Otympliaden
Nu är det snart OS i Peking.
Sommar-OS - det är nog nästan det bästa jag vet! Vilken underhållning, dygnet runt i alla kanaler.
Det finns så mycket man kan se, mycket som man inte ens visste att man ville se. Kanotslalom, till exempel, det är riktigt kul. Det får tradionella grenar som fotboll att framstå som rena sömnpillret.
Ja, det finns så mycket att se. Och ännu mer för arrangörerna att administrera och arrangera, därav den dåliga ordvitsen i rubriken. Jag tycker det är fantastiskt att alla maratonlöparna får tillbaka sina kläder efter loppet och att inga kanoter eller stavar kommer bort.
Mest ser jag ändå fram emot friidrotten som spänner över mååånga timmars tv-tid. Och sen är det ju ridsporten förstås, och brottningen...
och bordtennisen...
och handbollen...
och bågskyttet...
och skyttet...
och simningen...
simhoppet...
gymnastiken...
Sommar-OS - det är nog nästan det bästa jag vet! Vilken underhållning, dygnet runt i alla kanaler.
Det finns så mycket man kan se, mycket som man inte ens visste att man ville se. Kanotslalom, till exempel, det är riktigt kul. Det får tradionella grenar som fotboll att framstå som rena sömnpillret.
Ja, det finns så mycket att se. Och ännu mer för arrangörerna att administrera och arrangera, därav den dåliga ordvitsen i rubriken. Jag tycker det är fantastiskt att alla maratonlöparna får tillbaka sina kläder efter loppet och att inga kanoter eller stavar kommer bort.
Mest ser jag ändå fram emot friidrotten som spänner över mååånga timmars tv-tid. Och sen är det ju ridsporten förstås, och brottningen...
och bordtennisen...
och handbollen...
och bågskyttet...
och skyttet...
och simningen...
simhoppet...
gymnastiken...
Tabita-varning
Jag älskar Tabita i serien Mia & Klara. Ni vet hon som sitter och röker under fläkten och tatuerar sej själv på låret samtidigt som hon steker köttbullar. Det som utmärker henne är just hennes tatueringar och tatuerande, samt en ljuvlig dialekt. Och sen har hon en sån skön inställning till livet, allt löser sej liksom och det är inte så himla noga.
Numera tänker jag alltid på Tabita när jag ser nån som är övertatuerad. Jag kan inte hjälpa det, och det är väl gammaldags, men jag tycker det är så b med tatueringar. Om det var 30-årsgräns på tatueringar, tror jag många färre skulle låta göra dem.
När man sitter på stranden ser man ju alla typer av människor, och jag tycker det är fascinerande att folk ser så olika ut. Det är lite som hundar, tänk att alla olika vovvar härstammar från vargen; även mopsar och pudlar. Och det är ju inte bara det att folk är tjocka, smala eller rynkiga, de väljer ju som sagt också att smycka sej på olika vis.
Igår såg jag en tjej som hade en vattenmelonklyfta tatuerad över hela ena axeln. Jodå, en vattenmelonklyfta, det är sant. Då undrar man ju, hur kom det sej att hon valde det?
Förvånansvärt många har valt att tatuera sej strax ovanför laterala malleolen, yttre fotknölen alltså. Märklig plats för en tatuering, tycker jag. Tänk när man ska visa sin fina lilla bild för nån, då får man antingen slänga upp foten på ett bord eller får betittaren krypa ner på golvet och titta.
Det är ormar och delfiner och rosor och allt möjligt som folk har valt. Åtminstone tror jag det, för det är svårt att se ibland. Nej, då är det väl bättre att sätta dit nåt rejält mitt på ryggen eller på överarmen, så folk åtminstone kan se vad sjutton det är för nåt på bilden.
Grannen har ju som bekant Real Madrids klubbenblem förevigat på överarmen, det är väl ok, som nåt slags statement. Men när man ser en ung pappa på stranden med en liten unge på armen och en stor bloddreglande döskalle stirrande brevid på bröstkorgen, ja... då kan man ju undra hur det kunde bli så fel.
Och så korkat att det är av alla tjejer att tatuera nån stor blaffa i korsryggen. Svårt att få ryggmärgsbedövning med en sån tatuering... tänk på det innan.
