nurseblog

Har ni sett Go'kväll på svt nån gång?
Nähä, det brukar i ärlighetens namn inte jag heller titta på, det krockar med Bolibompa. Men jag ser det ibland på jobbet, särskilt på fredagarna när jag jobbar kväll. Då har de en programpunkt som går ut på att en kändis bjuder in till middag. Middagsgästerna (fyra stycken + kändisen och programledaren) väljs ut av kändisen, och det kan vara vem som helst, levande eller död. Kändisen får sen berätta lite om sina gäster och motivera varför han/hon blivit bjuden.
Jag tycker det är en rolig idé, tänk er själva! Så jag har spånat lite på vilka jag skulle bjuda.
Skriv gärna in din gästlista som kommentar.

Här är mina gäster (jag kan ju bjuda en extra gäst eftersom jag inte behöver ha med programledaren):

Stephen Biko. Anti-apartheidaktivist, död 1977 30 år gammal. Grundade bland annat en studentorganisation för färgade studenter, var under flera år bannlyst och förbjuden att tala inför folk. Misshandlades till döds av sydafrikansk polis. Efter hans död publicerades bilder på hans skador och världen fick upp ögonen för den brutala regimen i Sydafrika.
Rekommenderar varmt filmen "Cry Freedom" med Denzel Washington i huvudrollen.

Bono. Det vore ju fånigt att inte bjuda en superkändis, om man fick chansen. Jag tycker Bono verkar vara en fantastiskt intressant och mångsidig person. Hans engagemang i Afrika har gjort omvärlden uppmärksam på problem med  bland annat AIDS, tillgång på färskvatten och många fattiga länders enorma statsskulder. En man som använder sitt kändisskap till något vettigt, det är ju minst sagt imponerande. Sen sjunger han ju otroligt bra också, och jag kan stolt säga att min första LP var "The Unforgettable Fire" med U2.

Carolina Klüft. Jag gillar verkligen henne, hon är så vansinnigt målmedveten och genomför sina idéer med en makalös precision. Jag är nyfiken på hur en så pass ung person, kan ha en sån personlighet.

Jesus Kristus. Va?! Tänk er själva! Skitcoolt att ha en gäst som kan fixa hur mycket vin som helst! Nämen, skämt åsido, det finns väl nästan ingen som det skulle vara så häftigt att få sitta och prata med. Kanske han inte skulle avslöja så mycket hemlisar, men åtminstone kunde man få en chans att kolla trovärdigheten i hans uttalanden. Vem var han egentligen, hade han några barn eller nån fru? Honom har man ju hur många frågor som helst till.

Heliga Birgitta. Hon verkar ju varit ett sjuttihelsikes fruntimmer; orädd, modig, avant garde, antagligen småtokig, men målmedveten. Hon levde på 1300-talet och bara att få höra henne berätta om livsvillkoren på den tiden, skulle ju vara superintressant. Tänk er att hon gav sej av och knatade genom hela Europa inte mindre än två gånger, och dog sedemera i Rom. Det var ju inte precis charter på den tiden.

Ja, det här är ju en sån grej som man kan fundera på hur länge som helst. Och det roliga är ju egentligen att man aldrig behöver bestämma sej slutgiltigt för hur gästlistan ska se ut, eftersom festen liksom aldrig kommer att bli av.

(Jag har en sån här omöjlighetsgrej till som ni ska få klura på, men det tar jag en annan gång.)

Nyss satt jag med ett gäng trevliga kamrater och drack lite öl -och ursäkta nu drogromantiken som följer- vad kul det är att se hur allas stress och måsten bara rinner av. Leenden spricker upp och det blir fniss och gapskratt och roligheter. En stund, en vanlig vardag, kan man få glömma jobb, hus och hem, problem och bara ha kul.
Och visst, det är trist att man ska behöva dricka lite öl för att det ska bli så, men jag erkänner, ibland är det fasen befogat.

Här sitter jag i soffan tillsammans med en trött katt. Trevligt sällskap.

Jag behöver inte göra mej till och utbyta artighetsfraser.
Jag behöver inte bjuda på hembakat.
Jag behöver inte erbjuda mej att byta kanal, om jag skulle vetat att kattens favoritprogram börjar på en annan kanal.
Jag behöver inte lyssna på ointressant prat om dagen som varit.
Jag behöver inte planera inför helgen.
Jag behöver inte reda ut ekonomiska problem.
Jag behöver inte prata om känslor och bantning.

