nurseblog

Efter att  ha varit däckad i fyra dagar med nån slags influensa, har jag sakta börjat skramla igång igen. Det är ju så soligt och skönt ute, att jag är bara tvungen att försöka ta mej ut i värmen. Jag släpar ut en brassestol (och tänker på brassestolstestet med Cesar, eller var det Fabio?) och John Steinbecks "Öster om eden".

Jag försöker fatta varför jag inte läst hans böcker innan, men det är fortfarande obegripligt. Finns det nån som med samma genialitet kan beskriva en dammig väg eller en skabbig hund?
Jag absorberar hans ord.
Det är underbart.

Det blir varmt i solen. Hundarna, som sällskapar mej, flåsar.
Katten, som smyger på hundarna, hittar en fluga som hon tuggar i sej.
Jag svettas som om febern kommit tillbaka igen, och blir påmind om att jag inte är frisk än. Det funkar inte med vilja, när inte kroppen hänger med.

Naturligtvis måste jag också älta det här ämnet lite.
Vann fel låt? Javisst, fel låt vinner ju alltid numera, inte sant?

Jag gillar egentligen schalgerfinalen, det har jag gjort sen jag var liten. Men jag har en invändning mot den nya ordningen i evenemanget, och det är att man prompt ska sjunga på engelska. Jag vet inte vad ni tycker, men är inte poängen med det att vi som inte kan ryska, serbokroatiska, slovenska eller vad det nu är, ska kunna förstå andemeningen i texten? Hur kan det då komma sej att det engelska uttalet hos samtliga artister från den östliga delen av vår världsdel, är så erbarmligt dåligt att man inte fattar ett ord av vad de sjunger i alla fall? Maken och jag sitter och tittar på varandra och undrar vilket språk de sjunger på. Är det engelska nu?

Den ryske artisten vrider sej i kärleksplågor på scen och kvider "... maaaj scharrrrt isss baaarnin- ing!". Och jag vet inte var jag ska ta vägen, det är ju detta som gör att det blir parodi av hela tjottaballongen, som Luuk skulle ha sagt. Det är ju detta som till stor del gör det i princip outhärdligt att titta på eländet.

I år röstade jag på Bosnien-Herzegovina, de sjöng på sitt egna språk, kanon. Fast precis när jag skulle ringa fick jag kalla fötter, och började fundera på om mina grannar från Makedonien skulle hata mej om de visste vilka jag röstade på. Skulle jag bli tvungen att rösta på Albanien i stället? Jag tänkte ett tag ta fram min historiebibel som jag har kvar sen jag pluggade på lärarprogrammet och läsa på om relationerna på Balkan. Hur var det nu med muslimer och kristna, serber och kroater, och mina grannar är väl albaner och inte greker?
Sen beslutade jag mej för att rösta på B-H i alla fall, för jag gillar ju låten, det är väl ändå det som det egentligen handlar om.
Eller?

Döm själva.

Jag har hittat så mycket ny musik på sistone. Jag som trodde det inte fanns nån mer musik jag kunde lära mej att lyssna på. 

Redan på högstadiet började jag gå omkring med lurar på ungefär all vaken tid som inte innehöll lektioner eller tv-tittande. Jag körde slut på två walkman, en discman och en vanlig liten freestyle och ett okänt antal lurar på sex år. Antalet blandband som mixades ihop övergick säkert ett par hundra, batteriberget jag lämnat efter mej är antagligen enormt.
Jag minns att jag drömde om den dagen då man skulle kunna göra en blandad cd själv. Det verkade såå hi-tech att det väl aldrig skulle kunna hända.

Min cd-samling landar väl nånstans på 300 plattor, som numera ligger i flyttkartonger i källaren. Det var ju så förfärligt dyrt med cd:s att man var tvungen att välja sina investeringar noga. Det fanns nåra givna, U2, Sting, Springsteen som jag köpte allt nytt med utan att ha lyssnat innan. Annars fick man ju stå i musikaffären med lurar och lyssna innan man köpte nåt. Idag känns det nästan lite forntida. Och det där att låna plattor av kompisar och spela in dem på band, ja kära nån.

Under tiden jag pluggade och var mammaledig utvecklades inte min musiksamling nånting. Jag ältade runt på Lundell, Eldkvarn, Bob Marley och Springsteen. Reklamradion var ganska ny då, och kändes fortfarande rolig. Ja, det blev lite fattigt, även om Lundell hade godheten att förse mej med minst en ny platta om året. Brorsan försökte pracka på mej Winnerbäck, men det kändes inte alls som min grej.