Enda tatueringen jag möjligen skulle kunna tänka mej att låta göra, är om jag hade varit med i OS. Olympiska ringarna, årtalet och staden, sådär som Carl Lewis har på sin överarm.
Eller kanske som Tabita föreslår: "...tro, höpp å kärlek, me kärleken gömd innanför troskanten..."
Fast nää, kanske inte.
Numera tänker jag alltid på Tabita när jag ser nån som är övertatuerad. Jag kan inte hjälpa det, och det är väl gammaldags, men jag tycker det är så b med tatueringar. Om det var 30-årsgräns på tatueringar, tror jag många färre skulle låta göra dem.
När man sitter på stranden ser man ju alla typer av människor, och jag tycker det är fascinerande att folk ser så olika ut. Det är lite som hundar, tänk att alla olika vovvar härstammar från vargen; även mopsar och pudlar. Och det är ju inte bara det att folk är tjocka, smala eller rynkiga, de väljer ju som sagt också att smycka sej på olika vis.
Igår såg jag en tjej som hade en vattenmelonklyfta tatuerad över hela ena axeln. Jodå, en vattenmelonklyfta, det är sant. Då undrar man ju, hur kom det sej att hon valde det?
Förvånansvärt många har valt att tatuera sej strax ovanför laterala malleolen, yttre fotknölen alltså. Märklig plats för en tatuering, tycker jag. Tänk när man ska visa sin fina lilla bild för nån, då får man antingen slänga upp foten på ett bord eller får betittaren krypa ner på golvet och titta.
Det är ormar och delfiner och rosor och allt möjligt som folk har valt. Åtminstone tror jag det, för det är svårt att se ibland. Nej, då är det väl bättre att sätta dit nåt rejält mitt på ryggen eller på överarmen, så folk åtminstone kan se vad sjutton det är för nåt på bilden.
Grannen har ju som bekant Real Madrids klubbenblem förevigat på överarmen, det är väl ok, som nåt slags statement. Men när man ser en ung pappa på stranden med en liten unge på armen och en stor bloddreglande döskalle stirrande brevid på bröstkorgen, ja... då kan man ju undra hur det kunde bli så fel.
Och så korkat att det är av alla tjejer att tatuera nån stor blaffa i korsryggen. Svårt att få ryggmärgsbedövning med en sån tatuering... tänk på det innan.
Enda tatueringen jag möjligen skulle kunna tänka mej att låta göra, är om jag hade varit med i OS. Olympiska ringarna, årtalet och staden, sådär som Carl Lewis har på sin överarm.
Eller kanske som Tabita föreslår: "...tro, höpp å kärlek, me kärleken gömd innanför troskanten..."
Fast nää, kanske inte.
Mammakollektivet Gräsänkorna
Svägerskan (min brorsas fru alltså) och jag kamperar ihop i några dar. Det är vi och våra sammanlagt fyra barn, som i tillfällig avsaknad av pappor/makar lever i kollektiv. Och allt vad det innebär av skrapade knän, sandiga handdukar och storkok av köttfärssås.
Målet med våra dagar är att hålla blodsockernivån så jämn som möjligt på både oss och barnen, samt ordna med underhållning för barnen. Underhållningen ska helst vara så beskaffad att den ger en stunds andrum för oss mammor, så att vi kan läsa några rader ur en bok eller lyssna på en halv låt på podden.
Vi laddar alltså upp med frukt, saft, kex och mackor och åker till stranden. Där kan man spendera en god stund, och alla trivs. Skulle några syskon bli osams, så det finns det gott om utrymme för eventuella offer och retstickor att fly fältet en stund.
Dessutom är det skönt att slippa gå omkring och plocka upp grejer hemma i huset. I genomsnitt kan jag tänka mej att diskmaskinen går tre gånger om dan, köket torkas fem gånger och barn coachas i badrummet minst tre gånger. I övrigt tvättas tvätt, som hängs ut på tork och sedan får plockas in igen när det börjar regna. Och däremellan delar vi ut prinsess- och Mowgliplåster, asar cyklar i och ut ur garaget och grälar på barn som inte lyssnar på vad vi säger.
