Svengelska (feat. maken)
1. I hear you're in the goalbreak.
2. I don't sit in the sea.
3. There is no danger on the roof.
4. That is not much to hang in the Christmas tree.
5. Buttergoose.
6. Earth nuts.
7. Here won't be any children done.
8. Close don't shot one rabbit.
9. Don't thank, bid back.
10. Let's go for this time.
11. One time is no time.
12. That is not much to come with.
13. Have it good!
14. Sandwich table.
15. See you the outlook?
16. There are no cows in the ice.
17. It's a throw-up bag.
18. Everything is ending and the sausage too.
2. I don't sit in the sea.
3. There is no danger on the roof.
4. That is not much to hang in the Christmas tree.
5. Buttergoose.
6. Earth nuts.
7. Here won't be any children done.
8. Close don't shot one rabbit.
9. Don't thank, bid back.
10. Let's go for this time.
11. One time is no time.
12. That is not much to come with.
13. Have it good!
14. Sandwich table.
15. See you the outlook?
16. There are no cows in the ice.
17. It's a throw-up bag.
18. Everything is ending and the sausage too.
Hocke Larsson
Henrik Larsson.
Han kan tänka sej att bli tränare när spelarkarriären är slut. Kul!
Tycker det har varit trist att se honom i den skånska motvinden. Hoppas denna säsongen blir bättre.
Så här minns jag Henrik Larsson. Det här är hans nivå.
Jag blir tårögd.
Han kan tänka sej att bli tränare när spelarkarriären är slut. Kul!
Tycker det har varit trist att se honom i den skånska motvinden. Hoppas denna säsongen blir bättre.
Så här minns jag Henrik Larsson. Det här är hans nivå.
Jag blir tårögd.
Dagens projekt
Frisk igen, då måste man ju göööra nåt. Eller? Jag rafsade ut alla böckerna ur våra knökfulla Billys. Galet, men nu är det gjort.
Resultat:
2 flyttkartonger och en papperskasse med böcker till Kupan, familj, vänner, vem som nu vill ha. Ut med gamla kartböcker med Sovjetunionen, böcker om ponnies, pekböcker med traktorer, gamla deckare i pocket.
Mycket damm.
Alla spel fick plats i hyllorna.
En komplett kortlek gick det att få ihop av alla lösa kort.
Morfars Dan Andersson-bibliotek fick komma upp från gillestugan.
Makens samling med Bond-dvds fick en hylla.
Ordning och fucking reda för en gång skull. Ett STORT dåligt samvete är avbetat.
Det var roligt att att fundera ut hur böckerna skulle sorteras in i hyllorna. Jan Guillou tog nästan en hel hylla i anspråk, den självgode karln. Tom Clancy är ju inte heller blyg av sej, en halv hylla till fyra romaner.
En hylla tillägnades klassiker. Där fick Steinbeck, Hesse och Lawrence med flera bo. Bifogar en bild på den hyllan som fick arbetsnamnet "krig, våld och annat elände".
Det blev också gott och väl en hel hylla kokböcker, de kan man inte skänka bort. Hyser extra mycket kärlek för Anna Bergenströms böcker, dem kan jag utan och innan. I de äldsta finns det nog knappt ett enda recept som jag inte använt. Och jag tvivlar på att jag var så mat- och matlagningsintresserad om det inte varit för de där böckerna.
Ja, det finns överhuvudtaget många böcker som jag tycker väldigt mycket om. Jag klappar dem. Dan Anderssons samlade verk i sex ljuvliga skinnband. En bunt tummade diktsamlingar; Yeats, Ferlin, Österling. Ringen-trilogin, i söderfallande pockets.
Nu återstår att fundera ut vilka man inte kan vara utan i Spanien. Men jag har kommit på att det ju går att beställa böcker på nätet, även där.
En gammal hederlig buske
Den åldrande kvinnokroppen. Detta eviga ämne. Hur ska man göra med den? Hur skall den smyckas och trimmas och pyntas och beklädas? Hur ska det fula döljas och behandlas och beskäras?
Faktum är att det inte alls är länge sen som kvinnor i allmänhet började ägna sej åt allt detta. Åtminstone inte i nutidens avancerade form.
När jag var liten, var det till exempel inte många mammor som rakade sej under armarna, än mindre ansade bikinilinjen. Inga vanliga mammor plockade heller ögonbrynen, vaxade benen eller använde foundation.
På sin höjd målade 70-talsmammorna sej lite kring ögonen med smaragdgrön eller rymdblå ögonskugga, spottade i kakmascaran (använder nån annan än Mona Sahlin kakmascara, nuförtiden?) och knöt en färgglad scarfs om halsen. Det räckte på nåt vis. Vi älskade våra parfymfria, locktångslockade, naturella mammor precis som de var.
En god vän som är barnmorska berättade om kollega på BB, som efter en förlossning glatt utropade att idag hade hon sett "en gammal hederlig buske". Det tillhörde minsann inte vanligheterna!
Jag brukar smygkolla runt på frisyrerna i simhallen, jag erkänner. Och det kan nog stämma, busken är ute, den är trimmad och ansad. Den håller sej snällt innanför troskanten.
Det är lite som frisläppta tuttar, när såg vi det senast? Numera är de alltid inknölade och upp-puffade i nån hitech-bh som man knappt kan ta sej varken i eller ur. Begreppet "bysthållare" har liksom gått och självdött. Det är inte frågan om att "hålla" längre, det är järngrepp vi snackar nu.
Och nog var det länge sen man såg nån med ihopväxta ögonbryn, eller "mono-brow" som amerikanerna säger. Dock är väl den tiden förbi, då folk vaxade bort dem och målade dit ett illsvart streck istället. Senaste trenden jag hörde uttryckas var "lite som Brooke Shields i Den blå lagunen", så ska man bär sina ögonbryn. Ok...
Under min långa vistelse på tre europeeiska flygplatser häromveckan satt jag mycket och tittade på folk. Måste instämma med Rydström som för nån dag sen skrev om att vi svenskar är snygga.
Jag satt på Zürichs flygplats och tittade mej omkring och plötsligt var det så många snygga män vid min gate. Efter fyra dagar med tyska golfare, rika brittiska pensionärer och bleksiktiga spanjorer (jag räknar inte in maken bland dessa icke-snygga, honom har jag ju själv valt ut), vart jag häpen. Var kom alla snyggingar ifrån plötsligt? Välklädda, välfriserade, fräscha karlar... Insikten om att jag satt vid den gate från vilken Stockholmsplanet skulle gå, kom krypande. Hehe, det är ju svenska män! Vad fiiina de är!
Nån gång på en tråkig flygplats ska jag gå runt med kameran och ta bilder på folk. Jag tycker mej se varifrån folk kommer. Jag menar, ser man en dansk, då är det en dansk, det kan man ge sej sjutton på. Finländare, ryssar, britter, tyskar, svenskar. Jo, visst kan man se det?
En annan sak som jag funderat på, är varför många kvinnor över fyrtiofem (gissningsvis) upphör att ha två skinkor? I denna tid, då det är ok för alla kvinnor oavsett storlek och ålder att visa sin byxbak, så undrar jag. Hänger de upp ändan i nån specialtrosa som klämmer ihop två skinkor till en? Man bemödar sej med att prova ut ett par snygga jeans, och sen går man omkring med mono-rumpa? (Eller så ser de ut som om det har blivit tre skinkor utav den ursprungliga duon, då troskanten skär in så illa i varje skinka att det ser ut som tre.)
Det finns till och med såna baddräkter och bikinibrallor, kolla det på stranden i sommar. Blir skinkorna så lösa på ålders höst, att de liksom smälter ihop i trosvärmen?
Nej, jag tycker vi ska odla oss själva lite. Släppa lös behagen en aning. Inte odla bikinifrisyr, nej inte så. Men släppa på kroppsdelskontrollen. Acceptera att det är ju så här vi ser ut! Jag menar, träna förstås, underhåll maskineriet. Men strunta i parfymen, släpp ut håret ur alla "produkter", kasta bhn för en dag.
Och för gudsskull, fortsätt ha två skinkor! Kom ihåg, vi är ju snyggast i världen.
Faktum är att det inte alls är länge sen som kvinnor i allmänhet började ägna sej åt allt detta. Åtminstone inte i nutidens avancerade form.
När jag var liten, var det till exempel inte många mammor som rakade sej under armarna, än mindre ansade bikinilinjen. Inga vanliga mammor plockade heller ögonbrynen, vaxade benen eller använde foundation.
På sin höjd målade 70-talsmammorna sej lite kring ögonen med smaragdgrön eller rymdblå ögonskugga, spottade i kakmascaran (använder nån annan än Mona Sahlin kakmascara, nuförtiden?) och knöt en färgglad scarfs om halsen. Det räckte på nåt vis. Vi älskade våra parfymfria, locktångslockade, naturella mammor precis som de var.
En god vän som är barnmorska berättade om kollega på BB, som efter en förlossning glatt utropade att idag hade hon sett "en gammal hederlig buske". Det tillhörde minsann inte vanligheterna!
Jag brukar smygkolla runt på frisyrerna i simhallen, jag erkänner. Och det kan nog stämma, busken är ute, den är trimmad och ansad. Den håller sej snällt innanför troskanten.
Det är lite som frisläppta tuttar, när såg vi det senast? Numera är de alltid inknölade och upp-puffade i nån hitech-bh som man knappt kan ta sej varken i eller ur. Begreppet "bysthållare" har liksom gått och självdött. Det är inte frågan om att "hålla" längre, det är järngrepp vi snackar nu.
Och nog var det länge sen man såg nån med ihopväxta ögonbryn, eller "mono-brow" som amerikanerna säger. Dock är väl den tiden förbi, då folk vaxade bort dem och målade dit ett illsvart streck istället. Senaste trenden jag hörde uttryckas var "lite som Brooke Shields i Den blå lagunen", så ska man bär sina ögonbryn. Ok...
Under min långa vistelse på tre europeeiska flygplatser häromveckan satt jag mycket och tittade på folk. Måste instämma med Rydström som för nån dag sen skrev om att vi svenskar är snygga.
