nurseblog

Nu, när vi alla har tillbringat mycket tid med våra familjer, vill jag framföra en teori om vår föräldrageneration. 

Det handlar alltså om "föttitalistena", som de själva kallar sej. Det tycker de låter fint och sammanhållande på en generation människor som växt upp under alla tänkbara förhållande, mitt i folkhems-Sverige, i skuggan av ett världskrig och ett bondesamhälle som rest sej ur askan, blivit kulturellt och snart skulle bli världskänt för demokrati och mjukporr.

Nu ska alltså ge mej på att generalisera kring dessa människor, eller kanske framförallt männen.

Jag kan säga att det knappt gått en dag i mitt, snart 34-åriga, liv som jag inte blivit har blivit rättad, åthutad, undanknuffad eller tillrättavisad av en man ur den här generationen. De nämligen kan, vet, känner till och har kontroll på hela världsalltet, allt som där i lever och fungerar. De är besserwissergenerationen.

"Hödödu, tjejen. Är det inte bättre du parkerar längre fram där det är mer plats?", sa en man till mej på stan häromdan.
Jag tänkte fickparkera utan för gymmet med min jättestora bil i en jätteliten parkeringsruta. Då knackade den där karl på rutan, och framförde sin idé om var jag skulle ställa min bil.

"Tack, men det går bra", sa jag och backade in bilen i rutan.
Medan jag gjorde det, stod karln kvar på trottoaren och väntade på att få se mej backa på bilarna runt omkring. Han var övertygad om att nåt skulle gå fel, en liten "tjej" i en så stor bil, det kan bara gå på ett sätt. Och jag sände ett litet tack till bilskolläraren som lärde mej fickparkera med i stor volvo.

Sådär blir man tilltalad av besserwissergubbarna; "hödödu", "döö", "grabben" (även om man är 35), "tjejen". Har ni som har en far/svärfar (kan också vara nån utomstående) i den här åldern nångång försökt tala om att ni till exempel har varit på byggvaruhuset, färgaffären, hos bilhandlaren eller till och med nåt elektronikvaruhus och fått lära er att så och så funkar det med tryckimpregnerat virke eller oljefärg på teakmöbler eller trådlösa nätverk utan att era farsor lagt sej i och vetat ännu bättre? Är det inte i själva verket så att de har gjort allt du försöker göra hundra gånger innan? Och så säger de: "hödödu, grabben, jag ska säga dej...".

Besserwissergubbarna kan också allt om matlagning, blöjbyten, barnuppfostran och priset på en liter mjölk, trots att de i själva verket aldrig deltagit i några såna göromål eller inköp. De har bara medfödd kunskap om dessa ting ändå, och är det inte medfött så har Bengt på Västergatan eller Lennart på macken talat om hur det ligger till. Så det är en med heder och samvete svuren sanning, att så ligger det minsann till.

På stormarknaden häromdan, stod jag och barnen vid fiskdisken. Dottern undrade varför vi inte skulle köpa en hel lax, hon tyckte den var fin. Jag förklarade att jag inte kan rensa fisk, så jag betalar gärna nån kompetent fiskhandlare för en färdig filé. Bakom i kön stod en man som började ojja sej över hur hemskt det var att genuina husmoderskunskaper inte fått fäste hos den yngre generationen.
"Vi har råd att köpa laxfilé", sa jag till barnen, vände mej mot fiskhandlarn och tillade "Kan du vara snäll och dra ur benen också?"
Jag gillar att laga mat, men jag vägrar till exempel att göra två kilo köttbullar. Är det då en skam att köpa färdiga köttbullar, om alla ändå tycker att de är goda? Är det en skam att köpa färdiga fiskfiléer, ska vi börja köpa hela kokhöns också och plocka dem ute i trädgården? Ska jag be maken skjuta en bunt harar som vi kan hänga upp på altanen?

