Definiera mej
Jag har alltid tyckt att det har varit svårt att veta vem jag egentligen är. Jag har sagt och tänkt en massa om mej själv, som inte stämmer så bra. Nu när jag är 37, då borde jag ju veta. Liksom.
Jag borde vara utredd, definierad, avgränsad, klar, färdigbearbetad. Jag borde ha lärt mej.
I själva verket har jag inte varit i mej själv speciellt ofta. Och när jag väl varit det, har jag hajjat till, ryckt till och blivit skraj. På nåt sätt har jag alltid varit framför eller bakom mej själv, ständigt på väg. Jag har sett mej själv på film hela livet, och levt därefter. Alltså, så som jag skulle se ut och agera om jag var med i en film.
För ett tag sen, i ett flyttlass, hittade jag några pusselbitar till vem jag var på högstadiet och gymnasiet. Jag fick anledning att fundera över hur jag kom att bli den person, alltså den som jag sett som mej själv, som jag varit hela mitt vuxna liv. Ni som följer mej på fb, fick se en del bilder och anteckningar. Vem var jag innan jag fällde upp kragen och gick genom ständiga snöstormar? När började jag böja på nacken och se ner i backen?
Jag var en social tonåring. Styrde upp fester och deltog i det mesta som hände omkring mej. Det var konserter, bio, teater. Jag hängde med högvis med olika gäng. Jag var orädd och kartig. Samtidigt hade jag en hög mur omkring mej. De som kände mej redan då, beskriver mej som tyst och svår, oåtkomlig och till och med skrämmande.
Jag lyckades bygga myten om mej själv. En myt som sen kom att bli sanningen under många år.
I själva verket var jag antagligen rädd. Eller, jag VAR rädd. Jag kände mej inte så tuff så jag gav sken av att vara. Och det är ju inget unikt med det, tvärtom hade vi väl alla nån slags svartvit ansats till omgivningen; vilka vi var och inte var, hur vi ville bli sedda.
För ett tag sen skrev jag att jag slutat ändra på mej själv i tron att nån annan skulle bli lyckligare då. Det är nog det som präglar mej mest just nu. Att ingen ska få trycka till mej. "You teach people how to treat you", brukade Dr Phil säga i sitt glossiga pratprogram. Det är en jobbig sanning att ta in, men ingen kan få dej att må dåligt och inte du själv sanktionerar det dåliga måendet.
Nu tycker ni kanske att jag predikar det uppenbara. Men det tål att upprepas. För det händer de flesta av oss varje dag.
Jag har aldrig gett mej av ut i världen för att hitta mej själv. Folk gör ju sånt. De reser runt och lyfter på stenar och bläddrar i heliga skrifter. Jag har undrat hur jag ska göra den där resan. Och det var när jag slutade fundera på när den skulle bli av, som allting hände.
Jag borde vara utredd, definierad, avgränsad, klar, färdigbearbetad. Jag borde ha lärt mej.
I själva verket har jag inte varit i mej själv speciellt ofta. Och när jag väl varit det, har jag hajjat till, ryckt till och blivit skraj. På nåt sätt har jag alltid varit framför eller bakom mej själv, ständigt på väg. Jag har sett mej själv på film hela livet, och levt därefter. Alltså, så som jag skulle se ut och agera om jag var med i en film.
För ett tag sen, i ett flyttlass, hittade jag några pusselbitar till vem jag var på högstadiet och gymnasiet. Jag fick anledning att fundera över hur jag kom att bli den person, alltså den som jag sett som mej själv, som jag varit hela mitt vuxna liv. Ni som följer mej på fb, fick se en del bilder och anteckningar. Vem var jag innan jag fällde upp kragen och gick genom ständiga snöstormar? När började jag böja på nacken och se ner i backen?
Jag var en social tonåring. Styrde upp fester och deltog i det mesta som hände omkring mej. Det var konserter, bio, teater. Jag hängde med högvis med olika gäng. Jag var orädd och kartig. Samtidigt hade jag en hög mur omkring mej. De som kände mej redan då, beskriver mej som tyst och svår, oåtkomlig och till och med skrämmande.
Jag lyckades bygga myten om mej själv. En myt som sen kom att bli sanningen under många år.
I själva verket var jag antagligen rädd. Eller, jag VAR rädd. Jag kände mej inte så tuff så jag gav sken av att vara. Och det är ju inget unikt med det, tvärtom hade vi väl alla nån slags svartvit ansats till omgivningen; vilka vi var och inte var, hur vi ville bli sedda.
För ett tag sen skrev jag att jag slutat ändra på mej själv i tron att nån annan skulle bli lyckligare då. Det är nog det som präglar mej mest just nu. Att ingen ska få trycka till mej. "You teach people how to treat you", brukade Dr Phil säga i sitt glossiga pratprogram. Det är en jobbig sanning att ta in, men ingen kan få dej att må dåligt och inte du själv sanktionerar det dåliga måendet.
