nurseblog

Det är fantastisk att ha kunna leva på max ett år. Inte behöva vända på en enda euro, inte spara på nåt, köpa det man vill ha, utan att behöva.
Nu stundar nya tider. Sparar numera alla kvitton, och summerar utgifterna varje månad.

Idag åkte vi till biblioteket, det är ju gratis. Jag hade glömt vad trevligt det är där. Barnen plockade åt sej ett ton böcker om delfin, hajar och hästar. Jag hann inte ens in på vuxenavdelningen, det får jag ta en dag i lugn och ro.

Förra veckan var vi på Ölands djurpark. Det var dyrt. Innan hade vi bestämt att vi inte skulle äta där, utan komma dit med mätta barn och sen äta lunch hemma. Det var tur, för det visade sej att två korvar med mos kostade 70 kronor. Men glass måste man ju ändå ha. Så där rök det 200 spänn till, förutom de 1200 det kostade att gå in. I fortsättningen får det bli kommunala lekplatser!

Smålänningen och torparkärringen i mej, vaknar tydligen så fort jag sätter min fot på svensk mark. Jag är glad för det, det har hållt mej flytande genom ett antal magra år. Så nu är det bara på med hucklet igen; storhandla och långkoka, baka, slyta och safta.

Brunt gräs, och tussilago i grusvallarna.
Den blekgula solen, skarp genom en solkig fönsterruta.
Ensam promenad, men knaster under skorna.
En kaffekorg. Vitsippornas blad, som knäcker upp en matta av ihoptovat gräs.

Vår i Sverige. Grått, brunt med gula solar.
En tråkig kostym som fått en glad slips.
Oljigt vatten i dikena.
Vägar som dammar.

Det var då man hade nytta av
en nypumpad cykel.

Det är väl bara sentimentalt dravel.
Saknad efter nåt som gått förlorat.
En vacker sten på havets botten som man inte kan nå för att vattnet stiger.
Som när månen är sådär nära på himlen, att det känns som om man skulle kunna röra vid den.
Det är som att få känslan av att sakna något som man inte kan sätta ord på. Tomhetskänsla, rastlöshet, klåda på insidan, en lampa som inte går att tända, ett blad i en bok som inte går att vända. Ett mörker som inte går att skingra.

Det är väl bara bilder som flimrar förbi. Inget allvarligt, som en dröm man inte själv har valt. Man väljer aldrig dem, eller hur?

Det är väl bara tiden som går. Det är insikten om att människor byter platser och försvinner. Passerar in och vidare ut på andra sidan.

Det är väl bara årstiderna som växlar. Som nya löv, som blir gamla löv, som blir lövskelett på marken i nån fuktig skog. Det är jord på nytt och späda skott och blåsippor.

Nej, det är bara sentimentalt dravel. Ett bekant ansikte. Många som man saknar. Eller var det sammanhanget, den tiden, den musiken eller det livet.

Nya ansikten, ny ingivelse, ny inspiration. Nya sidor hos gamla vänner, trygghet, nyhet, het.

Det är väl bara vägar som måste åkas. Och här måste vi stanna, här ska nån av eller på.

Sentimentalt förstås. Nostalgi. Vintage. Nygammalt. Återvunnet, använt, idisslat, tuggat och malt. Gjort det, varit där. Sett det. Gammalt. Det är ältat.

Det var nån som dog på vägen. I all meningslöshet. Men nån ska väl det, tydligen, det hör väl till. Det kunde ha varit vem som helst.

Snart blommar det väl igen. Koltrasten sjunger. Måste lyssna. Stanna upp. Dra cykeln genom stan. Med havet som en glittermatta i natten. 
 
Nej, jag har inte valt drömmen själv. Luften står stilla där. Och asfalten är grusig och torr när regnet kommer.

Nej, det går väl inte att se tillbaka. Det bladet går inte att vända.