Nä, nu fick jag ont imagen...
Jag tycker det är oerhört komiskt att Dr Phil-sändningen sponsras av en magsårsmedicin! Man får ju faktiskt ett direkt behov av såna medikamenter när man har kollat en stund på det programmet.
Dr Phil har ju inte precis bidragit till att stärka bilden av USA som världens ledande demokrati. Snarare känns det som en bekräftelse på att amerikanerna som vill vara med i tv är de dummaste människorna på planeten. Och de fetaste.
I början av programmets historia, var jag en trogen tittare. Det var när S var liten, och mitt kloka barn kallade den tunnhårige programledaren för "dåkkto film".
På den tiden var det intressanta ämnen som togs upp, det blev samtal och fina avstämningar och uppgörelser mellan människor. Ja, det var riktigt intressant och mänskligt.
Minns ni den där familjen som man fick följa under nästan två säsonger, de som hade en tonåring som var med barn? Det var ju kul att se hur de faktiskt benade ut sina tillkortakommanden och fick ett bättre liv tillsammans.
Men nu verkar det hela ha flippat ur lite väl mycket. Det senaste är Dr Phils hus, där folk med diverse problem flyttar in tillsammans. Ja, det måste ju handla om de mest krokade människorna på planeten. Nu snackar vi Ricki Lake-nivå, på väg att bli Jerry Springer-nivå.
Den eviga frågan är ju som bekant; varför folk reda ut sina dispyter i tv? Det är ju helt obegripligt.
Jo, jag fattar också att de får betalt, men hur mycket får det kosta att låta folk göra bort sej inför resten av mänskligheten?
Jag är förbluffad. Och det måste väl ändå vara ett tecken på att man har lite innanför pannbenet.
Dr Phil har ju inte precis bidragit till att stärka bilden av USA som världens ledande demokrati. Snarare känns det som en bekräftelse på att amerikanerna som vill vara med i tv är de dummaste människorna på planeten. Och de fetaste.
I början av programmets historia, var jag en trogen tittare. Det var när S var liten, och mitt kloka barn kallade den tunnhårige programledaren för "dåkkto film".
På den tiden var det intressanta ämnen som togs upp, det blev samtal och fina avstämningar och uppgörelser mellan människor. Ja, det var riktigt intressant och mänskligt.
Minns ni den där familjen som man fick följa under nästan två säsonger, de som hade en tonåring som var med barn? Det var ju kul att se hur de faktiskt benade ut sina tillkortakommanden och fick ett bättre liv tillsammans.
Men nu verkar det hela ha flippat ur lite väl mycket. Det senaste är Dr Phils hus, där folk med diverse problem flyttar in tillsammans. Ja, det måste ju handla om de mest krokade människorna på planeten. Nu snackar vi Ricki Lake-nivå, på väg att bli Jerry Springer-nivå.
Den eviga frågan är ju som bekant; varför folk reda ut sina dispyter i tv? Det är ju helt obegripligt.
Jo, jag fattar också att de får betalt, men hur mycket får det kosta att låta folk göra bort sej inför resten av mänskligheten?
Jag är förbluffad. Och det måste väl ändå vara ett tecken på att man har lite innanför pannbenet.
För alla som känner sej lite vissna idag...
... här kommer nåra glada skratt! Ni har säkert sett dem förut, men en grå dag som denna piggar det upp ändå.
http://www.youtube.com/watch?v=5P6UU6m3cqk
http://www.youtube.com/watch?v=x3Rw_3ky-uo&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=cXXm696UbKY&feature=related
Jag gillar särskilt killen på slutet, han gillar enkla nöjen! Och pappan är lika glad.
http://www.youtube.com/watch?v=5P6UU6m3cqk
http://www.youtube.com/watch?v=x3Rw_3ky-uo&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=cXXm696UbKY&feature=related
Jag gillar särskilt killen på slutet, han gillar enkla nöjen! Och pappan är lika glad.
Fruktan inför ålderdomen
Saker som jag fruktar kan bli aktuella på ålderns höst:
Jag börjar använda talk i skorna.
Det blir svårt att hålla läppstiftet borta från rynkorna kring munnen.
Jag börjar gilla gammalt bröd.
Jag slutar äta lagad mat.
Jag vaknar vid fyra på morgonen och somnar klockan sju på kvällen.
Jag luktar alltid kiss.
Jag slutar köpa nya kläder, inklusive underkläder.
Min enda drog är laxermedel.
Jag börjar titta på Hem till gården.
Jag blir nervös för minsta lilla utflykt och tycker att det är obehagligt att åka hemifrån.
Jag blir tjatig.
Jag måste kontrollera att spisen verkligen är avstängd åtta gånger om dagen.
Jag sparar alla matrester.
Jag äter upp alla matrester.
Jag blir benskör.
Jag blir frusen.
Jag blir ännu mera rädd för pundare, pedofiler och psykopater.
Jag slutar klippa naglarna.
Jag blir gaggig.
Jag bejakar min förmåga att ge andra dåligt samvete.
Jag förpackar värdade textilier i fryspåsar och redogör för innehållet på klisteretiketter.
Jag börjar damma.
Jag blir snål.
Jag återanvänder presentpapper.
Jag blir missunnsam.
Jag tror att femtio kronor fortfarande räcker till en biobiljett.
Jag tycker det är otäckt att åka bil.
Jag misstror invandrare.
Jag blir hypokondrisk.
Jag blir rädd för döden.
Jag börjar använda talk i skorna.
Det blir svårt att hålla läppstiftet borta från rynkorna kring munnen.
Jag börjar gilla gammalt bröd.
Jag slutar äta lagad mat.
Jag vaknar vid fyra på morgonen och somnar klockan sju på kvällen.
Jag luktar alltid kiss.
Jag slutar köpa nya kläder, inklusive underkläder.
Min enda drog är laxermedel.
Jag börjar titta på Hem till gården.
Jag blir nervös för minsta lilla utflykt och tycker att det är obehagligt att åka hemifrån.
Jag blir tjatig.
Jag måste kontrollera att spisen verkligen är avstängd åtta gånger om dagen.
Jag sparar alla matrester.
Jag äter upp alla matrester.
Jag blir benskör.
Jag blir frusen.
Jag blir ännu mera rädd för pundare, pedofiler och psykopater.
Jag slutar klippa naglarna.
Jag blir gaggig.
Jag bejakar min förmåga att ge andra dåligt samvete.
Jag förpackar värdade textilier i fryspåsar och redogör för innehållet på klisteretiketter.
Jag börjar damma.
Jag blir snål.
Jag återanvänder presentpapper.
Jag blir missunnsam.
Jag tror att femtio kronor fortfarande räcker till en biobiljett.
Jag tycker det är otäckt att åka bil.
Jag misstror invandrare.
Jag blir hypokondrisk.
Jag blir rädd för döden.
Lycka till i vardan!
Minns när jag som kanske 22-åring var på en väns 30-årsfest, och då kändes den födelsedan väldigt avlägsen för min del. Häromdan fyllde jag 34, så nu har jag speedat förbi 30 också, och det gick rasande snabbt.
Förra året passade svärmor på att påpeka att maken bara hade14 år kvar till 50, schysst, det perspektivet vill man ju inte ha på sina födelsedagar.
Maken och jag har varit ett par i snart 13 år, till sommarn har vi varit gifta i nio. Våra barn är åtta och fem och ett halvt. De yngre kollegorna hajjar till och säger ojdå, va länge, vilka stora barn. Men så kommer det ju vara för nåra av dem också, när de har lagt på tio år till på livet.
Imorse satt vi och pratade om att klara av vardan, det där med att släppa efter för brist på tid och ork, ge varann plats att bara vara de vi är. Det är fint, tycker jag. Att bara kunna vila i att vara samma gamla människa och duga ändå.
Vi har inget behov av att gå på krogen tillsammans, åka på weekends och lämna bort barnen. Ingen av oss går heller ut var för sej med kompisar speciellt ofta. Ingen av oss känner sej instängd, trängd eller hindrad av den andre, då behöver man inte heller bryta sej loss så fort man vill göra nåt på egen hand.
Så här ser jag på det hela:
Det ska vara fritt fram för utsvävningar, inom ramen för relationen förstås.
Det måste vara fritt fram att krisa. Det är ju osannolikt att den andre krisar samtidigt, man får bära varann ibland.
Ingen ska behöva bära den andre hela tiden. Man kan inte leva lyckligt i en relation, där man hela tiden släpar den andre efter sej.
Man måste ha ett eget liv. Det går inte att parasitera på den andre.
Skapa en egen livsrytm. Rätta mun efter matsäck, och sluta snegla på hur andra har det.
Det mesta av livet består av vardag, det går inte att leva för semestern eller weekendresorna. Funkar inte den biten av livet, då har man många hål i båten.
Hel och ren, frisk och mätt. Vad mer behöver man?
Ibland måste man få flippa ur, ha tokroligt, springa i ösregnet och hoppa i vattenpölar. Barnen behöver se att livet inte är nån militärutbildning.
Enkla saker är oftast roligast. På höstlovet satt jag en hel eftermiddag på stranden medan fyra barn roade sej kungligt med att samla stenar, rita i sanden och kolla hur mycket gummistövlarna klarade.
Man måste unna sej nåt man längtat efter ibland. Även om man egentligen inte har råd.
Var sak har sin tid. Man kan inte träna, jobba, resa jorden runt, amma, plugga och sköta hus och hem samtidigt. Ibland måste man välja bort nåt från listan, eller rättare sagt spara nån godbit till senare.
Plötsligt sitter man nämligen där en tisdag och tittar upp från potatismoset och ser den man valt att leva med på andra sidan bordet. Kanske det till och med sitter ett par barn vid bordet. Det regnar antagligen ute, och det är långt till nästa lön. Det är högar av tvätt, grus i hallen och bilen behöver tankas. Det är den dan som är det verkliga testet!
"Kolla där sitter han! Gud va skönt." Nåt sånt minns jag att jag tänkte.
Och till er som den dan tänker:
"Usch, där sitter han och glaffsar!" säger jag bara; lycka till i vardan!
Förra året passade svärmor på att påpeka att maken bara hade14 år kvar till 50, schysst, det perspektivet vill man ju inte ha på sina födelsedagar.
Maken och jag har varit ett par i snart 13 år, till sommarn har vi varit gifta i nio. Våra barn är åtta och fem och ett halvt. De yngre kollegorna hajjar till och säger ojdå, va länge, vilka stora barn. Men så kommer det ju vara för nåra av dem också, när de har lagt på tio år till på livet.
Imorse satt vi och pratade om att klara av vardan, det där med att släppa efter för brist på tid och ork, ge varann plats att bara vara de vi är. Det är fint, tycker jag. Att bara kunna vila i att vara samma gamla människa och duga ändå.
Vi har inget behov av att gå på krogen tillsammans, åka på weekends och lämna bort barnen. Ingen av oss går heller ut var för sej med kompisar speciellt ofta. Ingen av oss känner sej instängd, trängd eller hindrad av den andre, då behöver man inte heller bryta sej loss så fort man vill göra nåt på egen hand.
Så här ser jag på det hela:
Det ska vara fritt fram för utsvävningar, inom ramen för relationen förstås.
Det måste vara fritt fram att krisa. Det är ju osannolikt att den andre krisar samtidigt, man får bära varann ibland.
Ingen ska behöva bära den andre hela tiden. Man kan inte leva lyckligt i en relation, där man hela tiden släpar den andre efter sej.
Man måste ha ett eget liv. Det går inte att parasitera på den andre.
Skapa en egen livsrytm. Rätta mun efter matsäck, och sluta snegla på hur andra har det.
Det mesta av livet består av vardag, det går inte att leva för semestern eller weekendresorna. Funkar inte den biten av livet, då har man många hål i båten.
Hel och ren, frisk och mätt. Vad mer behöver man?
Ibland måste man få flippa ur, ha tokroligt, springa i ösregnet och hoppa i vattenpölar. Barnen behöver se att livet inte är nån militärutbildning.
Enkla saker är oftast roligast. På höstlovet satt jag en hel eftermiddag på stranden medan fyra barn roade sej kungligt med att samla stenar, rita i sanden och kolla hur mycket gummistövlarna klarade.
Man måste unna sej nåt man längtat efter ibland. Även om man egentligen inte har råd.
Var sak har sin tid. Man kan inte träna, jobba, resa jorden runt, amma, plugga och sköta hus och hem samtidigt. Ibland måste man välja bort nåt från listan, eller rättare sagt spara nån godbit till senare.
Plötsligt sitter man nämligen där en tisdag och tittar upp från potatismoset och ser den man valt att leva med på andra sidan bordet. Kanske det till och med sitter ett par barn vid bordet. Det regnar antagligen ute, och det är långt till nästa lön. Det är högar av tvätt, grus i hallen och bilen behöver tankas. Det är den dan som är det verkliga testet!
"Kolla där sitter han! Gud va skönt." Nåt sånt minns jag att jag tänkte.
Och till er som den dan tänker:
"Usch, där sitter han och glaffsar!" säger jag bara; lycka till i vardan!
Våldtäktsbladet och Övergreppspressen
Upplagesiffror för kvällstidningarna presenterades i veckan. Det visar sej att papperstidningarna minskar med i runda tal hundratusen per blaska. Detta diskuterades på radion när jag körde från jobbet häromdan, jag kan inte siffrorna exakt.
Det är tydligen så att man numera väljer att läsa tidningen på nätet. Gratis.
Men jag undrar om det är gratis-är-gott-faktorn som är avgörande här?
För mej personligen handlar det om att jag har tröttnat på att läsa om mord, våldtäkter och övergrepp. Jag är sick and fucking tired på olyckliga kändisar, gottande i rättegångar och redogörelser för hur småbarn blivit ihjältuggade av kamphundar. Jag vill gärna välja vad jag ska läsa om och slippa se bilder som jag inte själv valt uppfläkta framför ögonen.
Jag vill veta vad som är nyheterna för dagen; nyheterna. Inte för att jag är speciellt intresserad av politik och liknande, utan för att jag vill veta vad av vikt som skett i världen, punkt.
Jag skiter i Britneys och Tito Beltrans psykbryt.
Vill slippa känna misstankar om att kvällspressens noggranna skildringar av våldsbrott, inspirerar till nytt våld. Hur gör man om man vill våldta nån eller råna en bank, read all about it. Alla idéer för tio spänn.
Mina främsta nyhetskällor är Barometern från brevlådan, DN.se och text-tv, där är jag och läser varje dag. Känns fortfarande hyffsat objektivt, viktigt och sensationsfritt.
Allt detta för 170 per månad, bredbandskostnaden och tv-avgiften.
Det är inte gratis, men fan så mycket godare.
Det är tydligen så att man numera väljer att läsa tidningen på nätet. Gratis.
Men jag undrar om det är gratis-är-gott-faktorn som är avgörande här?
För mej personligen handlar det om att jag har tröttnat på att läsa om mord, våldtäkter och övergrepp. Jag är sick and fucking tired på olyckliga kändisar, gottande i rättegångar och redogörelser för hur småbarn blivit ihjältuggade av kamphundar. Jag vill gärna välja vad jag ska läsa om och slippa se bilder som jag inte själv valt uppfläkta framför ögonen.
Jag vill veta vad som är nyheterna för dagen; nyheterna. Inte för att jag är speciellt intresserad av politik och liknande, utan för att jag vill veta vad av vikt som skett i världen, punkt.
Jag skiter i Britneys och Tito Beltrans psykbryt.
Vill slippa känna misstankar om att kvällspressens noggranna skildringar av våldsbrott, inspirerar till nytt våld. Hur gör man om man vill våldta nån eller råna en bank, read all about it. Alla idéer för tio spänn.
Mina främsta nyhetskällor är Barometern från brevlådan, DN.se och text-tv, där är jag och läser varje dag. Känns fortfarande hyffsat objektivt, viktigt och sensationsfritt.
Allt detta för 170 per månad, bredbandskostnaden och tv-avgiften.
Det är inte gratis, men fan så mycket godare.