Min farfar var målarmästare och säkert grym inom sitt gebit, men om han ville ha nåt rörmokarjobb gjort, så ringde han antagligen till en rörmokare. Såna jobb kräver kompetens, man vill inte ha ett halvdant arbete gjort, man chansar inte och löser det hela lite provisoriskt.
Den här generationen i sin tur, "föttitalistenas" föräldrar, födde upp en hoper ungar som redan från födseln var utrustade med hela den samlade hantverkarkårens kunskaper. Och visst, gu ske pris, visst finns det de som byggt en herrans massa badbryggor och sommarstugealtaner och hängt upp mörkgröna medaljongtapeter i gillestugor. Andra har väl bytt ett och annat tändstift eller avgassystem, dragit el ut till friggeboden eller backat in ett släp till nån omöjlig plats.

"En trasig kobratelefon? Inga problem, ge mej stämjärnet och lödkolven från Clas Ohlson, älskling!", hördes det från sjuttitalsvillorna i min barndom.
"En vattenläcka? Inga problem, Bosse på banken har en grävare. Den lånar vi!".
Oäääh!

Sen undrar de varför vi inte ber dem om hjälp, när nåt går sönder. Nä, för vi vill inte att det ska bli värre!
"Det är lugnt, farsan, vi har ringt rörmokarn. Han är på väg.", det där sista lägger vi till för att försäkra oss om att inte farsan ska hinna komma med verktygslådan (de har alltid med sej egna verktyg) och laga sönder nåt.

"Ska ni verkligen ta hantverkare till det? Vet ni vad ett helkaklat badrum kostar idag? Trettitusen!" Och vi tvingas svara:
"Nej, det kostar 200 000, och det har vi redan lagt på huslånet." Usch ja, det slösas för mycket med pengar. Man kan väl inte köpa nåt som man inte har kontanter till?

När de ska ut på resa, besserwissergubbarna, då är det noggranna förberedelser. Man vill ju till exempel inte bli tvungen att fråga om vägen, det är ju den ultimata förnedringen:
"Vi har ju KAK:s bilatlas! Alla europavägarna är med."
"Men den är ju från 1978..."
"Ja, de har väl inte flyttat på några svenska städer sen dess!"
Nä, men vägarna kanske inte är samma... eller?

Det är bara att erkänna; jag är en sucker for boy bands.
Satt just i bilen och lyssnade på radion, idol-snubbarna Danny, Erik och Mattias presenterade sin lilla trio. Förutom att de faktiskt var förvånansvärt roliga, så kan de naturligtvis sin sak och levererade stämsång. Nu var det ju nån av dem som hade fått nåt i halsen och inte hittade tonen, men det förlåter jag så gärna. Deras version av "All for Love" lär bli en hit, det behöver man inte vara Clabbe för att räkna ut. Originalet med Roddan, Brian Adams och Sting ligger ju förstås några nivåer högre, det är ju lite mer röstkaraktär på de snubbarna.

Så här i juletid är det ju annars lite av en plåga att röra sej ute på stan. Förutom trängsel, som jag avskyr, är det bjällerklang och Christer Sjögren i varenda högtalare. Usch. In med lurarna i öronen och på med podden. I vissa butiker är det ingen idé att försöka överrösta, jag har redan tinitus och vill inte göra saken värre.

Likadant är det på gymmet, ingen julmusik förvisso, men där har de kört Martin Stenmarck i tre veckor nu. Och så har mina lurar gått sönder beyond Karlssons klister, så idag måste jag försöka hitta nya, helst några som inte ramlar ut hela tiden. Jag vet inte om jag har nån konstig form på mina ytteröron, men inget tycks passa. Har haft ett par in-ear nu, skitbra ljud men inget vidare när man tränar. Idealet vore väl ett par sköna muff-lurar, men de är lite svåra att klämma in under cykelhjälmen (ja, jag har cykelhjälm, det har man när man har sett vad en trottoarkant kan göra med en människas bakhuvud). Tror jag ska gå till nån liten nördbutik och be om hjälp.

På jobbet har vi aldrig nån musik, förstås. Personalen kunde ju bli helt distraherad! Rena rama synden.
En kväll när patienterna gått hem, halade jag upp min telefon (som har en liten högtalare och mp3-minne) och så lyssnade vi på Jakob Hellmans "Vackert väder". Allt blir så mycket roligare med musik.
Till och med journalföring i ett obegripligt dataprogram.

Igår var det ju den där dan när man inte skulle handla nåt, för att visa sitt missnöje mot den ökande kommersialismen i samhället.

