nurseblog

Ibland undrar jag vad det är hjärnan vill säga mej, när den skramlar fram va jag ska drömma på nätterna. Ja, jag råkar vara en såndär mänska som minns drömmarna, nästan varje dag.
Vissa mornar känner jag mej precis som kung Theoden i Sagan om Ringen. Ni vet när Gandalf bryter Saurons förtrollning, och kungen vaknar till liv och säger lite förvirrat: "Dark have been my dreams of late..." Eh, ja, han hade det väl lite mer motigt eftersom han verkligen inte hade drömt, det gör ju jag.

Inför friidrotts-vm i Helsingfors för ett par år sen, drömde jag om Stefan Holm. Ja, jag är ju en av de få personerna som tycker att han är snygg, och det tyckte hjärnan att jag skulle få äta upp. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans i drömmen, Stefan och jag.
Sen gick det ju inte alls bra för honom i tävlingen, men det kan ju inte jag rå för. Det handlar ju faktiskt om en helt annan dimension.

Jag har hört att det finns nåt som heter "dagrester", som kan dyka upp i drömmar. Det är alltså ett litet skrap från verkligheten, nåt man sett eller gjort kanske, som sen dyker upp igen i drömmarna på natten.
Häromdan träffade jag en gammal vän på kinarestaurangen. Vi kom att prata om en gemensam bekant som nu var pappaledig. På natten drömde jag att bekantingen hela tiden dök upp hemma hos mej och krävde att jag skulle ta hand om hans barn. Jag fick ideligen tala om att det inte var jag som var mamman, ta hand om ditt barn själv. Sen kom han med hundvalpar också, som han hävdade var mina. Stackars karl, jag har inte ens träffat honom mer än en gång på 15 år, och sen tycker han plötsligt att jag ska få såna förtroenden. Hade det varit verklighet hade han ju blivit inlåst nånstans till slut.

Det jobbigaste drömmarna är ändå de som man inte kan vara riktigt hundra på om de verkligen har hänt eller inte. En del drömmar är ju ändå så pass bisarra (läs hångla med höjdhoppare) att man kan avfärda dem direkt. Men sen finns det de som man inte riiiktigt kan lita på.  Då kan det vara lite jobbigt att komma igång på morronen, och ta sej ur den där känslan eller rädslan eller vad det nu var. Och då kanske man inte ens minns vad drömmen handlade om, den har bara lämnat kvar ett känslomässigt spår efter sej. Hm.
En gång drömde jag att Zlatan kom förbi och drack kaffe. Han satt på altanen, och jag kan fortfarande se hur han satt med benen utsträckta under bordet och knackade rastlöst med skon mot bordsbenet. Det är bara en kort sekvens, men jättetydlig och klar. Det kanske inte var så sannolikt att det skulle vara sant, men ändå förbannat verkligt.
(Beckham har också tittat förbi en gång. Men han hade ett helt annat ärende än kaffe, kan jag tala om. Jag har lovat att hålla tyst om det, faktiskt. Han var schysst och ordnade allt innehåll i kylskåpet i bokstavsordning innan han stack i alla fall.)

Nä, nu ska jag gå och sova. Så nu ska det bli spännande att se vad tombolan uppe i huvet slumpar fram ikväll. Det skulle kunna bli lite dagrester i form av semlor, tvätt, lekande barn, näsblod, antikrundan, Zlatans straff, müsli och En annan del av Köping.