Utrotningshotade företeelser
Tanter i krimplinklänningar
Gå på posten
Film på rulle
Manglade lakan
Hemvirkade gardiner (tack gode gud)
Gubbar i helbeiga kläder
Papper i pärmar
Inbetalning på banken
Burkchampinjoner
Armsvett
Aktieportföljer
Handjagare
Lumpen
Hemliga bögar
Bockastyren
Normalt klädda fotbollsspelare
Mini disc
Folköl
Påskkort
Sparat presentpapper
Pissoarer
Tequilarace
Vita läppstift
Glassbarer
Pan pizza
Balibyxor
Ufon
Lyckliga kändisar
Jordbegravningar
Vridparkeringsautomater
Gå på posten
Film på rulle
Manglade lakan
Hemvirkade gardiner (tack gode gud)
Gubbar i helbeiga kläder
Papper i pärmar
Inbetalning på banken
Burkchampinjoner
Armsvett
Aktieportföljer
Handjagare
Lumpen
Hemliga bögar
Bockastyren
Normalt klädda fotbollsspelare
Mini disc
Folköl
Påskkort
Sparat presentpapper
Pissoarer
Tequilarace
Vita läppstift
Glassbarer
Pan pizza
Balibyxor
Ufon
Lyckliga kändisar
Jordbegravningar
Vridparkeringsautomater
Idol 2008 är nu avgjort
Jag har två nya idoler. Jodå, det är sant, man kan få nya såna när man är 34.
Det är inte några duktiga feministaktivister som skriver böcker om självskadebeteende och kvinnliga förebilder. Det är inte heller några prettokulturella koldioxidbantare eller nån statiskfanatisk amningsbloggare.
Näpp, idol nummer ett är Tony Richardsson. Tänk att man kan gå omkring och vara så begåvad på nåt utan att ha en aning. Karln kommer in på dansgolvet, kliver upp på tå och dansar. That's it. Han bara kan. Det bara funkar. Imponerande.
Idol nummer två är Daniel Papa Dee Wahlgren. Vilken skön snubbe. Väljer lätt bort Antikrunkarn för hans musikresa ikväll kl 20. Känner på mej att det kommer att bli jammin.
På tal om nåt helt annat; koltrasten harklade sej och sjöng lite svagt imorse när solen var på väg upp. Vad kan man säga? Det finns hopp om ljusare tider.
Först ska vi bara ha lite snö på sportlovet.
Det är inte några duktiga feministaktivister som skriver böcker om självskadebeteende och kvinnliga förebilder. Det är inte heller några prettokulturella koldioxidbantare eller nån statiskfanatisk amningsbloggare.
Näpp, idol nummer ett är Tony Richardsson. Tänk att man kan gå omkring och vara så begåvad på nåt utan att ha en aning. Karln kommer in på dansgolvet, kliver upp på tå och dansar. That's it. Han bara kan. Det bara funkar. Imponerande.
Idol nummer två är Daniel Papa Dee Wahlgren. Vilken skön snubbe. Väljer lätt bort Antikrunkarn för hans musikresa ikväll kl 20. Känner på mej att det kommer att bli jammin.
På tal om nåt helt annat; koltrasten harklade sej och sjöng lite svagt imorse när solen var på väg upp. Vad kan man säga? Det finns hopp om ljusare tider.
Först ska vi bara ha lite snö på sportlovet.
Matlådan revisited
Mat i plastlåda. Ja, det är vad jag äter mest när jag jobbar. Oftast undrar jag om man ens kan kalla det mat. Det mesta som värms i micro förvandlas dessvärre till nåt som knappt går att känna igen. Därför händer det inte sällan att jag sitter där och funderar över vad det är jag äter. Det går oftast att komma ihåg ungefär vad det var för proteinkälla, och det kanske går att urskilja om det är pasta eller potatis. Men kryddning, smak och eventuell upplevelse är allt som oftast borta. Jag bryr mej inte ens om att lägga upp min medhavda lunch eller middag på en tallrik, utan äter den direkt ur lådan.
Nä, jag ska vara helt ärlig; det är inte så illa. Jag har vid det här laget ätit en oräknelig mängd matlådor och vad jag kallar ensamportioner. Och jag har lärt mej en hel del om möjliga och omöjliga kombinationer.
Här följer lite tips (och på slutet låter det som en hysterisk GI-kokbok, ni får skratta):
Låt mej förklara lite kring ensamportionerna: som student levde jag till stor del på sån här mat, som ska vara snabblagad, mättande och lätt att variera. Huvuddelen består naturligtvis av pasta (det var före bulgur och sånt fanns i vanliga affärer), därefter grönsaker, nån typ av protein och kryddor. Exempel: pasta med hackad tomat, bacon, vitlök och basilika, pasta med hackad tomat, fetaost, vitlök och köttbullar med ketchup eller pasta med gurka, tacosås, riven ost och rökt skinka.
Ja, det blir inte mycket roligare än så. Men det var hyffsat billigt och jag var mätt och hjärnan fungerade.
I matlådor fungerar de här enkla recepten också bra. Jag brukar ha många såna lådor under sommarhalvåret, kall mat alltså. Sallader med pasta, bulgur eller quinoa. Grönsakerna går ju att variera hur mycket som helst, men detta är favoriten just nu: bulgur med grillad paprika, valnötter, tonfisk och svarta bönor. Krydda med chili, oregano, havssalt och rostad vitlökspeppar.
En annan höjdare är matvete (suverän konserv), makrill i tomatsås, kalamataoliver, stekt squash med lite olivolja på. Återigen rostad vitlökspeppar, basilika eller persillade.
I de här lådorna är det också toppen att använda överblivna pannbiffar, korvar eller bara ett kokt ägg eller två. Ja, det blir lite Kajsa Warg, det ligger faktiskt lite tillfredsställelse också i att kunna gör nåt av det man har hemma. Kökets feng shui alltså.
En god ost kan höja en trist salladslåda, min favvo är halloumin, som man antingen steker i olivolja eller äter som den är. Mozzarellan är ju underbar, om än lite smaklös. Den kan dock svalka om man har stark mat i lådan, prova till chili con carne. Fetan klarar allt, även en tur i micron.
Sen har vi ju resterna. Suck. Det är ju inte alltid roligt att hetta på det man åt kvällen innan som lunch. Pasta funkar oftast bra, helst om den värms i nån sås. Prova att fiska upp lite pasta ur grytan nån minut innan den är klar, och lägg den i lådan, då håller den formen även när den värms igen.
Köttfärssåsen klarar sej nästan alltid utmärkt i matlådan, den måste vara överlägset vanligast i Sveriges lunchrum. Potatismos går, värm försiktigt bara. Ris, går jättebra att värma. Kokt potatis, njae, inte bra. Prova dock att pressa den med potatispressen ner i matlådan, då funkar det bra att värma den.
Kokt potatis går inte att frysa, annars funkar det mesta, till och med pastan. Bäst klarar sej dock bulgur och ris.
Ha ett gäng olika kryddblandningar hemma, såna som säljs med små kvarnar i locket. Många av dem är verkligen toppen.
Jag är ingen fan av storkok. Men om jag ska göra kycklingpastasås (familjen älskar klassikern ala King med svamp och paprika), till exempel, så är det ju lika bra att ta hela påsen med filéer. Det blir minst två matlådor över. Likadant med köttfärssåsen. Suveränt att ha i frysen, en lasagne blir plötsligt inte ett heldagsprojekt om köttfärsen redan är färdig.
Och så några omöjliga kombinationer, som faktiskt funkar:
Falukorv (överbliven från middan) med tomathack, pasta och pesto. Parmesan på.
Fisknuggets (ganska ny vara, jättegott, och ja, man kan unna sej lite panering ibland) med tagliatelle, dillcremefraiche och hackad avokado.
Med detta sagt att det mesta faktiskt funkar att chucka ned i matlåddan, det är ganska enkelt att hotta upp resterna. Får man en massa pasta över, så är det perfekt att göra en kall låda; ta resterna av salladen och lägg i tillsammans med ett kokt ägg, en näve räkor (lätt att ta från frysen, tina ett gäng och skala) och krydda efter smak. Ta lite färskost eller creme fraiche till. Mycket godare och billigare än bensinmackssalladen. Och det tar max tio minuter.
Gott mos, med andra ord. Och skönt att veta vad som är i.
Nä, jag ska vara helt ärlig; det är inte så illa. Jag har vid det här laget ätit en oräknelig mängd matlådor och vad jag kallar ensamportioner. Och jag har lärt mej en hel del om möjliga och omöjliga kombinationer.
Här följer lite tips (och på slutet låter det som en hysterisk GI-kokbok, ni får skratta):
Låt mej förklara lite kring ensamportionerna: som student levde jag till stor del på sån här mat, som ska vara snabblagad, mättande och lätt att variera. Huvuddelen består naturligtvis av pasta (det var före bulgur och sånt fanns i vanliga affärer), därefter grönsaker, nån typ av protein och kryddor. Exempel: pasta med hackad tomat, bacon, vitlök och basilika, pasta med hackad tomat, fetaost, vitlök och köttbullar med ketchup eller pasta med gurka, tacosås, riven ost och rökt skinka.
Ja, det blir inte mycket roligare än så. Men det var hyffsat billigt och jag var mätt och hjärnan fungerade.
I matlådor fungerar de här enkla recepten också bra. Jag brukar ha många såna lådor under sommarhalvåret, kall mat alltså. Sallader med pasta, bulgur eller quinoa. Grönsakerna går ju att variera hur mycket som helst, men detta är favoriten just nu: bulgur med grillad paprika, valnötter, tonfisk och svarta bönor. Krydda med chili, oregano, havssalt och rostad vitlökspeppar.
En annan höjdare är matvete (suverän konserv), makrill i tomatsås, kalamataoliver, stekt squash med lite olivolja på. Återigen rostad vitlökspeppar, basilika eller persillade.
I de här lådorna är det också toppen att använda överblivna pannbiffar, korvar eller bara ett kokt ägg eller två. Ja, det blir lite Kajsa Warg, det ligger faktiskt lite tillfredsställelse också i att kunna gör nåt av det man har hemma. Kökets feng shui alltså.
En god ost kan höja en trist salladslåda, min favvo är halloumin, som man antingen steker i olivolja eller äter som den är. Mozzarellan är ju underbar, om än lite smaklös. Den kan dock svalka om man har stark mat i lådan, prova till chili con carne. Fetan klarar allt, även en tur i micron.
Sen har vi ju resterna. Suck. Det är ju inte alltid roligt att hetta på det man åt kvällen innan som lunch. Pasta funkar oftast bra, helst om den värms i nån sås. Prova att fiska upp lite pasta ur grytan nån minut innan den är klar, och lägg den i lådan, då håller den formen även när den värms igen.
Köttfärssåsen klarar sej nästan alltid utmärkt i matlådan, den måste vara överlägset vanligast i Sveriges lunchrum. Potatismos går, värm försiktigt bara. Ris, går jättebra att värma. Kokt potatis, njae, inte bra. Prova dock att pressa den med potatispressen ner i matlådan, då funkar det bra att värma den.
Kokt potatis går inte att frysa, annars funkar det mesta, till och med pastan. Bäst klarar sej dock bulgur och ris.
Ha ett gäng olika kryddblandningar hemma, såna som säljs med små kvarnar i locket. Många av dem är verkligen toppen.
Jag är ingen fan av storkok. Men om jag ska göra kycklingpastasås (familjen älskar klassikern ala King med svamp och paprika), till exempel, så är det ju lika bra att ta hela påsen med filéer. Det blir minst två matlådor över. Likadant med köttfärssåsen. Suveränt att ha i frysen, en lasagne blir plötsligt inte ett heldagsprojekt om köttfärsen redan är färdig.
Och så några omöjliga kombinationer, som faktiskt funkar:
Falukorv (överbliven från middan) med tomathack, pasta och pesto. Parmesan på.
Fisknuggets (ganska ny vara, jättegott, och ja, man kan unna sej lite panering ibland) med tagliatelle, dillcremefraiche och hackad avokado.
Med detta sagt att det mesta faktiskt funkar att chucka ned i matlåddan, det är ganska enkelt att hotta upp resterna. Får man en massa pasta över, så är det perfekt att göra en kall låda; ta resterna av salladen och lägg i tillsammans med ett kokt ägg, en näve räkor (lätt att ta från frysen, tina ett gäng och skala) och krydda efter smak. Ta lite färskost eller creme fraiche till. Mycket godare och billigare än bensinmackssalladen. Och det tar max tio minuter.
Gott mos, med andra ord. Och skönt att veta vad som är i.
Se tillbaka
Det är väl bara sentimentalt dravel.
Saknad efter nåt som gått förlorat.
En vacker sten på havets botten som man inte kan nå för att vattnet stiger.
Som när månen är sådär nära på himlen, att det känns som om man skulle kunna röra vid den.
Det är som att få känslan av att sakna något som man inte kan sätta ord på. Tomhetskänsla, rastlöshet, klåda på insidan, en lampa som inte går att tända, ett blad i en bok som inte går att vända. Ett mörker som inte går att skingra.
Det är väl bara bilder som flimrar förbi. Inget allvarligt, som en dröm man inte själv har valt. Man väljer aldrig dem, eller hur?
Det är väl bara tiden som går. Det är insikten om att människor byter platser och försvinner. Passerar in och vidare ut på andra sidan.
Det är väl bara årstiderna som växlar. Som nya löv, som blir gamla löv, som blir lövskelett på marken i nån fuktig skog. Det är jord på nytt och späda skott och blåsippor.
Nej, det är bara sentimentalt dravel. Ett bekant ansikte. Många som man saknar. Eller var det sammanhanget, den tiden, den musiken eller det livet.
Nya ansikten, ny ingivelse, ny inspiration. Nya sidor hos gamla vänner, trygghet, nyhet, het.
Det är väl bara vägar som måste åkas. Och här måste vi stanna, här ska nån av eller på.
Sentimentalt förstås. Nostalgi. Vintage. Nygammalt. Återvunnet, använt, idisslat, tuggat och malt. Gjort det, varit där. Sett det. Gammalt. Det är ältat.
Det var nån som dog på vägen. I all meningslöshet. Men nån ska väl det, tydligen, det hör väl till. Det kunde ha varit vem som helst.
Snart blommar det väl igen. Koltrasten sjunger. Måste lyssna. Stanna upp. Dra cykeln genom stan. Med havet som en glittermatta i natten.
Nej, jag har inte valt drömmen själv. Luften står stilla där. Och asfalten är grusig och torr när regnet kommer.
Nej, det går väl inte att se tillbaka. Det bladet går inte att vända.
Saknad efter nåt som gått förlorat.
En vacker sten på havets botten som man inte kan nå för att vattnet stiger.
Som när månen är sådär nära på himlen, att det känns som om man skulle kunna röra vid den.
Det är som att få känslan av att sakna något som man inte kan sätta ord på. Tomhetskänsla, rastlöshet, klåda på insidan, en lampa som inte går att tända, ett blad i en bok som inte går att vända. Ett mörker som inte går att skingra.
Det är väl bara bilder som flimrar förbi. Inget allvarligt, som en dröm man inte själv har valt. Man väljer aldrig dem, eller hur?
Det är väl bara tiden som går. Det är insikten om att människor byter platser och försvinner. Passerar in och vidare ut på andra sidan.
Det är väl bara årstiderna som växlar. Som nya löv, som blir gamla löv, som blir lövskelett på marken i nån fuktig skog. Det är jord på nytt och späda skott och blåsippor.
Nej, det är bara sentimentalt dravel. Ett bekant ansikte. Många som man saknar. Eller var det sammanhanget, den tiden, den musiken eller det livet.
Nya ansikten, ny ingivelse, ny inspiration. Nya sidor hos gamla vänner, trygghet, nyhet, het.
Det är väl bara vägar som måste åkas. Och här måste vi stanna, här ska nån av eller på.
Sentimentalt förstås. Nostalgi. Vintage. Nygammalt. Återvunnet, använt, idisslat, tuggat och malt. Gjort det, varit där. Sett det. Gammalt. Det är ältat.
Det var nån som dog på vägen. I all meningslöshet. Men nån ska väl det, tydligen, det hör väl till. Det kunde ha varit vem som helst.
Snart blommar det väl igen. Koltrasten sjunger. Måste lyssna. Stanna upp. Dra cykeln genom stan. Med havet som en glittermatta i natten.
Nej, jag har inte valt drömmen själv. Luften står stilla där. Och asfalten är grusig och torr när regnet kommer.
Nej, det går väl inte att se tillbaka. Det bladet går inte att vända.