Jag hade en gammal mp3-spelare som jag kämpade med, den var nästan omöjlig att ladda in låtar på eftersom den vägrade ta emot 95 procent av allt jag hade i datorn.

Så en dag kom maken hem med en ipod som han köpt till mej. "Åh, en ny mp3-spelare!", utropade jag glatt. Jag hade aldrig ens sett en ipod, än mindre trott att jag skulle kunna äga en. Jag trodde de kostade minst 8000.

Jag slet mitt hår lite grann innan jag fattade hur itunes funkade, och innan jag vågade köpa hem några låtar. Nu har jag insett vidden av vilken skatt som finns där, och lätt det är att konsumera musik numera. Jag blir till och med tipsad om musik som jag kan tänkas gilla, utifrån vad jag tidigare handlat. Smått fantastiskt. Det är bara att provlyssna, och jag har hittat låtar jag hört i nån tv-serie eller på radion genom att chansa på en möjlig titel och söka.
På det viset har jag hittat nya favoritartister, som  jag inte hade en aning om fanns, och som man definitivt inte hör på reklamradion. Praktexemplet är John Mayer, som jag verkligen fastnat för. Andra är Paolo Nutini, Ryan Adams, Gavin De Graw och artister och band som vänner tipsat om; Band of Horses, Death Cab for Cutie, Damien Rice, Tonic med många flera. Sen är det ju lätt att komplettera och öka på samlingar av artister som hängt med i alla år, nån Springsteen-låt man saknat eller U2:s gamla skivor som var alltför repiga för att det skulle gå att rippa dem.
För ett tag sen hörde jag en tjej som sjöng så himla bra på nåt morgonprogram, sen var det bara att ladda hem när jag hörde hennes namn.

Nu är det jag som håller på och prackar på folk musik, jag har fått för mej att det är lite fint att "ge bort" bra musik. Jag blir i alla fall tokglad när jag hittar nåt nytt att lyssna på.
Jag har definitivt kommit ut ur musikidet, tack vare en liten grön pryl som jag ständigt bär med mej.

Jag äger för första gången en bil. Jag hann alltså bli så här gammal innan jag kom att stå som ägare till en bil.
Det känns ju så vuxet.

Jag lärde mej köra bil i en Ford Fiesta av äldre modell. Den väldigt lilla bilen stod i ganska bisarr kontrast till bilskolans Volvo 940. Jag är glad att jag fick lära mej köra en stor bil från början, det har varit bra genom åren.

Mamma, som lärde sej köra i en Amazon, skulle försöka vara pedagogisk och lära mej köra. Det gick sådär, och jag hade problem med bland annat exakt hur mycket man skulle vrida på ratten när man skulle svänga. Det är ju inte lätt att lära ut nåt som man själv betraktar som ryggmärgsbeteende.

Brorsan hade kört bil några år redan, när det var dags för mej att övningsköra. Han började med att tala om att man aldrig fick trycka ner gasen och kopplingen samtidigt. Sen skulle vi öva på krypkörning, ja, det kan ni ju räkna ut hur det gick. (Brorsan själv, trasslade in sej i en tallskog med Morfars bil när han övningskörde. Bilen stod plötsligt inkilad mellan några träd, och kunde med ett nödrop tråcklas ut.)

Nej, det lossnade först när jag övningskörde med vännen Hasse. Vi puttrade runt i Färjestaden en eftermiddag, och då ramlade polletten ner på allvar.

Sen dess är jag frälst på att köra bil, jag tycker det är skitkul. Främst är det nog kombinationen avskildhet, musik och akustik som tilltalar mej, jag sjunger nämligen alltid i bilen.
"Tööst!" hojtar Lilla E i baksätet, när hon åker med, hon gillar inte när jag sjunger. Och så vill hon höra på Danny, det vill inte jag.

Ja, så äger jag nu då en bil. Så här vuxen har jag nog aldrig känt mej. En Audi A3 Sportsback, svart metallic, årsmodell 2005.
Det kommer jag väl att minnas när sitter på hemmet i stödstrumpor och lägger passijangs.

Det var inte mycket tid man tillbringade inomhus när man var liten. Det är ju så alla minns det; man var ute jämt. Man for runt i villakvarteren på cykeln, en hel flock med ungar.