Nu tycker ni kanske att jag predikar det uppenbara. Men det tål att upprepas. För det händer de flesta av oss varje dag.
Jag har aldrig gett mej av ut i världen för att hitta mej själv. Folk gör ju sånt. De reser runt och lyfter på stenar och bläddrar i heliga skrifter. Jag har undrat hur jag ska göra den där resan. Och det var när jag slutade fundera på när den skulle bli av, som allting hände.
Tack John!
Jag vill på detta sätt tacka John Mayer, officiellt, för den här låten.
TACK, John.
Den här låten får mej alltid att räta på ryggen lite extra. Den har den största ångestdämpande effekten av alla låtar jag känner till.
http://www.youtube.com/user/johnmayerVEVO#p/u/28/LQ5wTHM1zkw
Nu flyger jag.
TACK, John.
Den här låten får mej alltid att räta på ryggen lite extra. Den har den största ångestdämpande effekten av alla låtar jag känner till.
http://www.youtube.com/user/johnmayerVEVO#p/u/28/LQ5wTHM1zkw
Nu flyger jag.
Min helande tröst
Jag ingår inte i nån syjunta, har inte 15 barndomsvänner som hänger på låset så fort jag är ledig. Så har aldrig min vänkrets fungerat.
Jag har många vänner. Om inte annat har jag förstått det under det senaste halvåret. Från alla möjliga håll har jag fått stöd, tröst och vänliga ord. Jag har blivit kramad, när jag varit nära att falla i bitar.
Och det är det som är vänskap, tänker jag. Att finnas där när någon har det jobbigt och när någon behöver hjälp. Vänskap ska ju fungera som bäst då, inte bara när det är tid för fest och glädje. När någon behöver en sista utpost, det är då vännerna testas.
Många vet jag upplever att vänner de trodde de kunde lita på, försvann direkt när det blev jobbigt. Nu vet jag vad det betyder att ha människor som sluter upp omkring en när man har det svårt. Det är fantastiskt att för en stund bli buren, när man inte själv orkar ta sej framåt. A burden shared, is a burden halved.
Ni vet vilka ni är, jag behöver inte nämna namn. Jag vill bara säga: tack, mitt varmaste tack till er alla. Ni har i sanning varit "Min helande tröst".
Jag har många vänner. Om inte annat har jag förstått det under det senaste halvåret. Från alla möjliga håll har jag fått stöd, tröst och vänliga ord. Jag har blivit kramad, när jag varit nära att falla i bitar.
Och det är det som är vänskap, tänker jag. Att finnas där när någon har det jobbigt och när någon behöver hjälp. Vänskap ska ju fungera som bäst då, inte bara när det är tid för fest och glädje. När någon behöver en sista utpost, det är då vännerna testas.
Många vet jag upplever att vänner de trodde de kunde lita på, försvann direkt när det blev jobbigt. Nu vet jag vad det betyder att ha människor som sluter upp omkring en när man har det svårt. Det är fantastiskt att för en stund bli buren, när man inte själv orkar ta sej framåt. A burden shared, is a burden halved.
Ni vet vilka ni är, jag behöver inte nämna namn. Jag vill bara säga: tack, mitt varmaste tack till er alla. Ni har i sanning varit "Min helande tröst".
Ett förtydligande
Det som jag beskrivit i tidigare inlägg, är min personliga reaktion på den kris som jag genomlidit efter min skilsmässa. Detta gäller också framtida inlägg.
Det är ingen reaktion på hur min fd man behandlat mej, eller någon bild av vår relation.
Det är ingen reaktion på hur min fd man behandlat mej, eller någon bild av vår relation.
Stora beslut och om att be om hjälp
Jag började mitt ensamstående liv med att läsa om boken "Lyckan, kärleken och mening med livet", den som blivit film med Julia Roberts i huvudrollen. Författarinnan, en amerikansk journalist som jag glömt namnet på, reser runt jorden för att finna sej själv efter en jobbig skilsmässa och en därpå följande lycklig/galen/olycklig romans.
Den där boken, och en serie jobbiga händelser i mitt eget liv, fick mej ändå på nåt sätt att göra ett rejält avstamp från det gamla livet. Vem var det jag hade stängt in så länge, vem var är det jag är egentligen? Allt det bubblade upp, "som alltför mycket gammalt vatten bakom en bräcklig damm", som Lundell uttryckt det.
Jag var en ledsen människa i en mager, ledsen kropp. En människa som inte kunde äta och sova och som inte kände igen sej själv längre. Jag var ett namn, ingen person. Och jag kom verkligen till den där punkten, då jag fann mej själv ligga på golvet i ett mörkt rum och be om hjälp. Gud, eller universum, eller någon, snälla, hjälp mej.