Upp till kamp mot kärringsnacket
Igår när jag gick in på jobbet, slogs jag av en tanke: Jag har jobbat här i två år, en arbetsplats nästan helt dominerad av kvinnor. Jag trodde att varje dag skulle bli fyllt av skitsnack och gnäll, sådär som man alltid hört att det blir när för många kvinnor ska försöka arbeta tillsammans. Tänkte att här kommer man få försvara sej med näbbar och klor från första dagen, hålla sin integritet i topptrim och stå upp för sej själv. Annars kommer man att bli uppslukad av kvinnokannibalismen, förintad och förnedrad.
Faktum är att inte en enda dag har det verkligen varit så. Jag möttes av glada, generösa kollegor som delade med sej av sin kunskap och tog mej under sina vingars beskydd på alla plan. Jag har hela tiden känt mej uppskattad, värdesatt och omhuldad. Inte av arbetsgivaren, men av mina kollegor. Totalt sett är de den största anledningen till att det är kul att gå till jobbet.
Jag har tidigare mest arbetat ihop med män, och det har alltid varit trevligt. Omtänksamma och glada, tillmötesgående herrar som har sagt ok till att ta med nakenbildskalendrarna från fikarumsväggen. Inget snack om att det är onyttigt med tårta "va fan, det är ju tisdag, klart vi ska ha tårta". Inget hymmel.
Senaste året har jag återigen fått några manliga kollegor, det är väldigt trevligt, de blir lite som vågbrytare i detta hav av fruntimmer. Den enda kvinnliga läkaren kommer ganska ofta till vårt fikarum också, hon känner sej nog lite mer hemma där. Hon bakar de mest oätliga kakor man kan tänka sej, men vi tackar och äter glatt.
Jag har alltid tänkt att när jag kommer in på en arbetsplats och känner att det snackas och sprids rykten, då ska jag tala om att jag inte vill vara en del av det. Jag skulle säga att nej, det här vill inte jag höra på. Hittills har det inte funnits så mycket anledning, visst har det varit lite tugg ibland, men inget speciellt oroande.
Kollegan F och jag slöt ganska tidigt en pakt då vi lovade varann att inte dras med i det negativa tugget, ni vet det här "men det är väl määäärrkligt att det alltid ska bli så här när jag jobbar" eller "ja, det kunde jag sagt från början att det skulle sluta så här". Vi sa att vi är ju liksom inte förgrämda än, så vi kan ju försöka se lite positivt på det hela. Och, jodå, det har väl gått hyffsat.
Jag brukar skoja med kollegorna och säga att om alla var aktiva i facket, skulle den samlade solidariteten kunna flytta berg. Det handlar bara om att våga ta upp kampen.
Faktum är att inte en enda dag har det verkligen varit så. Jag möttes av glada, generösa kollegor som delade med sej av sin kunskap och tog mej under sina vingars beskydd på alla plan. Jag har hela tiden känt mej uppskattad, värdesatt och omhuldad. Inte av arbetsgivaren, men av mina kollegor. Totalt sett är de den största anledningen till att det är kul att gå till jobbet.
Jag har tidigare mest arbetat ihop med män, och det har alltid varit trevligt. Omtänksamma och glada, tillmötesgående herrar som har sagt ok till att ta med nakenbildskalendrarna från fikarumsväggen. Inget snack om att det är onyttigt med tårta "va fan, det är ju tisdag, klart vi ska ha tårta". Inget hymmel.
Senaste året har jag återigen fått några manliga kollegor, det är väldigt trevligt, de blir lite som vågbrytare i detta hav av fruntimmer. Den enda kvinnliga läkaren kommer ganska ofta till vårt fikarum också, hon känner sej nog lite mer hemma där. Hon bakar de mest oätliga kakor man kan tänka sej, men vi tackar och äter glatt.
Jag har alltid tänkt att när jag kommer in på en arbetsplats och känner att det snackas och sprids rykten, då ska jag tala om att jag inte vill vara en del av det. Jag skulle säga att nej, det här vill inte jag höra på. Hittills har det inte funnits så mycket anledning, visst har det varit lite tugg ibland, men inget speciellt oroande.
Kollegan F och jag slöt ganska tidigt en pakt då vi lovade varann att inte dras med i det negativa tugget, ni vet det här "men det är väl määäärrkligt att det alltid ska bli så här när jag jobbar" eller "ja, det kunde jag sagt från början att det skulle sluta så här". Vi sa att vi är ju liksom inte förgrämda än, så vi kan ju försöka se lite positivt på det hela. Och, jodå, det har väl gått hyffsat.
Jag brukar skoja med kollegorna och säga att om alla var aktiva i facket, skulle den samlade solidariteten kunna flytta berg. Det handlar bara om att våga ta upp kampen.
Fri romantik åt folket
Jag älskar kostymfilm. Ni vet Jane Austen, Forsytesagan, Sherlock Holmes, Shakespeare in Love å sånt. Välproducerat, ingen masonit, vagnar som kränger på leriga gator, stearinljus och ljuvliga kläder. Ju fler hästar, desto bättre.
Antar att jag är romantiker. Jag är oerhört svag för handkyssar, månskenspromenader och kandelabermiddagar. På film, alltså. Inte för att jag vill ha det så själv.
Ägnade nittio minuter igår åt Northanger Abbey, tv-film efter en Jane Austen-roman. Hade alla ingredienser, tycker jag, även om storyn var lite mesig (fast det är de ju ofta). Men i övrigt; en lagom snygg hjälte (det ska inte vara Brad Pitt-typer i såna filmer), förvecklingar, fåniga artighetsritualer och ändlösa scener med 1800-talslinedance. Kolla här.
Själv har jag alltid farit illa av att bli uppvaktad, det är inte alls min grej. Usch. Ni vet, ögonbindlar och överraskningar och sånt. Rosenblad som bildar en stig in till sovrummet, karlar med rosor mellan tänderna. Ringar inbakade i bakelser. Vals i månskenet. Guhjälpemej. Allt sånt som är iscensatt och saknar spontanitet, är oerhört pinsamt, tycker jag. Däremot tackar jag inte nej till en bukett tulpaner.
Har dock hört att män inte vågar ge sina kvinnor blommor nuförtiden, då blir man tydligen misstänkt för att ha haft nåt fuffens för sej. Kommer man hem med blommor, då är det kört. Konstigt. Hur lite romantik kan man då kosta på sej? Bjuda på lunch kanske plötsligt är gränsfall. Och hur ska det då gå för de män som, inspirerade av mr Darcy, plötsligt ska börja kyssa handen och rida i sporrsträck över leriga fält för att hinna fram till sin älskade innan hon gifter sej med nån annan?
Kanske dags att vi släpper romantiken fri, annars kanske det snart blir skatt på den. Och då blir det jävligt dyrt med tulpaner.
Nio saker som inte karlar begriper
1. Leta efter borttappade saker.
"Har du sett min plånbok?"
"Nej. Du får väl leta."
"Jaa-haa." (Rafsar runt bland grejerna i hallen.) "Men va faan är den nu då?"
"Vilken jacka hade du sist? Kolla i den."
"Ja, här var den."
No, shit. Verkligen. Ganska osannolikt att den sitter fasttejpad uppe vid taklisten. Där brukar nämligen karlar som letar efter saker fästa blicken. Det finns inte heller att lyfta på andra papper för att hitta just det pappret man ska ha. Papper ligger ju ofta tillsammans med andra papper, det är inte alls säkert att pappret man söker alltid ligger överst!
2. Läsa instruktioner.
En hurts från stora möbelvaruhuset i ett platt paket.
"Hur bygger man den då? Den får vi aldrig ihop!"
"Man läser beskrivningen, den ligger i paketet."
Koka ris, jättesvårt, hur gör man det? Provar att göra som man tror att det ska göras, höftar lite. Misslyckas, blir uppgiven och frågar närmaste kvinna.
"Hur gör man?"
"Läs på paketet."
"Å fan."
3. Ta emot instruktioner.
Ge inte en karl fler än tre uppgifter samtidigt, då gör han bara det som du sa sist. Det är det enda han kommer ihåg, nämligen. Detta gäller även shoppinglistor, det fattas alltid minst en vara när han kommer hem från affären.
4. Klä på sej ordentligt när det är dåligt väder.
"Fan va kallt det var."
"Jo, det är ju vinter. Minus fem, snö. Du har jeans och basketdojjor."
5. Cykla.
Jag menar, de flesta kan ju hålla balansen och ta sej fram på en cykel. Men hur ser det ut? Majoriteten av världens schimpanser ser coolare ut på en hoj än den svenske mannen. För låga sadlar och tramporna under hälarna, osexigt.
6. Komma ihåg saker som är viktiga för deras kvinnor.
"Varför har du köpt det här godiset?"
"Det är ju ditt favoritgodis."
"Eh, näe, det är det inte. Det är ditt favoritgodis."
7. Sköta krukväxter.
Lasse Anrell är förmodligen den ende svenske man som vattnar blommor. Är han gift?
8. Smörja in sej med solkräm.
Det är ju inte för att man är mesig och rädd för solen som man smörjer in sej med solkräm när man är på semester nära ekvatorn. Det är för att man ska slippa ligga sömnlös resten av semestern, få blåsor, soleksem och fjälla bort all solbrännan innan man hunnit av planet i Sverige.
9. Att romantik är samma sak som att spontanstäda.
Ska det vara som svårt att göra nåt utan att bli tillsagd?
Städa, diska, plocka undan = sex! När ska ni fatta?
"Har du sett min plånbok?"
"Nej. Du får väl leta."
"Jaa-haa." (Rafsar runt bland grejerna i hallen.) "Men va faan är den nu då?"
"Vilken jacka hade du sist? Kolla i den."
"Ja, här var den."
No, shit. Verkligen. Ganska osannolikt att den sitter fasttejpad uppe vid taklisten. Där brukar nämligen karlar som letar efter saker fästa blicken. Det finns inte heller att lyfta på andra papper för att hitta just det pappret man ska ha. Papper ligger ju ofta tillsammans med andra papper, det är inte alls säkert att pappret man söker alltid ligger överst!
2. Läsa instruktioner.
En hurts från stora möbelvaruhuset i ett platt paket.
"Hur bygger man den då? Den får vi aldrig ihop!"
"Man läser beskrivningen, den ligger i paketet."
Koka ris, jättesvårt, hur gör man det? Provar att göra som man tror att det ska göras, höftar lite. Misslyckas, blir uppgiven och frågar närmaste kvinna.
"Hur gör man?"
"Läs på paketet."
"Å fan."
3. Ta emot instruktioner.
Ge inte en karl fler än tre uppgifter samtidigt, då gör han bara det som du sa sist. Det är det enda han kommer ihåg, nämligen. Detta gäller även shoppinglistor, det fattas alltid minst en vara när han kommer hem från affären.
4. Klä på sej ordentligt när det är dåligt väder.
"Fan va kallt det var."
"Jo, det är ju vinter. Minus fem, snö. Du har jeans och basketdojjor."
5. Cykla.
Jag menar, de flesta kan ju hålla balansen och ta sej fram på en cykel. Men hur ser det ut? Majoriteten av världens schimpanser ser coolare ut på en hoj än den svenske mannen. För låga sadlar och tramporna under hälarna, osexigt.
6. Komma ihåg saker som är viktiga för deras kvinnor.
"Varför har du köpt det här godiset?"
"Det är ju ditt favoritgodis."
"Eh, näe, det är det inte. Det är ditt favoritgodis."
7. Sköta krukväxter.
Lasse Anrell är förmodligen den ende svenske man som vattnar blommor. Är han gift?
8. Smörja in sej med solkräm.
Det är ju inte för att man är mesig och rädd för solen som man smörjer in sej med solkräm när man är på semester nära ekvatorn. Det är för att man ska slippa ligga sömnlös resten av semestern, få blåsor, soleksem och fjälla bort all solbrännan innan man hunnit av planet i Sverige.
9. Att romantik är samma sak som att spontanstäda.
Ska det vara som svårt att göra nåt utan att bli tillsagd?
Städa, diska, plocka undan = sex! När ska ni fatta?
Heja Sverige!
Vissa dagar känns det verkligen som om jag hör hemma i mitt land.
Filmjölk till frukost. Bil till jobbet. Längtar efter cykelväder. Regn.
Lite jobb. Inte för mycket, noga fördelat i personalgruppen. Nån ringer sej sjuk.
En sånhär grådaskig, regnig och blåsig dag. Lite gnäll om vädret, var är snön? Titta, det regnar igen. Regnade det på Öland?
Lite morgonfika. Te, mackor - grovt bröd. Mer te. Vi sitter en stund till. Några anekdoter från förr.
Lite jobb. Lagom mycket. DN.se. Kommenterar en kommentar. Borde strunta i det, gör det ändå.
Lite fika. Pepparkakor.
Jobbar. Blod på golvet. Nån mår illa. Nån hostar. Vad hände med den där remissen?
Lunch. Rester i plastlåda. Det blir ju aldrig varmt i den där micron. Glada skratt. Nån äter lasagne.
Här har man anpassat sej och levt och fogat sej i närmare 34 år. Har har man jantelagat sej och varit lagom och hållt käften och fogat sej.
Jobbar. Nån vinkar hejdå, vi ses, ha det bra och tack för idag. Hej hej.
Lite fika. Te och banan. En sur apelsin. Lite anekdoter från förr. En läkare går hem med kräksjukan.
Stämplar ut. Det regnar. Lyssnar på "Hugger i sten", bara för de där underbara första raderna: "jag är så trött på alla mail och koder". Kul att bilen är nytvättad. Den är redan skitig. Stänger av stereon, lyssnar vidare på podden.
Det regnar. Kolla, bensinen kostar bara 11, 49, passar på att tanka. "Som du sa; det kan va svårt att va riktigt nöjd, det är så lätt å fantisera..."
På fritids. Blå tossor på. Sonen vill följa med, skönt.
Reklamradio.
På dagis. Blå tossor på. Dottern vill också hem, tur.
Reklamradio.
Katterna älskar oss fortfarande. De vill ut. Det regnar, de kommer in igen.
Korv och mos. Ärter. Ketchup. Senap, stark.
Läsläxa.
Lego Star Wars. Kollar bloggen medans.
Det regnar. Inte lagom, för mycket. Stör balansen. Kollar hotellet på Cypern igen.
"Det är lätt å hålla käften, å svårare att säga som det är."
(Citat från Lars Winnerbäck "Hugger i sten" och "Där elden falnar (men fortfarande glöder)".)
Filmjölk till frukost. Bil till jobbet. Längtar efter cykelväder. Regn.
Lite jobb. Inte för mycket, noga fördelat i personalgruppen. Nån ringer sej sjuk.
En sånhär grådaskig, regnig och blåsig dag. Lite gnäll om vädret, var är snön? Titta, det regnar igen. Regnade det på Öland?
Lite morgonfika. Te, mackor - grovt bröd. Mer te. Vi sitter en stund till. Några anekdoter från förr.
Lite jobb. Lagom mycket. DN.se. Kommenterar en kommentar. Borde strunta i det, gör det ändå.
Lite fika. Pepparkakor.
Jobbar. Blod på golvet. Nån mår illa. Nån hostar. Vad hände med den där remissen?
Lunch. Rester i plastlåda. Det blir ju aldrig varmt i den där micron. Glada skratt. Nån äter lasagne.
Här har man anpassat sej och levt och fogat sej i närmare 34 år. Har har man jantelagat sej och varit lagom och hållt käften och fogat sej.
Jobbar. Nån vinkar hejdå, vi ses, ha det bra och tack för idag. Hej hej.
Lite fika. Te och banan. En sur apelsin. Lite anekdoter från förr. En läkare går hem med kräksjukan.
Stämplar ut. Det regnar. Lyssnar på "Hugger i sten", bara för de där underbara första raderna: "jag är så trött på alla mail och koder". Kul att bilen är nytvättad. Den är redan skitig. Stänger av stereon, lyssnar vidare på podden.
Det regnar. Kolla, bensinen kostar bara 11, 49, passar på att tanka. "Som du sa; det kan va svårt att va riktigt nöjd, det är så lätt å fantisera..."
På fritids. Blå tossor på. Sonen vill följa med, skönt.
Reklamradio.
På dagis. Blå tossor på. Dottern vill också hem, tur.
Reklamradio.
Katterna älskar oss fortfarande. De vill ut. Det regnar, de kommer in igen.
Korv och mos. Ärter. Ketchup. Senap, stark.
Läsläxa.
Lego Star Wars. Kollar bloggen medans.
Det regnar. Inte lagom, för mycket. Stör balansen. Kollar hotellet på Cypern igen.