Jag satt på Zürichs flygplats och tittade mej omkring och plötsligt var det så många snygga män vid min gate. Efter fyra dagar med tyska golfare, rika brittiska pensionärer och bleksiktiga spanjorer (jag räknar inte in maken bland dessa icke-snygga, honom har jag ju själv valt ut), vart jag häpen. Var kom alla snyggingar ifrån plötsligt? Välklädda, välfriserade, fräscha karlar... Insikten om att jag satt vid den gate från vilken Stockholmsplanet skulle gå, kom krypande. Hehe, det är ju svenska män! Vad fiiina de är!
Nån gång på en tråkig flygplats ska jag gå runt med kameran och ta bilder på folk. Jag tycker mej se varifrån folk kommer. Jag menar, ser man en dansk, då är det en dansk, det kan man ge sej sjutton på. Finländare, ryssar, britter, tyskar, svenskar. Jo, visst kan man se det?
En annan sak som jag funderat på, är varför många kvinnor över fyrtiofem (gissningsvis) upphör att ha två skinkor? I denna tid, då det är ok för alla kvinnor oavsett storlek och ålder att visa sin byxbak, så undrar jag. Hänger de upp ändan i nån specialtrosa som klämmer ihop två skinkor till en? Man bemödar sej med att prova ut ett par snygga jeans, och sen går man omkring med mono-rumpa? (Eller så ser de ut som om det har blivit tre skinkor utav den ursprungliga duon, då troskanten skär in så illa i varje skinka att det ser ut som tre.)
Det finns till och med såna baddräkter och bikinibrallor, kolla det på stranden i sommar. Blir skinkorna så lösa på ålders höst, att de liksom smälter ihop i trosvärmen?
Nej, jag tycker vi ska odla oss själva lite. Släppa lös behagen en aning. Inte odla bikinifrisyr, nej inte så. Men släppa på kroppsdelskontrollen. Acceptera att det är ju så här vi ser ut! Jag menar, träna förstås, underhåll maskineriet. Men strunta i parfymen, släpp ut håret ur alla "produkter", kasta bhn för en dag.
Och för gudsskull, fortsätt ha två skinkor! Kom ihåg, vi är ju snyggast i världen.
Ny låtlista
Alltså med ruskigt bra låtar, gamla de flesta, men bra.
1. "I Will Follow You Into the Dark" med Death Cab for Cutie. Vilken kärleksförklaring. En bit högklassig poesi förpackad i ekologiskt gitarrpapper.
2. "Till Kingdom Come" med Coldplay. Jo, jag har försonats med dem, lite. En liten korg med längtan, en blå.
3. "Där elden falnar (men fortfarande glöder)" med Lars Winnerbäck förstås. Har tuggat den ett tag nu, den blir bara bättre och bättre.
4. "Let it Shine" med Tingsek (feat. Svante Lodén). Ah, det är så bra. Längtar man efter nåt som är liiite annorlunda, är detta mitt bästa tips. Inget man hör på reklamradion, precis.
5. "Vill du ha mej ändå" med Tomas Andersson Wij. En såndär låt som man nästan kan sträcka ut handen och ta på, om ni fattar.
6. "Eyes Wide Open" med Hothouse Flowers. "... don't fear no woman, don't fear no great men..."
7. "Carry You Home" med James Blunt. Prettoklubben. Ja, det är ju en dunderhit, men jag gillar den. Och jag erkänner det.
8. "Talkin' About a Revolution" med Tracy Chapman. Undrar vilken amerikansk presidentkandidat som lyssnat på den här? Hoppas det är nån.
Skit där du bor!
Jag är ännu inte riktigt ute ur skogen. Det vill säga, jag har inte blivit frisk än. Igår åt jag middag, det var dumt gjort, den fick jag inte behålla.
När man är magsjuk, funderar många över exakt när, var och hur man blev smittad. På något vis känns det som en tröst att veta att det var den där äckliga toan på varuhuset eller på tåget som var smittkällan. I mitt fall har många omkring mej varit magsjuka, omöjligt att säga var det kom ifrån. Men jag har hängt upp mej på att styvfar berättat om en kollega som förra veckan kom till jobbet, satt där och arbetade och emellan åt gick och spydde på personaltoaletten. Jag har skickat med ett tack till denna person; tack din dumme jävel, för att du ville smitta ner en hel arbetsplats samt alla dina kollegors närstående! Tack, så in i helvete mycket!
I denna anda vill jag nu komma med en litet upprop:
När man är magsjuk, funderar många över exakt när, var och hur man blev smittad. På något vis känns det som en tröst att veta att det var den där äckliga toan på varuhuset eller på tåget som var smittkällan. I mitt fall har många omkring mej varit magsjuka, omöjligt att säga var det kom ifrån. Men jag har hängt upp mej på att styvfar berättat om en kollega som förra veckan kom till jobbet, satt där och arbetade och emellan åt gick och spydde på personaltoaletten. Jag har skickat med ett tack till denna person; tack din dumme jävel, för att du ville smitta ner en hel arbetsplats samt alla dina kollegors närstående! Tack, så in i helvete mycket!
I denna anda vill jag nu komma med en litet upprop:
Vänligen alla magsjuka människor!
Kan ni vara snälla att ta med er era baciller och virus
och så snabbt som möjligt åka hem till era hem och kräkas där?
Kan ni vara så snälla och lämna era arbetsplatser,
restauranger, caféer, tåg, bussar, flygplatser
och andra allmänna platser och toaletter?
Jag vädjar härmed till er,
alla ni illamående och skitnödiga svenskar,
ta er hem och sluta smitta ner era medmänniskor!
När ni sedan känner er lite bättre,
vänligen bli kvar hemma en dag extra!
Tvätta era kläder, sänglinne, och kroppar innan ni ger er ut i vardagen igen.
Torka era golv, byt handdukar och städa era toaletter innan ni bjuder hem folk.
Tvätta era händer med tvål,
be en frisk vän handla hem handsprit från apoteket.
Laga inte mat till era medmänniskor förrän ni är friska.
Visa hänsyn genom att inte gå tillbaka till jobbet med "bara lite diarré"!
Stanna hemma och skit där du bor!
Kan ni vara snälla att ta med er era baciller och virus
och så snabbt som möjligt åka hem till era hem och kräkas där?
Kan ni vara så snälla och lämna era arbetsplatser,
restauranger, caféer, tåg, bussar, flygplatser
och andra allmänna platser och toaletter?
Jag vädjar härmed till er,
alla ni illamående och skitnödiga svenskar,
ta er hem och sluta smitta ner era medmänniskor!
När ni sedan känner er lite bättre,
vänligen bli kvar hemma en dag extra!
Tvätta era kläder, sänglinne, och kroppar innan ni ger er ut i vardagen igen.
Torka era golv, byt handdukar och städa era toaletter innan ni bjuder hem folk.
Tvätta era händer med tvål,
be en frisk vän handla hem handsprit från apoteket.
Laga inte mat till era medmänniskor förrän ni är friska.
Visa hänsyn genom att inte gå tillbaka till jobbet med "bara lite diarré"!
Stanna hemma och skit där du bor!
Nu har jag slutat kräkas
Ja, då var det väl över för denna gången; kräksjukan. Jag är hungrig, men vågar inte riktigt äta.
Igår fick jag ligga på soffan hela dagen. Det var jag och lilla katten som var dåliga. Katten hade varit på kastrering, jag hade kräkts gånger flera. Katten tittade då och då på mej med trötta, lite kladdiga ögon. Vi fick värma varann. Vi kändes oss skändade, båda två.
Jag blir så otroligt eländig när jag kräks. Vartenda litet blodkärl i ansiktet exploderar, så jag bli alldeles blåfläckig. Och eftersom huden i övrigt antar en lätt vaxartad, ljusgul, genomskinlig ton blir det extra läskigt med två miljoner små fula blåmärken. Det ser ut som jag drabbats av nån obotlig tropisk sjukdom.
Det fina med kräksjukan är ju att den tenderar att komma tillbaka efter ett par dagar. Just när man börjat äta normalt, så börjar man må illa igen. Kanon.
Lilla E har aldrig haft kräksjukan, pepparpeppar. Hon kanske har den där genen som gör att man aldrig smittas. Vilken gåva! Flickebarnet har klarblåa ögon, lockig hår, ett oslagbart intellekt och anti-kräksjukegenen. Halleluja!
Nej, men jag hoppas verkligen att det har gått över nu. Jag har tappat 2,5 kilo på två veckor pga nackspärr, halsfluss, skum spansk restaurangmat och kräkis. Nu får det var bra.
Kan vi ta nåra veckor på temat pigg och fräsch?
Igår fick jag ligga på soffan hela dagen. Det var jag och lilla katten som var dåliga. Katten hade varit på kastrering, jag hade kräkts gånger flera. Katten tittade då och då på mej med trötta, lite kladdiga ögon. Vi fick värma varann. Vi kändes oss skändade, båda två.
Jag blir så otroligt eländig när jag kräks. Vartenda litet blodkärl i ansiktet exploderar, så jag bli alldeles blåfläckig. Och eftersom huden i övrigt antar en lätt vaxartad, ljusgul, genomskinlig ton blir det extra läskigt med två miljoner små fula blåmärken. Det ser ut som jag drabbats av nån obotlig tropisk sjukdom.
Det fina med kräksjukan är ju att den tenderar att komma tillbaka efter ett par dagar. Just när man börjat äta normalt, så börjar man må illa igen. Kanon.
Lilla E har aldrig haft kräksjukan, pepparpeppar. Hon kanske har den där genen som gör att man aldrig smittas. Vilken gåva! Flickebarnet har klarblåa ögon, lockig hår, ett oslagbart intellekt och anti-kräksjukegenen. Halleluja!
Nej, men jag hoppas verkligen att det har gått över nu. Jag har tappat 2,5 kilo på två veckor pga nackspärr, halsfluss, skum spansk restaurangmat och kräkis. Nu får det var bra.