Där jag bor idag, har det blivit ett gäng barn som leker. De cyklar, springer, smyger, kickar boll, slåss med "lasersvärd". åker inlines och kastar studsboll. De kan gå till varandra och ringa på, och när kvällen kommer vill ingen gå in.

Jag har längtat efter det, för min barns skull, det är en underbar tid i livet. Jag kan inte minnas att man hade nåra bekymmer eller måsten, ingen ångest eller rädsla. Livet var sol, fika och skrapade knän.

En granne berättade häromdan att Lilla E brukar komma till dem och ringa på. Allt hon vill då är att klappa deras uråldriga labrador en stund, sen springer hon ut igen och leker vidare. Precis som om hon plötsligt kommit på att "ja just det, det är en hund som måste klappas också".

Allt jag behöver göra är att fixa vatten till törstiga barn och fylla på med mat var tredje timme. Det är frihet, för mej också.

Jag läser en intervju med Linda Skugge i Söndags-DN och tycker hon verkar vara en genuint osympatisk människa.
(Ja, jag vet hur det är med intervjuer, allt som sägs ska filteras och idisslas av journalisten så att alltihop till slut blir en enda stor hörsägen. Förvisso har det nog blivit bättre sen de började använda röstminnen och sånt, men man kan aldrig så noga veta.)

Linda Skugge, ja. Hon har stått upp för tjejer och mammor och kvinnor i allmänhet, gapat och gjort sej obekväm. Schysst har jag tänkt, även om jag aldrig till exempel följt hennes bloggar eller frekvent läst Expressen. Men hon har hörts på ett otjejigt vis, och jag har lyssnat.

Nu porträtteras Skugge i Busnel-rock med mobiltelefonen käckt i handen, headsetet i örat medan hon deklarerar att utbrändhet är "bullshit". Annars hade hon själv aldrig kunnat hantera sin egen situation med arbete och tre barn. Hon säger att hon aldrig är ensam och blir "provocerad" av folk som säger att de behöver vara lediga en vecka. Är man entreprenör så håller man sej pigg och full av energi, hävdar Skugge, då behöver man inte vara ledig.

Jag blir väldigt illa till mods av hennes uttalanden. Hon har just satt ord på min värsta mardröm kring framtiden för kvinnor och bilden av kvinnliga debattörer och kända förebilder:
Ett gäng satkärringar i dyra kläder som pissar på vanliga kvinnor som försöker få vardagen att gå ihop.
Skugge vill inte längre kalla sej feminst, eftersom ordet är så "negativt laddat". Dessutom tycker hon tycker att man inte kan ha barn om båda föräldrarna jobbar heltid, det är "barnplågeri". Ena förälderns lön måste då gå till en barnflicka.

Tack så mycket, det var precis vad alla kvinnor, särskilt ensamstående mammor ville höra. Alla som jobbar och vänder på kronorna för att få livet och tiden och familjen att gå ihop med den lilla kvart om dagen man får över i egen tid.

Jag har alltid fattat att jag är oerhört priviligerad som har kunnat plugga och jobba deltid medan barnen varit små. Och nu ska jag vara ledig minst ett år från mitt jobb och vara hemma hos mina barn. Det ska jag göra utan inkomst eller bidrag, ja, jag är priviligerad. Men samtidigt hyser jag en väldig respekt för alla som kämpar och jobbar för sin familj och ändå lyckas samla ihop lite extra pengar till semestern. Jag kommer aldrig sitta i flotta märkeskläder med tjocka guldarmband kring handlederna och säga att folk som jobbar måste ha barnflicka.

Och den dagen jag slutar kalla mej feminist, det är samma dag som jag hänger in kepsen för gott. Skugge tycker inte man kan vara feminist när man är 35.
Det är ju då det är som viktigast, när man har chansen att forma och påverka sina barn till bli mer jämställda i sin generation.

Snälla nån, är de såna här kvinnor som ska för talan för oss andra? Hur ska det då sluta? Är det nån mer än jag som måste sova med lampan tänd när man har hört sånt här?

Jag blir så glad och rörd in i hjärteroten när jag ser en man med barnvagn. Jag vet inte, men jag är så glad att papporna engagerar sej i sina barn nuförtiden. Pappor som tröstar, plåstrar om, lagar mat och tar konflikter med sina ungar. Det är liksom på tiden att alla ungar får känna sej riktigt älskade av sina pappor.