Allt jag behöver göra, är att då och då kasta iväg en liten leksaksmus i vitt skinn. Och bjuda på godis gjort av australisk fisk.

Jag förstår mej inte på folk som inte gillar djur.

På vägen hem från shoppingen körde vi förbi avfarten till Broakulla, och jag kom att tänka på det smått fantastiska i att tre brorsor från den trakten just nu sopar banan med alla svenska fotbollsbesserwissrar.
Vad fint det känns att få vara lite lokalpatriot ibland!

God bless Broakulla!

Idag har jag varit på outlet, det har nästan aldrig hänt förut. Det var svägerskan som ville dit och tyckte jag skulle följa med. Som sagt, jag har knappt aldrig varit på outlet, således har jag svårt att se poängen med det hela. Men, jag är inte den som är den, så jag hängde på.

På vägen dit var sonen nervös för att jag skulle lämna honom på leklandet, han genomlider just nu en period av separationsångest och ville absolut inte bli lämnad på förvaring.
Väl på plats fick vi börja med att luncha, det kan jag inte rekommendera. Brorsans mat var så otäck att han blev helt knäckt och inte ens nändes klaga.
Därefter var det dags för lek, och när vi väl var vid leklandet var barnen överlyckliga och stod småhoppande utanför grinden. Då uppdagades att inträdet var 100 spänn per barn. Men va fasen, var inte det lite magstarkt? Ingen lek, alltså, och då stod sonen plötsligt och grät för att han inte fick vara på leklandet... ibland är det svårt att begripa sej på hur barn tänker.
Brorsan organiserade lek utomhus, medan svägerskan, jag och Mamma gick och kollade i butikerna. Det fanns mycket, så kan man väl sammanfatta det. Jag reagerar lite som inför åsynen av ett julbord; njae, det där vill jag inte ha, det blir för mycket, tycker jag verkligen att det där är gott eller vill jag ha det bara för att jag borde passa på? Alltså, när det finns för mycket, reagerar jag med att inte att inte köpa nåt alls. Eller nästan ialla fall, barnen fick gummistövlar och benskydd och maken ett par badtofflor.

På det hela taget var det trevligt, även om jag var lite shoppingbakis eftersom jag handlade upp ganska mycket pengar i fredags... då tjackade jag nämligen en bil. En riktig, inte andrasortering och inte på rea. Imorrn ska jag hämta den och halka lite på den nyrekondade gummimattan.
Tänka sej.

Det är farligt att börja reta sej på folk som slänger in extrafraser i pratet hela tiden. När man väl börjat tänka på eländet är det kört, och man sitter bara och väntar på det där ordet.

Vi har en vän som sätter in frasen "här ve, va" i var och varann mening. Det kan till exempel bli "Jo, det det kan jag säga, här ve va, att bilar de e ett gissel". Det betyder ju ingenting, men lik förbaskat ska det klämmas in.

Svägerskan berättade om en kollega till henne som börjar varje uttalande med: "Det ska jag villigt erkänna...". Blir inte det lite tjatigt att höra varje gång, eh jo. En annan version var: "Det är som jag brukar säga...". Då blir det ju plötsligt som den där programpunkten i Parlamentet, där Björn Gustafsson fick repliken "Claes Elfsberg har gjort nåt mycket värre..." häromveckan.

På Mallorca träffade vi en supertrevlig tjej som tidigare bott därnere. Hon var stockholmska och började sina meningar med "Jamen, preciiiis...". Man tackar för bekräftelsen, hon tyckte samma som jag hela tiden.

Och så alla dessa fotbollsspelare som intervjuas och hela tiden svarar: "Näae, det...". Zlatan och Henrik Larsson är experter på just det. Larsson är ju fenomenal på att säga ingenting genom att använda alla klyschor och tomma ord som finns i svenska språket, imponerande.

Nu har vi suttit en stund och hört Per Zetterberg säga: "Jäe, jaue menaa...".
Snälla säg till mej att kutta krappet om jag upprepar mej på slikt vis, det är ju för bedrövligt.
... um man sär...