"Det är lätt å hålla käften, å svårare att säga som det är."
(Citat från Lars Winnerbäck "Hugger i sten" och "Där elden falnar (men fortfarande glöder)".)
Mycket, många, massor
Vad mycket det blir. Många kändisar, massor med artister, en uppsjö av filmer, tv-serier, tv-kanaler, topplistor, tv-galor, välgörenhetsarrangemang, klubbar, grupper, föreningar, idoler och politiker.
Kollade lite på idrottsgalan igår och såg en härligt solbränd Sven Tumba ta emot ett hederspris. Min relation till denne man är mycket begränsad, jag vet vem han är och jag har en gång varit i samhället Tumba - det är väl ungefär så mycket. Men en tanke slog mej när jag såg inslaget om honom: för 50-60 år sen måste det ha varit mycket enklare att hålla reda på folk! Här är då en kille som varit med och vunnit sm-guld i två sporter och testat på typ alla andra som finns. Och vad skönt för publiken "ja, det är ju han Tumba, han är ju alltid med". Oavsett sammanhang.
Var det inte också så att det fanns en tv-kanal på den tiden? Tänk va skönt, en tablå att hålla i huvudet. Mycket liten risk att man missar nåt. Inget onödigt utbud! Nyheter, väder, sport och underhållning, punkt slut.
(På tal om det, missa inte Vita Huset som sänds från början på nian 18.30 på måndag. Bästa mastodontserien nånsin.)
Var det inte också så att det fanns en handfull skådisar som alla var med i samtliga filmer förr i världen? Ville man har en ful kärring eller huskors i nån film, då fick alltid Julia Cesar den rollen. Åke Söderblom var med om det skulle vara lite roligt. Och så Anna-Lisa Eriksson förstås.
Jag kanske inte är ensam om att ha tappat kollen på alla skådisar. Det har tagit mej hur länge som helst att se skillnad på Natalie Portman och Kiera Knightley (vem är Padmé fick jag tänka). Och vem är vem av Reese Whiterspoon och Sienna Miller? Och vem är Lindsay Lohan, det har jag ännu inte lyckats lista ut.
Medan jag har funderat över detta har det dykt upp 32 ungefär likadana fruntimmer i Hollywood, så nu har jag verkligen ingen aning. Har nu enats med mej själv om att försöka komma ihåg namnen på de svenska skådisarna.
Var det inte också färre politker förr? Det var ett par, tre gubbar som gafflade på varann och kallade varann fula namn (typ lakej, kommunist eller svartfot). Nu är det ju så jädrans många ministrar och utskottsledamöter, olika sekreterare och delegater att man tappar tråden direkt. Om jag var ointresserad av politik innan, så har det ju inte blivit bättre precis.
Och va många länder det har blivit! Försök hålla ordning på alla dem, den som kan. Jag är också geografidyslektiker, precis som Fredrik Wikingsson, och det hela har eskalerat senaste decenniet. Nu är jag helt vilse i pannkakan. Fårrmer juggoslavv ripubblick ovv massedååni-ja! Vilket är Latvia och vilket är Lithuania? Jag har ingen aning.
Ja, det är väl inte för inte maken och jag ofta sitter och säger: "Vad hände med henne/honom? Det var länge sen man såg till den och den."
För ett tag sen såg jag i tidningen att Gary Sundgren fyllde år. Det var ju inte hysterisk länge sen han spelade i landslaget, han var väl inte den färgstarkaste karaktären, ändå hade jag helt glömt bort att han fanns. Märkligt.
Nä, jag orkar inte hålla ordning på folk. Orkar inte titta på alla galor och serier. Kändisarna i mord- och övergreppsbladet har jag oftast aldrig hört talas om innan. Vem orkar bryr sej om alla dessa tragiska människor? Överdoser, rehab, ätstörningar, taskiga uppväxtförhållanden, slagsmål, nya frisyrer, gravid eller inte, fet, smal, Ricky Lakes diet... eller för att citera Tiffany Persson, allt handlar om att va "känd å smaul!".
Jag vet inte om de där människor borde räknas som kända, men smala, det är de i alla fall.
Till och med Sven Tumba.
Kollade lite på idrottsgalan igår och såg en härligt solbränd Sven Tumba ta emot ett hederspris. Min relation till denne man är mycket begränsad, jag vet vem han är och jag har en gång varit i samhället Tumba - det är väl ungefär så mycket. Men en tanke slog mej när jag såg inslaget om honom: för 50-60 år sen måste det ha varit mycket enklare att hålla reda på folk! Här är då en kille som varit med och vunnit sm-guld i två sporter och testat på typ alla andra som finns. Och vad skönt för publiken "ja, det är ju han Tumba, han är ju alltid med". Oavsett sammanhang.
Var det inte också så att det fanns en tv-kanal på den tiden? Tänk va skönt, en tablå att hålla i huvudet. Mycket liten risk att man missar nåt. Inget onödigt utbud! Nyheter, väder, sport och underhållning, punkt slut.
(På tal om det, missa inte Vita Huset som sänds från början på nian 18.30 på måndag. Bästa mastodontserien nånsin.)
Var det inte också så att det fanns en handfull skådisar som alla var med i samtliga filmer förr i världen? Ville man har en ful kärring eller huskors i nån film, då fick alltid Julia Cesar den rollen. Åke Söderblom var med om det skulle vara lite roligt. Och så Anna-Lisa Eriksson förstås.
Jag kanske inte är ensam om att ha tappat kollen på alla skådisar. Det har tagit mej hur länge som helst att se skillnad på Natalie Portman och Kiera Knightley (vem är Padmé fick jag tänka). Och vem är vem av Reese Whiterspoon och Sienna Miller? Och vem är Lindsay Lohan, det har jag ännu inte lyckats lista ut.
Medan jag har funderat över detta har det dykt upp 32 ungefär likadana fruntimmer i Hollywood, så nu har jag verkligen ingen aning. Har nu enats med mej själv om att försöka komma ihåg namnen på de svenska skådisarna.
Var det inte också färre politker förr? Det var ett par, tre gubbar som gafflade på varann och kallade varann fula namn (typ lakej, kommunist eller svartfot). Nu är det ju så jädrans många ministrar och utskottsledamöter, olika sekreterare och delegater att man tappar tråden direkt. Om jag var ointresserad av politik innan, så har det ju inte blivit bättre precis.
Och va många länder det har blivit! Försök hålla ordning på alla dem, den som kan. Jag är också geografidyslektiker, precis som Fredrik Wikingsson, och det hela har eskalerat senaste decenniet. Nu är jag helt vilse i pannkakan. Fårrmer juggoslavv ripubblick ovv massedååni-ja! Vilket är Latvia och vilket är Lithuania? Jag har ingen aning.
Ja, det är väl inte för inte maken och jag ofta sitter och säger: "Vad hände med henne/honom? Det var länge sen man såg till den och den."
För ett tag sen såg jag i tidningen att Gary Sundgren fyllde år. Det var ju inte hysterisk länge sen han spelade i landslaget, han var väl inte den färgstarkaste karaktären, ändå hade jag helt glömt bort att han fanns. Märkligt.
Nä, jag orkar inte hålla ordning på folk. Orkar inte titta på alla galor och serier. Kändisarna i mord- och övergreppsbladet har jag oftast aldrig hört talas om innan. Vem orkar bryr sej om alla dessa tragiska människor? Överdoser, rehab, ätstörningar, taskiga uppväxtförhållanden, slagsmål, nya frisyrer, gravid eller inte, fet, smal, Ricky Lakes diet... eller för att citera Tiffany Persson, allt handlar om att va "känd å smaul!".
Jag vet inte om de där människor borde räknas som kända, men smala, det är de i alla fall.
Till och med Sven Tumba.
Vems ring är det egentligen?
Satt uppe sent igår och kollade på Sagan om konungens återkomst. Jag älskar filmerna, dyrkar böckerna och kan inte ha varit mer nöjd med castingen, främst av Aragorn.
Dock väcker filmen några frågor:
1. Vad gör Titanics för i Minas Tirith?
2. Varför är Frodo så himla lat och gnällig i hela filmen?
3. Vad exakt är det som Gondors rikshovmästare äter, när det rinner röd saft på hans haka?
4. Varför ser döingarnas kung ut precis som Aragorn, fast rutten?
5. Hur kommer det sej att inte Gandalf bara trollar bort alla ondingar?
6. Varför väntar Gollum ända till Domedagsberget innan han försöker ta tillbaka ringen? Vore det inte enklare att anfalla ute på slätten och inte behöva akta sej för all vulkanisk aktivitet på berget?
7. Varför måste Legolas ha ihjäl ollifanten när spökarmén redan dödat alla orcher? Kan inte spöken rå på ollifanter?
8. Vems ring är det egentligen? Vad har man för nytta av en ring om man bara består av ett öga?
9. Varför flyttar sej hela klippväggen som Sam lutar sej mot när Frodo kör i väg honom vid Honmonstrets håla?
10. Hade man Arnold Schwartzenegger som modell när man designade fulorchen som övermannar vakten i tornet där Frodo hålls fången? Han pratar till och med som Arnold. (Vakten ser för övrigt ut som en bisarr kopia av en vän till familjen, vilket gör det hela ännu roligare.)
Tar tacksamt emot svar.
"... time is contaigious, everybody's getting old..."
Det är ju sådär det känns när medelåldern flåsar en i nacken; man börjar bli gammal, men tack å lov blir ju alla andra det också.
Jag har ju svurit att inte blogga om min bakdel, mest för att behålla självrespekten på nåt vis. Det gäller att vara personlig, men inte intim. Det kroppsliga förfallet med stigande ålder är ju ett intressant ämne, en fasa för vissa. Men jag ska passa på att vara lite självgod! Jag har nog ganska bra gener vad gäller åldrande. Det är ju skönt. Närmar mej fyrtio med grace, än så länge.
Många yngre kvinnor trycker ansiktet fullt av concealers, foundation och puder, rouge och annat. Inte undra på att de behöver anti-ageingkrämer, det blir ju rynkor när allt smink hänger i skinnet på dem. Och till slut så kryper läppstiftet upp i alla smårynkor kring munnen, hua.
Kronprinsessan till exempel, hon har nog ärvt sin mors gener vad gäller ökande ålder. Ser hon inte lite rynkig ut redan? Dessutom har hon ju alltid helt hopplösa kläder, löjliga dräkter med matchande skor. Såg till och med att Madde hade (det rimmade) små fjädrar som vippade i frisyren på sin 25-årsdag. Redan?
Drottningen såg nyopererad ut igen nu i nyårsprogrammet. Har hon helt bytt näsa nu? Jag tyckte det såg skumt ut...
Runt omkring mej köps det tuttoperationer. Nu vet jag tre, helt vanliga kvinnor som investerat väldigt mycket pengar i sina bröst. De har offrat en hel del för att antingen återställa brösten efter amning eller få drömtuttarna. Då går man alltså igenom en ganska stor operation, utsätter kroppen för narkos, infektionsrisker och smärtstillande medicin i veckor - allt detta enbart för att man tycker att man blir snyggare. Jag suckar.
Jag tänker inte operera tuttarna. Möjligen rekonstruera, om jag skulle bli mastektomerad (det där kan ni goggla). Jag tar hellre med familjen på en lång semester, det blir säkert två veckor i Thailand för de pengarna.
Nej, jag är faktiskt nöjd som det är. Jag menar, vad ska man göra? Det finns alltid andra som är rynkigare och säckigare. Min arga rynka mellan ögonbrynen ska få lite restylane när jag fyller fyrtio. Annars får det vara med det andra, jag vill inte ha porslinsfasader på tänderna heller.
Och tänk på karlarna, de gör minsann inte överdrivet mycket för att fräscha till sej. Vi småbarnsmammor blir smala som jakthundar när ungarna växer upp och far runt överallt och kräver passning. Karlarna de jäser, blir bukfeta och tunnhåriga. Vi kvinnor kämpar med vårt smink och våra crosstrainers, desperata att hålla oss i form. På sin höjd kommer då karlarna på att de inte har nån frisyr längre, och köper sej en hårtrimmer. Men de fortsätter att äta som om de vore i puberteten och på väg in i fotbollsföreningens a-trupp. I själva verket ser många ut som hjärtpatienter när de når 35, skrämmande.
Så det stämmer; tiden är jävligt smittsam och det gäller att hålla sej med ett gott immunförsvar.
(Rubriken är en rad ur en av mina favoritlåtar; "Coconut Skins" med Damien Rice. Så jädra bra.)
Va e de fö fel på vädet?
Jau e tött, glåmig och su. Jau fryse, e håglös å i-iterad.
Å jau ha kommit pau att de hänge på vädet. Skitvädet.
Kan man få se solen snat? Det vo-e hemst trevlit.
En kla kall vintedau me snö, pulkaåkning å vam choklau.
Kåvgrellning vid hauvet kanske, vinnstilla å solen i ögona.
Långpomenaud me kna-ande snö unde skona, baun som draus i pulko.
Det kan på nåt sätt inte bli vå om det inte ha vatt vinte, elle hu?
Det hä e inte ens kalmavinte, det är ba-a gegga å mögel.
Jag kan öveleva mö-ket, ba-a det bli nån soli dau.
Å jau ha kommit pau att de hänge på vädet. Skitvädet.
Kan man få se solen snat? Det vo-e hemst trevlit.
En kla kall vintedau me snö, pulkaåkning å vam choklau.
Kåvgrellning vid hauvet kanske, vinnstilla å solen i ögona.
Långpomenaud me kna-ande snö unde skona, baun som draus i pulko.
Det kan på nåt sätt inte bli vå om det inte ha vatt vinte, elle hu?
Det hä e inte ens kalmavinte, det är ba-a gegga å mögel.
Jag kan öveleva mö-ket, ba-a det bli nån soli dau.
Avintellektualiserad
Har kämpat en hel del i min dag för att verka intellektuell. Det tyckte jag var det finaste man kunde vara! Tänk att bli respekterad och uppskattad för sitt intellekt, det ultimata!
För er som aldrig brytt er om att befinna er i den världen och tillståndet (grattis förresten!), följer här en liten snabbkurs:
Det gäller alltså att verka vara så bildad som möjligt, man (låtsas) läser avancerad litteratur och (säger att man) lyssnar på svårbegriplig musik. Gärna läser man poesi, helst på natten när man brottas med sina sömnproblem och sin ångest. Sånt drabbas man nämligen av automatiskt när man blir intellektuell.
Det är också viktigt att man tycker rätt, är politiskt korrekt. Man tycker till exempel inte att någon är ful, det finns inga fula människor, på sin höjd tycker man att någon är lite grå. Man väljer inte partner efter utseende heller, möjligen säger man att han har fina händer (ja, tjena...).
Man väljer vänner noga. Det ska vara vänsterradikala medlemmar av Greenpeace. Eller universitetsintellektuella, välutbildade människor som är på gränsen till obegripliga och osociala. Journalister på tidningar som utges i icke-tabloidformat (alltså broad sheet, finns det nåra såna tidningar kvar förutom Smålandstidningen?). Radio- och tv-folk som jobbar i public service är också ok. Psykologer, studenter, lärare och möjligen läkare (helst med erfarenhet av biståndsarbete).
Kläderna är viktiga, men här finns lite olika inriktningar. Som tjej kan man välja det punkiga, lite anarkistiska stuket med kängor och färgglada strumpbyxor och pins. Eller kulturtant/bibliotekariestilen med luftiga växtfärgade linnetunikor, Gudrun Sjödén-klänningar och fotriktiga skor. Eller poetissa med långa svepande kjolar och scarfsar från Indiska och hennarött hår, tänk Kristina Lugn.
Absoluta no-nos är naturligtvis allt som inte är ekologiskt, växtfärgat och bekvämt. Svart ska dominera, möjligen med nån liten färgklick. Velouren hänger kvar också.
I övrigt är det förbjudet att gilla nåt som är mainstream. Pojkband, McDonalds, Hollywoodfilmer, det går inte. När Nirvana slog igenom och blev allmänt kända, slutade alla intellektuella att lyssna på dem - bandet hade blivit mainstream. Det ska vara japansk, fransk eller sydamerikansk film, möjligen Bergman. Man tittar inte på tv i onödan. Teater är naturligtvis det bästa, man vill känna spottloskorna vina!