Jag tänker inte skylla ifrån mej och säga att det var någon annans fel. Jag gjorde det mot mej själv, lika mycket. Det inser jag, med största ödmjukhet.
Med stora beslut följer större insikter.
Insikten om att det här är jag, så här funkar jag.
Allt det där om att jag duger som jag är, det räcker att vara jag.
Och om jag inte får plats, då kan jag inte vara nöjd.
Jag kan inte försaka mer.
Jag tänker inte ändra på mej, för att jag tror att andra trivs bättre om jag är annorlunda.
Kaos väntar, men kaos är ju granne med Gud ändå, så vad kan gå snett?
Nu, när det värsta är över, är jag lite mer rakryggad, väldigt mycket gladare, ett par kilo tyngre och väldigt tacksam.
Jag var en ledsen människa i en mager, ledsen kropp. En människa som inte kunde äta och sova och som inte kände igen sej själv längre. Jag var ett namn, ingen person. Och jag kom verkligen till den där punkten, då jag fann mej själv ligga på golvet i ett mörkt rum och be om hjälp. Gud, eller universum, eller någon, snälla, hjälp mej.
Jag tänker inte skylla ifrån mej och säga att det var någon annans fel. Jag gjorde det mot mej själv, lika mycket. Det inser jag, med största ödmjukhet.
Med stora beslut följer större insikter.
Insikten om att det här är jag, så här funkar jag.
Allt det där om att jag duger som jag är, det räcker att vara jag.
Och om jag inte får plats, då kan jag inte vara nöjd.
Jag kan inte försaka mer.
Jag tänker inte ändra på mej, för att jag tror att andra trivs bättre om jag är annorlunda.
Kaos väntar, men kaos är ju granne med Gud ändå, så vad kan gå snett?
Nu, när det värsta är över, är jag lite mer rakryggad, väldigt mycket gladare, ett par kilo tyngre och väldigt tacksam.
Vår 2011
Ja, mycket vatten har flutit under många broar sedan jag senast skrev nåt här.
Ja, jag har skilt mej.
Ja, jag bor i en andrahandslya - just denna vecka tillsammans med mina två barn.
Ja, jag har börjat på nytt, på nåt sätt, med mitt lilla liv.
Ibland dröjer beslut. Ibland får tvekan och rädslor gå först. Ett tag går det att ha det så. Till slut brister det. Och man står där, avskalad, ensam och färdig med allt. Så var det. Jag var färdig med mitt gamla liv. Det var utom all räddning. Jag hade gjort allt jag kunde, och kvar stod jag med två alternativ; upphöra eller kliva av.
Jag klev av. För att mina barn skulle få en glad mamma. För att jag ville leva ett annat liv, eller livet på ett annat sätt.
Att än en gång få tillhöra något under frihet.
Ja, jag har skilt mej.
Ja, jag bor i en andrahandslya - just denna vecka tillsammans med mina två barn.
Ja, jag har börjat på nytt, på nåt sätt, med mitt lilla liv.
Ibland dröjer beslut. Ibland får tvekan och rädslor gå först. Ett tag går det att ha det så. Till slut brister det. Och man står där, avskalad, ensam och färdig med allt. Så var det. Jag var färdig med mitt gamla liv. Det var utom all räddning. Jag hade gjort allt jag kunde, och kvar stod jag med två alternativ; upphöra eller kliva av.
Jag klev av. För att mina barn skulle få en glad mamma. För att jag ville leva ett annat liv, eller livet på ett annat sätt.
Att än en gång få tillhöra något under frihet.
I natt är det 15 år sedan
I natt är det 15 år sedan Estonia sjönk, förkunnar Aftonbladet. Otroligt.
Det är ju ett av de där fem-tio ögonblicken man alltid kommer bära med sej, där man alltid kommer minnas var man var och vad man gjorde när man fick höra att det där oerhörda, ofattbara hade hänt.
För mej är det Tjernobyl, Palme-mordet, Challenger-olyckan, Estonia, 9/11, mordet på Anna Lind, tsunamin. Och säkert nåt mer som jag redan glömt.
När Estonia förliste, var jag på Färöarna. Jag gick en skrivarkurs på en svensk folkhögskola och en månad under den terminen bodde vi i Torshavn. Jag var alltså 20 år då, helt vilse i livet och framförallt hade jag ingen aning om varför jag hade anmält mej till en kurs som tagit mej till Färöarna.
Meningen var att vi skulle resa runt på öarna och träffa exotiska enstöringar som bodde i väglöst land. Vad vi sedan skulle göra med materialet är nog ännu idag oklart. Men hursomhelst blev det ett par utställningar på Färöarna och i Sverige, en massa vackra bilder och filmer och en fin tidning.