Det är det nya nu, låt din man få känna sej manlig!

Nuförtiden kan vi kvinnor för mycket av mannens traditionella sysslor. Vi är för rediga, helt enkelt. Vi är för lite hjälplösa, undergivna och svaga. Vi behöver inte så mycket hjälp längre.
Våra stackars män får inte längre öppna dörrar, beställa mat åt oss på restaurangen eller lösa svåra ekonomiska spörsmål i sin ensamhet.

Jag undrar om detta verkligen är ett problem som vi kvinnor måste ta tag i? Jag vet inte. Men en välkänd amerikansk talkshowprogramledare tog upp ämnet häromdan, hon tyckte vi skulle börja be våra män om hjälp med konservburkarna igen. Vi skulle börja vara rädda att bryta naglarna eller skära oss på locket igen.

Äh, jag vet inte om det är viktigt...

Men idag, när jag kastade prick i papperskorgen på jobbet, så kom jag på en sak; jag har lärt mej själv en hel del såna tricks genom åren för att imponera på killar... men i själva verket kanske jag istället bara tagit knäcken på deras självförtroenden genom att out-smarta dom. Shit!
Jag började till exempel gå på fotboll för att killarna var där och jag tänkte att det skulle vara smart att intressera sej för nåt grabbigt. Nähä, nu kanske det, så här i efterhand, var ett misstag. Maken uppskattar detta, det vet jag, men när det begav sej kanske jag skrämde bort en hel drös snyggingar genom att veta mer om fotboll än dom.

I den amerikanska talkshowen menade man på att vi genom att bli mer jämställda, berövat männen deras manlighet. Kvinnor vill inte längre bli uppvaktade i traditionell mening. Vi vill vara med och bestämma var man ska gå och äta på dejten, till exempel. (Det kan ju ha med att göra att vi vill slippa äta på billiga hak med färglada lampor, men skitsamma.) Vi vill också köra bilen när familjen ska åka nånstans.

Nä, jag har börjat sluta med att göra allt själv, men det är mest självbevarelsedrift. Jag tycker till exempel att maken kan bära min träningsväska, för den är tung. Beställa mat får han också gärna göra, jag bestämmer ju ändå vad jag ska äta.
Däremot har han bestämt hotell för sista gången.
Basta!

Jag är trött på att höra om sjåpiga fotbollsspelare och deras "baksidor" och andra skrubbsår.
De kan ju sätta sej och titta på en handbollsmatch och se på riktiga karlar som idrottar. Alltså snubbar som frivilligt kastar sej och kasar tre meter på ett gnissligt golv, reser sej direkt, halkar på sin egna svett och sen fortsätter spela. Allt emedan fotbollsspelarna ligger på sitt mysiga gräs och kvider.

"Njae, du veijt jau hau ju bauksidan au de, sau jau faur vijla, va."

Jamen, snälla nån...

Och får man lova att säga, nu när hockeysäsongen är över, gubevareoss för slutspelsskäggen. Jag, som annars verkligen gillar skägg, satt i soffan i fredags och led. En del spelare hade nåt som mest liknade spridda tussar av navelludd i ansiktet, andra såg helt sinnessjuka ut a la Jack Nicholson i The Shining.
Obehagligt. 
Och Johan Davidsson, herregud, nån slags blond version av Albert Engström. Vad vill man uppnå med dessa skägg?

Sen kan man ju bli oerhört trött på dessa ändlösa långbänkar efter hockeymatcher, där det ska ältas om diverse domslut var rätta eller inte. Men vad tjänar det till? Kommentatorer och experter som tjötar om "tvivelaktigheter", hör de inte sej själva?

Kalmar FF kör järnet i allsvenskan, det är så gott att se. Den eviga småstadsviljan att få knäppa storlagen på näsan, vad gör man inte för att supporta den?

Och sommarens idrott är maxad, med två av mina absoluta favoritevenmang; fotbolls-em och OS. Kan inte Zlatan blogga då? Vore inte det underbart kul? En ändlösa ramsa av "näjeä", "jae" och "däe fiår stiå föour hean". Shit va kul det skulle va!
Zlatan har också ont i benet, precis som jag, och vi vilar från träningen just nu. Kan det vara ett hopparknä jag har också? 
Det är liksom baksidan av idrottandet.