Man är medveten. Orättvisor ger man sej på, bojkotta Shell till exempel var viktigt ett tag. Men det viktigtaste är att man säger att man tycker så, om man sen stannar på den macken och köper en korv när ingen ser, så har det aldrig hänt. Numera är det inte korrekt att knarka, det var helt ok före 1985.
Man väljer lokal noga. Bibliotek, bokcaféer, ålderdomliga krogar och arbetarhak är godkända.
Enda godkända sporten är fotboll. Möjligen boxning.
Dansa? Njae, möjligen en tangokurs i Barcelona, annars är det inget för intellektuella. På uteställen får man möjligen stå och titta på, lite coolt lutad mot nån pelare smuttande på nån godkänd dricka (mer om det nedan).
Man äter gärna vegetariskt, ekologiskt , närproducerat och rättvisemärkt. Man äter med måtta, är inte för fet, gärna lite blek och mager (annars kan det ju se ut som man är rik, usch). Mat från andra kulturer är bra, då visar man förståelse, samhörighet och solidaritet (borsjtj har ju aldrig varit gott, men måste man så måste man). Rödvin (billigt), kranvatten och pilsner går bra att dricka, inget poshigt.
Man ser lite allmänt plågad och glåmig ut. Osminkat är bra.
Det är, utöver ovanstående, oerhört fel att ha tokroligt, göra bort sej, verka korkad, fuldansa på krogen, inte äga en välfylld bokhylla. Man ska ha en gammal cykel. Man ska vara seriös, vältalig och kontrollerad. Man får ju inte bli en pajas i färgglada kläder!
Jag har försökt avgifta mej själv från det här tänkandet. Jag har helt enkelt lessnat. Det är förstoppat, ålderdomligt och framförallt skittråkigt. Det som är kvar är det som är genuint jag, mina intressen och min smak. Jag strävar inte efter att bli accepterad i den världen längre, jag har slutat göra mej till. Jag räknar mej till de avintellektualiserade.
Det innebär inte att jag plötsligt tycker att American Pie är en jätterolig film eller att det är fint med hawaiiskjortor. Jag har inte plötsligt börjat gilla dansbandsmusik, miljöförstöring, Jerry Williams eller deckardrottningböcker. Kobra är verkligen mitt favoritprogram på tv, men jag gillar Grey's Anatomy lika mycket. Dyrt rödvin är godare än billigt och jag föredrar nya cyklar.
Framförallt har jag slutat bry mej om vad folk tycker, en solidarisk handling så god som någon.
Egensolidarisk.
För er som aldrig brytt er om att befinna er i den världen och tillståndet (grattis förresten!), följer här en liten snabbkurs:
Det gäller alltså att verka vara så bildad som möjligt, man (låtsas) läser avancerad litteratur och (säger att man) lyssnar på svårbegriplig musik. Gärna läser man poesi, helst på natten när man brottas med sina sömnproblem och sin ångest. Sånt drabbas man nämligen av automatiskt när man blir intellektuell.
Det är också viktigt att man tycker rätt, är politiskt korrekt. Man tycker till exempel inte att någon är ful, det finns inga fula människor, på sin höjd tycker man att någon är lite grå. Man väljer inte partner efter utseende heller, möjligen säger man att han har fina händer (ja, tjena...).
Man väljer vänner noga. Det ska vara vänsterradikala medlemmar av Greenpeace. Eller universitetsintellektuella, välutbildade människor som är på gränsen till obegripliga och osociala. Journalister på tidningar som utges i icke-tabloidformat (alltså broad sheet, finns det nåra såna tidningar kvar förutom Smålandstidningen?). Radio- och tv-folk som jobbar i public service är också ok. Psykologer, studenter, lärare och möjligen läkare (helst med erfarenhet av biståndsarbete).
Kläderna är viktiga, men här finns lite olika inriktningar. Som tjej kan man välja det punkiga, lite anarkistiska stuket med kängor och färgglada strumpbyxor och pins. Eller kulturtant/bibliotekariestilen med luftiga växtfärgade linnetunikor, Gudrun Sjödén-klänningar och fotriktiga skor. Eller poetissa med långa svepande kjolar och scarfsar från Indiska och hennarött hår, tänk Kristina Lugn.
Absoluta no-nos är naturligtvis allt som inte är ekologiskt, växtfärgat och bekvämt. Svart ska dominera, möjligen med nån liten färgklick. Velouren hänger kvar också.
I övrigt är det förbjudet att gilla nåt som är mainstream. Pojkband, McDonalds, Hollywoodfilmer, det går inte. När Nirvana slog igenom och blev allmänt kända, slutade alla intellektuella att lyssna på dem - bandet hade blivit mainstream. Det ska vara japansk, fransk eller sydamerikansk film, möjligen Bergman. Man tittar inte på tv i onödan. Teater är naturligtvis det bästa, man vill känna spottloskorna vina!
Man är medveten. Orättvisor ger man sej på, bojkotta Shell till exempel var viktigt ett tag. Men det viktigtaste är att man säger att man tycker så, om man sen stannar på den macken och köper en korv när ingen ser, så har det aldrig hänt. Numera är det inte korrekt att knarka, det var helt ok före 1985.
Man väljer lokal noga. Bibliotek, bokcaféer, ålderdomliga krogar och arbetarhak är godkända.
Enda godkända sporten är fotboll. Möjligen boxning.
Dansa? Njae, möjligen en tangokurs i Barcelona, annars är det inget för intellektuella. På uteställen får man möjligen stå och titta på, lite coolt lutad mot nån pelare smuttande på nån godkänd dricka (mer om det nedan).
Man äter gärna vegetariskt, ekologiskt , närproducerat och rättvisemärkt. Man äter med måtta, är inte för fet, gärna lite blek och mager (annars kan det ju se ut som man är rik, usch). Mat från andra kulturer är bra, då visar man förståelse, samhörighet och solidaritet (borsjtj har ju aldrig varit gott, men måste man så måste man). Rödvin (billigt), kranvatten och pilsner går bra att dricka, inget poshigt.
Man ser lite allmänt plågad och glåmig ut. Osminkat är bra.
Det är, utöver ovanstående, oerhört fel att ha tokroligt, göra bort sej, verka korkad, fuldansa på krogen, inte äga en välfylld bokhylla. Man ska ha en gammal cykel. Man ska vara seriös, vältalig och kontrollerad. Man får ju inte bli en pajas i färgglada kläder!
Jag har försökt avgifta mej själv från det här tänkandet. Jag har helt enkelt lessnat. Det är förstoppat, ålderdomligt och framförallt skittråkigt. Det som är kvar är det som är genuint jag, mina intressen och min smak. Jag strävar inte efter att bli accepterad i den världen längre, jag har slutat göra mej till. Jag räknar mej till de avintellektualiserade.
Det innebär inte att jag plötsligt tycker att American Pie är en jätterolig film eller att det är fint med hawaiiskjortor. Jag har inte plötsligt börjat gilla dansbandsmusik, miljöförstöring, Jerry Williams eller deckardrottningböcker. Kobra är verkligen mitt favoritprogram på tv, men jag gillar Grey's Anatomy lika mycket. Dyrt rödvin är godare än billigt och jag föredrar nya cyklar.
Framförallt har jag slutat bry mej om vad folk tycker, en solidarisk handling så god som någon.
Egensolidarisk.
Kan vi sluta med allt våld?
Fan, vad jag är trött på att höra om allt skit som händer! Det är våld och mord och krig och övergrepp och misshandel överallt.
Idag har jag inte hört annat än skräckhistorier om hur kvinnor behandlas av sina män. Det är misshandel, psykisk och fysisk, både där man kunde ana att det skulle kunna hända och där man absolut inte trodde det skulle finnas. Och jag blir så jävla trött!
Vilket århundrade är detta? Det är inte grottbjörnens folk-tiden, när man släpade hem sin kvinna i håret. Det är inte den mörka medeltiden, eller nåt arrangerat helvetesäktenskap nån gång för 400 år sen. Det är här och nu, i den beckmörka förbannade nutiden!
Svenska män är det, go vänner, som ger sej på dem som älskar dem mest. Och svenska kvinnor som tar emot skiten, blir pissade på och tycker att "jo, men det är jättebra hemma hos oss".
Hur kan man inte vilja värna om den som är mamma till ens barn?
Hur kan man ena dagen förkasta kulturen kring hedersmord och andra kulturers bristande kvinnosyn, för att sen nästa dag ge sej på sin egen kvinna?
Jovisst är det fel att slå sina barn, men om du slår eller terroriserar deras mamma, så misshandlar du ju också barnen!
Och hur kan man stå där och låta sej bli hotad, förnedrad och slagen? (Jag kan alla psykologiska mekanismer bakom detta, men kan ändå inte fatta hur man kan förlora sin självbevarelsedrift så totalt att man bara finner sej.)
Det förekommer massutrotning av kvinnor i en del länder, det ultimata hatbrottet. Kvinnor är så bespottade och smutskastade att det har blivit ok att helt enkelt ha ihjäl allihop. Naturligtvis passar man på att våldta dem först, annars vore det ju nästa slöseri.
Det förekommer handel med kvinnor och barn i syfte att utnyttja dem sexuellt. Man kan idag, 2008, köpa ett barn eller en kvinna att förgripa sej på.
Det förekommer könstympning av små flickor. (Att kalla det omskärelse är bara en tjusig omskrivning.)
Det förekommer våldtäkt som vapen i krig, för att bryta ned och tortera den civila befolkningen.
Det förekommer hot och våld mot kvinnor och barn i deras egna hem, här i Sverige. Det är inte bara "utlänningarna" och "araberna" eller fyllona som gör det.
Det förkommer att män använder dolda hot, gliringar och mobbing för att trycka ned sina kvinnor. De vill styra, kontrollera och använda makten de fått i och med att de är älskade av en kvinna. Svartsjuka män som håller ett järngrepp om kvinnan, ett strypgrepp. Ett livslångt lidande i många fall.
Det finns naturligtvis många offer i det hela. Barnen, kvinnorna, övriga familjen. Och vem ska kunna ändra på allt detta?
Jag tror det är vi som har små döttrar som måste börja. Ge din lilla tjej ett egenvärde, bekräftelse i att hon duger, hon bestämmer om sej och sin kropp. Hon ska inte behöva skämmas för att vara tjej, det gör henne inte mindre värd. Hon har rätt att bli respekterad och det ska vara ett grundläggande krav när hon en dag ska välja en man, det ska vara en självklarhet.
Det är också vi som har små söner som måste lägga grunden. Lär dem att respektera kvinnorna i familjen, skratta inte åt kvinnoförnedrande skämt. Att klä ut sej till tjej, det är till exempel inte det löjligaste en kille kan göra. Om man ger dem en bild av att allt som har med tjejer att göra är fjantigt, mesigt och löjligt, då tror ju barnet det också. Rosa är en tjejfärg? Jo, det är väl möjligt, men blått är ta mej fan ingen killfärg. Fitta kanske inte ska vara det fulaste ordet. Vänd och vrid lite på begreppen.
Använd din egen relation som en mall, vill du att dina barn ska ha en sån relation som vuxna? Det är det nämligen stor sannolikhet att de får, det är det som är ditt barns sociala arv.
Idag har jag inte hört annat än skräckhistorier om hur kvinnor behandlas av sina män. Det är misshandel, psykisk och fysisk, både där man kunde ana att det skulle kunna hända och där man absolut inte trodde det skulle finnas. Och jag blir så jävla trött!
Vilket århundrade är detta? Det är inte grottbjörnens folk-tiden, när man släpade hem sin kvinna i håret. Det är inte den mörka medeltiden, eller nåt arrangerat helvetesäktenskap nån gång för 400 år sen. Det är här och nu, i den beckmörka förbannade nutiden!
Svenska män är det, go vänner, som ger sej på dem som älskar dem mest. Och svenska kvinnor som tar emot skiten, blir pissade på och tycker att "jo, men det är jättebra hemma hos oss".
Hur kan man inte vilja värna om den som är mamma till ens barn?
Hur kan man ena dagen förkasta kulturen kring hedersmord och andra kulturers bristande kvinnosyn, för att sen nästa dag ge sej på sin egen kvinna?
Jovisst är det fel att slå sina barn, men om du slår eller terroriserar deras mamma, så misshandlar du ju också barnen!
Och hur kan man stå där och låta sej bli hotad, förnedrad och slagen? (Jag kan alla psykologiska mekanismer bakom detta, men kan ändå inte fatta hur man kan förlora sin självbevarelsedrift så totalt att man bara finner sej.)
Det förekommer massutrotning av kvinnor i en del länder, det ultimata hatbrottet. Kvinnor är så bespottade och smutskastade att det har blivit ok att helt enkelt ha ihjäl allihop. Naturligtvis passar man på att våldta dem först, annars vore det ju nästa slöseri.
Det förekommer handel med kvinnor och barn i syfte att utnyttja dem sexuellt. Man kan idag, 2008, köpa ett barn eller en kvinna att förgripa sej på.
Det förekommer könstympning av små flickor. (Att kalla det omskärelse är bara en tjusig omskrivning.)
Det förekommer våldtäkt som vapen i krig, för att bryta ned och tortera den civila befolkningen.
Det förekommer hot och våld mot kvinnor och barn i deras egna hem, här i Sverige. Det är inte bara "utlänningarna" och "araberna" eller fyllona som gör det.
Det förkommer att män använder dolda hot, gliringar och mobbing för att trycka ned sina kvinnor. De vill styra, kontrollera och använda makten de fått i och med att de är älskade av en kvinna. Svartsjuka män som håller ett järngrepp om kvinnan, ett strypgrepp. Ett livslångt lidande i många fall.
Det finns naturligtvis många offer i det hela. Barnen, kvinnorna, övriga familjen. Och vem ska kunna ändra på allt detta?
Jag tror det är vi som har små döttrar som måste börja. Ge din lilla tjej ett egenvärde, bekräftelse i att hon duger, hon bestämmer om sej och sin kropp. Hon ska inte behöva skämmas för att vara tjej, det gör henne inte mindre värd. Hon har rätt att bli respekterad och det ska vara ett grundläggande krav när hon en dag ska välja en man, det ska vara en självklarhet.
Det är också vi som har små söner som måste lägga grunden. Lär dem att respektera kvinnorna i familjen, skratta inte åt kvinnoförnedrande skämt. Att klä ut sej till tjej, det är till exempel inte det löjligaste en kille kan göra. Om man ger dem en bild av att allt som har med tjejer att göra är fjantigt, mesigt och löjligt, då tror ju barnet det också. Rosa är en tjejfärg? Jo, det är väl möjligt, men blått är ta mej fan ingen killfärg. Fitta kanske inte ska vara det fulaste ordet. Vänd och vrid lite på begreppen.
Använd din egen relation som en mall, vill du att dina barn ska ha en sån relation som vuxna? Det är det nämligen stor sannolikhet att de får, det är det som är ditt barns sociala arv.
Cohen och Bono
Såg just nåt mycket rörande på tv:
En dokumentär om Leonard Cohen, han står på scen och pratsjunger en av sina låtar på sitt vanliga sega tonlösa vis. Det är vers på vers på vers... Kameran vilar på hans ansikte, man ser inte musikerna bakom alls... men man ser att det är inget vanligt gig för Cohen, han myser, njuter och ser nästan rörd ut.
Jag tänker, ja just det, han var väl nån munk eller nåt... va kul nu han nån övertalat honom att köra ett par låtar på nån välgörenhetsgrej. (Jag vet absolut ingenting om Cohen, ska tilläggas. Har inte lyssnat på honom alls, tål inte hans malande "sång", inte läst nån bok heller. Usch, nu skäms jag nästan lite.)
Så plötsligt klipps en annan kamera in, och man ser Bono bakom en keyboard, Adam Clayton med basen, Larry Mullen bakom trummorna och det var Edge som spelat så ljuvligt på gitarren. Bono stämmer upp och sjunger en vers, Cohen blundar och njuter, man kan ana en tår i ögonvrån. När låten är slut, bugar sej Bono lite lätt mot Cohen som ser ut att kunna börja gråta när som helst. De växlar en blick - ömsesidig uppskattning, stor ödmjukhet och respekt.
En kort intervju med Bono efteråt, han talar om hur Cohen fångat den mörka sidan av livet på ett speciellt i sina texter. Han säger (ungefär):
"He shares so many shades of black. Some of them are almost colourful."