Kan vi ta nåra veckor på temat pigg och fräsch?
Terrakotta
Trädgårdsfunderingar
Jag går en runda i min nedvissna svenska villaträdgård med blommande snödroppar och vitlök på väg upp. Funderar på hur mitt spanska trädgårdsliv kan komma att se ut. Trädgårdsliv utan Louise Odier, pipört och syréner. Utan växthuset.
Väninnan undrade om det fanns några krus i den spanska trädgården, nej det fanns det inte. Men det fanns ett par rejäla palmer, bougainvillae och nån slags pinjeträd. Det finns en liten pool, en rejäl uteplats och en terass som man når från övervåningen. Jag ämnar ställa dit en mängd krus och annat, det såg lite fattigt ut utan grönska.
Här hemma har jag två stora citronträd som jag drivit upp från kärnor. De är säkert 12 år vid det här laget, men de har aldrig blommat. I den spanska trädgården skulle de säkert trivas bättre än i det svenska vardagsrummet som de bor i på vintern. På sommaren står de i skuggan på altanen, och man kan riktigt se hur de sträcker på sej när de får komma ut i friska luften.
Olivträdet som jag köpte på handelsträdgårdens rea i höstas, trivs inte inne, det är för torrt och varmt. På Mallorca är olivträd i krukor vanligt, de hade tjocka stammar och blanka blad.
På sensommarn förra året hällde jag ut en halv påse korianderfrön i en kruka i växthuset. Tack vare det konstiga vädret har jag haft färsk koriander hela vintern. Persiljan är också jättefin. Undrar om jag kommer att ha en örtagård i krukor på Mallorca.
Väninnan undrade om det fanns några krus i den spanska trädgården, nej det fanns det inte. Men det fanns ett par rejäla palmer, bougainvillae och nån slags pinjeträd. Det finns en liten pool, en rejäl uteplats och en terass som man når från övervåningen. Jag ämnar ställa dit en mängd krus och annat, det såg lite fattigt ut utan grönska.
Här hemma har jag två stora citronträd som jag drivit upp från kärnor. De är säkert 12 år vid det här laget, men de har aldrig blommat. I den spanska trädgården skulle de säkert trivas bättre än i det svenska vardagsrummet som de bor i på vintern. På sommaren står de i skuggan på altanen, och man kan riktigt se hur de sträcker på sej när de får komma ut i friska luften.
Olivträdet som jag köpte på handelsträdgårdens rea i höstas, trivs inte inne, det är för torrt och varmt. På Mallorca är olivträd i krukor vanligt, de hade tjocka stammar och blanka blad.
På sensommarn förra året hällde jag ut en halv påse korianderfrön i en kruka i växthuset. Tack vare det konstiga vädret har jag haft färsk koriander hela vintern. Persiljan är också jättefin. Undrar om jag kommer att ha en örtagård i krukor på Mallorca.
Ett jävla högt berg
Kan också konstatera att det måste vara världens suraste att jobba på flygplats.
Dygnet runt. Årets alla dagar.
Tala i högtalare "sänjores passascheros",
"passengers travelling to Rome, please proceed to gate 48" ,
"passagerare Ulf Nilsson, ombedes att omgående ta sej till gate 62A, 62A".
Hjälpa förvirrade resenärer.
Klistra etiketter och remsor på väskor.
Beklaga förseningar.
Besiktiga små ziplock-påsar med folks "vätskor".
Usch.
Har också noterat att varje flygplats har ett utbränt och misshandlat flygplan uppställt intill landningsbanan.
Jag vet att det är personalens och brandmännens övningslokal. Men en del av min hjärna säger mej att nån vill tala om för alla som ska flyga, att fordonet de färdas i kan komma att se ut just så om det skulle krascha. Som ett bisarrt konstverk, ett statement.
Vi flög via Zürich.
Zürich, det låter som ett så redigt resmål. I Schweiz. Prydligt, ordentligt och redigt.
Det låter som en plats, dit Carl Bildt ofta reser. En Carl Bildt-destination.
Maken har ett schweiziskt armbandsur. När vi närmade oss Alperna, blev den tyngre och tyngre runt hans handled, likt härskarringen i Mordor. Den ville hem.
Prydlig flygplats i Zürich. Goda chips.
Alperna är fantastisk fina, även från luften. (Även från liften, skrev jag först för jag tryckte på fel tangent, lite kul.) De ser precis ut som en sån där topografisk plastkarta som vi hade på lågstadiet, på vilken man kunde känna på bergkedjorna. "Här har jordskorpan knöcklat ihop'sa, fränt."
På hemvägen kändes som om vi skulle flyga in i en alp, vad lågt vi flög plötsligt. Kaptenen talade då om att alpen i fråga var Mont Blanc, och jag ville sträcka ut handen och klappa Europas högsta berg för det var så fint.
Man ser alltid kändisar på flygplatser. Sist såg jag Björn Kjellman, han är bra.
Denna gången fick jag nöja mej med Petter (i en onaturligt stor dunjacka, inomhus) och Marie Picasso (i onaturligt stora solglasögon, inomhus kl 07.30). Nedköp.
Dygnet runt. Årets alla dagar.
Tala i högtalare "sänjores passascheros",
"passengers travelling to Rome, please proceed to gate 48" ,
"passagerare Ulf Nilsson, ombedes att omgående ta sej till gate 62A, 62A".
Hjälpa förvirrade resenärer.
Klistra etiketter och remsor på väskor.
Beklaga förseningar.
Besiktiga små ziplock-påsar med folks "vätskor".
Usch.
Har också noterat att varje flygplats har ett utbränt och misshandlat flygplan uppställt intill landningsbanan.
Jag vet att det är personalens och brandmännens övningslokal. Men en del av min hjärna säger mej att nån vill tala om för alla som ska flyga, att fordonet de färdas i kan komma att se ut just så om det skulle krascha. Som ett bisarrt konstverk, ett statement.
Vi flög via Zürich.
Zürich, det låter som ett så redigt resmål. I Schweiz. Prydligt, ordentligt och redigt.
Det låter som en plats, dit Carl Bildt ofta reser. En Carl Bildt-destination.
Maken har ett schweiziskt armbandsur. När vi närmade oss Alperna, blev den tyngre och tyngre runt hans handled, likt härskarringen i Mordor. Den ville hem.
Prydlig flygplats i Zürich. Goda chips.
Alperna är fantastisk fina, även från luften. (Även från liften, skrev jag först för jag tryckte på fel tangent, lite kul.) De ser precis ut som en sån där topografisk plastkarta som vi hade på lågstadiet, på vilken man kunde känna på bergkedjorna. "Här har jordskorpan knöcklat ihop'sa, fränt."
På hemvägen kändes som om vi skulle flyga in i en alp, vad lågt vi flög plötsligt. Kaptenen talade då om att alpen i fråga var Mont Blanc, och jag ville sträcka ut handen och klappa Europas högsta berg för det var så fint.
Man ser alltid kändisar på flygplatser. Sist såg jag Björn Kjellman, han är bra.
Denna gången fick jag nöja mej med Petter (i en onaturligt stor dunjacka, inomhus) och Marie Picasso (i onaturligt stora solglasögon, inomhus kl 07.30). Nedköp.
På resande tass
Tillbaka i hemlandet efter fyra dagar på resande tass (hej F). Trevligt att vara på tur på tu man hand, ovanligt måste jag säga. Vi lämnade barnen i säkert förvar med farföräldrar och mormor. (S fick kräksjukan nästan direkt när vi åkt hemifrån, kalas.)
Jag har inget emot att vara bortrest, men själva resandet tycker jag är jobbigt. Och, nej, det är inte för att jag är flygrädd. Jag tycker bara det är bökigt med väskor och flygplatser och pass och kontroller av min lilla påse med nässpray och läppglans och allt sittande och trängsel. Jag har inte fobi för att flyga, men däremot cellskräck, höjdskräck och nåt som gränsar till emetofobi. Dessutom får jag en obehaglig känsla av att jag lämnar mitt hem för sista gången, varje gång jag ska resa nånstans.
Jaja, jag försöker tillskriva det mesta av detta att jag sällan reser, och därmed är ovan.
(Mallorca. Nu har vi ett hus där. Snart är det där vi bor. Jo, det känns härligt. Samtidigt är det otäckt och ovant och skitnervöst. Hur ska det gå?)
Resan ner klaffade perfekt. Arlanda-Zürich-Palma, kanon. Taxi mot hotellet som maken bokat på nätet (Kan vi inte bo på golfklubben, sa jag innan. Nä, det blir alldeles för dyrt, svarade maken. Hmm.). Hotellet var stängt för ombyggnation, vi hänvisades till systerhotellet brevid. Det hade också behövt byggas om, kunde man konstatera.
Natten därpå bodde vi fint på golfklubben.
Vi hämtades i bil av mäklaren. Kollade på tre "objekt". Fastnade för det första och hamnade i ett jättebråk mellan mäklaren, en annan mäklare och husföretaget. Det tog en halv dag att reda ut.
Dagen därpå skaffade vi konto i en katalansk bank, åt mat på tjusig krog och tjabbade med mäklaren som nu plötsligt skulle ha 4200 euro i förmedlingsprovision.
På fjärde dagen skulle vi skriva hyreskontrakt. Då ville husföretaget plötsligt ha 8400 euro i cash som deposition. Det var det ingen av oss som hade på oss. Mera tjabb. Maken nämner att hans chef köpt en av de närbelägna golfvillorna för ett tvåsiffrigt miljoneurobelopp. Husföretagets representanter skiner upp, och kontraktet kan skrivas under.
Smell the money, los puckos.
Vi reste hemåt. Fem timmar på flygplatsen. Fyra timmar och tjugo minuters flygtid. McDonaldsmat klockan 23. Badade badkar och sov på radisson och flög hem till sju minus i Kalmar idag kl 08.
Nu är jag lite trött, men kan ändå konstatera att snooker är min nya favoritsport och att Iniesta är en futbolista muy pálido.