Följande låtar slumpade min podd (den är grön) fram idag när jag cyklade till jobbet:

"If You're Gonna Leave", Emerson Hart. Den har sina små skavanker, men refrängen är grym.

"Frozen Lake", Buffalo Tom. Ja, det är skönt att slippa vara gymnasist. Jag hänger dock kvar vid den här låten, mest kanske för att den inte blivit omodern.

"Får jag se dej ikväll", Magnus Johansson. Varför har man en sån låt i sin podd överhuvudtaget, det kan man undra. Den har ett skönt drag av 80-90-tal som jag gillar, med en text om färjor, telefonkiosker och den suveräna raden "... jag hade dej igår å nu vill jag ha mer...". Plus; den börjar med en ensam akustisk gitarr, redan där är jag såld.

"Ikväll", Eldkvarn. Igår beställde jag Pluras bok, ett steg vidare i min kill-your-darlings-ambition (se vidare inläggen om Lundell från december och januari). Det är i en sån här Eldkvarn-låt Plura är bäst, tycker jag, här lever hans röst. "... å i ett rum i hennes hjärta, står ett piano å en säng..."

"Wish You Were Here", Pink Floyd. Är novis på Pink Floyd, begriper mej inte på mastodontbands-eran med Queen å andra hemskheter. Men jag älskar låtar där man kan höra sångaren andas, gitarrsträngar som gnisslar och pianon som knarrar.

"Back to the Old House", The Smiths. Det finns ett helt gäng klipp på youtube med begåvade gitarrister som spelar den här låten, kolla in det. Jag lyssnade oerhört mycket på Smiths under några år, när man är tonårigt svartvit i sin personlighet, är det perfekt musik. Och det är man ju titt som tätt även i vuxen ålder, har jag märkt.

"Nobody's Lonely Tonight", Moneybrother. Jag vet inte vad det är som är så speciellt med denna låten, jag tror jag har hört den 500 gånger och den är fortfarande lika bra. Ganska typiskt Moneybrother-snitt, smått genialiskt... vad det nu är.

"Amarula Tree", Amanda Jenssen. Det börjar gå upp för mej hur bra den här kvinnan är. Hursomhelst är det inte många låtar som jag bara vill tokdansa till.

Nu var det ju ett tag sen jag skrev mitt inlägg om att jag ville strejka, och plötsligt har det blivit verklighet. Alltså, jag ska ju inte strejka, men mina medsyrror i andra delar av landet lägger upp fötterna kl 12 idag.

Igår hörde jag en till mej närstående person tala om strejken som samhällsfarlig. Öh? (Framförallt är det, vad jag förstått, specialistsyrror inom ex narkos och röntgen som tagits ut först. Ingen akutvård berörs, det som ställs in är planerade operationer av typ hemorrojder och vårtor. Det är ju för hemskt!) Jag är väl inte rätt människa och bedöma det, men hur ska vi annars kunna göra våra röster hörda? Vi tillhör en yrkeskategori som ingen har lyssnat på sen vårt yrke kom till. Vi har i alla år krupit och fjäskat för överheten och gett max till patienter och vårdtagare, utan att få ett skit tillbaka. Hur ska vi annars kunna få uppmärksamhet om vi inte ens får strejka?

Arbetsgivarna har nu tillsatt en grupp som ska utreda om strejken är samhällsfarlig. Denna grupp ska sammanträda i eftermiddag, med påföljd att strejken antagligen skjuts framåt några timmar. Ett utmärkt sätt för arbetsgivarna att få opinionen på sin sida och skrämma upp allmänheten.

Stridsviljan bland sjuksköterskorna är enorm, jag vill bara påpeka detta. Och blir stridsåtgärderna på nåt vis ogiltigförklarade nu, då är vi väldigt många som inte är främmande för att lämna facket och starta en kampanj med massuppsägningar i hela landet.

Och då, mina vänner, kan jag tala om att det komma ta hus i helvete runt omkring på landets sjukhus. Aldrig har så många nämligen varit så villiga att vara samhällsfarliga.