En dokumentär om Leonard Cohen, han står på scen och pratsjunger en av sina låtar på sitt vanliga sega tonlösa vis. Det är vers på vers på vers... Kameran vilar på hans ansikte, man ser inte musikerna bakom alls... men man ser att det är inget vanligt gig för Cohen, han myser, njuter och ser nästan rörd ut.
Jag tänker, ja just det, han var väl nån munk eller nåt... va kul nu han nån övertalat honom att köra ett par låtar på nån välgörenhetsgrej. (Jag vet absolut ingenting om Cohen, ska tilläggas. Har inte lyssnat på honom alls, tål inte hans malande "sång", inte läst nån bok heller. Usch, nu skäms jag nästan lite.)
Så plötsligt klipps en annan kamera in, och man ser Bono bakom en keyboard, Adam Clayton med basen, Larry Mullen bakom trummorna och det var Edge som spelat så ljuvligt på gitarren. Bono stämmer upp och sjunger en vers, Cohen blundar och njuter, man kan ana en tår i ögonvrån. När låten är slut, bugar sej Bono lite lätt mot Cohen som ser ut att kunna börja gråta när som helst. De växlar en blick - ömsesidig uppskattning, stor ödmjukhet och respekt.
En kort intervju med Bono efteråt, han talar om hur Cohen fångat den mörka sidan av livet på ett speciellt i sina texter. Han säger (ungefär):
"He shares so many shades of black. Some of them are almost colourful."
Wrrrröööööömmmm (........) kaaa-tjofff!
Nu har jag varit riktigt grisförkyld i tre dagar. Jättetrist. Min fot är hel och jag vill träna, inte ligga i soffan och snyta mej.
Det har dock en fördel, man hinner läsa och slötitta på tv. Alla som är kvinnor och på nåt vis har ett hem som man delar med en man och ett antal barn, vet att det inte finns så mycket tid till sånt annars. (Jag klagar inte, vill jag poängtera.)
Igår kollade jag på tv en hel del. Helt andra tider än normalt en söndag, utbudet blev annorlunda. Nittio minuter Nord & Syd till exempel, vilken nostalgi. Patrick Swayze till häst i uniform! Det är tevefyraguld som har godheten att sända detta drama på söndagar.
Maken, som också är krasslig, ville som vanligt titta på tråkiga andravärldskrigetdokumentärer på populärvetenskapskanalerna:
Wrrrrööööööm (......) ka-tjofff!
Rrrrrrrrrrrrrrattttttttttattttttttttttaa.
Whiiiiiiiiiooouuuuuuuuuum (.......) kaaaa-tjoff-off-offf-offf.
I tre timmar. Man blir ju lite rubbad efter ett tag. Gladde mej lite åt att jag lärt mej nåt som han inte visste om det nämnda kriget, nämligen var uttrycket "hesa Fredrik" kommer ifrån. Jodå, det var flyglarmssignalen som man använde i Stockholm när det begav sej.
De ovan återgivna ljuden, är förresten väldigt lika de ljud som ackompanjerar det mesta av mitt bloggande. Joho, det är sant, för då (när barnen somnat eller kollar på Bolibompa) sitter vi i samma rum, maken med xboxen och jag vid datorn. Till ljuden får man dock lägga helikopter-flapper, folk som i dödsångest skriker "medic" och en spelledare som säger "enemy troops are airbourne" eller nåt sånt.
Senare på kvällen, dags för en av höjdarna på söndagar (det finns nog ingen annan, förresten); Michael Palin i Himalaya. Underbara program, tyvärr var det sista delen. Ingen kan väl som Palin resa runt så avslappnat och inte behöva låtsas att han har inte har fördomar om resmålen.
Ska sent glömma då han reste med Transsibriska järnvägen och slutligen landade i Samarkand. På typiskt brittiskt manér längtade han efter ett bad, men upptäckte att det fanns badkar men ingen propp på hotellet. Han gav sej ut på stan för att köpa en, otroligt roligt. Han kom till ett enormt varuhus med massor av glasmontrar, diskar och hyllor och personal, men i stort sett inga varor. Det låg en tvål här och där bakom glasen. Ändå kan karln gå omkring och artigt och belevat be att få se på den ena eller den andra tvålen! Jag minns inte om han hittade nån propp, men det är liksom inte poängen.
Igår var Michael Palin i Bhutan. Där träffade han en gammal man som tydligen skrivit en av landets mest kända sånger.
Tänk er själva, Bhutans Ulf Lundell (som hunnit fylla 82 och är nästan blind) sjunger Bhutans "Öppna landskap" på bhutanesiska (?).
När det blir tyst och Palin tackat för upplevelsen, erbjuder han sej att sjunga en av sina sånger.
Joho, det vore kul, tycker bhutanes-Ulf.
Då river Palin av en vers och refräng på "... he's a lumber-jack and he's ok..." och kulturkrocken är komplett. Ingen annan kan göra det som Michael Palin, det kan jag lova.
Vidare ska han ta en båt från Bangladeshs huvudstad Dhaka. Hamnen är ett en virrvarr av stora färjor, små båtar, badande barn och folk som tvättar kläder. "It's chaos", säger Palin, "it's like Venice on speed!".
Nu ska jag gå och kolla om de sänder nåt långsamt kostymdrama på filmkanalerna, det gäller att passa på medan det är eldupphör.
Det har dock en fördel, man hinner läsa och slötitta på tv. Alla som är kvinnor och på nåt vis har ett hem som man delar med en man och ett antal barn, vet att det inte finns så mycket tid till sånt annars. (Jag klagar inte, vill jag poängtera.)
Igår kollade jag på tv en hel del. Helt andra tider än normalt en söndag, utbudet blev annorlunda. Nittio minuter Nord & Syd till exempel, vilken nostalgi. Patrick Swayze till häst i uniform! Det är tevefyraguld som har godheten att sända detta drama på söndagar.
Maken, som också är krasslig, ville som vanligt titta på tråkiga andravärldskrigetdokumentärer på populärvetenskapskanalerna:
Wrrrrööööööm (......) ka-tjofff!
Rrrrrrrrrrrrrrattttttttttattttttttttttaa.
Whiiiiiiiiiooouuuuuuuuuum (.......) kaaaa-tjoff-off-offf-offf.
I tre timmar. Man blir ju lite rubbad efter ett tag. Gladde mej lite åt att jag lärt mej nåt som han inte visste om det nämnda kriget, nämligen var uttrycket "hesa Fredrik" kommer ifrån. Jodå, det var flyglarmssignalen som man använde i Stockholm när det begav sej.
De ovan återgivna ljuden, är förresten väldigt lika de ljud som ackompanjerar det mesta av mitt bloggande. Joho, det är sant, för då (när barnen somnat eller kollar på Bolibompa) sitter vi i samma rum, maken med xboxen och jag vid datorn. Till ljuden får man dock lägga helikopter-flapper, folk som i dödsångest skriker "medic" och en spelledare som säger "enemy troops are airbourne" eller nåt sånt.
Senare på kvällen, dags för en av höjdarna på söndagar (det finns nog ingen annan, förresten); Michael Palin i Himalaya. Underbara program, tyvärr var det sista delen. Ingen kan väl som Palin resa runt så avslappnat och inte behöva låtsas att han har inte har fördomar om resmålen.
Ska sent glömma då han reste med Transsibriska järnvägen och slutligen landade i Samarkand. På typiskt brittiskt manér längtade han efter ett bad, men upptäckte att det fanns badkar men ingen propp på hotellet. Han gav sej ut på stan för att köpa en, otroligt roligt. Han kom till ett enormt varuhus med massor av glasmontrar, diskar och hyllor och personal, men i stort sett inga varor. Det låg en tvål här och där bakom glasen. Ändå kan karln gå omkring och artigt och belevat be att få se på den ena eller den andra tvålen! Jag minns inte om han hittade nån propp, men det är liksom inte poängen.
Igår var Michael Palin i Bhutan. Där träffade han en gammal man som tydligen skrivit en av landets mest kända sånger.
Tänk er själva, Bhutans Ulf Lundell (som hunnit fylla 82 och är nästan blind) sjunger Bhutans "Öppna landskap" på bhutanesiska (?).
När det blir tyst och Palin tackat för upplevelsen, erbjuder han sej att sjunga en av sina sånger.
Joho, det vore kul, tycker bhutanes-Ulf.
Då river Palin av en vers och refräng på "... he's a lumber-jack and he's ok..." och kulturkrocken är komplett. Ingen annan kan göra det som Michael Palin, det kan jag lova.
Vidare ska han ta en båt från Bangladeshs huvudstad Dhaka. Hamnen är ett en virrvarr av stora färjor, små båtar, badande barn och folk som tvättar kläder. "It's chaos", säger Palin, "it's like Venice on speed!".
Nu ska jag gå och kolla om de sänder nåt långsamt kostymdrama på filmkanalerna, det gäller att passa på medan det är eldupphör.
Vad ska babyn heta? Anna-Margareta...
Det är spännande när vänner får barn! Senaste året har tio (det kan vara fler) av mina kollegor fått barn, eller väntar barn. Flera av de lite äldre kollegorna har blivit mor- och farmödrar. Det har följdaktligen blivit mycket bebissnack i fikarummet.
Mest nyfiken är jag förstås på vad det blir för sort, det är det tackålov inte många som tar reda på innan (öppna paket innan är fusk). Sen är det ju spännande att höra om förlossningen, det är nåt sjukligt hos oss kvinnor, vi vill gärna höra om andras barnafödande.
Sen vill jag ju förstås veta vad barnet ska heta, det är så intressant. En del föräldrar kan man ju nästa se babynamnet i ögonen på. Andra är det helt omöjligt att gissa nåt om, det kan bli vad som helst.
Och känsligt är det, gubevars! Det är alltid folk som har åsikter om namn, det associeras kors och tvärs till grannar, patienter och elaka gamla släktingar.
"Ja, bara ni inte döper flickan till Rut, så går det bra med vad som helst", sa svärmor när lilla E föddes. "Olivia är väl fint?"
Olivia?? Usch, nä för mej är det en liten ful hund med underbett som jag kände en gång.
Sen ska man ju helst vara lite annorlunda. Om det nu är William som är det mest populära namnet, då ska man ju helst välja nåt helt annat. Mainstream är ju alltid fult. När vi fick S och hade döpt honom, upptäckte vi senare att hans namn låg tvåa eller trea på listan det året, det hade vi ingen aning om. Vi hade inte hört nån annan som valt det namnet. Från början hade vi tänkt att han skulle heta Jack (ja, jag vet...), men när han väl kommit, var han inte alls nån Jack. Så då var det bara att tänka om, och det var inte lätt.
När vi hade fått lilla E och döpt henne, flyttade ett par med en enorm rhodesian ridgeback (en hund alltså) in i lägenheten under oss. Hunden hette, ja just det, E.
Diskuterade detta med en vän som väntar smått. Hon och sambon hade ett par namnförslag uttänkta, jättefina tyckte jag. Pojknamnsförslaget hade emellertid blivit utskrattat av en bekant, som hävdade att om de valde det namnet skulle barnet bli retat resten av livet. De skulle, som föräldrar, vara ansvariga för att deras barn skulle födas till ett liv som mobbingoffer.
Hoppsan, så får man väl ändå inte säga? Tycker man så kanske man ska hålla det för sej själv.
Själv har jag en hel räcka namn som jag aldrig skulle döpa mina barn till (typ Cassandra, Kevin eller Ronan), men det har ju mer med personlig smak att göra. Kollegorna som fött under året har valt rejäla, klassiska namn till sina barn, det har varit Gustav och Gustaf, Oskar och Nils. Och Sixten, Astrid och Ellen. Det låter som ett gäng gamlingar! Men så är det ju med modet. Jag tycker det är jättefina namn.
Tänk, våra barn kommer säkert att döpa sina barn till Lennart, Börje, Birgitta, Sol-Britt och Rolf. Och deras barnbarn kommer nog att få heta Conny, Annelie, Roger, Johnny, Carina och Tomas. Sen är det väl åter dags för Fredrik, Magnus, Patrik, Malin, Sara och Johanna igen.
Och ramsan som rubriken bygger på, slutar som bekant "... den tjocka och feta."
Mest nyfiken är jag förstås på vad det blir för sort, det är det tackålov inte många som tar reda på innan (öppna paket innan är fusk). Sen är det ju spännande att höra om förlossningen, det är nåt sjukligt hos oss kvinnor, vi vill gärna höra om andras barnafödande.
Sen vill jag ju förstås veta vad barnet ska heta, det är så intressant. En del föräldrar kan man ju nästa se babynamnet i ögonen på. Andra är det helt omöjligt att gissa nåt om, det kan bli vad som helst.
Och känsligt är det, gubevars! Det är alltid folk som har åsikter om namn, det associeras kors och tvärs till grannar, patienter och elaka gamla släktingar.
"Ja, bara ni inte döper flickan till Rut, så går det bra med vad som helst", sa svärmor när lilla E föddes. "Olivia är väl fint?"
Olivia?? Usch, nä för mej är det en liten ful hund med underbett som jag kände en gång.
Sen ska man ju helst vara lite annorlunda. Om det nu är William som är det mest populära namnet, då ska man ju helst välja nåt helt annat. Mainstream är ju alltid fult. När vi fick S och hade döpt honom, upptäckte vi senare att hans namn låg tvåa eller trea på listan det året, det hade vi ingen aning om. Vi hade inte hört nån annan som valt det namnet. Från början hade vi tänkt att han skulle heta Jack (ja, jag vet...), men när han väl kommit, var han inte alls nån Jack. Så då var det bara att tänka om, och det var inte lätt.
När vi hade fått lilla E och döpt henne, flyttade ett par med en enorm rhodesian ridgeback (en hund alltså) in i lägenheten under oss. Hunden hette, ja just det, E.
Diskuterade detta med en vän som väntar smått. Hon och sambon hade ett par namnförslag uttänkta, jättefina tyckte jag. Pojknamnsförslaget hade emellertid blivit utskrattat av en bekant, som hävdade att om de valde det namnet skulle barnet bli retat resten av livet. De skulle, som föräldrar, vara ansvariga för att deras barn skulle födas till ett liv som mobbingoffer.
Hoppsan, så får man väl ändå inte säga? Tycker man så kanske man ska hålla det för sej själv.
Själv har jag en hel räcka namn som jag aldrig skulle döpa mina barn till (typ Cassandra, Kevin eller Ronan), men det har ju mer med personlig smak att göra. Kollegorna som fött under året har valt rejäla, klassiska namn till sina barn, det har varit Gustav och Gustaf, Oskar och Nils. Och Sixten, Astrid och Ellen. Det låter som ett gäng gamlingar! Men så är det ju med modet. Jag tycker det är jättefina namn.
Tänk, våra barn kommer säkert att döpa sina barn till Lennart, Börje, Birgitta, Sol-Britt och Rolf. Och deras barnbarn kommer nog att få heta Conny, Annelie, Roger, Johnny, Carina och Tomas. Sen är det väl åter dags för Fredrik, Magnus, Patrik, Malin, Sara och Johanna igen.
Och ramsan som rubriken bygger på, slutar som bekant "... den tjocka och feta."
Dags att skriva en Småland
Har varit Sverige runt i olika visor eller pop- och rocklåtar. Uppenbart att våra svenska låtskrivare har ett behov av att skildra sina hemtrakter i allehanda mer eller mindre poetiska skapelser. Senaste hemlängtanslåten jag hörde var "Hälsingland" med Tomas Andersson Wij. Den är ju verkligen jättebra, vackert poetisk och nästan-sentimental som det ska vara.
Tidigare har jag varit i Norrköping ett antal gånger, både med Eldkvarn och Magnus Johansson. Lundell var ju där och nosade i "Jag går på promenaden", även om han kanske mest har dragit omkring mej i "Östra Svealand" och "Stockholms City".
Vidare till Linköpingstrakterna med Winnerbäck i "Söndermarken", via Skellefteå med The Wannadies, till Göteborg med sorglöse Hellström, och tillbaka till hörnet vid SevenEleven med Mauro Scocco nånstans i Stockholm.
Ja, det finns säkert hundra andra exempel. Men jag undrar varför ingen skrivit nåt om våra trakter? The Ark? Cardigans? Ola Magnell? Jag tror inte ens Peter Glyt har gjort nån kalmarlåt.
(Jo, det finns ju en kalmarlåt, "Uti Kalmare stad ja där finns det ingen kvast", ni vet. Vi räknar inte den, den gillas inte.)
