nurseblog

Då och då gör jag räder i bokhandeln, den akademiska eller den anrika eller på nätet. På varuhusen skulle bokavdelningarna lika gärna kunna heta Liza Marklund-avdelningen eller möjligen Stieg Larsson-avdelningen (men han har väl bara skrivit tre böcker, vad jag vet, så det kanske blir lite tunt), och jag har nog kommit lite längre än så i mitt läsade.

Jag är ingen biblioteksmänniska. Om jag ska läsa en bok, så vill jag att den ska vara min, möjligen lånad av en vän - men helst min. Jag vill inte se andras gamla fläckar och hålla i flottiga pärmar på en äcklig biblioteksbok som man skulle kunna koka buljong på.

När jag kommer till bokhandeln, har jag inte sällan glömt vad det var jag hade tänkt köpa från början och får således med mej nåt helt annat hem.
Jag letar främst i pockethyllorna. Pocketböcker passar mitt tillvägagångssätt vid läsning; ligga i sängen eller soffan, läsa under måltid/fika, läsa på lunchen och på stranden. Den är inte tung. Den kan knölas ned i handväskan eller jackfickan, den kan ligga i bilen eller på muggen. (När jag jobbade i färgbutiken, tryckte jag ner en bok i fickan på målarbrallorna och gick och tog en glass i hamnen.)
Pocketen är oöm. Det bästa är när man läst sisådär 150 sidor, då kan man knäcka upp den första gången, sen kan den ligga uppslagen medan man lagar mat eller tar ett dopp. Sand, kaffe, lite vin; pocketen är min vän trots alla fläckar och vikta hörn.

Ibland får jag böcker i present, fina inbundna, dyra böcker med omslag. Oj, det är nervöst. Då får jag läsa på ett annat sätt, med en känsla av att boken ska gå i arv till framtida generationer orörd och hel. Den kanske får antikvärde en dag. Då är det lite konstigt att min överlägset mest värdefulla bok är just en pocket, en tummad förstautgåva av Lundells Jack.

Idag var jag i den anrika bokhandeln, de har ett förnämligt sortiment. Nu efter jul var det dock lite glest i hyllorna. Jag önskade att de hade haft hyllor med bara klassiker, eftersom det var såna jag var på jakt efter idag. Stäppvargen (man kan tydligen "stäppvarga sej", tänkte ta reda på vad det är), Möss och människor eller Öster om Eden hade jag tänkt mej, jag hade gjort en lista. En ensam Vredens druvor var det enda jag hittade som var i närheten, men den läste jag ju i somras.
Fastnade i stället för de två avslutande delarna i Per Anders Fogelströms klassiska serie om Stockholm, obegripligt att jag inte läst färdigt den för länge sen. Fick sen ögonen på en Joyce Carol Oates, det blir det första jag läser av henne. Som mysläsning tog jag också en Paolo Cuelho.
Bokhandlaren sa:
"Jaha, det blev några klassiker idag."
"Japp, man måste ha ett litet lager", sa jag.

Och det är sant. Några orörda, ännu olästa böcker i bokhyllan, det är en verklig skatt.