Jag har inget emot att vara bortrest, men själva resandet tycker jag är jobbigt. Och, nej, det är inte för att jag är flygrädd. Jag tycker bara det är bökigt med väskor och flygplatser och pass och kontroller av min lilla påse med nässpray och läppglans och allt sittande och trängsel. Jag har inte fobi för att flyga, men däremot cellskräck, höjdskräck och nåt som gränsar till emetofobi. Dessutom får jag en obehaglig känsla av att jag lämnar mitt hem för sista gången, varje gång jag ska resa nånstans.
Jaja, jag försöker tillskriva det mesta av detta att jag sällan reser, och därmed är ovan.
(Mallorca. Nu har vi ett hus där. Snart är det där vi bor. Jo, det känns härligt. Samtidigt är det otäckt och ovant och skitnervöst. Hur ska det gå?)
Resan ner klaffade perfekt. Arlanda-Zürich-Palma, kanon. Taxi mot hotellet som maken bokat på nätet (Kan vi inte bo på golfklubben, sa jag innan. Nä, det blir alldeles för dyrt, svarade maken. Hmm.). Hotellet var stängt för ombyggnation, vi hänvisades till systerhotellet brevid. Det hade också behövt byggas om, kunde man konstatera.
Natten därpå bodde vi fint på golfklubben.
Vi hämtades i bil av mäklaren. Kollade på tre "objekt". Fastnade för det första och hamnade i ett jättebråk mellan mäklaren, en annan mäklare och husföretaget. Det tog en halv dag att reda ut.
Dagen därpå skaffade vi konto i en katalansk bank, åt mat på tjusig krog och tjabbade med mäklaren som nu plötsligt skulle ha 4200 euro i förmedlingsprovision.
På fjärde dagen skulle vi skriva hyreskontrakt. Då ville husföretaget plötsligt ha 8400 euro i cash som deposition. Det var det ingen av oss som hade på oss. Mera tjabb. Maken nämner att hans chef köpt en av de närbelägna golfvillorna för ett tvåsiffrigt miljoneurobelopp. Husföretagets representanter skiner upp, och kontraktet kan skrivas under.
Smell the money, los puckos.
Vi reste hemåt. Fem timmar på flygplatsen. Fyra timmar och tjugo minuters flygtid. McDonaldsmat klockan 23. Badade badkar och sov på radisson och flög hem till sju minus i Kalmar idag kl 08.
Nu är jag lite trött, men kan ändå konstatera att snooker är min nya favoritsport och att Iniesta är en futbolista muy pálido.
Musik i exil
Jag har funderat på vad som kan komma att hända med min musiksmak, nu när jag ska bo i utlandet.
Brorsan har alltid klagat på att jag lyssnar på så "depressiv musik". När han lyssnade på Status Quo, lyssnade jag på Smiths och när han diggade Kenneth and the Knutters, så valde jag Lloyd Cole.
Nu kan jag väl hålla med om att min musiksmak hittills, varit ganska anpassad till det nordiska klimatet och kynnet. Ett litet altare tillägnat melankoli och längtan. Lite av Lugna favoriter goes suicidal, om ni fattar. Och hur ska det passa in i medelhavsklimatet?
Kom att tänka på detta när Christer Sjögren sjöng i Melodifestivalen igår; "I Love Europe". Är det sånt man ska stå ut med nu? Eller blir en återgång till Gypsy Kings? Ska det nu vara "Macarena", Las Ketchup och fågeldansen? "Copacabana", kanske?
Jag är lite orolig för att det ska läcka över lite musik från Magaluf... grisfest med sura trumpetsolo och tokspelande gitarrister.
Kanske hade Portugals fado-tradition passat bättre? Eller är det inte så att det är i Dublin jag hör hemma? Lite mer "Så länge skutan kan gå"-stämning än "Macarena" kanske?
Får väl ratta in lokalradion när jag kommer fram.
Tills vidare besked i frågan, lämnar jag er med dessa glada spanjorer.
Brorsan har alltid klagat på att jag lyssnar på så "depressiv musik". När han lyssnade på Status Quo, lyssnade jag på Smiths och när han diggade Kenneth and the Knutters, så valde jag Lloyd Cole.
Nu kan jag väl hålla med om att min musiksmak hittills, varit ganska anpassad till det nordiska klimatet och kynnet. Ett litet altare tillägnat melankoli och längtan. Lite av Lugna favoriter goes suicidal, om ni fattar. Och hur ska det passa in i medelhavsklimatet?
Kom att tänka på detta när Christer Sjögren sjöng i Melodifestivalen igår; "I Love Europe". Är det sånt man ska stå ut med nu? Eller blir en återgång till Gypsy Kings? Ska det nu vara "Macarena", Las Ketchup och fågeldansen? "Copacabana", kanske?
Jag är lite orolig för att det ska läcka över lite musik från Magaluf... grisfest med sura trumpetsolo och tokspelande gitarrister.
Kanske hade Portugals fado-tradition passat bättre? Eller är det inte så att det är i Dublin jag hör hemma? Lite mer "Så länge skutan kan gå"-stämning än "Macarena" kanske?
Får väl ratta in lokalradion när jag kommer fram.
Tills vidare besked i frågan, lämnar jag er med dessa glada spanjorer.
Flyttdetaljer
Vi ska alltså flytta. Och varje gång jag ska berätta det för nån, så känns det heeeelt bisarrt. Det finns nog inte två människor till på jorden som är såna trygghetspundare som maken och jag. Vi som knappast frivilligt lämnar vårt hem i vanliga fall, vi ska nu bygga upp ett nytt i ett annat land. Märkligt.
Det bor tydligen 20000 svenskar på Mallorca. Det är ju tryggt. Jag kanske inte ens behöver lära mej en enda spansk fras, kanske kan gå runt och säga "hejhej" där också. Det vore trist tycker jag. Nu när jag har fått en egen spansk-svensk-svensk-spansk ordbok med minigrammatik. Till middag idag ska vi ha pavo fritas, alltså stekt kalkon. Skidskytte fanns inte med i ordboken, men jag håller på att öva in frasen "hay buena nieve para esquiar", den kommer jag ha mycket nytta av, det känner jag på mej.
Igår var jag hos min suveräne husläkare, eftersom jag hade så oerhört ont i halsen. Och mycket riktigt hade jag las anginas (det låter som om det skulle handla om kärlkramp, angina pectoris, men tackålov inte), tonsillit eller halsfluss. Frågade också vad han trodde om eventuellt extra vaccinationer för barnen.
"Jåå duu, dei hår ja ente ein ååning ömm", sa han på sin breda göteborgska. "Mouste kölla ypp dei, duu."
"Ja, fast det är ju inte precis som att flytta till Sudan eller Colombia", sa jag. Efter en stunds rekande kom han fram till att det "la ei sömm å flötta te Nörrje eller nött, sömm eitt grannlann". Man behöver inte ens vaccinera sej mot hepatit A längre. Det var ju skönt, det blev ett bestyr mindre på det viset.
Vi ska åka ned till Mallorca på tisdag, för att hitta ett bra hus att bo i. Det verkar inte bli nåt problem, däremot är det lite bråttom att göra klart kontraktet, innan husägarna börja hyra ut på säsong. Vi ska ju bo lite längre än så, och helst slippa flytta varannan månad.
Husen vi ska titta på har tre sovrum och tre badrum. Det känns ju lite lyxigt. Undrar var jag ska duscha idag? Äh, jag tar det gula badrummet. Möblerat är det också, ett av husen ägs av ett brittiskt par, så då ni ju räkna ut hur inredningen ser ut. Inte det nordiskt spartanska precis.
Ett par av husen, och marklägenheterna, har egen pool. Jo, det är ju också lyxigt. Men det slog mej att det ju är minst lika viktigt att det finns en allmän pool för bostadsområdet också. Det kan vara bra, typ som att gå till lekparken med barnen. Barnen kan skaffa trevliga vänner, och vi kan prata med föräldrarna.
Goda vänner har också börjat boka in sej, för att komma och bo hos oss. Det är ju verkligen trevligt. Gissar att alla badrummen kommer att bli flitigt använda. Vi, som är av ovanligt gästfri natur, kan ibland ha lite svårt att säga nej, men det ska vi bli bättre på nu.
"Vi tänkte komma i oktober", sa svägerskan igår, " och sen kommer vi i mars också." Då är det ju verkligen skönt att vi inte valde Sudan eller Colombia, dit är det ju betydligt svårare och mer tidsödande att ta sej.
Nej, jag tycker verkligen det är trevligt att folk vill komma. Dock kan man ju tänka på att vi bor ju faktiskt där. Vi har ju vardag och skola därnere. Därmed kan det ju bli svårt att hålla med middag, guidade turer, utlåning av bil och handdukar och sånt varannan vecka. Fast det tror jag de flesta fattar.
Det bor tydligen 20000 svenskar på Mallorca. Det är ju tryggt. Jag kanske inte ens behöver lära mej en enda spansk fras, kanske kan gå runt och säga "hejhej" där också. Det vore trist tycker jag. Nu när jag har fått en egen spansk-svensk-svensk-spansk ordbok med minigrammatik. Till middag idag ska vi ha pavo fritas, alltså stekt kalkon. Skidskytte fanns inte med i ordboken, men jag håller på att öva in frasen "hay buena nieve para esquiar", den kommer jag ha mycket nytta av, det känner jag på mej.
Igår var jag hos min suveräne husläkare, eftersom jag hade så oerhört ont i halsen. Och mycket riktigt hade jag las anginas (det låter som om det skulle handla om kärlkramp, angina pectoris, men tackålov inte), tonsillit eller halsfluss. Frågade också vad han trodde om eventuellt extra vaccinationer för barnen.
"Jåå duu, dei hår ja ente ein ååning ömm", sa han på sin breda göteborgska. "Mouste kölla ypp dei, duu."
"Ja, fast det är ju inte precis som att flytta till Sudan eller Colombia", sa jag. Efter en stunds rekande kom han fram till att det "la ei sömm å flötta te Nörrje eller nött, sömm eitt grannlann". Man behöver inte ens vaccinera sej mot hepatit A längre. Det var ju skönt, det blev ett bestyr mindre på det viset.
