bete sej hur som helst. Det  är sedan länge accepterat av vissa kollegor, och det sopas under mattan. Jag kan tala om att om sjuksköterskorna betedde sej så illa, skulle ingen tro att vi var riktigt kloka. Skulle vem som helst bete sej så på sin arbetsplats eller ute på gatan, så skulle han/hon bli inspärrad, folk skulle ringa polisen.

Exempel på avvikande beteende hos läkare, sånt här förekommer dagligen:
Man kastar saker omkring sej, man skriker och gapar inför patienterna, man bankar och slår på datorerna.
Man skyller ifrån sej, ignorerar frågor och konsultationer, man struntar i att hälsa på sina kollegor.
Man svär, förolämpar kollegor och skickar spydiga mail som svar på förfrågningar.
Man fäller sexistiska och nedlåtande kommentarer.
Man struntar i att komma till avtalade möten och ronder, man stänger av sökaren (som är till för att man ska kunna nå läkaren om nåt akut händer).
Man ringer på jourtid och talar om att man inte kommer vara anträffbar för att man ska åka och träna.

Läkarna kommer undan bara för att de står ett snäpp högre i hierarkin (en hierarki som håller på självdö), de anses ha rätt att vara excentriska eftersom de har studerat så länge att deras sociala begåvning (om där fanns nån från början, vilket i många fall är oklart) har börjat påverkas. Dessutom är det lite synd om läkarna för "de har sååå mycket ansvar". (Här kan man jämföra med exempelvis barnmorskor och ambulanspersonal som har 10000 mindre i månaden än en läkare som fortfarande är under utbildning. De har det också lite snärjigt ibland. Själv har jag en tredjedel så mycket betalt som den bäst betalda överläkaren på mottagningen. Jag har varje dag ansvar för 2-4 patienters livsuppehållande behandling.)

Äldre kollegor suckar uppgivet och säger att det är bara att acceptera för att det har pågått så länge, så det går inte att ändra på. En erfaren syrra sa till och med:
"Ja, ni får se till att uppfostra de unga läkarna lite bättre."
Ja men för i helvete, det är ju vuxna människor vi pratar om. Hur många av er som har andra typer av jobb, måste "uppfostra" era jobbarkompisar? Hur många av er måste dagligen acceptera ovanstående beteenden från era kollegor? Och hur många av er skulle tycka att det var ok?

Nej, just nu är det ett jävla gubbdagis på jobbet. Jag har lackat ur och skrivit ett oerhört långt mejl till min chef och beskrivit vår arbetssituation.
Chefen undrade om hon fick skicka det vidare till klinikchefen, läsa upp det på personalmötet och på teammötet med läkarna om ett par veckor. Hon undrade om jag ville vara anonym. Jag svarade nej, jag behöver inte vara anonym.
Nu ska jag utnyttja min rätt att gapa och skrika, som jag har eftersom jag snart ska flytta. Fast ärligt talat hade jag gjort det ändå.

Hence the snake in the tent.

En klassiker, särskilt för alla er som inte vet var Jonas Björkman fått sitt "bryssel-steg" ifrån.

"There's the ball, there's the ball!!"

Och så ett minne från 2002, trevligt.

Våra barn är utlånade på påsklovet. Lilla E är hos farmor och farfar, S hos kusinerna.

Det är väldigt tomt i vårt hus. Och väldigt tyst. Antar att det är så här det är hemma hos dem som har delad vårdnad den där veckan som barnen är hos den andra föräldern.

Jag kan bara säga att jag känner en enorm sympati. För man är liksom bara halv.
Trots att man är trött, vinterblek och efter-helgerna-seg och kanske skulle tjäna på att vara barnledig.

När man väntar sitt andra barn, undrar man hur det är möjligt att känna så där mycket kärlek som man kände för sitt första barn även för sitt andra. Det är ju smått obegripligt.

Men så här är det:
Love multiplies. Kärleken delar sej och förökar sej således. Ju fler man älskar, desto mer kärlek blir det. Och ju mer älskad blir man själv.

Det är härligt.
Och mindre tyst.