Folket på Färöarna var mer tagna av Estonia-katastrofen än vad vi var. Visst vi kollade på nyheterna och förfärades. Men ingen av oss kände någon som varit med ombord, och vi hade en evighet av tid och hav emellan oss och Sverige då. För mej var hela tiden där en utomjordisk upplevelse. Men för färingarna var det en annan grej, generationer av människor som förlorat familjemedlemmar och vänner till havet. Det kom kondoleanser och besök till vårt lilla svenskläger, man var uppbart ledsna för att vårt folk förlorat så många.
Kanske är det lite så det är med Estonia för oss svenskar fortfarande. Ogripbart, overkligt, bisarrt. Och allt efterspel med diskussioner om gravfrid och plundring och filmningar av vraket. Alla dokumentärer, teorier, konspirationer, rapporter, haveriutredningar, statliga utredningar och anhöriggrupper. Folk som fått hela sina liv präglade av den där natten för 15 år sedan. Som ägnat all tid sedan dess åt att försöka påverka, hävda sin rätt att få hem kvarlevor efter någon dom älskat eller åtminstone få försöka hitta dem. Sånt där som ingen väl vill lägga tid på, men som en del i alla fall griper sej an med sån kraft mitt i all sorg.
Så av alla ställen på jorden var jag på Färöarna. Så det ska jag berätta för mina barn om de nångång frågar var jag var när Estonia förliste. Precis som jag frågat mina föräldrar var de var när JFK blev skjuten, var de såg månlandningen och hur de fick veta att John Lennon blivit mördad.
Det är ju ett av de där fem-tio ögonblicken man alltid kommer bära med sej, där man alltid kommer minnas var man var och vad man gjorde när man fick höra att det där oerhörda, ofattbara hade hänt.
För mej är det Tjernobyl, Palme-mordet, Challenger-olyckan, Estonia, 9/11, mordet på Anna Lind, tsunamin. Och säkert nåt mer som jag redan glömt.
När Estonia förliste, var jag på Färöarna. Jag gick en skrivarkurs på en svensk folkhögskola och en månad under den terminen bodde vi i Torshavn. Jag var alltså 20 år då, helt vilse i livet och framförallt hade jag ingen aning om varför jag hade anmält mej till en kurs som tagit mej till Färöarna.
Meningen var att vi skulle resa runt på öarna och träffa exotiska enstöringar som bodde i väglöst land. Vad vi sedan skulle göra med materialet är nog ännu idag oklart. Men hursomhelst blev det ett par utställningar på Färöarna och i Sverige, en massa vackra bilder och filmer och en fin tidning.
Folket på Färöarna var mer tagna av Estonia-katastrofen än vad vi var. Visst vi kollade på nyheterna och förfärades. Men ingen av oss kände någon som varit med ombord, och vi hade en evighet av tid och hav emellan oss och Sverige då. För mej var hela tiden där en utomjordisk upplevelse. Men för färingarna var det en annan grej, generationer av människor som förlorat familjemedlemmar och vänner till havet. Det kom kondoleanser och besök till vårt lilla svenskläger, man var uppbart ledsna för att vårt folk förlorat så många.
Kanske är det lite så det är med Estonia för oss svenskar fortfarande. Ogripbart, overkligt, bisarrt. Och allt efterspel med diskussioner om gravfrid och plundring och filmningar av vraket. Alla dokumentärer, teorier, konspirationer, rapporter, haveriutredningar, statliga utredningar och anhöriggrupper. Folk som fått hela sina liv präglade av den där natten för 15 år sedan. Som ägnat all tid sedan dess åt att försöka påverka, hävda sin rätt att få hem kvarlevor efter någon dom älskat eller åtminstone få försöka hitta dem. Sånt där som ingen väl vill lägga tid på, men som en del i alla fall griper sej an med sån kraft mitt i all sorg.
Så av alla ställen på jorden var jag på Färöarna. Så det ska jag berätta för mina barn om de nångång frågar var jag var när Estonia förliste. Precis som jag frågat mina föräldrar var de var när JFK blev skjuten, var de såg månlandningen och hur de fick veta att John Lennon blivit mördad.
Hej alla matglada vänner!
Jag har i flera år haft en dröm om att starta ett matlag. Och vad är nu det, undrar kanske du. Jo, grundtanken är att man ses hemma hos någon, denne bjuder på middag och står för maten. Nästa vecka bjuder någon annan igen, och så fortsätter man laget runt. Ursprungligen tror jag att idén kommer från kollektiven, där man ofta har ett gemensamt kök och delade på matlagningen.
Jag tänkte modifiera idén lite!
Grundtanken är att vi ses ett gäng hemma hos någon som har ett funktionellt och väl utrustat kök. Vi skulle kunna träffas en gång i månaden, eller kanske var sjätte vecka. (Skulle vi bli många, kan man kanske hyra ett skolkök/hemkunskapslokal.)