Vi ska åka ned till Mallorca på tisdag, för att hitta ett bra hus att bo i. Det verkar inte bli nåt problem, däremot är det lite bråttom att göra klart kontraktet, innan husägarna börja hyra ut på säsong. Vi ska ju bo lite längre än så, och helst slippa flytta varannan månad.
Husen vi ska titta på har tre sovrum och tre badrum. Det känns ju lite lyxigt. Undrar var jag ska duscha idag? Äh, jag tar det gula badrummet. Möblerat är det också, ett av husen ägs av ett brittiskt par, så då ni ju räkna ut hur inredningen ser ut. Inte det nordiskt spartanska precis.
Ett par av husen, och marklägenheterna, har egen pool. Jo, det är ju också lyxigt. Men det slog mej att det ju är minst lika viktigt att det finns en allmän pool för bostadsområdet också. Det kan vara bra, typ som att gå till lekparken med barnen. Barnen kan skaffa trevliga vänner, och vi kan prata med föräldrarna.
Goda vänner har också börjat boka in sej, för att komma och bo hos oss. Det är ju verkligen trevligt. Gissar att alla badrummen kommer att bli flitigt använda. Vi, som är av ovanligt gästfri natur, kan ibland ha lite svårt att säga nej, men det ska vi bli bättre på nu.
"Vi tänkte komma i oktober", sa svägerskan igår, " och sen kommer vi i mars också." Då är det ju verkligen skönt att vi inte valde Sudan eller Colombia, dit är det ju betydligt svårare och mer tidsödande att ta sej.
Nej, jag tycker verkligen det är trevligt att folk vill komma. Dock kan man ju tänka på att vi bor ju faktiskt där. Vi har ju vardag och skola därnere. Därmed kan det ju bli svårt att hålla med middag, guidade turer, utlåning av bil och handdukar och sånt varannan vecka. Fast det tror jag de flesta fattar.
Ex
Jag läser och hör mycket om folk som vacklar, sliter på varann och vill skiljas. Jag förstår att de gör det, det är inte lätt att vara gift. Alla gånger. Men kanske klacksparkas det lite mycket också. Minsta motståndets lag, ni vet.
Man måste få krisa, skrev jag i ett tidigare inlägg. Och det gjorde jag för ett år sen. Skrik och panik, ska det va så här? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska va nu?
Det var otäckt. Det var kymigt och pinsamt. Det var otryggt och ledsamt och ensamt (det var i och för sej mitt eget fel, eftersom jag alltid ska reda ut allt själv). Till slut motade jag upp min man mot köksbänken och sa va jag tyckte, och då kändes det som om jag kräktes på honom. Det kändes så egoistiskt och elakt, otippat. Jag ville ju inte ge upp, jag ville bara få en nystart.
Jonas Gardell sa en gång att varje gång han hatar Mark, så går han till bokhyllan och funderar på hur de ska dela upp böckerna. Då rinner skilsmässan ut i sanden direkt. Det är intressant, tycker jag. Att det ändå ligger en frihet i att få tänka tanken.
Jag brukar ge mej in i en tankekedja kring hur det skulle vara att lära känna nya svärföräldrar. Jag ryser vid tanken. Det kan det inte vara värt.
Eller tänker jag på att skjutsa barn mellan olika adresser.
Eller hur många ex-vänner man skulle få.
Det skulle förresten bli en massa ex: ex-hus, ex-man, ex-katt, ex-svärmor, ex-svägerska. Usch, va det låter jobbigt. Vardagen är liksom krånglig redan som den är.
Jag förstår om man ger upp. Jag förstår om inte ömheten och närheten räcker till. Om vaknätter och barnskrik tär på tvåsamheten. Om inte kronorna och örena räcker till allt man ska betala. Jag förstår att krafterna kanske inte räcker till, om man måste bjuda till en extra gång för att allt ska fungera. Tiden kanske inte räcker till heller.
Mia Skäringer skriver på sin blogg om hur hon kände att hon stack kniven i sitt förhållande och sitt liv när hon ville skiljas. Jag bara önskar att folk vill krisa lite mer tillsammans i sin tvåsamhet. Prata och reda och kommunicera och protestera. Bli arg. Bli glad igen. Göra bort sej, säga för mycket, ta tillbaka, förlåta och be om förlåtelse. Visa acceptans. Vara lite nöjd och våga inte vara nöjd. Släppa taget och vägra släppa taget. Vägra ta skit.
Och våga tänka tanken. Gör man inte det, kanske man aldrig blir nöjd.
Man måste få krisa, skrev jag i ett tidigare inlägg. Och det gjorde jag för ett år sen. Skrik och panik, ska det va så här? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska va nu?
Det var otäckt. Det var kymigt och pinsamt. Det var otryggt och ledsamt och ensamt (det var i och för sej mitt eget fel, eftersom jag alltid ska reda ut allt själv). Till slut motade jag upp min man mot köksbänken och sa va jag tyckte, och då kändes det som om jag kräktes på honom. Det kändes så egoistiskt och elakt, otippat. Jag ville ju inte ge upp, jag ville bara få en nystart.
Jonas Gardell sa en gång att varje gång han hatar Mark, så går han till bokhyllan och funderar på hur de ska dela upp böckerna. Då rinner skilsmässan ut i sanden direkt. Det är intressant, tycker jag. Att det ändå ligger en frihet i att få tänka tanken.
Jag brukar ge mej in i en tankekedja kring hur det skulle vara att lära känna nya svärföräldrar. Jag ryser vid tanken. Det kan det inte vara värt.
Eller tänker jag på att skjutsa barn mellan olika adresser.
Eller hur många ex-vänner man skulle få.
Det skulle förresten bli en massa ex: ex-hus, ex-man, ex-katt, ex-svärmor, ex-svägerska. Usch, va det låter jobbigt. Vardagen är liksom krånglig redan som den är.
Jag förstår om man ger upp. Jag förstår om inte ömheten och närheten räcker till. Om vaknätter och barnskrik tär på tvåsamheten. Om inte kronorna och örena räcker till allt man ska betala. Jag förstår att krafterna kanske inte räcker till, om man måste bjuda till en extra gång för att allt ska fungera. Tiden kanske inte räcker till heller.
Mia Skäringer skriver på sin blogg om hur hon kände att hon stack kniven i sitt förhållande och sitt liv när hon ville skiljas. Jag bara önskar att folk vill krisa lite mer tillsammans i sin tvåsamhet. Prata och reda och kommunicera och protestera. Bli arg. Bli glad igen. Göra bort sej, säga för mycket, ta tillbaka, förlåta och be om förlåtelse. Visa acceptans. Vara lite nöjd och våga inte vara nöjd. Släppa taget och vägra släppa taget. Vägra ta skit.
Och våga tänka tanken. Gör man inte det, kanske man aldrig blir nöjd.
Lilla stjärna
Älskade barn
lilla varma
mjuka lena
Älskat namn
lilla stjärna
kloka visa
Älskade lilla
snabba starka
omtänksamma
lilla människa
Älskade barn
som jag burit
vaggat
hållt
Älskad liten famn
vem tröstar vem
vem vaggar vem
vems doft är mer kär?
Älskade lilla människa
liten hand
litet hjärta
liten klokskap
Älskade barn
du kan förstå
när du en dag
håller ditt barn
när du
älskar
ditt barn
Vem är mer älskad
än ett älskat
barn?
lilla varma
mjuka lena
Älskat namn
lilla stjärna
kloka visa
Älskade lilla
snabba starka
omtänksamma
lilla människa
Älskade barn
som jag burit
vaggat
hållt
Älskad liten famn
vem tröstar vem
vem vaggar vem
vems doft är mer kär?
Älskade lilla människa
liten hand
litet hjärta
liten klokskap
Älskade barn
du kan förstå
när du en dag
håller ditt barn
när du
älskar
ditt barn
Vem är mer älskad
än ett älskat
barn?
Man kan ju inte bara sluta jobba
Jag har jobbat på sjukhuset i två år nu. Vik naturligtvis, hela tiden, det nuvarande går ut sista augusti.
Hade jag fått ett nytt vik i september hade jag blivit in-lasad, alltså fått en fast tjänst. Men nu ska jag ju vara tjänstledig från juni, och då kan man ju inte få nåt nytt vik. Man kan inte vara tjänstledig från en tjänst man inte har. Suck. Såna frågor är det tråkigaste jag vet, antagligen för jag inte kan nåt om det.
Nästa steg blir att prata med personaladministratören på kliniken. Jag vill ju ta ut alla semesterdagar, flex och komptimmar och annat som ligger och skramlar.
Hur mycket tjänstepension förlorar jag?
Kan CSN avstå från mina inbetalningar ett tag?
Usch, det blir många samtal till myndigheter.
Det drar ju med sej...
Hade jag fått ett nytt vik i september hade jag blivit in-lasad, alltså fått en fast tjänst. Men nu ska jag ju vara tjänstledig från juni, och då kan man ju inte få nåt nytt vik. Man kan inte vara tjänstledig från en tjänst man inte har. Suck. Såna frågor är det tråkigaste jag vet, antagligen för jag inte kan nåt om det.
Nästa steg blir att prata med personaladministratören på kliniken. Jag vill ju ta ut alla semesterdagar, flex och komptimmar och annat som ligger och skramlar.
Hur mycket tjänstepension förlorar jag?
Kan CSN avstå från mina inbetalningar ett tag?
Usch, det blir många samtal till myndigheter.
Det drar ju med sej...
Jädrans sjukgymnast
Vi hade ergonomiutbildning på jobbet i tisdags. Denna leddes av en fotriktiga-skor-och-ryggsäcks-sjukgymnast som var sådär hemvävt trälig och pedagogisk som bara såna mänskor kan vara.
Han berättade om hur han och hans fru brukade hjälpas åt att bära matkassarna när de varit och handlat på stormarknaden. En kasse i var hand, en bärare i taget. Inte en kasse per bärare, inte.