I mitt idealliv bor jag fortfarande i ett ekologiskt kollektiv i Vassmolösa och odlar till husbehov i min ruffsiga trädgård. Omgiven av höns och kattor och ankor hasar jag omkring där i min träskor och vänder jorden försiktigt för att hålla mej vän med maskarna. Barnen går i föräldarkooperativet som anammat nån obegriplig pedagogik och fröknarna har bara ekologiska bomullskläder och tovade tofflor. Det dricks örtte och äts mjölksyrade morötter och vitkål, det separeras urin från faeces på dasset, det räfsas och komposteras. "Det är ett högt liv", som Winnerbäck sjunger.

Detta ligger ruskigt långt från sanningen faktiskt.  IRL lever jag det vanliga förortslivet. Det jag gör för att bromsa den globala uppvärmningen äts upp direkt när jag startar familjens enorma fyrhjulsdrivna Volvo. Tror jag måste cykla till jobbet åttahundra gånger för att uppväga en enda kallstart med den bilen. Och kommersialismen har i mej en givmild sponsor. Hej hej killen på Statoil som lämnar ut mina paket från HM:s nätshop! Hej hej alla på Stadium! Hej hej Ingvar, tack för att du ville bygga ditt stora möbelvaruhus en kilometer från mitt hem!

Eh, ja. Det gick ju som alla förstår sådär för mej igår. Jag tycker i och för sej att livet mer och mer tycks snurra kring att köpa på sej prylar, dyrt eller billigt - vem bryr sej. Det känns ju sorgligt att njuta av att handla onödigt prylar. Har trots detta upptäckt att jag själv trivs med att komma hem med en kasse i handen, trevligt att unna sej nåt, tänker jag. Åh, va ytligt! 

Igår tvekade jag inte ens när tjejen i parfymeriet konstaterade att jag var på väg att investera 850 spänn i mineralrouge, rengöringsmousse av dyraste märket och rakkräm till maken. I poshiga klädbutiken (som jag inte vågade gå in i för ett halvår sen) gick ytterligare en tusenlapp åt till att addera en  tjusig kofta och lite annat till garderoben.

Och nu har jag tillbringat en dag i mina överlägset dyraste underkläder nånsin. Tvåhundra och femtionio spänn för ett enda par hopplöst präktiga Björn Borg-trosor.
Jag tror jag tar en tallrik ekologisk fil och hemgjord müsli till kvällsmat idag. Det känns bra.

Har haft anledning att fundera över vad som händer i en kvinnas psyke under mammaledigheten. Det kan vara ett otroligt stressande liv, kanske inte så mycket för att barnet sover dåligt eller kräks ner en hela tiden, utan för att man inte får nån direkt bekräftelse under den här tiden.

Oftast handlar det kanske om så mycket som 18 månader, då man är isolerad med andra mammalediga, deras barn och olika bebisaktiviteter (som ju är roliga för barnen, men oftast verkar som nån slags röta i en vuxens hjärna).

Och samtidigt som vi kvinnor fikar, byter recept (många önskar att det hade varit på roliga piller, men oftast är det pajer och kakor), går till öppna förskolan eller vänder och vrider på bebiskläder på klädvaruhusen, då är karlarna ute i arbetslivet som vanligt. Där myser de omkring och får ryggdunkningar, gratis luncher, löneförhöjning och bekräftelse hela dagarna.
Antagligen går då kvinnan hemma, smakar sej igenom alla recepten, har en usel inkomst och känner sej fet och allmänt förbisedd. Det finns liksom ingen myndighet som har lagt sej för att ringa upp alla mammalediga och tala om hur duktiga och kloka de är som tar hand om sina små. Det finns ingen extra föräldrapenning som man kan få sej tilldelad för att man är speciellt duktig på att göra potatismos eller få bort fläckar av blåbärspuré från barnkläder.

När de där månaderna sedan gått, och man kommer ut i arbetslivet igen, då kickar liksom livet igång igen på nåt vis. Oj, vad mycket människor man får träffa. Titta, världen fanns ju kvar, va kul!