Var och en tar med sej recept och ingredienser till en middagsrätt. Kostnaden ska bli ungefär 25-30 kronor per portion (inkl det tillbehör man väljer till). Alltså, det är meningen att det ska bli vardagsmat.
Var och en ansvarar för att laga sin rätt, alternativt byter man recept inom gruppen. Alla får med sej en familjeportion av rätten hem (man lagar kanske fiskgratäng, kokar potatisen gör man sen den dagen man vill äta gratängen), som man sen kan frysa in och värma en kväll när man inte känner för att laga mat. Den som vill kan göra matlådor.
Vinsterna, som jag ser det, är flera:
Variation i vardagsmaten. Vi får se vad alla andra äter! Många av oss går samma varv runt mataffären och plockar till oss samma varor varje vecka, och det är ju rätt tråkigt.
Det är roligt att laga mat tillsammans med andra.
Nya recept och idéer kring mat. Vi som gillar att laga mat, tänker och pratar också mycket om mat, eller hur?
Att man varje månad kan ha kanske 4-6 middagar klara att värma. Ganska skönt när man har mycket att stå i och kvällarna är korta.
Vid jul kan man till exempel göra lite julmat. Om nån vill bli av med Janssons frestelsen, så kan man ju göra den några veckor innan, och få ett dåligt samvete mindre. Man kan också tänka sej andra teman, att vi bjuder in nån som visar thailändsk matlagning exempelvis. Kanske ett kroppkakskok?
Är du intresserad? Maila mej på [email protected]
Flytta hem
Jag minns hur det var när jag skulle flytta hemifrån. Jag hade fått en lägenhet på Stensövägen, det var brevsvar i annonsen och jag var superimpad av mej själv för att jag lyckats övertyga hyresvärden om att jag var rätt person. Det var en etta på 37 kvm med kök och minibadrum.
Min hemgift var väl inte mycket att skryta med; det var en bunt ärvda halvlinnehanddukar, några emaljskålar till morgonfilen och några påslakan som mormor köpt på Eko-hallen i Fjälkinge. I övrigt sånt jag haft i mitt flickrum.
Betänk att detta utspelade sej på den tiden då det fortfarande var minst 15 mil till närmaste IKEA.
Men det jag framförallt påmints om på sista tiden, är allt jag köpte när jag flyttade, sånt som jag längtat efter att få köpa själv, bestämma över och unna mej. Det var väl inga anmärkningsvärda saker, men bara känslan av att "jag kommer minsann aldrig ha enlagstoapapper" eller "jag ska minsann ha kalaspuffar hemma". Och då hade jag det ändå kanonbra hemma hos mamma, men det finns ju alltid saker man vill göra annorlunda i sitt eget hem.
Nu har jag och min familj bott mer än ett år i olika arrangerade bostäder som inte varit vårt hem. Alltså inte våra sängar, porslin och handdukar. Det har funkar väldigt bra, men nu är jag ändå väldigt sugen på att ha ett eget hem igen. För ett par veckor sen bodde vi en helg i föräldrarnas lägenhet, och jag gick runt där och bara mös av att få vara i ett riktigt hem, visserligen nån annans hem, men ändå.
Vårt hus är på god väg. Snart har vi innerväggar, och murarna håller på att putsa fasaden. Vi har valt kakel och klinker och tapeter och kulörer. Och det ska bli så härligt att få fylla det med våra grejer, nya och gamla. Ställa upp böcker, packa upp grytor och knivar och tallrikar. Det som vi själva valt och köpt en gång. Tänk att få tvätta i en vettig tvättstuga! Utan nån annans mögliga sköljmedelsrester i maskinen. Det är faktiskt vardagslyx!
Om ganska exakt två månader ska allt vara klart. Det blir mycket bättre än julafton, det!
Min hemgift var väl inte mycket att skryta med; det var en bunt ärvda halvlinnehanddukar, några emaljskålar till morgonfilen och några påslakan som mormor köpt på Eko-hallen i Fjälkinge. I övrigt sånt jag haft i mitt flickrum.
Betänk att detta utspelade sej på den tiden då det fortfarande var minst 15 mil till närmaste IKEA.
Men det jag framförallt påmints om på sista tiden, är allt jag köpte när jag flyttade, sånt som jag längtat efter att få köpa själv, bestämma över och unna mej. Det var väl inga anmärkningsvärda saker, men bara känslan av att "jag kommer minsann aldrig ha enlagstoapapper" eller "jag ska minsann ha kalaspuffar hemma". Och då hade jag det ändå kanonbra hemma hos mamma, men det finns ju alltid saker man vill göra annorlunda i sitt eget hem.