Härom veckan hände något märkligt:

Jag skrev ett inlägg här om en gammal barnskiva med Nationalteatern som jag hörde när jag var liten. Jag beskrev att jag brukade gå in till grannkillarna och lyssna på den där skivan. Det var bara ett minne som dök upp sådär i huvudet, jag har sen länge bott i en helt annan stad och har följdaktligen ingen kontakt med mina gamla grannar.

Inlägget lästes av min brorsa, som precis som jag är ganska osentimental vad gäller gamla bekanta. Hursomhelst greps min bror av nyfikenhet, och togs sej för att ta reda på vad våra grannar har för sej nuförtiden. Så han började googla och nosade sedemera upp en av grannkillarna (som numera borde vara i 45-årsåldern). Brorsan skickade iväg ett mail till "Kålle", som han kallades på den tiden. Brorsan tipsade om mitt inlägg, och rätt som det var rasslade det in en kommentar från "Kålle" på bloggen (se "Västan om solen och strax norr om Viskafors").

Det blev en märklig dag, med mail hit och dit. Och vad roligt det var att höras av, och vad gör du och var bor ni och hur är det med den och den.
Brorsan tyckte det var så roligt att få kontakt med gamla bekanta att han gick med på facebook av bara farten.

Nån kväll senare satt jag vid datorn och tjattrade med min polare från lågstadiet och han skickade över en låt som han gillade. Jag gillade den också, och jag kunde konstatera att vi fortfarande hade samma musiksmak, sisådär 25 år senare.

Jag har aldrig varit en människa som omgivit mej med många vänner. Nä, det har varit några få och det är det fortfarande. För mej tar det mycket kraft att engagera mej i många, det blir för jobbigt.
Jag har tänkt mej att jag ska sitta under nåt valnötsträd sen på ålderns höst och spela schack eller nåt med en gammal kompis. Bara sitta där och muttra lite över ett glas vin, det låter fint.

När min mormor dog för drygt ett år sen, funderade jag mycket kring vem hon var och vad hon uppskattade i livet. Det är ju ofta lite svårt med den äldre generationen, eftersom de tenderar att aldrig berätta om sina liv. Nä, man ska ju liksom inte tro att man är nån och slå sej själv för bröstet som om man var nån viktig människa.

Mormors identitet var mycket knutet till hennes arbete som sömmerska. Det var det hon kunde, där var hon bäst. Hon gillade att vara snyggt klädd med prydlig frisyr och målade, lagom långa naglar. När jag var liten hade hon läppstift och var noga med att inte smeta av det på mej.

När dödsannonsen skulle utformas och begravningen planeras, funderade vi kring verser och lämplig musik till kyrkan. Vem var hon egentligen och vad uppskattade hon? Vi satt där och kliade oss huvudet och hade ingen aning. Jag kan väl bara tala för mej själv, men jag vet inte riktigt vem hon var.
Och hur vet man det? Vad är det äkta, essensen av en människa? Är det fasaden hon sätter upp för sin omgivning, den som hon själv valt att visa upp? Är det relevant för omgivningen att känna till alla märkliga, mörka sidor hos en annan?

För mej var mormor en otroligt viktig människa ändå, även om hon valde att inte visa hela sitt jag för mej. Sista åren bodde hon, som så många andra gamla, på ett hem. I idealvärlden hade man väl velat ta hand om sin gamla mormor själv, men ärligt talat tror jag inte hon hade velat det. Hon trivdes med att bli uppassad och omskött av andra, hon hade inte velat att vi hade gjort det.

Nu försvann alla hennes hemligheter och minnen med henne den där januaridagen. Och jag har bara mina egna minnen och bilder kvar.
Men idag när jag satt ute, drack kaffe och vände ansiktet mot solen slog det mej vad mormor gillade bäst; fika och en stund i solen. Och på det sättet fick jag vara en del av henne, en viktig människa.

När jag cyklade hem från jobbet, kom jag att tänka på döden. Konstigt, kanske ni tycker, att tänka på det när man ska hem till familjen och ha en mysig kväll.
Anledningen till att denna tankekedjan kom igång, var att jag cyklade hemåt och kände mej lite pinsam och osnygg i min cykelhjälm. Detta händer lite titt som tätt, och då brukar jag försöka påminna mej själv om varför jag tvingar på mej hjälmen varje morgon:

Jag skulle åka och handla en försommardag för nästan två år sen. Jag hade lånat mammas bil och barnen satt i baksätet. Plötsligt ser jag att det ligger nåt vid vägkanten, runt omkring sitter det människor på huk. Jag slås av att det ser ut som en människa ligger där, och jag inser i nästa ögonblick att det är ett barn.

