Jag vill strejka!
Tror aldrig jag har varit så förbannad efter en vecka på jobbet. Det har varit SÅ mycket att göra. Patienterna har varit sjukare än vanligt, vi har varit färre personal än vi brukar och alla har varit förbannade. (Utom, märkligt nog, läkaren som brukar vara allmän kolerisk och kasta saker omkring sej, han har varit helt lugn.)
Antagligen beror det på årstiden, ingen är ju precis pigg och glad automatiskt. Dessutom dålig planering, den skulden lägger vi på arbetsgivaren och cheferna. Och så slumpen, inkommande patienter har varit fler än de som fallit ifrån. Vi kanske måste jobba flera pass, var beskedet. Men, hallå, personalen räcker ju inte till till de pass vi har nu. Eh?
I denna veva har jag fattat ett beslut: jag ska ta bladet från munnen och säga vad jag tycker. Jag ska sluta smyga omkring och gnälla i bakgrunden. Jag tänker ta eventuell skit, och ge mej själv rätten att bli förbannad. Nu får det, ta mej fan, vara bra.
Vi anses vara kallade att göra vårt jobb. Folk tror allmänt att vi drivs av nåt högre syfte i vårt dagliga värv, det är därför vi är glad att få 18500 i ingångslön efter tre års högskoleutbildning. Och eftersom vi med så lätta steg dansar omkring på vår arbetsplats, så kan vi gott handla vårt eget fika, betala våra arbetsskor ur egen ficka och ta risken att bli smittade med allehanda baciller och ta emot hot och förolämpningar från patienter utan att det känns det minsta förnedrande. Trodde ni att vi har nåt slags risktillägg? Nänä, ingenting.
Faktum är att vi är så nöjda med våra arbeten att vi gärna står där i våra säckiga vita kläder och tar skit från läkare som har en dålig dag. Vi sitter och väntar på läkare som inte kommer i tid till avtalade möten, och vi tycker inte det gör nåt för läkarna är ju lite finare än oss, och vi är ju knappt värdiga deras tid. Vi tar också gärna emot och utför, för våran yrkeskunskap ovärdiga, arbetsuppgifter som att städa, sortera sopor och plocka disk.
Är vi inte fina människor, så säg? Vi frågar ju aldrig efter nåt extra! Nej, vi blev inte ens arga när landstinget tog bort vår friskvårdstimme, möjligheten att en gång i veckan ta en timme av arbetstiden till att ta hand om oss själva. Vi som lägger 90 procent av vår energi varje arbetsdag att ta hand om andra, vi kan inte ens få en betald timme i veckan till träning.
Missförstå mej inte nu, varken jag eller nån av mina kollegor har utbildat sej till syrra för att tjäna en massa pengar, nä så dumma är vi inte. Men jag skulle kunna sätta en spänn på att de flesta av oss nog trodde att vi åtminstone skulle bli behandlade med respekt, som människor, professionella och arbetskamrater. I stället får vi gå hem från jobbet och de flesta dagar känna oss pissade på.
Häromveckan gjorde de finska syrrorna slag i saken och sa upp sej - allihop. Naturligtvis tog det hus i helvete, och jag tror de fick bättre betalt i slutänden. (Vårdfacket anser att massuppsägningar i Sverige på initiativ av facket skulle uppfattas som en fientlig handling mot arbetsgivaren. Hu! Hjälp, landstingsgubbarna blir arga!)
Det är dags att säga ifrån, och tydligen vi måste börja var och en för sej. Vi får väl ta det dag för dag, i varje situation där det behövs. Jag tänker börja nästa pass, hoppas på att få sällskap.
Nu får det, ta mej fan, vara bra.