Nu har jag och min familj bott mer än ett år i olika arrangerade bostäder som inte varit vårt hem. Alltså inte våra sängar, porslin och handdukar. Det har funkar väldigt bra, men nu är jag ändå väldigt sugen på att ha ett eget hem igen. För ett par veckor sen bodde vi en helg i föräldrarnas lägenhet, och jag gick runt där och bara mös av att få vara i ett riktigt hem, visserligen nån annans hem, men ändå.
Vårt hus är på god väg. Snart har vi innerväggar, och murarna håller på att putsa fasaden. Vi har valt kakel och klinker och tapeter och kulörer. Och det ska bli så härligt att få fylla det med våra grejer, nya och gamla. Ställa upp böcker, packa upp grytor och knivar och tallrikar. Det som vi själva valt och köpt en gång. Tänk att få tvätta i en vettig tvättstuga! Utan nån annans mögliga sköljmedelsrester i maskinen. Det är faktiskt vardagslyx!
Om ganska exakt två månader ska allt vara klart. Det blir mycket bättre än julafton, det!
Nya vanor
Det är fantastisk att ha kunna leva på max ett år. Inte behöva vända på en enda euro, inte spara på nåt, köpa det man vill ha, utan att behöva.
Nu stundar nya tider. Sparar numera alla kvitton, och summerar utgifterna varje månad.
Idag åkte vi till biblioteket, det är ju gratis. Jag hade glömt vad trevligt det är där. Barnen plockade åt sej ett ton böcker om delfin, hajar och hästar. Jag hann inte ens in på vuxenavdelningen, det får jag ta en dag i lugn och ro.
Förra veckan var vi på Ölands djurpark. Det var dyrt. Innan hade vi bestämt att vi inte skulle äta där, utan komma dit med mätta barn och sen äta lunch hemma. Det var tur, för det visade sej att två korvar med mos kostade 70 kronor. Men glass måste man ju ändå ha. Så där rök det 200 spänn till, förutom de 1200 det kostade att gå in. I fortsättningen får det bli kommunala lekplatser!
Smålänningen och torparkärringen i mej, vaknar tydligen så fort jag sätter min fot på svensk mark. Jag är glad för det, det har hållt mej flytande genom ett antal magra år. Så nu är det bara på med hucklet igen; storhandla och långkoka, baka, slyta och safta.
Nu stundar nya tider. Sparar numera alla kvitton, och summerar utgifterna varje månad.
Idag åkte vi till biblioteket, det är ju gratis. Jag hade glömt vad trevligt det är där. Barnen plockade åt sej ett ton böcker om delfin, hajar och hästar. Jag hann inte ens in på vuxenavdelningen, det får jag ta en dag i lugn och ro.
Förra veckan var vi på Ölands djurpark. Det var dyrt. Innan hade vi bestämt att vi inte skulle äta där, utan komma dit med mätta barn och sen äta lunch hemma. Det var tur, för det visade sej att två korvar med mos kostade 70 kronor. Men glass måste man ju ändå ha. Så där rök det 200 spänn till, förutom de 1200 det kostade att gå in. I fortsättningen får det bli kommunala lekplatser!
Smålänningen och torparkärringen i mej, vaknar tydligen så fort jag sätter min fot på svensk mark. Jag är glad för det, det har hållt mej flytande genom ett antal magra år. Så nu är det bara på med hucklet igen; storhandla och långkoka, baka, slyta och safta.
Back in business
Hemma i Sverige efter ett år i Spanien.
Nu bor vi här igen och det är så konstigt.
Nykommet och invant på samma gång.
Maken drog på sej jaktkläderna och försvann ut i skogen. Och jag fick använda en dator, icke att förakta när man själv inte har nåt internet och bara lever i 3G.
Handla på Maxi, cykla, tvätta i gemensamhetsutrymmen, ingen pool, ingen städerska och ingen inkomst. Inget hem och utförsäkrad och inget jobb. Tillhör numera socialgrupp 3. Det har jag aldrig gjort förut.
Jag måste nog unna mej lite champagne.
Nu bor vi här igen och det är så konstigt.
Nykommet och invant på samma gång.
Maken drog på sej jaktkläderna och försvann ut i skogen. Och jag fick använda en dator, icke att förakta när man själv inte har nåt internet och bara lever i 3G.
Handla på Maxi, cykla, tvätta i gemensamhetsutrymmen, ingen pool, ingen städerska och ingen inkomst. Inget hem och utförsäkrad och inget jobb. Tillhör numera socialgrupp 3. Det har jag aldrig gjort förut.
Jag måste nog unna mej lite champagne.
Tack Stefan!
Jag tänkte väl att ni skulle skylla Stefan Holms misslyckande i OS på mej. Men helt ärligt, jag höll mej borta från honom hela tiden. Petade inte ens på killen.
