Ja, här sitter jag å lipar
Det är konstigt vad man blir känslig på äldre dar. I ungdomen var man minsann förhärdad och brydde sej inte det minsta om läskiga filmer, deckare och skräckisar. Numera kan jag inte se en idrottstävling utan att sitta och ulka framför tvn.
Mitt nya favoritprogram på trean är Sjukhuset. Det är ju så bra för det är på riktigt, det skildrar så fint vardagen på ett sjukhuset. Ja, faktiskt är det så vi jobbar. Särskilt gillar jag doktor Urban och den underbare ambulanssyrran Janne. Shit, man blir stolt när man ser dem.
Ibland föds det barn på Sjukhuset, och då lipar jag ofelbart. Jamen det är ju så fantastiskt, och med lite distans till mina egna (högst onormala och knepiga) förlossningar är det så fint att se. Smärtan som rinner av mammorna, lugnet som infinner sej och de tårögda papporna. Det är stort.
Naturligtvis tittar jag också på Barnmorskorna. Lite vardagsdramatik, mycket kärlek och små skrynkliga bebisar. Och jag har börjat överväga möjligheten att bli barnmorska i framtiden. På så vis kan jag ju lipa live.
Nyss satt jag här i soffan och kollade på reprisen av Spårlöst, som ju kommer med lipgaranti. Två tjejer som adopterats från Chile, reste tillbaka och fick träffa sin biologiska mor. Den lilla chilenska tanten stod där med sina döttrar i famnen, grät och bad dem om förlåtelse för att hon lämnat bort sina barn. Och jag fick gå och snyta mej gånger flera.
Familjesidan i tidningen är ju hopplöst också. Födda och döda, bägge delar kan få mej att snyfta över blaskan. Så jag sitter där och sväljer torrt vid frukostbordet, och undsläpper ibland nåt litet sorgset pip. Döda barn är värst, och det känns som om det har varit många såna annonser på sistone.
Jag antar att det är för att jag själv har barn, som man plötsligt känner sej mer berörd av allt som rör liv och död. Doktor Urban sa det så bra (och han är ju så skönt prästlik ibland), när han poängterade att döden ju faktiskt är lika naturlig som födseln, en lika viktig del av livet. Jag tror det är lätt att glömma att det är så det är.
Och jag förbehåller mej rätten att beröras av både liv och död, det finns tröst att få i bägge.
Mitt nya favoritprogram på trean är Sjukhuset. Det är ju så bra för det är på riktigt, det skildrar så fint vardagen på ett sjukhuset. Ja, faktiskt är det så vi jobbar. Särskilt gillar jag doktor Urban och den underbare ambulanssyrran Janne. Shit, man blir stolt när man ser dem.
Ibland föds det barn på Sjukhuset, och då lipar jag ofelbart. Jamen det är ju så fantastiskt, och med lite distans till mina egna (högst onormala och knepiga) förlossningar är det så fint att se. Smärtan som rinner av mammorna, lugnet som infinner sej och de tårögda papporna. Det är stort.
Naturligtvis tittar jag också på Barnmorskorna. Lite vardagsdramatik, mycket kärlek och små skrynkliga bebisar. Och jag har börjat överväga möjligheten att bli barnmorska i framtiden. På så vis kan jag ju lipa live.
Nyss satt jag här i soffan och kollade på reprisen av Spårlöst, som ju kommer med lipgaranti. Två tjejer som adopterats från Chile, reste tillbaka och fick träffa sin biologiska mor. Den lilla chilenska tanten stod där med sina döttrar i famnen, grät och bad dem om förlåtelse för att hon lämnat bort sina barn. Och jag fick gå och snyta mej gånger flera.
Familjesidan i tidningen är ju hopplöst också. Födda och döda, bägge delar kan få mej att snyfta över blaskan. Så jag sitter där och sväljer torrt vid frukostbordet, och undsläpper ibland nåt litet sorgset pip. Döda barn är värst, och det känns som om det har varit många såna annonser på sistone.
Jag antar att det är för att jag själv har barn, som man plötsligt känner sej mer berörd av allt som rör liv och död. Doktor Urban sa det så bra (och han är ju så skönt prästlik ibland), när han poängterade att döden ju faktiskt är lika naturlig som födseln, en lika viktig del av livet. Jag tror det är lätt att glömma att det är så det är.
Och jag förbehåller mej rätten att beröras av både liv och död, det finns tröst att få i bägge.
Kommentarer
Postat av: Marika
Vad skönt att upptäcka att det inte bara är jag som lipar i tid och otid åt tv och dödsannonser i tidningen...
Trackback
