Definiera mej
Jag har alltid tyckt att det har varit svårt att veta vem jag egentligen är. Jag har sagt och tänkt en massa om mej själv, som inte stämmer så bra. Nu när jag är 37, då borde jag ju veta. Liksom.
Jag borde vara utredd, definierad, avgränsad, klar, färdigbearbetad. Jag borde ha lärt mej.
I själva verket har jag inte varit i mej själv speciellt ofta. Och när jag väl varit det, har jag hajjat till, ryckt till och blivit skraj. På nåt sätt har jag alltid varit framför eller bakom mej själv, ständigt på väg. Jag har sett mej själv på film hela livet, och levt därefter. Alltså, så som jag skulle se ut och agera om jag var med i en film.
För ett tag sen, i ett flyttlass, hittade jag några pusselbitar till vem jag var på högstadiet och gymnasiet. Jag fick anledning att fundera över hur jag kom att bli den person, alltså den som jag sett som mej själv, som jag varit hela mitt vuxna liv. Ni som följer mej på fb, fick se en del bilder och anteckningar. Vem var jag innan jag fällde upp kragen och gick genom ständiga snöstormar? När började jag böja på nacken och se ner i backen?
Jag var en social tonåring. Styrde upp fester och deltog i det mesta som hände omkring mej. Det var konserter, bio, teater. Jag hängde med högvis med olika gäng. Jag var orädd och kartig. Samtidigt hade jag en hög mur omkring mej. De som kände mej redan då, beskriver mej som tyst och svår, oåtkomlig och till och med skrämmande.
Jag lyckades bygga myten om mej själv. En myt som sen kom att bli sanningen under många år.
I själva verket var jag antagligen rädd. Eller, jag VAR rädd. Jag kände mej inte så tuff så jag gav sken av att vara. Och det är ju inget unikt med det, tvärtom hade vi väl alla nån slags svartvit ansats till omgivningen; vilka vi var och inte var, hur vi ville bli sedda.
För ett tag sen skrev jag att jag slutat ändra på mej själv i tron att nån annan skulle bli lyckligare då. Det är nog det som präglar mej mest just nu. Att ingen ska få trycka till mej. "You teach people how to treat you", brukade Dr Phil säga i sitt glossiga pratprogram. Det är en jobbig sanning att ta in, men ingen kan få dej att må dåligt och inte du själv sanktionerar det dåliga måendet.
Nu tycker ni kanske att jag predikar det uppenbara. Men det tål att upprepas. För det händer de flesta av oss varje dag.
Jag har aldrig gett mej av ut i världen för att hitta mej själv. Folk gör ju sånt. De reser runt och lyfter på stenar och bläddrar i heliga skrifter. Jag har undrat hur jag ska göra den där resan. Och det var när jag slutade fundera på när den skulle bli av, som allting hände.
Jag borde vara utredd, definierad, avgränsad, klar, färdigbearbetad. Jag borde ha lärt mej.
I själva verket har jag inte varit i mej själv speciellt ofta. Och när jag väl varit det, har jag hajjat till, ryckt till och blivit skraj. På nåt sätt har jag alltid varit framför eller bakom mej själv, ständigt på väg. Jag har sett mej själv på film hela livet, och levt därefter. Alltså, så som jag skulle se ut och agera om jag var med i en film.
För ett tag sen, i ett flyttlass, hittade jag några pusselbitar till vem jag var på högstadiet och gymnasiet. Jag fick anledning att fundera över hur jag kom att bli den person, alltså den som jag sett som mej själv, som jag varit hela mitt vuxna liv. Ni som följer mej på fb, fick se en del bilder och anteckningar. Vem var jag innan jag fällde upp kragen och gick genom ständiga snöstormar? När började jag böja på nacken och se ner i backen?
Jag var en social tonåring. Styrde upp fester och deltog i det mesta som hände omkring mej. Det var konserter, bio, teater. Jag hängde med högvis med olika gäng. Jag var orädd och kartig. Samtidigt hade jag en hög mur omkring mej. De som kände mej redan då, beskriver mej som tyst och svår, oåtkomlig och till och med skrämmande.
Jag lyckades bygga myten om mej själv. En myt som sen kom att bli sanningen under många år.
I själva verket var jag antagligen rädd. Eller, jag VAR rädd. Jag kände mej inte så tuff så jag gav sken av att vara. Och det är ju inget unikt med det, tvärtom hade vi väl alla nån slags svartvit ansats till omgivningen; vilka vi var och inte var, hur vi ville bli sedda.
För ett tag sen skrev jag att jag slutat ändra på mej själv i tron att nån annan skulle bli lyckligare då. Det är nog det som präglar mej mest just nu. Att ingen ska få trycka till mej. "You teach people how to treat you", brukade Dr Phil säga i sitt glossiga pratprogram. Det är en jobbig sanning att ta in, men ingen kan få dej att må dåligt och inte du själv sanktionerar det dåliga måendet.
Nu tycker ni kanske att jag predikar det uppenbara. Men det tål att upprepas. För det händer de flesta av oss varje dag.
Jag har aldrig gett mej av ut i världen för att hitta mej själv. Folk gör ju sånt. De reser runt och lyfter på stenar och bläddrar i heliga skrifter. Jag har undrat hur jag ska göra den där resan. Och det var när jag slutade fundera på när den skulle bli av, som allting hände.