Jag tyckte han kunde burit kassarna hela vägen, eftersom han var kille, men det tyckte han inte alls var kul. Äh, lite omvänd jämställdhet kan väl vara kul ibland.
Alla som satt och lyssnade på den lilla föreläsningen, försökte sträcka på ryggarna och sitta med händerna i knäet och inte dra upp axlarna. Allt för att sjukgymnasten skulle tro att de redan visste allt om hur man undviker att få värk och arbetsskador. För sånt ska man ju bara ha koll på när man är sjuksköterska, då har man bra arbetsskor och sitter rak i ryggen. Och vi är ju så himla duktiga! Jajamensan.
När jag kom hem från jobbet fick jag nackspärr, och jag ger mej fasen på att det var den där sjukgymnastens fel. Han kastade nån ond sjukgymnast-förbannelse på mej för att jag skojade om hans matkassar.
Jag gjorde ingenting, satt bara i tv-soffan och skulle vrida på huvudet och titta efter nåt, då small det till i nacken. Igår blev jag uträtad av den förnämlige naprapaten; "nu får du inte träna på 3-4 dagar", sa han.
Så nu är jag in repair. Ingen jogging, ingenting. Som lite plåster på såren, fick jag skitont i halsen också. Det brukar alltid bli nåt sånt skumt, när jag har haft en låsning i nacken.
Maken får handla mat inför helgen. Jag kan inte ens bära två tomma kassar.
Han berättade om hur han och hans fru brukade hjälpas åt att bära matkassarna när de varit och handlat på stormarknaden. En kasse i var hand, en bärare i taget. Inte en kasse per bärare, inte.
Jag tyckte han kunde burit kassarna hela vägen, eftersom han var kille, men det tyckte han inte alls var kul. Äh, lite omvänd jämställdhet kan väl vara kul ibland.
Alla som satt och lyssnade på den lilla föreläsningen, försökte sträcka på ryggarna och sitta med händerna i knäet och inte dra upp axlarna. Allt för att sjukgymnasten skulle tro att de redan visste allt om hur man undviker att få värk och arbetsskador. För sånt ska man ju bara ha koll på när man är sjuksköterska, då har man bra arbetsskor och sitter rak i ryggen. Och vi är ju så himla duktiga! Jajamensan.
När jag kom hem från jobbet fick jag nackspärr, och jag ger mej fasen på att det var den där sjukgymnastens fel. Han kastade nån ond sjukgymnast-förbannelse på mej för att jag skojade om hans matkassar.
Jag gjorde ingenting, satt bara i tv-soffan och skulle vrida på huvudet och titta efter nåt, då small det till i nacken. Igår blev jag uträtad av den förnämlige naprapaten; "nu får du inte träna på 3-4 dagar", sa han.
Så nu är jag in repair. Ingen jogging, ingenting. Som lite plåster på såren, fick jag skitont i halsen också. Det brukar alltid bli nåt sånt skumt, när jag har haft en låsning i nacken.
Maken får handla mat inför helgen. Jag kan inte ens bära två tomma kassar.
Jag vill ha efterrätt!
Kors i taket. Vi har fått fikabröd två dar i rad på jobbet. Det var värst.
Igår fick vi semlor. Och idag var det vetekransar.
Konstigt att behovet av efterrätt i medelåldern är lika stort som hos bebisar. Är det förbränningen av maten som kräver så mycket energi?
Nu är det väl inte mangopuré som man är sugen på när man är 34.
Vi var flera som direkt ville börja raffsa i bageripåsarna efter lunch, men insåg att godsakerna skulle vara till personalmötet på eftermiddagen. Vi började nästan hallucinera om kolasåser och chokladglass och talade om att "hångla upp en vetekrans", när jag kom på att jag sparat undan en chokladkaka i mitt postfack. Klang och jubel.
Jag är inte precis nån godismänniska annars, men nuförtiden vill jag gärna ha efterrätt. Jag är duktig och håller mej oftast till frukt, eller lite sötat te. Möjligen en bit choklad.
(Kollegan H skrattar nästan ihjäl sej när jag säger att jag tar en näve nötter till mellanmål, men hej, det är faktiskt gott. Präktigt, men gott.)
Det där med efterrätt hänger väl annars ihop med alla andra konstiga saker som hör till ätandet när man kommit upp i medelåldern;
näsan rinner när man äter nåt starkt,
man håller på att dö om man inte får sova middag (alltså, man dör nästan av trötthet varje gång man ätit eftersom man aldrig hinner sova middag),
det behövs väldigt mycket salt till maten,
man är rädd för att bita i hårda matbitar; tänderna kan ju gå sönder,
man vill ha bröd till maten (det är riktigt geriatriskt),
man börjar använda konstiga ord som kompott, aladåb och fromage,
man måste ha kaffe och kaka - minst - till efterrätt.
Efter middagen idag, fick jag en halv semla.
Onödigt, men gott.
Och därmed nödvändigt, inte sant?
Hem- och bortresa
Vi försöker hitta flygbiljetter till vår framtida vistelseort. Vi ska åka dit och kolla på hus.
Oj, vad det var bökigt. Inte precis som att cykla ut på Varvsholmen och kolla på lägenhet. Inte som att ringa upp mäklarn och fråga om man kan komma samma eftermiddag. Man kan inte svänga förbi på vägen hem från jobbet och kolla hur området ser ut.
Nä, det ska bokas och flygas och packas. Och hoppas på semester med fem dagars varsel.
Det är överhuvudtaget komplicerat att flytta på en hel familj. Lägg sedan till att flytten går till ett annat land. Hur gör man med banken, försäkringarna, bilar, abonnemang hit och dit till datorer och telefoner? Barnen ska byta skola, lära sej nytt språk, träffa nya kompisar. Och var ska de spela fotboll och gå på gympa?
Vi ska i alla fall inte ta med oss några möbler. (Tänk om sängarna är jättehårda, kan man ta med naprapaten?) Ska man ta med global-knivarna och matberedaren? Hårtorken? Finns det jäst att köpa i affären?
Vart ska vi då? Det undrar väl alla ni som inte vet.
Jo, vi ska ta vårt pickåpack och flytta till Mallorca.
Ny utsikt: Medelhavet.
Ut: falukorv.
In: solvarma tomater.
Så är det.
Har ni kollat in vädret idag?
På Mallis var det 17 grader varmt.
Oj, vad det var bökigt. Inte precis som att cykla ut på Varvsholmen och kolla på lägenhet. Inte som att ringa upp mäklarn och fråga om man kan komma samma eftermiddag. Man kan inte svänga förbi på vägen hem från jobbet och kolla hur området ser ut.
Nä, det ska bokas och flygas och packas. Och hoppas på semester med fem dagars varsel.
Det är överhuvudtaget komplicerat att flytta på en hel familj. Lägg sedan till att flytten går till ett annat land. Hur gör man med banken, försäkringarna, bilar, abonnemang hit och dit till datorer och telefoner? Barnen ska byta skola, lära sej nytt språk, träffa nya kompisar. Och var ska de spela fotboll och gå på gympa?
Vi ska i alla fall inte ta med oss några möbler. (Tänk om sängarna är jättehårda, kan man ta med naprapaten?) Ska man ta med global-knivarna och matberedaren? Hårtorken? Finns det jäst att köpa i affären?
Vart ska vi då? Det undrar väl alla ni som inte vet.
Jo, vi ska ta vårt pickåpack och flytta till Mallorca.
Ny utsikt: Medelhavet.
Ut: falukorv.
In: solvarma tomater.
Så är det.
Har ni kollat in vädret idag?
På Mallis var det 17 grader varmt.
Hör och häpna
Jag fick Sofis modebilaga alldeles gratis i klädaffären idag.
"Jaha, hehe, tack tack", sa jag, för va fan skulle jag säga?
"Många fiina tips i den", sa den 55-åriga expediten.
"Eh-he, ok", sa jag.
Så nu har jag tittat på eländet. Och hör och häpna, där fanns flera uppslag med bilder på handväskor! Välj rätt handväska i vår! Hahaha, jag skrattar på mej. En röd i lack får det bli, precis min stil.
Jag kan alltså bekräfta graden av meningslöshet.
Lika många kalvbenta modeller som jag anade.
Och många bilder på Sofi Fahrman. Undrar om det är hennes sexuella böjelse. Vi andra stackare drömmer ibland om exempelvis Beckham.
Sofi drömmer om Sofi. Och de har de gutt med varann.
Stefan Holm känns plötsligt het igen.
"Jaha, hehe, tack tack", sa jag, för va fan skulle jag säga?
"Många fiina tips i den", sa den 55-åriga expediten.
"Eh-he, ok", sa jag.
Så nu har jag tittat på eländet. Och hör och häpna, där fanns flera uppslag med bilder på handväskor! Välj rätt handväska i vår! Hahaha, jag skrattar på mej. En röd i lack får det bli, precis min stil.
Jag kan alltså bekräfta graden av meningslöshet.
Lika många kalvbenta modeller som jag anade.
Och många bilder på Sofi Fahrman. Undrar om det är hennes sexuella böjelse. Vi andra stackare drömmer ibland om exempelvis Beckham.
Sofi drömmer om Sofi. Och de har de gutt med varann.
Stefan Holm känns plötsligt het igen.
Hallå hjärnan, vad vill du?
Ibland undrar jag vad det är hjärnan vill säga mej, när den skramlar fram va jag ska drömma på nätterna. Ja, jag råkar vara en såndär mänska som minns drömmarna, nästan varje dag.
Vissa mornar känner jag mej precis som kung Theoden i Sagan om Ringen. Ni vet när Gandalf bryter Saurons förtrollning, och kungen vaknar till liv och säger lite förvirrat: "Dark have been my dreams of late..." Eh, ja, han hade det väl lite mer motigt eftersom han verkligen inte hade drömt, det gör ju jag.
Inför friidrotts-vm i Helsingfors för ett par år sen, drömde jag om Stefan Holm. Ja, jag är ju en av de få personerna som tycker att han är snygg, och det tyckte hjärnan att jag skulle få äta upp. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans i drömmen, Stefan och jag.