Nu har han lagt av. Betyder det fri lejd?
Nu har han lagt av. Betyder det fri lejd?
Det roligaste jag vet
Monty Python "Spam", Svarte riddaren, olympiaden.
Mia & Klara Gulletussan, Imse vimse spindel, Tabita igen.
The Office m Gareth och Tim.
Svenska för nybörjare från Hipp Hipp. Och Tiffany i Stockholm.
Eddie Izzard Cake or death?, om tvåspråkighet och franskaböckerna.
Little Britain m Vicky, den mystiske skotske hotellgubben och Ann.
George är marinbiolog.
Man stroke woman Men are bastards, Man with a flu, Evil house.
Mia & Klara Gulletussan, Imse vimse spindel, Tabita igen.
The Office m Gareth och Tim.
Svenska för nybörjare från Hipp Hipp. Och Tiffany i Stockholm.
Eddie Izzard Cake or death?, om tvåspråkighet och franskaböckerna.
Little Britain m Vicky, den mystiske skotske hotellgubben och Ann.
George är marinbiolog.
Man stroke woman Men are bastards, Man with a flu, Evil house.
En sentimental låtlista
"Dancing With Tears in My Eyes" - Ultravox. Minns att jag grät när jag såg videon på tv, när jag hade de ständiga hoten om kärnvapenkrig i färskt minne. Låten är från 1984, jag gick i fyran. Då är man onekligen lättskrämd också.
"White Wedding" - Billy Idol. Hörde den på radion häromdan. Radiosporten är bra på det viset, man får höra gamla låtar som man nästan glömt bort. Jag gillar den här låten i alla fall, den är härlig 80-talsrockig.
"Can't Fight This Feeling" - REO Speedwagon. Jamen, är den inte ljuvlig? Kan man nästan inte känna hur det var att dansa tryckare på skoldiskot? Jag får nästan handsvett igen...
"The Power of Love" - Frankie goes to Hollywood. Den är fortfarande bra, eller hur? Älskar raden "I'm so in love with you, hurts the soul..." Sen är jag väldigt förtjust i Jesus-temat, hela videon är en enda stor julkrubba.
"By My Side" - INXS. Det finns hur många bra INXS-låtar som helst. Skit att folk knarkar och blir galna! En låt till, som bonus.
"Blue Sky Mine" - Midnight Oil. Oj oj, munspelet i introt river hål i bröstet på en, underbart! En påminnelse för mej om min idealistiska ungdom, då det var viktigt att inte tanka på Shell och äta på amerikanska hamburgerkedjan.
"Don't Dream It's Over" - Crowded House. Den är ju så bra! Förresten finns det ungefär tio låtar till med Crowded House som är ännu bättre.
"I'll Be Over You" - Toto. Hua, va många gånger jag har lyssnat på den här låten, "I Won't Hold You Back Now", "These Chains" och många andra Toto-låtar. Ett av mina, rent historiskt, favoritband.
"Endless Summer Nights" - Richard Marx. Numera kallar jag såna här saxfonsolon för "pettingsaxofon"... ja, hursomhelst. Upp med tändarn!
"Boys of Summer" - Don Henley. Nästan så man måste skaffa sej ett par Wayfarer igen...
"Still Got the Blues for You" - Gary Moore. Svårt att inte tycka om en kille som kan spela gitarr på det viset. En annan höjdare är ju också "Empty Rooms".
"Still Loving You" - Scorpions. Jag är lite svag för hårdrocksballader, det här är en av de bästa tycker jag. (Råder lite tvekan om det verkligen är Scorpions... den kan vara Dokken som gjort originalet. Nån som vet?)
"Om du var här" - Ratata. Videon, låten... jag tror nästan jag spelade sönder den här lpn. Bara en snutt av videon här, men ändå.
"White Wedding" - Billy Idol. Hörde den på radion häromdan. Radiosporten är bra på det viset, man får höra gamla låtar som man nästan glömt bort. Jag gillar den här låten i alla fall, den är härlig 80-talsrockig.
"Can't Fight This Feeling" - REO Speedwagon. Jamen, är den inte ljuvlig? Kan man nästan inte känna hur det var att dansa tryckare på skoldiskot? Jag får nästan handsvett igen...
"The Power of Love" - Frankie goes to Hollywood. Den är fortfarande bra, eller hur? Älskar raden "I'm so in love with you, hurts the soul..." Sen är jag väldigt förtjust i Jesus-temat, hela videon är en enda stor julkrubba.
"By My Side" - INXS. Det finns hur många bra INXS-låtar som helst. Skit att folk knarkar och blir galna! En låt till, som bonus.
"Blue Sky Mine" - Midnight Oil. Oj oj, munspelet i introt river hål i bröstet på en, underbart! En påminnelse för mej om min idealistiska ungdom, då det var viktigt att inte tanka på Shell och äta på amerikanska hamburgerkedjan.