Som sjuksköterska har man då två val (för mej finns egentligen bara ett, men andra brukar välj det mindre sympatiska alternativet); antingen låtsas man som ingenting och kör vidare (andra har uppenbarligen tagit tag i saken) eller så stannar man, gaskar upp sej och försöker hjälpa till.

Jag svängde upp bilen på en gräsplan intill, förbjöd barnen att lämna sina platser och sprang fram till olycksplatsen. Det var en tioårig pojke som låg där, han hade blivit påkörd av en bil. Han låg på rygg med bakhuvudet mot trottoarkanten, hans ena ben var av strax under knäet och låg vridet i en onaturligt vinkel upp över det andra benet. Han var naturligtvis medvetlös, men andades fint och hade stark puls.
Ambulansen var på väg, fick jag veta, och jag insåg att jag inte skulle kunna göra nåt. Minsta felsteg från min sida skulle kunna förvärra hans skador eller till och med döda honom.
Någon minut efter mej kom räddningstjänsten, alltså ett par gigantiska brandbilar. Brandmännen kom dragande med syrgas och en av dem reponerade pojkens ben (kardinalfel av dem som t.ex. kunde ha skickat iväg blodproppar från frakturen till hjärnan).
Allt jag gjorde, var egentligen att komma till platsen och befria de som satt där innan från att vaka över pojken. Jag satt där, försökte förgäves få kontakt och jag stirrade på trottoarkanten som gjort en trekantig krater i en tioårings bakhuvud.
När ambulansen kom, rapporterade jag över vad jag visste och gick och tog hand om mina barn. De var naturligtvis skärrade också, särskilt eftersom brandbilarna stod parkerat framför bilen och de inte såg vad som hände.

Samma dag köpte jag en cykelhjälm, jag hade fått insikt om vad en trottoarkant kan göra med en människas bakhuvud. Och även om jag vet att pojken klarade sej och blev nästan helt återställd, så kan inte jag som vuxen lita på den återhämtningskraften som ett barn har. För varje år som vuxen, krymper hjärnan och ligger hos åldringar i princip lös och skvalpar inne i skallen.

Döden kommer ju i så många skepnader, det har väl om inte annat senaste veckans nyhetbevakning lärt oss.

Inom vården kan jag tycka att man håller liv i folk alldeles för länge ibland. Gamla, svårt sjuka människor ska till varje pris åtgärdas och renoveras. De kanske till och med tackar nej till behandlingar och undersökningar, men övertalas av vårdpersonal och läkare. Vi vill veta vad som är galet, men det vill inte alltid patienten. Det hela liknar mest ett försök att laga en läckande, murken båt med tuggummi. Det man rensar bort i ena änden, åker vidare i kroppen och fastnar nån annanstans. Va fasen, nångång måste man kunna släppa folk också, och låta dem få dö.

Astrid Lindgren brukade berätta att när hon och hennes systrar ringde till varandra, började de samtalen med att säga: "Döden, döden, döden."
På så vis hade de det samtalsämnet överstökat; den i slutet av ålderdomen oundvikliga döden.

Det är konstigt vad man blir känslig på äldre dar. I ungdomen var man minsann förhärdad och brydde sej inte det minsta om läskiga filmer, deckare och skräckisar. Numera kan jag inte se en idrottstävling utan att sitta och ulka framför tvn.
Mitt nya favoritprogram på trean är Sjukhuset. Det är ju så bra för det är på riktigt, det skildrar så fint vardagen på ett sjukhuset. Ja, faktiskt är det så vi jobbar. Särskilt gillar jag doktor Urban och den underbare ambulanssyrran Janne. Shit, man blir stolt när man ser dem.
Ibland föds det barn på Sjukhuset, och då lipar jag ofelbart. Jamen det är ju så fantastiskt, och med lite distans till mina egna (högst onormala och knepiga) förlossningar är det så fint att se. Smärtan som rinner av mammorna, lugnet som infinner sej och de tårögda papporna. Det är stort.
Naturligtvis tittar jag också på Barnmorskorna. Lite vardagsdramatik, mycket kärlek och små skrynkliga bebisar. Och jag har börjat överväga möjligheten att bli barnmorska i framtiden. På så vis kan jag ju lipa live.