Sen gick det ju inte alls bra för honom i tävlingen, men det kan ju inte jag rå för. Det handlar ju faktiskt om en helt annan dimension.
Jag har hört att det finns nåt som heter "dagrester", som kan dyka upp i drömmar. Det är alltså ett litet skrap från verkligheten, nåt man sett eller gjort kanske, som sen dyker upp igen i drömmarna på natten.
Häromdan träffade jag en gammal vän på kinarestaurangen. Vi kom att prata om en gemensam bekant som nu var pappaledig. På natten drömde jag att bekantingen hela tiden dök upp hemma hos mej och krävde att jag skulle ta hand om hans barn. Jag fick ideligen tala om att det inte var jag som var mamman, ta hand om ditt barn själv. Sen kom han med hundvalpar också, som han hävdade var mina. Stackars karl, jag har inte ens träffat honom mer än en gång på 15 år, och sen tycker han plötsligt att jag ska få såna förtroenden. Hade det varit verklighet hade han ju blivit inlåst nånstans till slut.
Det jobbigaste drömmarna är ändå de som man inte kan vara riktigt hundra på om de verkligen har hänt eller inte. En del drömmar är ju ändå så pass bisarra (läs hångla med höjdhoppare) att man kan avfärda dem direkt. Men sen finns det de som man inte riiiktigt kan lita på. Då kan det vara lite jobbigt att komma igång på morronen, och ta sej ur den där känslan eller rädslan eller vad det nu var. Och då kanske man inte ens minns vad drömmen handlade om, den har bara lämnat kvar ett känslomässigt spår efter sej. Hm.
En gång drömde jag att Zlatan kom förbi och drack kaffe. Han satt på altanen, och jag kan fortfarande se hur han satt med benen utsträckta under bordet och knackade rastlöst med skon mot bordsbenet. Det är bara en kort sekvens, men jättetydlig och klar. Det kanske inte var så sannolikt att det skulle vara sant, men ändå förbannat verkligt.
(Beckham har också tittat förbi en gång. Men han hade ett helt annat ärende än kaffe, kan jag tala om. Jag har lovat att hålla tyst om det, faktiskt. Han var schysst och ordnade allt innehåll i kylskåpet i bokstavsordning innan han stack i alla fall.)
Nä, nu ska jag gå och sova. Så nu ska det bli spännande att se vad tombolan uppe i huvet slumpar fram ikväll. Det skulle kunna bli lite dagrester i form av semlor, tvätt, lekande barn, näsblod, antikrundan, Zlatans straff, müsli och En annan del av Köping.
Vissa mornar känner jag mej precis som kung Theoden i Sagan om Ringen. Ni vet när Gandalf bryter Saurons förtrollning, och kungen vaknar till liv och säger lite förvirrat: "Dark have been my dreams of late..." Eh, ja, han hade det väl lite mer motigt eftersom han verkligen inte hade drömt, det gör ju jag.
Inför friidrotts-vm i Helsingfors för ett par år sen, drömde jag om Stefan Holm. Ja, jag är ju en av de få personerna som tycker att han är snygg, och det tyckte hjärnan att jag skulle få äta upp. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans i drömmen, Stefan och jag.
Sen gick det ju inte alls bra för honom i tävlingen, men det kan ju inte jag rå för. Det handlar ju faktiskt om en helt annan dimension.
Jag har hört att det finns nåt som heter "dagrester", som kan dyka upp i drömmar. Det är alltså ett litet skrap från verkligheten, nåt man sett eller gjort kanske, som sen dyker upp igen i drömmarna på natten.
Häromdan träffade jag en gammal vän på kinarestaurangen. Vi kom att prata om en gemensam bekant som nu var pappaledig. På natten drömde jag att bekantingen hela tiden dök upp hemma hos mej och krävde att jag skulle ta hand om hans barn. Jag fick ideligen tala om att det inte var jag som var mamman, ta hand om ditt barn själv. Sen kom han med hundvalpar också, som han hävdade var mina. Stackars karl, jag har inte ens träffat honom mer än en gång på 15 år, och sen tycker han plötsligt att jag ska få såna förtroenden. Hade det varit verklighet hade han ju blivit inlåst nånstans till slut.
Det jobbigaste drömmarna är ändå de som man inte kan vara riktigt hundra på om de verkligen har hänt eller inte. En del drömmar är ju ändå så pass bisarra (läs hångla med höjdhoppare) att man kan avfärda dem direkt. Men sen finns det de som man inte riiiktigt kan lita på. Då kan det vara lite jobbigt att komma igång på morronen, och ta sej ur den där känslan eller rädslan eller vad det nu var. Och då kanske man inte ens minns vad drömmen handlade om, den har bara lämnat kvar ett känslomässigt spår efter sej. Hm.
En gång drömde jag att Zlatan kom förbi och drack kaffe. Han satt på altanen, och jag kan fortfarande se hur han satt med benen utsträckta under bordet och knackade rastlöst med skon mot bordsbenet. Det är bara en kort sekvens, men jättetydlig och klar. Det kanske inte var så sannolikt att det skulle vara sant, men ändå förbannat verkligt.
(Beckham har också tittat förbi en gång. Men han hade ett helt annat ärende än kaffe, kan jag tala om. Jag har lovat att hålla tyst om det, faktiskt. Han var schysst och ordnade allt innehåll i kylskåpet i bokstavsordning innan han stack i alla fall.)
Nä, nu ska jag gå och sova. Så nu ska det bli spännande att se vad tombolan uppe i huvet slumpar fram ikväll. Det skulle kunna bli lite dagrester i form av semlor, tvätt, lekande barn, näsblod, antikrundan, Zlatans straff, müsli och En annan del av Köping.
Lyxhustru - my ass
Jag vill vända mej lite emot begreppet "lyxhustru", som på senare tid allt mer frekvent använts kring min person.
Jo, det är sant att jag snart ska vara tjänstledig och leva helt på min makes inkomst. Jag ska alltså inte arbeta. Punkt. Inte jobba alls. Alltså, ja, jag ska vara helt ledig. Upphöra att vara löntagare. Stanna hemma, när andra går till jobbet.
Och javisst, det är helt klart lyxigt. Det är lyxigt att jag ska få ägna mej åt barnen, hemmet och mej själv. Inte behöva fundera på när jag ska ha tid med det ena eller andra. Hallå, det finns tid. Och det kommer ändå att finnas pengar. Inga milljarrderrsmilljarrderr, men så det räcker och blir över.
Har dock svårt att tänka mej att jag skulle gå och dra benen efter mej hela dagarna. Sitta framför tv:n. Räkna pengar. Spela xbox. Och nej, jag kommer inte heller att ligga på divanen och äta praliner. Inte heller ska jag shoppa hela dagarna, eller sitta på salong och få naglarna förlängda. Inte dra mastercardet i boutiqer.
Jag kommer inte klä upp mina barn i Gant-outfits och valla om kring dem på golfbanan.
Jag kommer inte att förvandlas till Alexis Carrington-Colby.
Kommer inte intrigera med mina grannar eller förföra killen som städar poolen, bara för att jag är sååå uttråkad.
Däremot tänkte jag göra följande:
Administrera min familj. Tvätta, städa och göra allt det där vanliga (lyxigt som satan).
Skjutsa barnen till och från skolan.
Handla och laga mat. På riktigt. Utan budget och tidsram, falukorvsfritt. Baka bröd också, göra marmelad kanske.
Träna, springa, simma, cykla (måste ha en cykel!).
Utöva en ny sport. Kanske blir det golf, eller ska jag damma av tennisraketen? Rida ska jag absolut. (Var är min ridhjälm?)
Vila i solen. Läsa böcker.
Kolla runt.
Arbeta ideellt nånstans, med hemlösa katter eller nåt.
Framför allt ska jag skriva. Blogga. Det kanske blir en ny blogg, en exilvariant. Vi får se.
Och ni? Ni hänger med.
Jo, det är sant att jag snart ska vara tjänstledig och leva helt på min makes inkomst. Jag ska alltså inte arbeta. Punkt. Inte jobba alls. Alltså, ja, jag ska vara helt ledig. Upphöra att vara löntagare. Stanna hemma, när andra går till jobbet.
Och javisst, det är helt klart lyxigt. Det är lyxigt att jag ska få ägna mej åt barnen, hemmet och mej själv. Inte behöva fundera på när jag ska ha tid med det ena eller andra. Hallå, det finns tid. Och det kommer ändå att finnas pengar. Inga milljarrderrsmilljarrderr, men så det räcker och blir över.
Har dock svårt att tänka mej att jag skulle gå och dra benen efter mej hela dagarna. Sitta framför tv:n. Räkna pengar. Spela xbox. Och nej, jag kommer inte heller att ligga på divanen och äta praliner. Inte heller ska jag shoppa hela dagarna, eller sitta på salong och få naglarna förlängda. Inte dra mastercardet i boutiqer.
Jag kommer inte klä upp mina barn i Gant-outfits och valla om kring dem på golfbanan.
Jag kommer inte att förvandlas till Alexis Carrington-Colby.
Kommer inte intrigera med mina grannar eller förföra killen som städar poolen, bara för att jag är sååå uttråkad.
Däremot tänkte jag göra följande:
Administrera min familj. Tvätta, städa och göra allt det där vanliga (lyxigt som satan).
Skjutsa barnen till och från skolan.
Handla och laga mat. På riktigt. Utan budget och tidsram, falukorvsfritt. Baka bröd också, göra marmelad kanske.
Träna, springa, simma, cykla (måste ha en cykel!).
Utöva en ny sport. Kanske blir det golf, eller ska jag damma av tennisraketen? Rida ska jag absolut. (Var är min ridhjälm?)
Vila i solen. Läsa böcker.
Kolla runt.
Arbeta ideellt nånstans, med hemlösa katter eller nåt.
Framför allt ska jag skriva. Blogga. Det kanske blir en ny blogg, en exilvariant. Vi får se.
Och ni? Ni hänger med.
Vuxen?
