nurseblog

Jag har funderat på varför det är så socialt accepterat att vara onaturligt smal, när det samtidigt är skamligare än nånsin att vara överviktig. Hur kan det komma sej att vi tycker så synd om anorektiker, samtidigt som vi tycker överviktiga är dumma i huvudet som inte bara slutar vräka i sej mat?

De flesta verkar tycka att överviktiga människor är lata och äckliga. Är man tjock, då får man liksom skylla sej själv, det är ju ingen annan som tvingar dem att vräka i sej onyttigheter.
Men egentligen är det ju ingen som tvingar anorektiker att dricka isvatten i fikarummet, när vi andra äter mackor och lunchlådor. Det är inte heller nån som tvingar dem att gå och spy upp alltihop när de väl har fått i sej mat. Inte heller jagar nån annan in dem på alla intensivspinning-pass för att direkt efter hota dem med stryk om de inte går in och kör nästa pass också. Nä, just det, lika lite som vi tvingar på nån som är överviktig en massa godis.

Hur man än vänder och vrider på det hela, så är det ju lite förbannat en ätstörning - både att äta för mycket och att äta för lite. Samtidigt är det ok att prata om bantning, men tabu att konfrontera nån som aldrig äter.

Ändå hyllas det idealet, de trådsmala modellerna som man kan se varenda led på genom skinnet. Klädkatalogerna har tre sidor med kläder för "större" kvinnor, där är modellerna normalstora kvinnor med lite större byst. Hur kan det komma sej att det är de andra modellerna som ska representera genomsnittet? De flesta av oss ser ju inte ut så. Och kläder sitter ju egentligen lika illa på nån som är för smal, som på nån som är för tjock.

Men jämnvikten är svår att hitta, mellan träning, mat och vila. Att hitta en livsstil som friar en från dåliga samveten, pekpinnar och förbud.
När jag rasade i vikt för nåt år sen, mest på grund av en krånglande mage, frågade en kollega mej vad som var fel. Jag tyckte det var omtänksamt, även om hon använde uttryck som "du håller på att försvinna" och "mager". Jag var inte nöjd med mej själv, men jag var sjuk och kunde inte heller gå omkring med en skylt som sa "tarmåkomma" på magen.
Sen dess har jag gått upp fem kilo, börjat träna och sköter mitt matintag med stor omsorg. Och det känns bra, jag är - 34 år gammal - helt nöjd med min kropp. Jag tröstäter inte längre, sitter inte och petar i sallader och äter godis när jag känner för det. Och det skulle jag vilja unna alla kvinnor (och män också för den delen), det är en oslagbar känsla.