Tror det är vid den här tiden alla tjejer måste få mycket plats och tid för sej själva. Det är inte för att vi inte älskar vår barn och män som vi vill ta en extra krogsväng eller tur till gymet. Det är kanske för att vi har haft så mycket familjeliv och närhet länge, att vi måste se om benen bär oss utanför det livet också. Duger man fortfarande? Är det nån som tycker man är fin? Kan nästan lova att de flesta av oss inte kommer att göra bort oss, en stilla flirt duger gott.

Tror aldrig jag har varit så förbannad efter en vecka på jobbet. Det har varit SÅ mycket att göra. Patienterna har varit sjukare än vanligt, vi har varit färre personal än vi brukar och alla har varit förbannade. (Utom, märkligt nog, läkaren som brukar vara allmän kolerisk och kasta saker omkring sej, han har varit helt lugn.)

Antagligen beror det på årstiden, ingen är ju precis pigg och glad automatiskt. Dessutom dålig planering, den skulden lägger vi på arbetsgivaren och cheferna. Och så slumpen, inkommande patienter har varit fler än de som fallit ifrån. Vi kanske måste jobba flera pass, var beskedet. Men, hallå, personalen räcker ju inte till till de pass vi har nu. Eh?

Vi anses vara kallade att göra vårt jobb. Folk tror allmänt att vi drivs av nåt högre syfte i vårt dagliga värv, det är därför vi är glad att få 18500 i ingångslön efter tre års högskoleutbildning. Och eftersom vi med så lätta steg dansar omkring på vår arbetsplats, så kan vi gott handla vårt eget fika, betala våra arbetsskor ur egen ficka och ta risken att bli smittade med allehanda baciller och ta emot hot och förolämpningar från patienter utan att det känns det minsta förnedrande. Trodde ni att vi har nåt slags risktillägg? Nänä, ingenting.
Faktum är att vi är så nöjda med våra arbeten att vi gärna står där i våra säckiga vita kläder och tar skit från läkare som har en dålig dag. Vi sitter och väntar på läkare som inte kommer i tid till avtalade möten, och vi tycker inte det gör nåt för läkarna är ju lite finare än oss, och vi är ju knappt värdiga deras tid. Vi tar också gärna emot och utför, för våran yrkeskunskap ovärdiga, arbetsuppgifter som att städa, sortera sopor och plocka disk.

Är vi inte fina människor, så säg? Vi frågar ju aldrig efter nåt extra! Nej, vi blev inte ens arga när landstinget tog bort vår friskvårdstimme, möjligheten att en gång i veckan ta en timme av arbetstiden till att ta hand om oss själva. Vi som lägger 90 procent av vår energi varje arbetsdag att ta hand om andra, vi kan inte ens få en betald timme i veckan till träning.

Missförstå mej inte nu, varken jag eller nån av mina kollegor har utbildat sej till syrra för att tjäna en massa pengar, nä så dumma är vi inte. Men jag skulle kunna sätta en spänn på att de flesta av oss nog trodde att vi åtminstone skulle bli behandlade med respekt, som människor, professionella och arbetskamrater. I stället får vi gå hem från jobbet och de flesta dagar känna oss pissade på.

Häromveckan gjorde de finska syrrorna slag i saken och sa upp sej - allihop. Naturligtvis tog det hus i helvete, och jag tror de fick bättre betalt i slutänden. (Vårdfacket anser att massuppsägningar i Sverige på initiativ av facket skulle uppfattas som en fientlig handling mot arbetsgivaren. Hu! Hjälp, landstingsgubbarna blir arga!)

Det är dags att säga ifrån, och tydligen vi måste börja var och en för sej. Vi får väl ta det dag för dag, i varje situation där det behövs. Jag tänker börja nästa pass, hoppas på att få sällskap.

Nu får det, ta mej fan, vara bra.

Läste en intervju med Henrik Zetterberg i Sportmagasinet. Trevligt att höra hur han har det i Amerika, med tutt-Emma och allt. Många intressanta fakta framkom; Emma är en viktig del i hans hockeyframgångar, han har slutat snusa och han kallas till vardags i Red Wings för "Hank".