(Ett efterfrågat inlägg från gamla bloggen. En favorit i repris, alltså.)
Fundera allvarligt på om du har blivit vuxen om mer än hälften av detta stämmer in på dej:
1. Du gillar att basta.
2. Du har tofflor på dej inne, även på sommaren.
3. Du tar med dej tofflorna när du reser bort.
4. Du äger en dammvippa.
5. Du lägger potpurri i dammsugarpåsen innan du sätter den i dammsugaren.
6. Du skaffar säsongens husvagnskatalog.
7. Du överväger att köpa en beige bil nästa gång.
8. Du har en speciell burk som du lägger smörgåsskinkan i i kylskåpet.
9. Du klagar på servicen på den obemannade bensinstationen.
10. Du använder snarkplåster.
11. Du tror att nån snart ska komma och avslöja att du bara är en bluff.
12. Du försöker lyssna på musik du gillade i tonåren, bara för att konstatera att den är outhärdlig.
13. Du går en slöjdkurs.
14. Du överväger att sluta skylla på dina föräldrar för att du är som du är.
15. Du köper dubbelt av vissa varor som kan vara bra att ha.
16. Du sparar matrester och mår dåligt när du sen måste slänga dem.
17. Du bär folkdräkt vid högtider.
18. Du har en filt med dej i bilen.
19. Du tycker det är jobbigt med folksamlingar.
20. Du har slutat be mamma om hjälp med att ringa obehagliga samtal till myndigheter.
21. Du kan inte äta viss mat eftersom du då kan "känna av gallan".
22. Du får halsbränna av gräddtårta.
23. Du är tjej och har slutat raka benen på vintern.
24. Du använder dina kläder tills de går sönder, det känns lite skamligt att byta ut nåt som inte är trasigt.
25. Du får vaxproppar.
26. Du kan inte längre tänka dej att kissa bakom en buske i en park.
27. Du tycker det skulle vara en kulturgärning att lära dej folkdans.
28. Du dricker varm saft när du är sjuk.
29. Du tycker det är mycket naket på tv.
30. Du funderar på om det är så här det ska vara resten av livet.
Trendigt död
Våldtäktsbladet har fått en ny bilaga; Sofis mode.
Guhjälpeossalla!
Vem vänder sej denna till?
Ska vi lägga ytterligare bördor på de unga flickornas utmärglade små späda axlar?
Ska vi ha ytterligare pekpinnar och dos och don'ts? Must-haves och the fashionista's nightmares?
Ska vi göra åldrandet som vi alla står inför, ännu mera plågsamt och oönskat? Ska vi helt abortera det nu?
Och vem är det som dikterar dessa villkor? En liten blondin, som helst själv poserar i det som räknas som moderiktigt. En liten blondin, med likaledes blonderade tänder. Vem är denna människa?
OOOHHH, jag undrar såååå vilken handväska jag ska ha i vååårrr!
Ska jag ha vaxade jeans? Eller ska det var flare?
Guhjälpeoss.
Det här kan ju inte vara viktigt!
Kan vi inte alla bara få gå ut i butikerna, kolla vad vi gillar, köpa detsamma, ta det på oss i den ordning som passar oss bäst, gå ut och vara glada? Kan vi inte bara få använda det läppstift som verkligen passar oss bäst? Kan vi inte bara få ha de handväskor som passar vår dagliga utrustning?
Kan ingen rädda oss från de meningslösa trenderna?
Kaftan är trendigt i vår. Kaftan, någon? Ska vi rusa ut och köpa första bästa kaftan?
Icke-kulör är trendigt. Jaha, du klär i icke-kulör, jaså. Men, grattis då. Eller?
Nude är trendig. Det låter kul, men ack nej, det är hudfärgat smink. Måla läpparna i hudfärgat läppstift alltså. Och se ut som veckans sjölik.
Trendigt död.
Guhjälpeossalla!
Vem vänder sej denna till?
Ska vi lägga ytterligare bördor på de unga flickornas utmärglade små späda axlar?
Ska vi ha ytterligare pekpinnar och dos och don'ts? Must-haves och the fashionista's nightmares?
Ska vi göra åldrandet som vi alla står inför, ännu mera plågsamt och oönskat? Ska vi helt abortera det nu?
Och vem är det som dikterar dessa villkor? En liten blondin, som helst själv poserar i det som räknas som moderiktigt. En liten blondin, med likaledes blonderade tänder. Vem är denna människa?
OOOHHH, jag undrar såååå vilken handväska jag ska ha i vååårrr!
Ska jag ha vaxade jeans? Eller ska det var flare?
Guhjälpeoss.
Det här kan ju inte vara viktigt!
Kan vi inte alla bara få gå ut i butikerna, kolla vad vi gillar, köpa detsamma, ta det på oss i den ordning som passar oss bäst, gå ut och vara glada? Kan vi inte bara få använda det läppstift som verkligen passar oss bäst? Kan vi inte bara få ha de handväskor som passar vår dagliga utrustning?
Kan ingen rädda oss från de meningslösa trenderna?
Kaftan är trendigt i vår. Kaftan, någon? Ska vi rusa ut och köpa första bästa kaftan?
Icke-kulör är trendigt. Jaha, du klär i icke-kulör, jaså. Men, grattis då. Eller?
Nude är trendig. Det låter kul, men ack nej, det är hudfärgat smink. Måla läpparna i hudfärgat läppstift alltså. Och se ut som veckans sjölik.
Trendigt död.
Tussilago
Brunt gräs, och tussilago i grusvallarna.
Den blekgula solen, skarp genom en solkig fönsterruta.
Ensam promenad, men knaster under skorna.
En kaffekorg. Vitsippornas blad, som knäcker upp en matta av ihoptovat gräs.
Vår i Sverige. Grått, brunt med gula solar.
En tråkig kostym som fått en glad slips.
Oljigt vatten i dikena.
Vägar som dammar.
Det var då man hade nytta av
en nypumpad cykel.
Den blekgula solen, skarp genom en solkig fönsterruta.
Ensam promenad, men knaster under skorna.
En kaffekorg. Vitsippornas blad, som knäcker upp en matta av ihoptovat gräs.
Vår i Sverige. Grått, brunt med gula solar.
En tråkig kostym som fått en glad slips.
Oljigt vatten i dikena.
Vägar som dammar.
Det var då man hade nytta av
en nypumpad cykel.
Oväder
När det blir oväder, vaknar det en liten torparkäring i mej. Ja, ni vet som Kristina från Duvemåla ungefär.
Jag eldar brasa, i fall det skulle bli kallt. Jag går ut och kollar så att inga saker som kan bli förstörda har lämnats kvar ute. Och hade jag haft en båt så hade jag gått ut och kollat förtöjningen.
Jag vankar också uppe på nätterna, det är ju onödigt, men jag har svårt att sova när det är oknytt i farten. Om det åskar, gillar jag att stå i fönstret och titta på blixtarna. På nåt vis är det skönt att se att naturen agerar, utan att människan har nåt att säga till om. Det är något trösterikt, tycker jag, att det sker saker som jag inte kan påverka. Fast antagligen är det mer ett arv från mormors mor. Hon hämtade handväskan och bankboken när det åskade, och satt med dessa i knäet till ovädret dragit förbi. Hon var fruktansvärt rädd för åskan, det är inte jag, jag tycker bara det är fränt.
Men, det var bättre förr. Då visste man ju inte fem dagar i förväg vad det skulle bli för väder. När jag var liten, knude man ju vakna en vintermorgon och se att det var helt vitt av snö ute. Då kunde man också överraskas av ett härligt regnoväder på sommaren. Numera vet man ju redan i oktober, om blir en vit jul eller inte. Och oftast är det ju frågan om inte, nuförtiden.
Nej, jag har inget speciellt förråd fullt av konserver och gasolkök och sånt, det känns lite omotiverat när man bor mitt i stan. Men det är ju bra att ha en grill på tomten, ifall elen skulle försvinna. Man måste tänka ett steg länge, som torparkäring. Det känns ju fint att vara lite förberedd.
I natt hade jag således lite svårt att sova. Det ryckte och slet i huset, visslade och ven kring knutarna. Men, grannens halvruttna gran stod pall och ramlade inte över oss denna gången heller. Katterna och barnen sov. Och jag hade ju eldat.
Jag eldar brasa, i fall det skulle bli kallt. Jag går ut och kollar så att inga saker som kan bli förstörda har lämnats kvar ute. Och hade jag haft en båt så hade jag gått ut och kollat förtöjningen.
Jag vankar också uppe på nätterna, det är ju onödigt, men jag har svårt att sova när det är oknytt i farten. Om det åskar, gillar jag att stå i fönstret och titta på blixtarna. På nåt vis är det skönt att se att naturen agerar, utan att människan har nåt att säga till om. Det är något trösterikt, tycker jag, att det sker saker som jag inte kan påverka. Fast antagligen är det mer ett arv från mormors mor. Hon hämtade handväskan och bankboken när det åskade, och satt med dessa i knäet till ovädret dragit förbi. Hon var fruktansvärt rädd för åskan, det är inte jag, jag tycker bara det är fränt.
Men, det var bättre förr. Då visste man ju inte fem dagar i förväg vad det skulle bli för väder. När jag var liten, knude man ju vakna en vintermorgon och se att det var helt vitt av snö ute. Då kunde man också överraskas av ett härligt regnoväder på sommaren. Numera vet man ju redan i oktober, om blir en vit jul eller inte. Och oftast är det ju frågan om inte, nuförtiden.
Nej, jag har inget speciellt förråd fullt av konserver och gasolkök och sånt, det känns lite omotiverat när man bor mitt i stan. Men det är ju bra att ha en grill på tomten, ifall elen skulle försvinna. Man måste tänka ett steg länge, som torparkäring. Det känns ju fint att vara lite förberedd.
I natt hade jag således lite svårt att sova. Det ryckte och slet i huset, visslade och ven kring knutarna. Men, grannens halvruttna gran stod pall och ramlade inte över oss denna gången heller. Katterna och barnen sov. Och jag hade ju eldat.
