En stilla flirt blir bra, tack!
Har haft anledning att fundera över vad som händer i en kvinnas psyke under mammaledigheten. Det kan vara ett otroligt stressande liv, kanske inte så mycket för att barnet sover dåligt eller kräks ner en hela tiden, utan för att man inte får nån direkt bekräftelse under den här tiden.
Oftast handlar det kanske om så mycket som 18 månader, då man är isolerad med andra mammalediga, deras barn och olika bebisaktiviteter (som ju är roliga för barnen, men oftast verkar som nån slags röta i en vuxens hjärna).
Och samtidigt som vi kvinnor fikar, byter recept (många önskar att det hade varit på roliga piller, men oftast är det pajer och kakor), går till öppna förskolan eller vänder och vrider på bebiskläder på klädvaruhusen, då är karlarna ute i arbetslivet som vanligt. Där myser de omkring och får ryggdunkningar, gratis luncher, löneförhöjning och bekräftelse hela dagarna.
Antagligen går då kvinnan hemma, smakar sej igenom alla recepten, har en usel inkomst och känner sej fet och allmänt förbisedd. Det finns liksom ingen myndighet som har lagt sej för att ringa upp alla mammalediga och tala om hur duktiga och kloka de är som tar hand om sina små. Det finns ingen extra föräldrapenning som man kan få sej tilldelad för att man är speciellt duktig på att göra potatismos eller få bort fläckar av blåbärspuré från barnkläder.
När de där månaderna sedan gått, och man kommer ut i arbetslivet igen, då kickar liksom livet igång igen på nåt vis. Oj, vad mycket människor man får träffa. Titta, världen fanns ju kvar, va kul!
Tror det är vid den här tiden alla tjejer måste få mycket plats och tid för sej själva. Det är inte för att vi inte älskar vår barn och män som vi vill ta en extra krogsväng eller tur till gymet. Det är kanske för att vi har haft så mycket familjeliv och närhet länge, att vi måste se om benen bär oss utanför det livet också. Duger man fortfarande? Är det nån som tycker man är fin? Kan nästan lova att de flesta av oss inte kommer att göra bort oss, en stilla flirt duger gott.