Har det med dialekten att göra? "... hallau å de, i Kalma e de gutt å vau, pau Kanaulgautan...", njae inget vinnande koncept kanske. Eller "I Smaulann dä ä skaugana stoa och sjöana svatta som sautan...", äh, jag får inte till det riktigt.
Nog är det väl dags att nån skriver en Småland! Jag kan bidra med en poetisk text om lingon, lintottar, röda stugor och gamla kärlekar, om nån annan begåvad person kan slöjda ihop en melodi.
Tidigare har jag varit i Norrköping ett antal gånger, både med Eldkvarn och Magnus Johansson. Lundell var ju där och nosade i "Jag går på promenaden", även om han kanske mest har dragit omkring mej i "Östra Svealand" och "Stockholms City".
Vidare till Linköpingstrakterna med Winnerbäck i "Söndermarken", via Skellefteå med The Wannadies, till Göteborg med sorglöse Hellström, och tillbaka till hörnet vid SevenEleven med Mauro Scocco nånstans i Stockholm.
Ja, det finns säkert hundra andra exempel. Men jag undrar varför ingen skrivit nåt om våra trakter? The Ark? Cardigans? Ola Magnell? Jag tror inte ens Peter Glyt har gjort nån kalmarlåt.
(Jo, det finns ju en kalmarlåt, "Uti Kalmare stad ja där finns det ingen kvast", ni vet. Vi räknar inte den, den gillas inte.)
Har det med dialekten att göra? "... hallau å de, i Kalma e de gutt å vau, pau Kanaulgautan...", njae inget vinnande koncept kanske. Eller "I Smaulann dä ä skaugana stoa och sjöana svatta som sautan...", äh, jag får inte till det riktigt.
Nog är det väl dags att nån skriver en Småland! Jag kan bidra med en poetisk text om lingon, lintottar, röda stugor och gamla kärlekar, om nån annan begåvad person kan slöjda ihop en melodi.
Att älska en pocket
Då och då gör jag räder i bokhandeln, den akademiska eller den anrika eller på nätet. På varuhusen skulle bokavdelningarna lika gärna kunna heta Liza Marklund-avdelningen eller möjligen Stieg Larsson-avdelningen (men han har väl bara skrivit tre böcker, vad jag vet, så det kanske blir lite tunt), och jag har nog kommit lite längre än så i mitt läsade.
Jag är ingen biblioteksmänniska. Om jag ska läsa en bok, så vill jag att den ska vara min, möjligen lånad av en vän - men helst min. Jag vill inte se andras gamla fläckar och hålla i flottiga pärmar på en äcklig biblioteksbok som man skulle kunna koka buljong på.
När jag kommer till bokhandeln, har jag inte sällan glömt vad det var jag hade tänkt köpa från början och får således med mej nåt helt annat hem.
Jag letar främst i pockethyllorna. Pocketböcker passar mitt tillvägagångssätt vid läsning; ligga i sängen eller soffan, läsa under måltid/fika, läsa på lunchen och på stranden. Den är inte tung. Den kan knölas ned i handväskan eller jackfickan, den kan ligga i bilen eller på muggen. (När jag jobbade i färgbutiken, tryckte jag ner en bok i fickan på målarbrallorna och gick och tog en glass i hamnen.)
Pocketen är oöm. Det bästa är när man läst sisådär 150 sidor, då kan man knäcka upp den första gången, sen kan den ligga uppslagen medan man lagar mat eller tar ett dopp. Sand, kaffe, lite vin; pocketen är min vän trots alla fläckar och vikta hörn.
Ibland får jag böcker i present, fina inbundna, dyra böcker med omslag. Oj, det är nervöst. Då får jag läsa på ett annat sätt, med en känsla av att boken ska gå i arv till framtida generationer orörd och hel. Den kanske får antikvärde en dag. Då är det lite konstigt att min överlägset mest värdefulla bok är just en pocket, en tummad förstautgåva av Lundells Jack.
Idag var jag i den anrika bokhandeln, de har ett förnämligt sortiment. Nu efter jul var det dock lite glest i hyllorna. Jag önskade att de hade haft hyllor med bara klassiker, eftersom det var såna jag var på jakt efter idag. Stäppvargen (man kan tydligen "stäppvarga sej", tänkte ta reda på vad det är), Möss och människor eller Öster om Eden hade jag tänkt mej, jag hade gjort en lista. En ensam Vredens druvor var det enda jag hittade som var i närheten, men den läste jag ju i somras.
Fastnade i stället för de två avslutande delarna i Per Anders Fogelströms klassiska serie om Stockholm, obegripligt att jag inte läst färdigt den för länge sen. Fick sen ögonen på en Joyce Carol Oates, det blir det första jag läser av henne. Som mysläsning tog jag också en Paolo Cuelho.
Bokhandlaren sa:
"Jaha, det blev några klassiker idag."
"Japp, man måste ha ett litet lager", sa jag.
Och det är sant. Några orörda, ännu olästa böcker i bokhyllan, det är en verklig skatt.
Jag är ingen biblioteksmänniska. Om jag ska läsa en bok, så vill jag att den ska vara min, möjligen lånad av en vän - men helst min. Jag vill inte se andras gamla fläckar och hålla i flottiga pärmar på en äcklig biblioteksbok som man skulle kunna koka buljong på.
När jag kommer till bokhandeln, har jag inte sällan glömt vad det var jag hade tänkt köpa från början och får således med mej nåt helt annat hem.
Jag letar främst i pockethyllorna. Pocketböcker passar mitt tillvägagångssätt vid läsning; ligga i sängen eller soffan, läsa under måltid/fika, läsa på lunchen och på stranden. Den är inte tung. Den kan knölas ned i handväskan eller jackfickan, den kan ligga i bilen eller på muggen. (När jag jobbade i färgbutiken, tryckte jag ner en bok i fickan på målarbrallorna och gick och tog en glass i hamnen.)
Pocketen är oöm. Det bästa är när man läst sisådär 150 sidor, då kan man knäcka upp den första gången, sen kan den ligga uppslagen medan man lagar mat eller tar ett dopp. Sand, kaffe, lite vin; pocketen är min vän trots alla fläckar och vikta hörn.
Ibland får jag böcker i present, fina inbundna, dyra böcker med omslag. Oj, det är nervöst. Då får jag läsa på ett annat sätt, med en känsla av att boken ska gå i arv till framtida generationer orörd och hel. Den kanske får antikvärde en dag. Då är det lite konstigt att min överlägset mest värdefulla bok är just en pocket, en tummad förstautgåva av Lundells Jack.
Idag var jag i den anrika bokhandeln, de har ett förnämligt sortiment. Nu efter jul var det dock lite glest i hyllorna. Jag önskade att de hade haft hyllor med bara klassiker, eftersom det var såna jag var på jakt efter idag. Stäppvargen (man kan tydligen "stäppvarga sej", tänkte ta reda på vad det är), Möss och människor eller Öster om Eden hade jag tänkt mej, jag hade gjort en lista. En ensam Vredens druvor var det enda jag hittade som var i närheten, men den läste jag ju i somras.
Fastnade i stället för de två avslutande delarna i Per Anders Fogelströms klassiska serie om Stockholm, obegripligt att jag inte läst färdigt den för länge sen. Fick sen ögonen på en Joyce Carol Oates, det blir det första jag läser av henne. Som mysläsning tog jag också en Paolo Cuelho.
Bokhandlaren sa:
"Jaha, det blev några klassiker idag."
"Japp, man måste ha ett litet lager", sa jag.
Och det är sant. Några orörda, ännu olästa böcker i bokhyllan, det är en verklig skatt.
Fru Besserwisser
Ni kanske tycker att jag orättvist gav mej på endast farsor i mitt inlägg om besserwissergenerationen.
"Fan, våra morsor är ju också heeelt hopplösa", kanske ni tänkte.
Jodå, här fortsätter generaliseringen:
Våra mammor tillhör den första generationen kvinnor som, i syfte att en dag verkligen arbeta, skaffade sej en utbildning. Många av dem arbetade hela sina barns uppväxt, och lämnade dessa på dagis. En del stannade hemma tills barnen började skolan. I vilket fall skötte de samtidigt hem och barn till stor del på egen hand (jodå, det är bara att inse).
De drog ett enormt lass förstås, allt det där som vi i vår generation faktiskt delar med mannen i huset. Nu är det nåra damer som rynkar på näsan, men tänk efter:
Våra män kan ju laga mat, starta en tvättmaskin, dammsuga, duka ett bord, handla både mat och kläder utan sin fru, kanske baka en sockerkaka och till och med i många fall stryka en skjorta. Om vi, som jobbar lika mycket utanför hemmet som våra män, vill ha nåt gjort hemma, då kan våra män göra det! (Och gör de inte det, så vet de att vi vägrar ligga med dem.) Det är det inte många av våra farsor som kan!
På mammas tid fanns det väl inte heller mycket utrymme att förverkliga sej själv, kan man anta. Man gick inte på nån mysig kurs i andlig utveckling, tränade på gym eller gick på yoga. Nä, man hämtade sina barn, asade hem dessa samt matkassar på cykeln och ägnade resten av dagen åt hus och hem. Varje dag. Man krusade kanske fortfarande örngottsbanden, dammade ett visst antal gånger per vecka, putsade silver, stickade mössor och broderade dukar till jul. Alltså, allt det där som vi har skalat bort från våra göromål nuförtiden, till förmån för den där yogan eller vad det nu är.
Det var inte många av dem som hade en egen karriär heller. Nä, för det stod fortfarande mannen för. Och kvinnorna hade en enda lång mammaledigheten att leva i. Det kanske låter himla lyxigt, men jag tror personligen inte att det var så jättekul. I alla fall inte om man hade nån typ av aktivitet under skallbenet.
En besserwisser kan väl inte stå ut med att vara gift med nån annan personlighet än den självutplånande? (På detta vis är fru besserwisser inte på nåt vis speciellt olik de tidigare generationernas kvinnor, ty dessa var i stort likadana. Det, får man anta, har varit så sedan Hedenhös.)
Jag tror att det är därför våra morsor är så fruktanvärt undanglidande och ursäktande:
"Ja, jag vet... köttbullarna blev inte så goda som de brukar, det är mitt fel."
De smakar precis som vanligt, jättegott. Det finns inget fel.
Din mamma har råkat slå sönder nåt hemma hos dej. När du kommer hem, ska brottet erkännas:
"Det har hänt nåt hemskt." (Du tror att barnen är på akuten.) "Förlåt, förlåt, förlåt. Det var mitt fel. Ett glas gick sönder. Jag ska ersätta det."
Din mamma (kan också vara svärmor) mår inte bra, du anser att hon behöver gå till doktorn:
"Äh, det är ingenting. Så är det med gamla kärringar. Vi lever så länge vi lever."
"Men det vore ju roligt om du var pigg den tiden då. Man måste inte ha ont bara för att man är över 60."
"Det finns de som har det mycket värre! Har du inte hört om Gittan?"
De verkar drivas av mottot "inte ska väl jag?". De kräver inget, ber inte om nåt och ifrågasätter i stort sätt ingenting heller. De är utplånande, finns inte på kartan, de är förringade till den grad att de bara är en skymt av en skugga av någon som en gång kanske existerade.
Vi, som i vårt tänk, upplever att vi är värda nåt, fattar ingenting. Men, hallå, om man blöder från underlivet när man är 63, då går man väl till doktorn och frågar om det ska va så? Eller? Om man har ont i en arm, inte kan böja fingrarna ordentligt längre, eller hostar utan att vara förkyld - då ber man väl om hjälp, eller?
Nä, man tycker sej inte ha rätt att kräva något. Man har ingen egen personlighet, åsikt, man tycker inte nånting om nåt och har slutat fundera över vad som är meningen. "Nämen, så har det alltid varit. Det finns ingen anledning att ändra på det nu efter 40 år."
En del ber fortfarande sin man om pengar när de ska köpa nåt till sej själva ("ja, jag ser ju inte bra med mina glasögon längre, men jag har haft dom sen 1984, så dom har varit jättebra").
De kör aldrig bil, för det har de fått höra alltför många gånger att de inte är bra på.
De kan inte byta batterier i en ficklampa, "sånt får Bosse göra".
De lagar mat som de inte själva gillar, för den rätten gillar maken.
De har ingen insyn i ekonomin, det har maken alltid skött så bra. (Hallå, hur är det med era pensioner, ladies?)
De kallar varandra för "pappa" och "mamma" i relationen. Hur bra kan det vara? Nu har vi lagt ribban här; "om du tar hand om mitt liv och är min pappa (jag är ju hjälplös och har ingen egen vilja), så tar jag hand om dej och plockar upp efter dej och laddar kaffebryggaren åt dej så du bara kan trycka på knappen om jag inte hinner hem före dej. Ska jag torka dej i rumpan också?"
Vem vill ha det så 2008?
Tack och lov, har många av morsor funnit lite inspiration hos den yngre generationen och börjat ta lite mer plats. En del har satt blåslampa i röven på sina gubbar, "nä, det går inte att putsa fönster med den här utslitna axeln". Det har på vissa håll visats prov på ett jävlaranamma som sällan skådats, när nåns morsa plötsligt var frånskild och åkte till Mallis med Gittan och Maggan. (Tänk på henne, hon som varit på Bali i filmen Masjävlar. Underbart!)
Vissa har tyckt, att nu får det var slut med att lägga all tid på att upprätthålla en snygg fasad! Nu får "pappa" ta hand om sin skit själv. Jag säger inte att det är nån patentlösning, men det unnar jag verkligen de flesta av de här morsorna, det ger dem tid och ork att ta hand om sej själva.
Dags att kliva fram å ta för sej. En del yngre kvinnor är också dåliga på det, de har väl blivit lite smittade av sina morsor. Men jag tror inte det är nån som vill ha det såhär nuförtiden. Eller? Det är väl roligare om vi kör livet ihop? Kul om vi kan lika mycket? Bra om vi kan hjälpas åt? Toppen om jag också kan klippa gräset, om maken ändå tycker att det är roligare att dammsuga?
"Fan, våra morsor är ju också heeelt hopplösa", kanske ni tänkte.
Jodå, här fortsätter generaliseringen:
Våra mammor tillhör den första generationen kvinnor som, i syfte att en dag verkligen arbeta, skaffade sej en utbildning. Många av dem arbetade hela sina barns uppväxt, och lämnade dessa på dagis. En del stannade hemma tills barnen började skolan. I vilket fall skötte de samtidigt hem och barn till stor del på egen hand (jodå, det är bara att inse).
De drog ett enormt lass förstås, allt det där som vi i vår generation faktiskt delar med mannen i huset. Nu är det nåra damer som rynkar på näsan, men tänk efter:
Våra män kan ju laga mat, starta en tvättmaskin, dammsuga, duka ett bord, handla både mat och kläder utan sin fru, kanske baka en sockerkaka och till och med i många fall stryka en skjorta. Om vi, som jobbar lika mycket utanför hemmet som våra män, vill ha nåt gjort hemma, då kan våra män göra det! (Och gör de inte det, så vet de att vi vägrar ligga med dem.) Det är det inte många av våra farsor som kan!
På mammas tid fanns det väl inte heller mycket utrymme att förverkliga sej själv, kan man anta. Man gick inte på nån mysig kurs i andlig utveckling, tränade på gym eller gick på yoga. Nä, man hämtade sina barn, asade hem dessa samt matkassar på cykeln och ägnade resten av dagen åt hus och hem. Varje dag. Man krusade kanske fortfarande örngottsbanden, dammade ett visst antal gånger per vecka, putsade silver, stickade mössor och broderade dukar till jul. Alltså, allt det där som vi har skalat bort från våra göromål nuförtiden, till förmån för den där yogan eller vad det nu är.
Det var inte många av dem som hade en egen karriär heller. Nä, för det stod fortfarande mannen för. Och kvinnorna hade en enda lång mammaledigheten att leva i. Det kanske låter himla lyxigt, men jag tror personligen inte att det var så jättekul. I alla fall inte om man hade nån typ av aktivitet under skallbenet.
En besserwisser kan väl inte stå ut med att vara gift med nån annan personlighet än den självutplånande? (På detta vis är fru besserwisser inte på nåt vis speciellt olik de tidigare generationernas kvinnor, ty dessa var i stort likadana. Det, får man anta, har varit så sedan Hedenhös.)
Jag tror att det är därför våra morsor är så fruktanvärt undanglidande och ursäktande:
"Ja, jag vet... köttbullarna blev inte så goda som de brukar, det är mitt fel."
