Se tillbaka
Det är väl bara sentimentalt dravel.
Saknad efter nåt som gått förlorat.
En vacker sten på havets botten som man inte kan nå för att vattnet stiger.
Som när månen är sådär nära på himlen, att det känns som om man skulle kunna röra vid den.
Det är som att få känslan av att sakna något som man inte kan sätta ord på. Tomhetskänsla, rastlöshet, klåda på insidan, en lampa som inte går att tända, ett blad i en bok som inte går att vända. Ett mörker som inte går att skingra.
Det är väl bara bilder som flimrar förbi. Inget allvarligt, som en dröm man inte själv har valt. Man väljer aldrig dem, eller hur?
Det är väl bara tiden som går. Det är insikten om att människor byter platser och försvinner. Passerar in och vidare ut på andra sidan.
Det är väl bara årstiderna som växlar. Som nya löv, som blir gamla löv, som blir lövskelett på marken i nån fuktig skog. Det är jord på nytt och späda skott och blåsippor.
Nej, det är bara sentimentalt dravel. Ett bekant ansikte. Många som man saknar. Eller var det sammanhanget, den tiden, den musiken eller det livet.
Nya ansikten, ny ingivelse, ny inspiration. Nya sidor hos gamla vänner, trygghet, nyhet, het.
Det är väl bara vägar som måste åkas. Och här måste vi stanna, här ska nån av eller på.
Sentimentalt förstås. Nostalgi. Vintage. Nygammalt. Återvunnet, använt, idisslat, tuggat och malt. Gjort det, varit där. Sett det. Gammalt. Det är ältat.
Det var nån som dog på vägen. I all meningslöshet. Men nån ska väl det, tydligen, det hör väl till. Det kunde ha varit vem som helst.
Snart blommar det väl igen. Koltrasten sjunger. Måste lyssna. Stanna upp. Dra cykeln genom stan. Med havet som en glittermatta i natten.
Nej, jag har inte valt drömmen själv. Luften står stilla där. Och asfalten är grusig och torr när regnet kommer.
Nej, det går väl inte att se tillbaka. Det bladet går inte att vända.
Saknad efter nåt som gått förlorat.
En vacker sten på havets botten som man inte kan nå för att vattnet stiger.
Som när månen är sådär nära på himlen, att det känns som om man skulle kunna röra vid den.
Det är som att få känslan av att sakna något som man inte kan sätta ord på. Tomhetskänsla, rastlöshet, klåda på insidan, en lampa som inte går att tända, ett blad i en bok som inte går att vända. Ett mörker som inte går att skingra.
Det är väl bara bilder som flimrar förbi. Inget allvarligt, som en dröm man inte själv har valt. Man väljer aldrig dem, eller hur?
Det är väl bara tiden som går. Det är insikten om att människor byter platser och försvinner. Passerar in och vidare ut på andra sidan.
Det är väl bara årstiderna som växlar. Som nya löv, som blir gamla löv, som blir lövskelett på marken i nån fuktig skog. Det är jord på nytt och späda skott och blåsippor.
Nej, det är bara sentimentalt dravel. Ett bekant ansikte. Många som man saknar. Eller var det sammanhanget, den tiden, den musiken eller det livet.
Nya ansikten, ny ingivelse, ny inspiration. Nya sidor hos gamla vänner, trygghet, nyhet, het.
Det är väl bara vägar som måste åkas. Och här måste vi stanna, här ska nån av eller på.
Sentimentalt förstås. Nostalgi. Vintage. Nygammalt. Återvunnet, använt, idisslat, tuggat och malt. Gjort det, varit där. Sett det. Gammalt. Det är ältat.
Det var nån som dog på vägen. I all meningslöshet. Men nån ska väl det, tydligen, det hör väl till. Det kunde ha varit vem som helst.
Snart blommar det väl igen. Koltrasten sjunger. Måste lyssna. Stanna upp. Dra cykeln genom stan. Med havet som en glittermatta i natten.
Nej, jag har inte valt drömmen själv. Luften står stilla där. Och asfalten är grusig och torr när regnet kommer.
Nej, det går väl inte att se tillbaka. Det bladet går inte att vända.
Kommentarer
Trackback