Nyss satt jag här i soffan och kollade på reprisen av Spårlöst, som ju kommer med lipgaranti. Två tjejer som adopterats från Chile, reste tillbaka och fick träffa sin biologiska mor. Den lilla chilenska tanten stod där med sina döttrar i famnen, grät och bad dem om förlåtelse för att hon lämnat bort sina barn. Och jag fick gå och snyta mej gånger flera.

Familjesidan i tidningen är ju hopplöst också. Födda och döda, bägge delar kan få mej att snyfta över blaskan. Så jag sitter där och sväljer torrt vid frukostbordet, och undsläpper ibland nåt litet sorgset pip. Döda barn är värst, och det känns som om det har varit många såna annonser på sistone.

Jag antar att det är för att jag själv har barn, som man plötsligt känner sej mer berörd av allt som rör liv och död. Doktor Urban sa det så bra (och han är ju så skönt prästlik ibland), när han poängterade att döden ju faktiskt är lika naturlig som födseln, en lika viktig del av livet. Jag tror det är lätt att glömma att det är så det är.
Och jag förbehåller mej rätten att beröras av både liv och död, det finns tröst att få i bägge.

Jag är lite nyfiken på vilka som läser min blogg, därför följer här ett litet formulär (inspirerat av den klassiska mina vänner-boken) ni kan fylla i och sända in som kommentar. Det går bra att vara anonym, bara jag på nåt sätt kan lista ut vem du är. Er som jag inte känner personligen, är det ju ändå roligt att få veta lite om .

1. Namn: Bloggsyrran
2. Ålder: 34
3. Bor: I närheten av stadens ghetto.
4. Yrke: Leg sjuksköterska.
5. Ville bli som liten: Artist, som Carola.
6. Favoritfilm: Lost in Translation
7. Favoritmusik: Just nu Che Sudaka, Tomas Andersson Wij och den evige Damien Rice.
8. Familj: Två barn, en man och två svarta kattor.
9. Kör: Cykel och Renault Clio.
10. Favoritmat: Just nu thaimat, nåt med röd curry, kokosmjölk och bambuskott.
11. Favoritdryck: Vatten, te och chablis.
12. Gör på krogen: Hänger i baren och undviker dansgolvet.
13. Fobier: Höjder, magsjukor och pedofiler.
14. Gör på fritiden: Tränar, bloggar och lagar mat.
15. Om jag inte hade ... så hade jag...: Om jag inte hade läst humanistisk linje hade jag varit läkare.
16. Favoritbok: "Siddharta" av Hermann Hesse. (Det svarar alla som vill verka intellektuella.)
17. Gillar: Min familj så klart, solen och vänligt sinnade djur.
18 Hatar: Gnäll, orättvisor och våld i alla former.
19. Om jag vann 10 millar skulle jag: Skänka bort en del, betala av studieskulderna och plugga igen.
20. Snyggaste killen/tjejen på jorden: (Äkta makar och andra respektive räknas inte.) Johnny Depp.

Luften var ljummen, och jag brukade cykla genom stan i jeans, skinnjacka och basketdojjer. Det var precis innan de börjat sopa bort vintergruset från gatorna och innan måsarna kommit tillbaka från havet.
Det var musik i öronen från The Smiths, Jakob Hellman och Eldkvarn. Gruset rullade lite farligt ibland, på väg hem från rollspel och popcorn. Eller från nån man borde hålla sej borta ifrån.
På kyrkogården sjöng koltrasten, och omvägarna var helt medvetna.

Och fast det börjar bli mer än tjugo år sen, går det att ta på, det finns kvar. Med värme och närhet och en gnutta sorg.
Och jag saknar Martin
och Per
och Karin
och Jenny
och Jojje
och Staffan
och Elias
och Alex
och Sara
och Johan

och det ansvarsfria men trygga
det vilda men lugna
det glada men mörka
det sömnlösa sovande

Att tillhöra men ändå stå fri.