De smakar precis som vanligt, jättegott. Det finns inget fel.
Din mamma har råkat slå sönder nåt hemma hos dej. När du kommer hem, ska brottet erkännas:
"Det har hänt nåt hemskt." (Du tror att barnen är på akuten.) "Förlåt, förlåt, förlåt. Det var mitt fel. Ett glas gick sönder. Jag ska ersätta det."
Din mamma (kan också vara svärmor) mår inte bra, du anser att hon behöver gå till doktorn:
"Äh, det är ingenting. Så är det med gamla kärringar. Vi lever så länge vi lever."
"Men det vore ju roligt om du var pigg den tiden då. Man måste inte ha ont bara för att man är över 60."
"Det finns de som har det mycket värre! Har du inte hört om Gittan?"
De verkar drivas av mottot "inte ska väl jag?". De kräver inget, ber inte om nåt och ifrågasätter i stort sätt ingenting heller. De är utplånande, finns inte på kartan, de är förringade till den grad att de bara är en skymt av en skugga av någon som en gång kanske existerade.
Vi, som i vårt tänk, upplever att vi är värda nåt, fattar ingenting. Men, hallå, om man blöder från underlivet när man är 63, då går man väl till doktorn och frågar om det ska va så? Eller? Om man har ont i en arm, inte kan böja fingrarna ordentligt längre, eller hostar utan att vara förkyld - då ber man väl om hjälp, eller?
Nä, man tycker sej inte ha rätt att kräva något. Man har ingen egen personlighet, åsikt, man tycker inte nånting om nåt och har slutat fundera över vad som är meningen. "Nämen, så har det alltid varit. Det finns ingen anledning att ändra på det nu efter 40 år."
En del ber fortfarande sin man om pengar när de ska köpa nåt till sej själva ("ja, jag ser ju inte bra med mina glasögon längre, men jag har haft dom sen 1984, så dom har varit jättebra").
De kör aldrig bil, för det har de fått höra alltför många gånger att de inte är bra på.
De kan inte byta batterier i en ficklampa, "sånt får Bosse göra".
De lagar mat som de inte själva gillar, för den rätten gillar maken.
De har ingen insyn i ekonomin, det har maken alltid skött så bra. (Hallå, hur är det med era pensioner, ladies?)
De kallar varandra för "pappa" och "mamma" i relationen. Hur bra kan det vara? Nu har vi lagt ribban här; "om du tar hand om mitt liv och är min pappa (jag är ju hjälplös och har ingen egen vilja), så tar jag hand om dej och plockar upp efter dej och laddar kaffebryggaren åt dej så du bara kan trycka på knappen om jag inte hinner hem före dej. Ska jag torka dej i rumpan också?"
Vem vill ha det så 2008?
Tack och lov, har många av morsor funnit lite inspiration hos den yngre generationen och börjat ta lite mer plats. En del har satt blåslampa i röven på sina gubbar, "nä, det går inte att putsa fönster med den här utslitna axeln". Det har på vissa håll visats prov på ett jävlaranamma som sällan skådats, när nåns morsa plötsligt var frånskild och åkte till Mallis med Gittan och Maggan. (Tänk på henne, hon som varit på Bali i filmen Masjävlar. Underbart!)
Vissa har tyckt, att nu får det var slut med att lägga all tid på att upprätthålla en snygg fasad! Nu får "pappa" ta hand om sin skit själv. Jag säger inte att det är nån patentlösning, men det unnar jag verkligen de flesta av de här morsorna, det ger dem tid och ork att ta hand om sej själva.
Dags att kliva fram å ta för sej. En del yngre kvinnor är också dåliga på det, de har väl blivit lite smittade av sina morsor. Men jag tror inte det är nån som vill ha det såhär nuförtiden. Eller? Det är väl roligare om vi kör livet ihop? Kul om vi kan lika mycket? Bra om vi kan hjälpas åt? Toppen om jag också kan klippa gräset, om maken ändå tycker att det är roligare att dammsuga?
Fotboll på högsta nivå
Jullovets andra fotbollscup med nollnollorna. Vilket helgnöje!
Sonen har liksom alltid kickat boll. Det började med att han gnagde på en boll när han var 7 månader, kastade boll när han var 9 månader och sparkade densamma vid ungefär ett års ålder. Om han ville spela hockey? Nej, det var aldrig ett alternativ ens.
När han var 5 ½ år, deklarerade han bestämt:
"Jag är back, pappa! Fattar du?"
Men varför springer du på topp och gör mål då, undrade vi, och det kunde han inte riktigt svara på. Men strunt samma, han var back i alla fall. Ett tag, sen förstod han att det där med att backa hem inte var hans grej.
Efter det, följde en tid då han knappt ville röra bollen, han ville att alla andra också skulle få vara med. Han ville liksom inte ta bollen ifrån nånannan, var rädd att motståndaren skulle bli ledsen om denne blev av med bollen. Vi förklarade, att det är ju liksom hela grejen; du ska ta bollen från motståndarna och göra mål, det är poängen! Under samma period gav han bort sin rastfrukt på sexårs, om det var nån annan som hade glömt att ta med.
Nu är han snart 8 år och är en liten mittfältsraket (vita spelaren i mitten på bilden ovan) typ Chippen. Laget spelar skjortan av alla jämnåriga. Idag har de vunnit 9 av 10 matcher, och då är den tionde inte spelad än. De två lagen gjorde idag i runda slängar 30 mål och släppte in två.
Jo, man undrar vad det ska bli av dem, nollnollorna. Det ska bli verkligt intressant att hänga med på den resan.
Jo, det är till stor del outhärdligt
Skrev i ett tidigt inlägg om hur hemskt det kan vara att återvända till, och försöka lyssna på musik som man gillat i ungdomen. Gav mej in i ett projekt idag, och tänkte "nu ska det lyssnas och begrundas och utvärderas".
Det började med att jag hittade en låt med Lloyd Cole ("Woman in a Bar") som jag laddade ned. Cole (först alltid tillsammans med The Commotions) tillhörde de som jag lyssnade väldigt mycket på slutet på 80- början på 90-talet. Han har lite speciell röst (som alla sångare jag gillar, enligt maken), skrovlig men ändå klingande. Rotade fram en gammal cd från 1990.
Det ena ledde, som det brukar, till det andra. Nedan följer lite andra gamla favoriter:
"Wicked Game" med Chris Isaak. En verklig jättehit, som alla minns. Idag känns den väldigt töntig, gnällig. Mystiken är borta, Isaak har/hade ett eget tv-program. Usch!
"November Rain" med Guns N'Roses. Det var en fin video till den där, vill jag minnas. Idag, nä 8.30-hårdrocksballad med gitarrsolo, det känns förlegat.
"Save me" med Big Country. Hu, orkade jag inte ens lyssna färdigt på. Bombastiskt och tröttsamt.
"You're Love is King" med Sade. Jodå, den lever. Syntharna känns ju sådär, men det är ok ändå.
"Cover My Eyes" med Marillion. "Easter" gillade jag också, och "Kayleigh" förstås. Men nu? Oäääh!
"Little 15" med Depeche Mode. Nja, fortfarande ok, men det finns andra som är mycket bättre. Väljer hellre "Enjoy the Silence" idag.
"One Way of Life" med The Levellers. Det var en övergående period, den med Levellers. Var på en fantastiskt ösig konsert i Stockholm, det kom jag på att jag hade glömt.
"Fisherman's Blues" med The Waterboys. Så Irlandsromantiskt. Ok, men inte mycket mer.
Nä, det var inte kul alls.
De här har dock överlevt på botten av en flyttkartong med repiga cds, och får komma fram ibland:
Grant Lee Buffalo "Jupiter and Teardrop"
Tom Waits "I Hope that I Don't Fall in Love with You"
Phil Collins "Against All Odds" (ja, bokstavligen)
Lloyd Cole "Ice Cream Girl" och "Undressed"
Tracy Chapman "Fast Car"
Hothouse Flowers "Eyes Wide Open"
The Wannadies "Black Waters"
R.E.M. "Nightswimming" och "Can't Get There From Here"
Eldkvarn "Ett hus på stranden", "Småstadskväll" och "Ta min hand" med flera
Buffalo Tom "Taillights Fade"
The Smiths "This Charming Man" och "Ask"
Oasis "Wonderwall"
Magnus Johansson "Får jag se dej i kväll"
Håller mej till nutid i fortsättningen...
Det började med att jag hittade en låt med Lloyd Cole ("Woman in a Bar") som jag laddade ned. Cole (först alltid tillsammans med The Commotions) tillhörde de som jag lyssnade väldigt mycket på slutet på 80- början på 90-talet. Han har lite speciell röst (som alla sångare jag gillar, enligt maken), skrovlig men ändå klingande. Rotade fram en gammal cd från 1990.
Det ena ledde, som det brukar, till det andra. Nedan följer lite andra gamla favoriter:
"Wicked Game" med Chris Isaak. En verklig jättehit, som alla minns. Idag känns den väldigt töntig, gnällig. Mystiken är borta, Isaak har/hade ett eget tv-program. Usch!
"November Rain" med Guns N'Roses. Det var en fin video till den där, vill jag minnas. Idag, nä 8.30-hårdrocksballad med gitarrsolo, det känns förlegat.
"Save me" med Big Country. Hu, orkade jag inte ens lyssna färdigt på. Bombastiskt och tröttsamt.
"You're Love is King" med Sade. Jodå, den lever. Syntharna känns ju sådär, men det är ok ändå.
"Cover My Eyes" med Marillion. "Easter" gillade jag också, och "Kayleigh" förstås. Men nu? Oäääh!
"Little 15" med Depeche Mode. Nja, fortfarande ok, men det finns andra som är mycket bättre. Väljer hellre "Enjoy the Silence" idag.
"One Way of Life" med The Levellers. Det var en övergående period, den med Levellers. Var på en fantastiskt ösig konsert i Stockholm, det kom jag på att jag hade glömt.
"Fisherman's Blues" med The Waterboys. Så Irlandsromantiskt. Ok, men inte mycket mer.
Nä, det var inte kul alls.
De här har dock överlevt på botten av en flyttkartong med repiga cds, och får komma fram ibland:
Grant Lee Buffalo "Jupiter and Teardrop"
Tom Waits "I Hope that I Don't Fall in Love with You"
Phil Collins "Against All Odds" (ja, bokstavligen)
Lloyd Cole "Ice Cream Girl" och "Undressed"
Tracy Chapman "Fast Car"
Hothouse Flowers "Eyes Wide Open"
The Wannadies "Black Waters"
R.E.M. "Nightswimming" och "Can't Get There From Here"
Eldkvarn "Ett hus på stranden", "Småstadskväll" och "Ta min hand" med flera
Buffalo Tom "Taillights Fade"
The Smiths "This Charming Man" och "Ask"
Oasis "Wonderwall"
Magnus Johansson "Får jag se dej i kväll"
Håller mej till nutid i fortsättningen...
Nu ska det summeras
Då var det alltså till ända, det gamla året. Trevligt år tycker jag, lagom äventyrligt och innehållsrikt.
Det var året då familjen gjorde sin första charterresa. Soligt och blåsigt på Fuerteventura i mars, räckte för att vi skulle vara uppvärmda hela den regniga sommaren. När vi kom till hotellet på natten och sonen fick se poolerna, sa han: "Fan Mamma, det här måste va paradiset!".
I maj 2008 drar vi vidare till Cypern.
14 april fick vi fyra bebisar i huset när Kattamor fick ungar. Vilken suverän tid! (Då har jag redan glömt att de pinkade ner soffan, och att det tog fyra månander innan pinklukten var borta ur badrummet.) Fyra små ljuvligheter och karaktärer:
Sigge Persson, vilken lirare, charmör och snygging!
Helga, den mjuka, ljuvliga gosiga skönheten!
Brunis, vackrast och coolast. En riktig prins.
Och Sotarn, våran kattunge som blev kvar. Kunde inte med att sälja nån som var så liten och sotsvart. Och hon är underbar, tillgiven och vacker.
Vi var på Legoland i juni, nationaldagshelgen när det var så fint väder. Underbart ställe, som vi varmt rekommenderar.
Vi började semestern i Halmstad, med kanonväder tre dagar. (Nu har jag läst att Lundell också varit i Grötvik och badat, det känns bra.)
Den regniga sommaren sabbade alla våra andra semesteridéer. Vi hade tänkt åka till Österlen, norra Öland eller kanske Roslagen. Av detta blev intet, vi ägnade oss åt inomhusaktiviteter och projekt. Gillestugan blev renoverad.
Lagom till makens semester tog slut, kom det fina vädret, ca tio dagar med sol. Då läste jag Steinbeck på stranden och barnen kunde äntligen bada och äta sandiga bullar. Det blev lite solbränna till slut, efter sex veckors semester.
Så började S ettan, han var lite tveksam dagen innan och ville helst lägga ned hela projektet. Han är lite folkskygg, precis som sin mamma. Men allt gick bra när han väl kom dit.
E började på gympa, nåt som hon glatt sej åt hela hösten.
Under hösten gjorde några småresor till brorsan med familj samt Getingborg (eller Göteborg som de flesta andra kallar staden) och Onsala.
På höstlovet var brorsönerna här i tre dagar, och jag fick känna på hur det är att ha fyra barn mellan fem och nio år. Det var jätteroligt och rätt jobbigt. Barnen hade hur kul som helst, vilket ju var det viktigaste.
Nu är också jul och nyår avklarat, dessa också till belåtenhet. I morrn blir det cup med nollnollorna igen, och sen ska maken fläka sej i Nybro Open (tror laget hette Nybro Old Stars, eller var det Old Balls?).
En veckas ledigt till, sen ska vi jobba igen.
Gott nytt år.
Det var året då familjen gjorde sin första charterresa. Soligt och blåsigt på Fuerteventura i mars, räckte för att vi skulle vara uppvärmda hela den regniga sommaren. När vi kom till hotellet på natten och sonen fick se poolerna, sa han: "Fan Mamma, det här måste va paradiset!".
I maj 2008 drar vi vidare till Cypern.
14 april fick vi fyra bebisar i huset när Kattamor fick ungar. Vilken suverän tid! (Då har jag redan glömt att de pinkade ner soffan, och att det tog fyra månander innan pinklukten var borta ur badrummet.) Fyra små ljuvligheter och karaktärer:
Sigge Persson, vilken lirare, charmör och snygging!
Helga, den mjuka, ljuvliga gosiga skönheten!
Brunis, vackrast och coolast. En riktig prins.
Och Sotarn, våran kattunge som blev kvar. Kunde inte med att sälja nån som var så liten och sotsvart. Och hon är underbar, tillgiven och vacker.
Vi var på Legoland i juni, nationaldagshelgen när det var så fint väder. Underbart ställe, som vi varmt rekommenderar.
Vi började semestern i Halmstad, med kanonväder tre dagar. (Nu har jag läst att Lundell också varit i Grötvik och badat, det känns bra.)
Den regniga sommaren sabbade alla våra andra semesteridéer. Vi hade tänkt åka till Österlen, norra Öland eller kanske Roslagen. Av detta blev intet, vi ägnade oss åt inomhusaktiviteter och projekt. Gillestugan blev renoverad.
Lagom till makens semester tog slut, kom det fina vädret, ca tio dagar med sol. Då läste jag Steinbeck på stranden och barnen kunde äntligen bada och äta sandiga bullar. Det blev lite solbränna till slut, efter sex veckors semester.
Så började S ettan, han var lite tveksam dagen innan och ville helst lägga ned hela projektet. Han är lite folkskygg, precis som sin mamma. Men allt gick bra när han väl kom dit.
E började på gympa, nåt som hon glatt sej åt hela hösten.
Under hösten gjorde några småresor till brorsan med familj samt Getingborg (eller Göteborg som de flesta andra kallar staden) och Onsala.
På höstlovet var brorsönerna här i tre dagar, och jag fick känna på hur det är att ha fyra barn mellan fem och nio år. Det var jätteroligt och rätt jobbigt. Barnen hade hur kul som helst, vilket ju var det viktigaste.
Nu är också jul och nyår avklarat, dessa också till belåtenhet. I morrn blir det cup med nollnollorna igen, och sen ska maken fläka sej i Nybro Open (tror laget hette Nybro Old Stars, eller var det Old Balls?).
En veckas ledigt till, sen ska vi jobba igen.
Gott nytt år.