"Ja, jag tycker då inte att det var speciellt billigt!", utropade en kollega som också varit på den blågula stormarknaden och handlat.
Nä, det är ju möjligt, tänkte jag, men det var roligare att handla där.
Varför är vi svenskar så fixerade vid att allt ska vara billigt? Är det inte bara en slump att vi uppfunnit HM och IKEA? Är vi de mest gnidna mänskorna på jorden rent av? Eller varför reser en del tvärs över landet för att handla billigt schampo och barnkläder i Ullared?

Visst är det så att vi blir riktigt lessna om vi inte får äta och shoppa billigt på våra semestrar?
Det första man frågar nån som varit utomlands är vad en middag och en öl kostade. Vad spelar det för roll egentligen? Det ska ju vilja mycket till om man ska gå back jämfört med att äta ute i Sverige. Eller som om poängen med semestrar var att det ska löna sej på nåt vis.
Sen känns det ju nästan lite skamligt om det är för billigt också. Som om man utnyttjade situationen. Och, ja just det, det var väl antagligen där för man reste dit från början.

Jag avslutade skärtorsdagen med att göra ett snitt ner till benet i min vänstra tumme. Det går ganska lätt med en japansk grönsakskniv, särskilt om man samma dag brynt den och skött om den lite extra.
Jag måste säga att det är en speciell känsla när kniven träffar benet, och man hinner tänka "jaha, där tog det stopp".

Tack vare lite sinnesnärvaro och ett visst mått av yrkeskunskap, satte jag omedelbart den andra tummen över snittet. Sen fick jag sitta så i 45 minuter, innan det slutade blöda och jag kunde tejpa ihop eländet. Jag gör ibland spontaninköp av bra-att-ha-saker på apoteket, därför hade jag suturtejp hemma.
Däremellan hann jag tänka att jag kanske skulle ha åkt till jourvårdcentralen för att få det sytt. Men då hade jag lika gärna kunnat få åka hem med tejp, så då kunde jag lika så bra själv. Och varför händer alltid sånt på kvällar och helger?

Jag skulle ha jobbat idag, men det blev inget med det. Finns ingen chans att hålla händerna rena med ett bandage på ena tummen. Och sen få vi inte jobba med sår på händerna - punkt. Men det känns lite snopet, jag är ju inte sjuk på det viset, bara lite justerad.
Nu har jag fått göra en massa grejer med en och en halv hand. Det är ju märkligt vad man bli klumpig. Att man gör så mycket med tummen, tänka sej. Knyta skor, skala vitlöksklyftor, hälla av pasta. Svåra grejer.

Det roliga är att precis innan jag skar mej, hade min mamma och jag dragit igång följande projekt: Två kakor stod i ugnen, en bröddeg jäste, lakanen var urrivna ur två sängar, en tvätt låg i maskinen och en i tumlaren, dessutom var hela kylskåpet tömt för städning.
Alltså fick jag sitta och titta på medan mamma fick reda ut det hela, vilket hon gjorde med bravur. Hon kände sej lite utarbetad och fick på detta vis ännu mer att göra.

När allt var klart sa mamma: "Det var skönt att få nåt annat att tänka på än jobbet. Jag känner mej mycket piggare nu!"

Ja, allting har ju som bekant en mening.

Läser i DN att dockor numera också ska programmeras så att de kan säga "pappa". Det blir tydligen mer jämställt så.

Detta återuppväckte en tanke som jag haft ett tag, nämligen den om att det nog är vi kvinnor som bäst klarar av att hantera jämställdheten.
Jag undrar till exempel vad småkillarna skulle säga om deras bionicles skulle börja säga "mamma", eller hade rosaglittrande ögon. Antagligen skulle de kasta sej på leksaksaffärsgolvet och skrika i himmelens sky.
Detta emedan tjejerna skulle ta sina pappiga dockor under armen och ge sej ut på jakt efter en "pappa" som kunde delta i leken. Eller bjuda den glitterögda legoroboten på te i dockskåpet. Inget konstigt med det, liksom, de är vana att hantera spännande förändringar.