"Don't Dream It's Over" - Crowded House. Den är ju så bra! Förresten finns det ungefär tio låtar till med Crowded House som är ännu bättre.
"I'll Be Over You" - Toto. Hua, va många gånger jag har lyssnat på den här låten, "I Won't Hold You Back Now", "These Chains" och många andra Toto-låtar. Ett av mina, rent historiskt, favoritband.
"Endless Summer Nights" - Richard Marx. Numera kallar jag såna här saxfonsolon för "pettingsaxofon"... ja, hursomhelst. Upp med tändarn!
"Boys of Summer" - Don Henley. Nästan så man måste skaffa sej ett par Wayfarer igen...
"Still Got the Blues for You" - Gary Moore. Svårt att inte tycka om en kille som kan spela gitarr på det viset. En annan höjdare är ju också "Empty Rooms".
"Still Loving You" - Scorpions. Jag är lite svag för hårdrocksballader, det här är en av de bästa tycker jag. (Råder lite tvekan om det verkligen är Scorpions... den kan vara Dokken som gjort originalet. Nån som vet?)
"Om du var här" - Ratata. Videon, låten... jag tror nästan jag spelade sönder den här lpn. Bara en snutt av videon här, men ändå.
Muren och böckerna
De olympiska cyklisterna hojjar förbi den kinesiska muren, och jag får direkt Evert Taubes rader i huvudet:
"Det var Chi Huang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren
och bränna alla böcker i Kina."
Jag vet inte när jag lärde mej dem, men jag tror det var på högstadiet.
På gymnasiet hade jag en ganska excentrisk samhällskunskapslärare. Under våra tre år på Stagneliusskolan, talade han ständigt om att vi var hans bästa klass nånsin. Han tycker faktiskt att vi var så begåvade och intelligenta, att han klev av läroplanen helt och hållet och lät oss bestämma vad vi ville lära oss mer om under vårt tredje år. Vi valde bland annat Kina, och jag tror vi ägnade nästan en hel termin åt kinesisk historia. Nu skulle jag ju ljuga om jag sa att jag kom ihåg en massa, men en del sitter där i bakhuvudet; Chiang Kai-shek, Goumindang, De fyras gäng och Kulturrevolutionen.
Nu beklagar sej folk över att Kina får vara värdland för OS. Tja, ska man tänka så, är det ju inte många länder som borde få ha OS. USA? Ryssland kanske? Australien? Hjälper det om man bara har en aborigin som tänker elden på invigningen, är allt förlåtet sen?
Jag tror det är bra med fokus på länder som har svårt med demokrati och mänskliga rättigheter. Och i vilket fall är det ju lite sent att beklaga sej nu, när spelen är igång.
Nä, nu har vi ögonen på skitstövlarna. Knappast kan det ju bli värre för kineserna i allmänhet efter OS. Det lär väl inte bli fler bokbål i alla fall. Inte nu, när varannan kines går omkring med en kameramobil i fickan. På så vis skjuter de alla skarpt mot överheten.
"Det var Chi Huang Ti,
kung av Tsin,
som lät bygga den kinesiska muren
och bränna alla böcker i Kina."
Jag vet inte när jag lärde mej dem, men jag tror det var på högstadiet.
På gymnasiet hade jag en ganska excentrisk samhällskunskapslärare. Under våra tre år på Stagneliusskolan, talade han ständigt om att vi var hans bästa klass nånsin. Han tycker faktiskt att vi var så begåvade och intelligenta, att han klev av läroplanen helt och hållet och lät oss bestämma vad vi ville lära oss mer om under vårt tredje år. Vi valde bland annat Kina, och jag tror vi ägnade nästan en hel termin åt kinesisk historia. Nu skulle jag ju ljuga om jag sa att jag kom ihåg en massa, men en del sitter där i bakhuvudet; Chiang Kai-shek, Goumindang, De fyras gäng och Kulturrevolutionen.
Nu beklagar sej folk över att Kina får vara värdland för OS. Tja, ska man tänka så, är det ju inte många länder som borde få ha OS. USA? Ryssland kanske? Australien? Hjälper det om man bara har en aborigin som tänker elden på invigningen, är allt förlåtet sen?
Jag tror det är bra med fokus på länder som har svårt med demokrati och mänskliga rättigheter. Och i vilket fall är det ju lite sent att beklaga sej nu, när spelen är igång.
Nä, nu har vi ögonen på skitstövlarna. Knappast kan det ju bli värre för kineserna i allmänhet efter OS. Det lär väl inte bli fler bokbål i alla fall. Inte nu, när varannan kines går omkring med en kameramobil i fickan. På så vis skjuter de alla skarpt mot överheten.