Det sistnämnda har jag problem med, jag retar mej på detta. Typiskt amerikaner! Bara för att de inte kan bjuda till och försöka uttala utländska namn, så måste de kalla Zetterberg för "Hank". Amerikansk engelska är ju liksom inte normen för alla världens språkliga uttal, vi är många andra här på klotet som talar helt andra språk.

Nu är ju kanske inte fallet "Hank" det värsta exemplet. Det är ju något av ett barndomstrauma när min idol kallades "Enge-maerr Stejnmaark" i Lake Placid-OS. Vidare har vi ju lämnats undrande vid tv-apparaterna när det har talats om "Ijylwa Nowain", "JainOwa Wall-denaar", "Thereesch All-schammar" och "Poöeer Svurtwurrdet" av utrikisika kommentatorer.

Lyckliga är ju de svenska NHL-spelare som inte har å, ä eller ö i sina namn, de får ha sina namn rättstavade på matchtröjorna. Jag hade ta mej sjutton krävt att få mitt Å med ringen på plats, nåt måste man väl ha att säga till om när man tjänar typ en halv miljon dollar i månaden och är älskad av alla. De heter ju Holmström (som för övrigt kallas för "Homer", vad har Homeros med saken att göra?), Bäckström och Jönsson. Sätt dit prickarna! Amerikanerna tycker ju själva att de har världens bästa land, de måste väl ha prickar!?

Ännu lyckligare är väl de svenskar eller andra som har namn som utan uttalskrångel, Michael Nylander till exempel eller Forsberg, det blir så mycket enklare för de stackars amerikanerna. Man kan ju stå ut med att kallas "Neelander" eller "Forceburg", det blir liksom värre med "Nicholas Liddstroum" och "Tejmou Sill-lánni".

Annars kanske vi skulle börja ge konstiga smeknamn åt amerikanska idrottare? Vad skojigt!  (Vi provar med nåra hockeyspelare.) Vad sägs om  "Ajjsan", "Grettan" eller "Gåman"? Eller nåra sydeuropeiska fotbollsspelare; "Pessan" (otroligt roligt när nån sa "Pess-åtto" på tv härförleden), "Cammis" eller "Tottis". Nu kommer ju inte de smeknamnen ha nåt större genomslag, förstås...

Hursomhelst, det är fritt fram att kalla folk vad som helst, tydligen, stava deras namn kan vi göra lite som vi vill också. Jag kommer fortsättningsvis alltid uttala Cesar Santins namn med Billy Landsdownes fantastiska nasala brittiska uttal; "Ci- saa".

Musik är ett av mina stora intressen. Eller som Sting säger det "There's no religion but sex and music".

Förmedlar här en liten lista på grymma låtar:

1. "Stenkusten" med Ulf Lundell. En av hans allra bästa tycker jag, underbar text.

2. "Slow Dancing in a Burning Room" med John Mayer. Bitterljuv historia om hur svårt det kan vara att inse att ett förhållande håller på att ta slut. Komplett med ett litet gitarrsolo.

3. "Someone Else" med Tingsek. Udda, skön med ett underbart beat.

4. "Hallelujah" med Jeff Buckley. Det är väl ingen nyhet att Buckley gör mos av Leonard Cohens original. Magnifikt.

5. "Desire" med Ryan Adams. Avskalat och vackert. Fantastiskt munspel. Ja, hör själva.

6. "Coney Island" med Van Morrison. Om välsignelsen i att få uppleva en helt vanlig dag.

7. "I Wish" med Stevie Wonder. En riktig klassiker. Tänk att hela denna ljudmatta är äkta, inte en enda dator inblandad!

8. "Electrical Storm" med U2. En av deras allra bästa, Bonos röst är otrolig. Visar hur mångsidiga de är.

9. "Cannonball" med Damien Rice. Kommer förmodligen stå kvar på listan över mina absoluta favoriter när jag sitter på hemmet.

10. "Born to Run" med Bruce Springsteen. Omöjligt att göra en sån här lista utan Springsteen, den som inte har hört honom live, har missat en stor upplevelse.

Har lovat att inte blogga om min röv. Jag förstår inte vad som skulle vara intressant med det.

Ji-hou, en tjej som snackar om sin rö-öv, gu va in-tre-ssant!