Pappor som deltar i ungarnas vardag känns som nåt nytt i vår generation. Vi sjuttiotalsbarn träffade våra pappor på helgerna och då skulle det vara så jädra speciellt, som nån slags ynnest att man fick hänga med pappa ett par timmar. Som om det var nåt halvdåligt arrangerat event, när alla skulle vara glada och tacksamma för att pappa tog sej tid. Hurra för att pappa lämnade tipsextra och folkölen i soffan och tilltalade sina barn. Jag menar, vad blev det för relation av det? När man hela tiden hade en känsla av att pappa hellre ville slippa ifrån en påtvingad stund med sina barn.

Minns ni att mammorna hotade med att berätta för pappa om man gjort nåt dumt när vi var små? Precis som om papporna tillhörde nån myndighet med straffrätt som tillkallades från högre ort när nåt hemskt skulle redas ut.

Nej, jag hoppas vi kan stå för en annan typ av föräldraskap i vår generation. Att vi som föräldrar ska kunna berätta sanningen för våra barn, sluta ljuga och förtränga obehagliga saker och reda ut våra problem utan att skuldbelägga barnen. Att vi ska kunna fortsätta vara oss själva, även som föräldrar, så att vi inte blir karikatyrer som våra barn inte har nåt förtroende för. Vare sej vi lever ihop med den andra föräldern eller inte.

När jag gick på gymnasiet, började jag jobba på lokaltidningen. Det skulle startas en ungdomsbilaga, som det så fint hette.

Vi var ett udda gäng som värvades för uppdraget (jag minns kanske inte alla):

Adam, som nyligen gett ut en bok med dikter om bland annat en tomte.
Rickard, som tecknade och körde fiat ritmo.
Martin, som var chief.
"Luggen", fotograf. Och hans tjej, som jag har glömt namnet på.
Ulrika (har jag för mej hon hette), som skrev ilskna musikrecensioner och gillade Henry Rollins.
Mårten, coola, djupa snubben. Han var lite äldre och var väl den enda som hade nån slags ambition. Stackarn.
Och på nåt konstigt sätt halkade också medelålders recensenten Tommy in genom nån slags kvotering. Han kallades allmänt Tommy Gurka.

Vi hade till uppgift att göra intressanta reportage om ungdomskultur (vad är det egentligen?). Nivån var helt ok, tyckte vi då, nu känns det som om "ungdomar" skulle skratta på sej om de läste det där. Vi skrev om rugbyn, musik, film, gjorde några modereportage och intervjuer med folk som vi tyckte var lite spännande. Vi förekom själva ofta på bild, ungefär som egotrippade krönikörer och bloggare gör nuförtiden; "dagens outfit", "här är jag i bar överkropp" och sånt fjant. Jag kan tycka det var ok, för vi var 17, numera gör 35-åringar sånt.

Det roligaste var när vi åkte till Hultsfred och bevakade festivalen. Jag tror vi var där två eller tre år i rad, och det var fruktansvärt kul. Jag minns att jag bland annat recenserade Stefan Andersson (jag gillade honom), Di Leva och Popsicle. Det var riktigt stora band som kom dit på den tiden, men det fattade man ju inte då; Iggy Pop, The Ramones, Pretenders, The Levellers, Ride och Lemonheads med många flera. Man kunde springa på Dave Stewart backstage, och det var fränt.
Första året bodde vi en usel husvagn, Tommy Gurka bodde på hotell. Jag undrar vad vi åt, men det var väl wok och mjukost och sånt som man äter på rockfestivaler. Langos, kanske. Det var i och ur sovsäcken med samma kläder i tre dar, jag sov nog mest av alla och var definitivt nyktrast.
Ett år bodde vi en husbil, det var lite bättre för den hade värme. I husvagnen minns jag att jag sov med alla kläder jag hade med mej på mej. Jag har ett svag minne av ett tält också, men jag är inte säker.
Vi gjorde en hel bilaga om festivalen, och var jättenöjda och stolta.

Egentligen var det väl mer som en kringresande fritidsgård, med stackars Gurka på släptåg. Han måste ju tyckt att vi var riktigt oseriösa. Och det kan man erkänna så här i efterhand att vi var. 75 procent av oss ville partaja, och resten av oss ville gå in gratis.
Och det är ju fint att detta varit med och format min personlighet.
Tänk va bra det kan bli ändå.

Har ni tänkt på hur allting i ens liv egentligen bara handlar om hur vi sköter våra relationer till andra människor? Det där med sköt dej själv och skit i andra har ju liksom aldrig fungerat.