När jag jobbade i färgbutiken, var det väldigt många karlar som hade svårt att ta mina tips och råd på allvar. De klarade tydligen inte av att en kvinna kunde mer än dem i såna frågor. Och det framgick rätt tydligt att jag inte var där som dekoration, så en del trodde att jag bara skulle sälja hobbyfärg och textilfärg till tanterna.

Nej, jag menar va fasen, det var ett bra tag sen vi började ha långbyxor nu. Och vi har röstat och haft bankkonton, ägt företag, kört bil och druckit pilsner rätt länge. Vi är vana, men många män får fortfarande panik när en kvinna ska göra nåt traditionellt manligt.

En del tycker tydligen att det är skämmigt att vara kvinna fortfarande. Jag ser det främst hos lite äldre kvinnliga kollegor. Jädrans vad de kryper efter väggarna när nån manlig läkare dikterar villkoren. Vi som har en annan syn på saken, fattar ingenting. Vad är det frågan om?
Och nej, vi tycker inte det är fint att bli kallade för "syster" av läkarna, vi har namn. Nästa gång nån säger det till mej, kommer jag säga "brorsan" tillbaka.
Jag klarar av att vara hej och tjenis med gubbeliten, det blir spännande att se hur lång tid det tar innan de fattar att det liksom liiiite smått över de senaste 300 åren har skett en förändring.

Under tiden kommer vi kvinnor att köra på, utan att ropa efter "pappa". Nån dag kanske de hinner ikapp.

Jag är en ganska liten människa. Knappt enåsexti och 58 kilo. Således är min räckvidd något begränsad. Stormarknader är därför näppeligen anpassade för mej.

Vagnarna, vi kan ju börja med dem, de är enorma nuförtiden. Jag har svårt att hantera dem, jag håller på att köra på folk, särskilt när vagnen tungt lastad. Dessutom har jag svårt att få i och ur skrymmande varor ur vagnen, jag får liksom välta ner toapappersbalen för att sedan hala upp den.
Det är också väldigt lång ner till botten på vagnskrället. Så för att fiska upp en påse tuggummi som hamnat längst ner, måste jag hänga över kanten för att nå.
På den rödavita stormarknaden har de tänkt på avrinningen från parkeringsplatsen. Fint. Antingen rullar vagnen iväg ner mot nån annans bil, eller så måste man hålla i eländet så att den inte rammar min egna bil. Jag kan inte riktigt hantera situationen där.

Har inte också kassarna blivit större? Jag hade svårt att bära de gamla, de som rymde två liter mjölk och en limpa. Numera är jag helt rökt, jag får packa fyra kassar och hänga dem överallt på cykeln för att inte känna mej som Lotta på Bråkmakargatan när hon snott tant Bergs hoj.

Hyllorna på den blågula stormarknaden är fantastiskt höga. (Visste ni att det fanns så många olika sorters schampo?) Där har jag inte en chans, jag får helt enkelt välj nåt nära golvet. Det värsta är att jag gillar lite udda grejer (konstiga oliver, grillad paprika och sånt), som då naturligtvis står högt upp på hyllor. Som tur är, är dessa hyllor väldigt stabila och går att klättra i, perfekt. Men ska det behöva va så?

En del förpackningar på den nämnda stormarknaden är också enorma.
Jag undrar vem som behöver fem kilo chilisås i konservburk? Vem behöver fem kilo på ett bräde, utan möjlighet att återförsluta?
Fem kilo keso! Även om jag ska bjuda på fest eller öppna kafé, så kan jag lova att jag inte skulle göra slut på en sån hink innan bäst-före-dagen.
Är det inte bättre att förpacka nattbindorna eller OB:na i 500-pack, det behöver vi ju alla. Och tepåsarna, varför finns de bara i 20-pack? Tjugo koppar te, det dricker jag på knappt en vecka.

Varubanden är också en utmaning. Så om ni ser nån som ligger på magen över bandet och petar med en diskborste eller en gurka på en vara som hamnat utom räckhåll, så är det antagligen jag.