Hur ser min röv ut i den här klänningen? Hur rör sej min röv när jag går?
Eller - behold! - hur har min röv förändrats genom åren? Här följer en redogörelse för detta!

Vem är intresserad? Jag är full av undran!

Kan det vara nån slags igenkänningsgrej? Ho-ho, min röv ser också ut så i en tubklänning. Eller gu va skönt också nånannan har detta förhållande till sin röv, vilken lättnad.

Njae, inte är vi tjejer väl så komplexa?

Vågar vi ta våra rövar vid handen (eh?) och erkänna att de finns till?
Vågar vi ställa oss upp inför andra kvinnor och säga: "Hej, jag heter Mona," ("Hej Mona!") "och jag har en röv."

Kan vi sitta i fikarummet och anförtro oss till kollegorna; "ja, du vet - hrmm - jag har ju också en röv..."?

Alla kvinnor är ju verkligen så här fixerade vid sina rövar.

Låt oss alla tala om detta, låt oss reda ut dessa viktiga frågor!
Inga problem kring rövarna ska kvarstå, när alla kvinnors samlade kraft har bearbetat den här frågan!
Låt inga andra livsfrågor stå i vägen för samtalet om den kvinnliga röven!
Inga medel skall saknas, inga resurser skall undanhållas! Inga medier skall stå oanvända!

Låt oss alla hjälpas åt att sprida budskapet. Så här i juletid...

Idag snackade vi om julångest på jobbet. Jo, jag och många andra har det - julångest alltså.

Det handlar inte alls om att inte ha hunnit med att shoppa julklappar, lägga in sill eller skicka fyrahundra egenhändigt ihoppysslade julkort. Det har inte heller så mycket med mörker, avsky för kommersialism eller brist på pengar att göra. 

Nej, det framkom att de som främst var drabbade var skilsmässobarnen. Vi är ju inga barn längre, men lik förbaskat kryper det på oss ändå varje år. Trots att vi har egna barn, nya traditioner, hyffsat nyktra och trevliga familjer, så vill vi bara att det ska vara över.

Maken förvånas varje år över att jag inte gillar julen. "För mycket tråkiga minnen", säger jag. Och han kontrar med "men vi har ju våra traditioner". Jo, jag vet.
För mej är barndomsjularna som nåt slags trist färgbad som jag legat i, och som aldrig går att skrubba bort från skinnet. Julen är skrik och gap och tråkigheter och dåligt samvete. Tyvärr, men det finns ingen reset-knapp att trycka på.

Advent gillar jag, ljus i fönstren efter det långa mörkret i november. Jag kokar lite fudge, bjuder kollegorna på glöggkväll och ser fram emot lucia. Jag gillar att köpa julklappar, julmusik går an, skinkmackor - jovars. Sen får det gärna bli nyår direkt, om jag fick bestämma.

Framförallt är det kanske de där jularna när man förväntades att själv ta sej runt till olika hushåll med olika konstellationer av föräldrar och sambos. Då var man för lite tid på det ena stället och den andra föräldern tyckte man var för länge hos den förste. Eller så var det mor- eller farföräldrar som inte besöktes tillräckligt, och då skulle man ha dåligt samvete för det. Kollegan K uttryckte det så bra: "Man fick sitta en hel julafton och lyssna på när någon klagade på att man inte skulle vara där juldagen också. Men, jag är ju här nu, ska vi inte ha trevligt då?".

I protest mot allt detta satte mamma och jag upp en rosa plastgran ett år. En annan jul åt vi tacos. Vårt bästa julpynt var en liten rosa gris som höll en skylt på vilken det stod "Ned med julen".
Vi kom att lägga allt mer krut på att fira påsk (som jag fortfarande tycker är en underskattad högtid). Och innan A kom in i bilden var jag nära att avskaffa julfirandet för egen del. I stället blev jag då del i en familj med helt normala julvanor typ ris á la Malta, finkläder, julbord och nubbe.

Och tur är väl det. Jag tror att jag lyckats undvika att överföra julångesten på mina barn. Det enda de märker av, är att jag varje år protesterar mot granen. Så låtsas jag bli övertalad, och barnen blir jätteglada. Jag hoppas och tror att de ska se tillbaka på jularna med glädje när de blir stora.