Tänk er på grottbjörnens tid. Hur smart var det så att säga "nämen du kan kan väl gå hem till din grotta då, så kan jag sitta här och värma mej själv med... ja va fan vet jag... ett isblock kanske". Och i fall björnen råkade komma hem till grottan framåt hösten, när man precis bott in sej, så satt man där själv; hej hej! Njae, då var man kanske inte så kaxig.

Det gäller väl nu som då att försöka hålla ihop med de sina. Inte till varje pris, men till en hel del pris i alla fall. Fast inte är det lätt med svärföräldrar och föräldrar och barn och ingifta svågrar och svägerskor. Jag brukar tänka ibland att det är som att ge sej in i en annan kultur, man får lära sej allt från början igen. Det gäller att inte trampa nån på tårna utan att utplåna sej själv.

Allt handlar ju om relationer till slut, hemma, på jobbet och i villakvarteret. Hur tackar man grannen (som verkligen kommer från en annan kultur) för att han lagade gräsklipparen? Sprit? Godis? Vad lämpar sej?
Och på jobbet, i vilket läge vågar man berätta för chefen att man tänker plugga till hösten?

Nä, det är väl ingen som vill dela grotta med björnar nuförtiden heller, om ni förstår vad jag menar. Och blir man ensam nuförtiden, då är man ta mej sjutton ensammare än nånsin.

Jag har just kommit hem från semester i solen, och där läste jag din bok.  Ja, jag vet, du gillar inte såna semestrar, men alla är vi olika.
Jag fick aldrig tillfälle att läsa din blogg när det begav sej, och när skivan sen kom, blev jag lite trött. Sanning att säga, tyckte jag det lät som gammal skåpmat och därför blev det inte att jag ansträngde mej att lyssna mer.
Nu när jag läste boken, lyssnade jag på alla Eldkvarn-spår jag hade i min podd. Det var lite begränsat urval, men "Fulla för kärlekens skull" fanns där tillsammans med en handfull andra; "Ett hus på stranden", "Alice", "Nedför floden" och "Marios" underbara tolkning av "Någonting måste gå sönder". Jag vet inte, men kanske ska jag ge Svart Blogg en ny chans.

Hursomhelst vill jag tacka för fin läsning. Jag är imponerad, och glad för att jag fått ta del av det du skrivit. Framförallt att få ha sett lite mer av din person, med allt elände och all glädje. Först hade jag lite svårt att se ensamheten i det hela, men jag förstår att du kanske menar ensamheten som ett missbruk innebär. Och jag ryggar lite präktigt från alla intrikata detaljer om dina rus och dina nattliga kryss med kokainet och det andra. Jag vet inte, jag är antagligen småstadsflickigt naiv, men jag fattar inte att sånt förekommer. Men, alas!

Efter ett par dagar på semesterorten, var vi två som sträckläst boken, och vi fick många glada skratt när vi påminnde varann om vissa passager, till exempel den om "Pluro Johansson" eller grodmannen och bilnyckeln. Jag fick också tillfälle att berätta om den där gången på Stadt när Peter Smolianski ville ha med mej på efterfest efter en spelning. Stackars man, han var så fruktansvärt blyg, så när jag tackade nej pep han bara fram ett " 'häpp". Jag var kanske 19 och han var väl... ja, äldre. Jag såg alla era spelningar i närheten på den tiden, så det blev rätt många. Ofta i sällskap med Johan E, som alltid i det närmaste rev stället. Those were the days, som man brukar säga.

Jag, som är sjukligt intresserad av släkthistorier, låg sen i solen och funderade på den eviga frågan om hur man hade varit om inte om hade funnits och om inte si hade varit så. Jag antar att du också brottats med de frågorna. Och vem gör inte det? Tack för att du visade de fina bilderna från när ni var små.

Tänk att du är så god vän med "Mario", min gamla ungdomsidol. Jag följde hans blogg med stort intresse i vintras, och nu kan man ju för stå att ni pratar mycket om mat och dryck. Och jag minns en dokumentär om honom från nitti-nånting, där han gjorde en så kul imitation av dej. Hojta bara till när ni vill att jag ska komma över och steka portabello-svamp!

Sen måste jag fråga, även om det kanske inte är tillåtet; men hur är det med Carla? Han var ju inte pigg, men du berättade aldrig hur det gick sen. Du kan väl hälsa till honom...

Än en gång, tack! Och försök vara lite mer rädd om dej, häng med ett bra tag till, är du snäll.

Kram


PS. When in Copenhagen, I will get myself a new kitchen-lamp. DS