"Kör päronen i mixern, å vips där har du dina äpplen", skrev jag på en väns blogg häromdagen.
Tyckte själv att det blev rätt fyndigt. Dessutom är det sant.
Det är ju oftast smått outhärdlligt att umgås med folk som har jobbiga barn. Kanske inte så mycket för att barnen inte uppför sej, men för att föräldrarna inte har vett att säga ifrån.

Jag brukar tala om för mina barn hur stolt jag är över dem när vi har varit gäster nånstans. Visst mina barn har ockå flippat ur och betett sej hemma hos andra, men för det allra mesta är de hur coola som helst.
Häromdan var vi hemma hos en mammaledig kollega och fikade. Det var nio barn i huset.
N-i-o b-a-r-n, det är många.
Ändå satt vi en god stund med vårt fika, och det hände ingenting med alla barnen. De lekte (de som är i lekande ålder, det var ett par riktiga småttingar med också), åt mackor och kakor och var allmänt sköna och glada. Inga barn som fick elakhetsanfall eller nitade nån annan. Imponerande.

Fast nu snackar vi barn till föräldrar som har tid och ork samt kunskap att lära sina barn hur man uppför sej. Jag är långt ifrån nån expert på barnuppfostran, mer än att jag är sjukligt konsekvent och det är nog en bra början.
En del föräldrar är ju precis lika flaxiga och barnsliga och okonsekventa som sina barn. Ena minuten är det ok att äta godis en tisdag, och nästa stund är det skrik och gap kring samma fråga. Och ofta beror det på att föräldrarna inte har samma regler.
Hallå, det måste ju vara det enklaste av alltihop. Punkt 1-5, liksom!

Har sett en del såna där nanny-program, och usch vad jag tycker synd om de föräldrarna. Tänk att vara så hjälplös att man inte kan få sin egen familj att hålla samma spår. De flesta av de där familjerna har ju helt vanliga barn, utan bokstavkombinationer och sånt, och ändå kan inte föräldrarna få ungarna att sitta ner och äta middag utan att riva halva köket och sätta eld på katten. Jag får inte ihop det.

Det är likadant i skolan. Det går ju att klaga hur mycket som helst på för stora klasser, för lite gympa och för få vuxna. Så länge inte ungarna har med sej vanligt hyffs och vett hemifrån, så kan fan inte skolan göra mycket åt saken. Så länge de vuxna hemma inte kan uppföra sej, så gör ju inte ungarna det heller. Återigen kan man ju sätta sej själv som mall, för barnen gör ju precis som vi.

I fredags var våra godaste vänner här och åt middag. Barnen lekte och styrde med sitt och rätt som det var, låg de och sov huller om buller, mätta och nöjda av lek och välling. Och visst lille K fick ett härligt trotsigt treåringsanfall, och tjejerna hade tagit fram varenda prinsesspryl i hela huset - men det hör ju till.

Är det inte pinsamt att klä sej likandant som sin brorsa efter det att mamma slutar klä på en på mornarna?

Hurdan barndom hade Alexander Bard?

Ola Salo med skägg. Åh!

Jag gillar Björn, men exakt vad är det som är så himla roligt?

Var inte Luuk lite spattig och nervös?

Ola Lindholm.

Varför hade Nordmans dansade tjej en obduktion fastsydd på axeln?

Oj, vad jag var rädd att Charlotte skulle börja hyperventilera och bli cyanotisk!

Oj, vad jag var rädd att snygg-Martin skulle ramla ur sin fyrverkeribur!

Oj, vad jag var rädd att Sibel skulle kräkas över kompositören i green room!

Var inte Bengtzing liiite övertänd? Jag är rädd att hon är en riktig kaninkokerska. Dessutom sjunger hon ju att hon ska förfölja sin kärlek om han inte vill ha henne. Huuuu.

Och så Christer. Tack, för att du tror på din grej, det är ta mej fasen beundransvärt.

Kommentarerna i tidningen är så härligt svenska.
Vad skönt det är att höra! Va? Tycker ni inte?

Vi är så kändisfixerade i Sverige. Är man inte en kändis, så har man till exempel inte i tidningen att göra. Då blir det helt ointressant. För man ska ju inte tro att man är nåt, eller hur? Det är ju rena rama snusket.