Men granskrället, den åker i alla fall ut på tredjedan.

Kuckeliku, klockan sju var det lusse på dagis imorse. Lilla E ville plötsligt inte vara lucia som vi hade planerat, utan tärna. Detta var i och för sej lite av en lättnad, då bara fyra av fem ljus ville fungera i luciakronan. Svärfar och jag mekade och styrde med kronskrället en halvtimme igår kväll, men fick ge oss.
Det här är ett ganska bra exempel på hur dåligt förberedd jag är jämt. Kanske kunde man ha kollat kronan nån dag innan så att man hade haft tid att köpa en ny? Kanske hade man till och med kunna vara liiite förutseende och skaffat ett tärnljus, ifall dottern skulle vilja vara tärna? Nä, icke så.

Nä, när jag ska åka i väg på nåt, så springer jag för det mesta runt i huset med skorna på och letar efter exempelvis nycklarna, podden eller mobilen. Det leder också förstås till att jag får ont om tid och blir irriterad.

När jag skulle bjuda på glöggkväll för ett par veckor sen, visade sej min dåliga planering (och en rad fobier) tydligt. Kollegorna skulle komma vid fyra, och klockan elva var jag på det stora möbelvaruhuset och letade glöggmuggar. Halv tolv var jag i mataffären och köpte lättglögg. Klockan två började jag koka gröt och vid tre kom jag på att barnen kanske skulle ha nån middag innan allt godis kom fram på bordet. Kvart i fyra hade jag panik för jag fick för mej att inte glöggen skulle räcka (lösningen på det hade väl varit att hälla sprit i lättglöggen och se glad ut), och tio över började jag undra om jag hade sagt fel dag till alla.

Konstigt nog landar jag dock oftast på fötterna till slut.
Glöggkvällen var supertrevlig, glöggen räckte och alla var glada.
Maken slöjdade till ett tärnljus av det ena ljuset från den trasiga luciakronan (hade jag aldrig kommit på själv) och rotade fram glitter bland julgranssakerna.
Och det är tur att de säljer så fina vattenflaskor på gymet, för jag kommer väldigt ofta dit utan. Idag fick jag köpa ytterligare en. Jag får väl vara glad att jag kommer iväg överhuvudtaget.

Läste om en kvinna som vuxit upp med missbrukande föräldrar (det här blir muntert, tänker ni). För henne innnebar julen bara att hennes föräldrar satte sej i soffan och söp och sen blev allt ett enda kaos. Detta apropå julångest.
Hon beskrev att deras soffa hade luktat piss och öl, och att hon hade fått ta hand om sina föräldrar som om de hade varit sjuka barn. Ja, ni fattar, en dysfunktionell familj, som det så fint heter nuförtiden.
I den familj hon själv nu skapat som vuxen, med barn och man, hade de vuxna valt att inte dricka alls och hon uppmanade alla att skriva på nåt slags nykerhetskontrakt inför julen.

Jaha, tänker jag. Vad är det som den här kvinnan kan tjäna på att gå ut i pressen och tala om för andra att "jag led på grund av alkohol när jag vara liten, och nu vill inte jag att nån ska dricka för att det är jul"?

Jag har själv vuxit upp i en familj där det funnits missbruksproblematik. Men själv har jag inga problem med alkohol eller andra droger, därför förstår jag inte varför jag skulle behöva skriva på ett kontrakt som garanterade min nykterhet under julen. Jag har däremot, året runt och i alla sammanhang, lovat mej själv att mina barn aldrig ska behöva lida eller på andra sätt påverkas negativt av att jag ibland dricker alkohol.

Jag håller med om att alkohol och andra droger förstör otroligt mycket för väldigt många, men hallå, det händer året runt! Och, hallå igen, det är inte alla som dricker som pissar på sej och spöar upp sin familjer. Det är inte alla som tar alla julklappspengarna och köper sprit för dem.

Jag tror nämligen att de som missbrukar alkohol, droger, sex, mat, spel eller vad det nu kan vara, är sjuka. De lider av en sjukdom som tar en livstid att rehabilitera. Då hjälper inget kontrakt om en vit jul. Då handlar det i stället om att hålla sej nykter livet ut, för att överhuvudtaget överleva.