Definiera mej
Jag borde vara utredd, definierad, avgränsad, klar, färdigbearbetad. Jag borde ha lärt mej.
I själva verket har jag inte varit i mej själv speciellt ofta. Och när jag väl varit det, har jag hajjat till, ryckt till och blivit skraj. På nåt sätt har jag alltid varit framför eller bakom mej själv, ständigt på väg. Jag har sett mej själv på film hela livet, och levt därefter. Alltså, så som jag skulle se ut och agera om jag var med i en film.
För ett tag sen, i ett flyttlass, hittade jag några pusselbitar till vem jag var på högstadiet och gymnasiet. Jag fick anledning att fundera över hur jag kom att bli den person, alltså den som jag sett som mej själv, som jag varit hela mitt vuxna liv. Ni som följer mej på fb, fick se en del bilder och anteckningar. Vem var jag innan jag fällde upp kragen och gick genom ständiga snöstormar? När började jag böja på nacken och se ner i backen?
Jag var en social tonåring. Styrde upp fester och deltog i det mesta som hände omkring mej. Det var konserter, bio, teater. Jag hängde med högvis med olika gäng. Jag var orädd och kartig. Samtidigt hade jag en hög mur omkring mej. De som kände mej redan då, beskriver mej som tyst och svår, oåtkomlig och till och med skrämmande.
Jag lyckades bygga myten om mej själv. En myt som sen kom att bli sanningen under många år.
I själva verket var jag antagligen rädd. Eller, jag VAR rädd. Jag kände mej inte så tuff så jag gav sken av att vara. Och det är ju inget unikt med det, tvärtom hade vi väl alla nån slags svartvit ansats till omgivningen; vilka vi var och inte var, hur vi ville bli sedda.
För ett tag sen skrev jag att jag slutat ändra på mej själv i tron att nån annan skulle bli lyckligare då. Det är nog det som präglar mej mest just nu. Att ingen ska få trycka till mej. "You teach people how to treat you", brukade Dr Phil säga i sitt glossiga pratprogram. Det är en jobbig sanning att ta in, men ingen kan få dej att må dåligt och inte du själv sanktionerar det dåliga måendet.
Nu tycker ni kanske att jag predikar det uppenbara. Men det tål att upprepas. För det händer de flesta av oss varje dag.
Jag har aldrig gett mej av ut i världen för att hitta mej själv. Folk gör ju sånt. De reser runt och lyfter på stenar och bläddrar i heliga skrifter. Jag har undrat hur jag ska göra den där resan. Och det var när jag slutade fundera på när den skulle bli av, som allting hände.
Detta var bra och väldigt intressant skrivet! Sånt som jag gärna pratar om vid en träff i sommar = min förhoppning. Har missat alltihop i utvecklingen...(innan det var uppenbart på Fb, där jag också var borta några månader.) Men det är ju inte så konstigt när man inte hörts på så länge eller har aktiv kontakt, bor på skilda håll osv.
Tråkigt att du/ni behövt gå igenom det jobbiga, men skönt att det går åt det bättre nu!
Kram, från Jenny
Jag skulle tro (baserat på att jag själv gjort några försök) att de som reser för att hitta sig själva ofta hittar en massa annat skoj, men upptäcker att man är den man är när man väl kommit hem igen.
Att man inte känner igen sig från när man var tonåring behöver ju inte vara förknippat med idel dåliga saker?! Man var annorlunda helt enkelt, och det ligger i sakens natur. Med åldern kommer insikter, ansvar och ett tankemönster som ofta passar bättre in på ens person idag. Jag är nog många gånger glad för att jag har gjort resan och kan glädjas åt att tänka på tiden som var då och tänka att; ja det är en del av mig, men jag är annorlunda nu. Sen går nu ränderna aldrig riktigt ur - hoppas jag.
Något mindre smickrande om mig själv kan jag säga att jag såg mig som väldigt social i tonåren, men inser i efterhand att det ibland var en konstruktion för att inte missa något i det sociala spelet, och för att få utlopp för min narcissism.
Man blir väldigt mycket så som omgivningen präglar en. Om något önskar jag att du fortsätter hitta energi att gå upp på morgonen och se dig i spegeln som den du är idag. Det är ändå det som räknas, för då kan man vara så mycket mer.
Kram
Rikke, för mej är det mer min vuxna, fejkade version som stör mej. Den personen var naturligtvis en produkt av tonårstiden. Men jag gillar mitt lilla tonårsjag. Önskar jag hade varit mer så som vuxen också, dvs inte svår och jobbig, utan social och engagerad. Vissa saker är jag glad har ändrats, och andra sidor hade jag gärna odlat mer. Visst är vi ett enda stort pussel av omgivningen, sammanhanget och ärvda beteenden. Hursomhelst upplever jag just nu att jag är en 37-årig med otroligt mycket livsglädje. Jag är inte rädd längre. :) Kram tillbaka!
Jenny, hoppas vi ses snart. Hör av dej med dina planer! Kram :)