Vilka är vi, undrar nån. Ja, va fan vet jag! Vi är väl en vanlig familj. Men det är ju ointressant. Vi är inte alls kända, faktiskt. Utom möjligen att maken en gång såg till att spoliera Peter Jihdes hockeykarriär. Det kan mycket väl vara vår största bedrift nånsin. Och förmodligen blir vi inte så mycket mer kända än så här.
För mej är det lite av poängen med lokaltidningen, det ska väl handla om vanligt folk? Jag har inget större behov att vara kändis. Faktum är att jag har som ett mål i livet att aldrig vara med i tv. Hittills har det gått skitbra.

Ja, tyvärr jag får beklaga. Den här bloggen handlar om vanligt folk.
Ni andra kan läsa Perrelli, Schulman eller Pernilla Wahlgren. Där kan ni ju få se lite av den riktiga världen.

Skriv under och stöd alla oss som jobbar inom vården! Tack!
www.upproret.se

Det regnar när jag cyklar till jobbet, jag kom ihåg vantarna. Lyssnar på Che Sudaka, det passar dåligt till vädret.

Jobbar, fikar, äter, betalar festbiljetter, fikar och jobbar dessemellan. Det flyter på. Det är lite slentrian, eller kanske mycket.

Det regnar när jag cyklar hem. Lyssnar på Tomas Andersson Wij och storgråter till "So long". Det bubblar över.

Stannar vid affären, snyter mej och handlar korv, bananer, mjölk å kanske någo'mer. Vinglar hem, som vanligt blir kassarna för tunga.

Lagar mat och spelar musik på hp:n. Bra.

Är trött, trött, trött som jag nästan aldrig är. Tittar på tv. Somnar ändå sent.

Och sen var det fredag igen.

När jag var liten läste min mamma Femina, hade bomullskläder och målade tånaglar. Åtminstone var det så jag kommer ihåg det.

Pappa hade mustasch, använde raktvål och borste och läste agentromaner. Jag minns det så.

Min morfar körde renault, kunde svälja hela sardiner och badade i sjön en gång om året med kläderna på. Åtminstone var det så jag minns honom.

När jag var liten hämtade mormor mej på lekis. På hemvägen plockade vi blommor och kastade stenar i ån. Mormor hade alltid läppstift och stekte parisare till middag. Så var det.

Brorsan var smal och fräknig. Han kunde vara i vattnet tills han blev alldeles blå. Han gillade den gröna läsken bäst och höll på Manchester United. Ungefär så.

Farmor och Farfar var gamla. De åt medicin och rökte. Farmor snarkade och bjöd på konserverade grönsaker till middagen. Jag vet inte, jag kände dem knappt.

Vi hade saab, bodde i villa och handlade på ica. Vi hade hundar, sommarstuga och tillräckligt med pengar.

Tänk vad allt det där, och allt jag inte minns har påverkat den jag blivit. Traditioner och idéer, fördomar och övertygelser. Sorger och misstag. Att det ska vara på vissa vis. Saker man borde och inte. Ska man tro man är nåt eller inte? Vad är det som duger och räcker till?

Och vem är jag då? Hur ska jag nånsin kunna veta. Hur fångar man sej själv och hamnar under luppen under sitt eget öga? Och vad letar man då efter?

Och varför?

Minns ni när Fredrik Lindström pratade om den svenska sommaren i sitt progam om Sverige och svenskhet? Det var det där om paniken som uppstår när det för en gång skull är fint väder och man ska "passa på" att göra allt som man har tänkt sej. Jag tyckte det var så träffande.

Alldeles nyss såg jag en tv-reklam om hur man skulle bli bättre på att ta vara på sekunderna i livet (enligt reklamen gjorde man det genom att skaffa en personlig bankman). Usch, snacka om panikframkallande. Det där med att skrapa ihop alla små ögonblick och verkligen göra nåt viktigt och minnesvärt av vartenda ett. Herregud.
Räknas inte de stunderna då man segar framför tv till själva livet eller? Är det ickegodkänd tid som man slår ihjäl i bastun eller när man mornar sej? Blir det hål i tidtabellen? Ropas det ut förseningar i karmahögtalaren hos den högre makten?

