nurseblog

Jag minns hur det var när jag skulle flytta hemifrån. Jag hade fått en lägenhet på Stensövägen, det var brevsvar i annonsen och jag var superimpad av mej själv för att jag lyckats övertyga hyresvärden om att jag var rätt person. Det var en etta på 37 kvm med kök och minibadrum.

Min hemgift var väl inte mycket att skryta med; det var en bunt ärvda halvlinnehanddukar, några emaljskålar till morgonfilen och några påslakan som mormor köpt på Eko-hallen i Fjälkinge. I övrigt sånt jag haft i mitt flickrum.
Betänk att detta utspelade sej på den tiden då det fortfarande var minst 15 mil till närmaste IKEA.

Men det jag framförallt påmints om på sista tiden, är allt jag köpte när jag flyttade, sånt som jag längtat efter att få köpa själv, bestämma över och unna mej. Det var väl inga anmärkningsvärda saker, men bara känslan av att "jag kommer minsann aldrig ha enlagstoapapper" eller "jag ska minsann ha kalaspuffar hemma". Och då hade jag det ändå kanonbra hemma hos mamma, men det finns ju alltid saker man vill göra annorlunda i sitt eget hem.

Nu har jag och min familj bott mer än ett år i olika arrangerade bostäder som inte varit vårt hem. Alltså inte våra sängar, porslin och handdukar. Det har funkar väldigt bra, men nu är jag ändå väldigt sugen på att ha ett eget hem igen. För ett par veckor sen bodde vi en helg i föräldrarnas lägenhet, och jag gick runt där och bara mös av att få vara i ett riktigt hem, visserligen nån annans hem, men ändå.

Vårt hus är på god väg. Snart har vi innerväggar, och murarna håller på att putsa fasaden. Vi har valt kakel och klinker och tapeter och kulörer. Och det ska bli så härligt att få fylla det med våra grejer, nya och gamla. Ställa upp böcker, packa upp grytor och knivar och tallrikar. Det som vi själva valt och köpt en gång. Tänk att få tvätta i en vettig tvättstuga! Utan nån annans mögliga sköljmedelsrester i maskinen. Det är faktiskt vardagslyx!

Om ganska exakt två månader ska allt vara klart. Det blir mycket bättre än julafton, det!

Det är fantastisk att ha kunna leva på max ett år. Inte behöva vända på en enda euro, inte spara på nåt, köpa det man vill ha, utan att behöva.
Nu stundar nya tider. Sparar numera alla kvitton, och summerar utgifterna varje månad.

Idag åkte vi till biblioteket, det är ju gratis. Jag hade glömt vad trevligt det är där. Barnen plockade åt sej ett ton böcker om delfin, hajar och hästar. Jag hann inte ens in på vuxenavdelningen, det får jag ta en dag i lugn och ro.

Förra veckan var vi på Ölands djurpark. Det var dyrt. Innan hade vi bestämt att vi inte skulle äta där, utan komma dit med mätta barn och sen äta lunch hemma. Det var tur, för det visade sej att två korvar med mos kostade 70 kronor. Men glass måste man ju ändå ha. Så där rök det 200 spänn till, förutom de 1200 det kostade att gå in. I fortsättningen får det bli kommunala lekplatser!

Smålänningen och torparkärringen i mej, vaknar tydligen så fort jag sätter min fot på svensk mark. Jag är glad för det, det har hållt mej flytande genom ett antal magra år. Så nu är det bara på med hucklet igen; storhandla och långkoka, baka, slyta och safta.

Hemma i Sverige efter ett år i Spanien.
Nu bor vi här igen och det är så konstigt.
Nykommet och invant på samma gång.
Maken drog på sej jaktkläderna och försvann ut i skogen. Och jag fick använda en dator, icke att förakta när man själv inte har nåt internet och bara lever i 3G.

Handla på Maxi, cykla, tvätta i gemensamhetsutrymmen, ingen pool, ingen städerska och ingen inkomst. Inget hem och utförsäkrad och inget jobb. Tillhör numera socialgrupp 3. Det har jag aldrig gjort förut.

Jag måste nog unna mej lite champagne.