För inte alltför länge sen insåg jag att det (antagligen) inte finns nån högre makt som för protokoll över tur och otur, eller över om man missat att säga "pepparpeppar" eller "kör försiktigt". Det var ganska skönt att komma till den insikten.
Det finns (antagligen) inga vågskålar, i vilka det läggs flyt respektive oflyt tills nån slags jämvikt uppnås. Det bevisas väl tyvärr främst genom att de som har oflyt och drabbas av det ena eländet värre än det andra, väldigt sällan får nåt i flytskålen. Eller handlar det bara om hur vi värderar vad som är flyt. Att vi glömmer vara nöjda med att frisk, hel och ren borde räknas till flytet?

När man har småbarn, jobbar och styr med hus, hem, tvätt, the occasional släktmiddag och allt annat, kan man omöjligt gå runt och fånga dagen hela tiden. Man hinner inte tänka på det. Och det är inte samma sak som att vara otacksam, det handlar om prioriteringar. Vardagen har inte plats för avancerad filosofi, ingen normal männska orkar med det. Då skulle vi alla ständigt gå omkring med dåligt samvete för att vi inte kramar ut den sista juicedroppen ur livets apelsin var eviga dag.

"Det är dagarna som går, dagarna som går, som är livet", sjöng Carola i en gammal hit.
Hur man fångar dessa har jag ingen aning om. Inte kan det väl vara så att vädret ska avgöra vilka dagar man ska få sitta inne och glo på tv? I stället borde det väl vara det som är att fånga dagen, att själv få göra det man vill med sina sekunder.
Utan att behöva fundera över hur viktigt eller minnesvärt just det ögonblicket var.

Det börjar bli cykelväder igen. Ja, fast det har det ju egentligen varit hela vintern, men jag har i alla fall kört bil till jobbet sen i december.

Det är mycket gratismotion man går miste om. Jag har mätt upp hur långt jag har till jobbet, 5,7 kilometer, det blir nåra mil i veckan. Det är skönt att syresätta hjärnan ordentligt innan arbetsdagens början, jag blir i alla fall mycket piggare.

Hursomhelst så får jag alltid ordentligt med vårkänslor när jag tar fram cykeln. Vägarna luktar på ett speciellt sätt på våren, lite torrt och dammigt. Och fåglarna sjunger när man kliver ut ur huset på morgonen.

Jag har nog cyklat runt dem här stan ett tiotusental varv vid det här laget. Jag har sett mej omkring ordentligt, lärt mej gatunamn och tittat ut de vackraste husen. Jag vet precis var jag ska bo om jag får välja fritt en dag.

Med musik på känns det som om jag skulle kunna cykla hur långt som helst. Vissa platser har egna låtar. Visst väder har det också. "Vintern dör" med Jakob Hellman lyssnar jag på varje år den dagen då det för första gången är +15 ute, det har blivit tradition.

Jag fick en ny cykel i höstas, jag har inte haft nån ny sen högstadiet. Det underlättar onekligen när hjulen är helt runda och växlarna fungerar som de ska.

Nu grunnar jag på om jag ska ta med cykeln till Mallorca, eller jag ska köpa en på plats. För en cykel måste jag ha, så jag kan säga att jag är den första männskan som cyklat omkring i Santa Ponça och lyssnat på "Hälsingland" med Tomas Andersson Wij.

För övrigt tror jag att det är cykelväder där - nästan jämt.

Ibland passar det sej att vara lite ödmjuk. Och tacksam.

Andra har det jävligt knackigt. Vi har det väldigt bra.

Folk är sjuka, och på grund av att de är så sjuka, så drar de på sej fler sjukdomar.

Folk är döende och ligger nedsövda. Jag har lite ont i magen.

Det finns ingen rättvisa här, ingen jämnvikt, inga bonusavtal.

Livet är skört. Det kan aldrig bli en klyscha.

Det är så det är.