Sen gäller det att hitta på nån mat som alla gillar. En gillar inte fläskpannkaka, en annan hatar tjock korv och en tredje falukorv och den fjärde vägrar äta raggmunk. Det "krävs" tre sorters yoghurt, fil och müsli, tre sorters pålägg och ytterligare tillbehör i form av bostongurkor, oliver och rivna ostar.
Under semestern har samtliga barn vänt på dygnet ordentligt, med påföljd att de somnar ungefär 22.30. Vi som alltid värnat om vuxentiden på kvällen, börjar så smått slita vårt hår i brist på lugna kvällstimmar. Vi skulle så gärna vilja ha fyra tryggt snusade barnahuvuden på kuddarna klockan 21.00 i dag, men nej, antagligen inte.
På det hela taget har vi det förbaskat trevligt. Vi får några extra dagars umgänge, barnen har kompisgaranti och mammorna likaså. Och vädret, jajjemensan, det är också bra.
Nu ska vi titta på Ernst, och njuta av att det inte sitter nåra karlar här i soffan och klagar på att Ernst "är sååå jävla duktig". Vi kan bara sitta här och tycka att han är fiiin.
Kollektivet håller öppet tre dagar till, och mottager nya mammor under den tiden. Du bidrar endast med middagsmat, städning och glatt humör. Fritt utrymme att vara bitterfittig! Medtag bil och lådvin, vi har myggpinnar och snacks.
Målet med våra dagar är att hålla blodsockernivån så jämn som möjligt på både oss och barnen, samt ordna med underhållning för barnen. Underhållningen ska helst vara så beskaffad att den ger en stunds andrum för oss mammor, så att vi kan läsa några rader ur en bok eller lyssna på en halv låt på podden.
Vi laddar alltså upp med frukt, saft, kex och mackor och åker till stranden. Där kan man spendera en god stund, och alla trivs. Skulle några syskon bli osams, så det finns det gott om utrymme för eventuella offer och retstickor att fly fältet en stund.
Dessutom är det skönt att slippa gå omkring och plocka upp grejer hemma i huset. I genomsnitt kan jag tänka mej att diskmaskinen går tre gånger om dan, köket torkas fem gånger och barn coachas i badrummet minst tre gånger. I övrigt tvättas tvätt, som hängs ut på tork och sedan får plockas in igen när det börjar regna. Och däremellan delar vi ut prinsess- och Mowgliplåster, asar cyklar i och ut ur garaget och grälar på barn som inte lyssnar på vad vi säger.
Sen gäller det att hitta på nån mat som alla gillar. En gillar inte fläskpannkaka, en annan hatar tjock korv och en tredje falukorv och den fjärde vägrar äta raggmunk. Det "krävs" tre sorters yoghurt, fil och müsli, tre sorters pålägg och ytterligare tillbehör i form av bostongurkor, oliver och rivna ostar.
Under semestern har samtliga barn vänt på dygnet ordentligt, med påföljd att de somnar ungefär 22.30. Vi som alltid värnat om vuxentiden på kvällen, börjar så smått slita vårt hår i brist på lugna kvällstimmar. Vi skulle så gärna vilja ha fyra tryggt snusade barnahuvuden på kuddarna klockan 21.00 i dag, men nej, antagligen inte.
På det hela taget har vi det förbaskat trevligt. Vi får några extra dagars umgänge, barnen har kompisgaranti och mammorna likaså. Och vädret, jajjemensan, det är också bra.
Nu ska vi titta på Ernst, och njuta av att det inte sitter nåra karlar här i soffan och klagar på att Ernst "är sååå jävla duktig". Vi kan bara sitta här och tycka att han är fiiin.
Kollektivet håller öppet tre dagar till, och mottager nya mammor under den tiden. Du bidrar endast med middagsmat, städning och glatt humör. Fritt utrymme att vara bitterfittig! Medtag bil och lådvin, vi har myggpinnar och snacks.
Winnerbäck, och allt som sedan skulle komma...
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag hade tänkt att få till nånting om Winnerbäck-konserten igår, men efter en natt med en massa konstiga drömmar, vet jag inte var det kommer att sluta.
Brorsan, jag och svägerskan hade köpt biljett. Svenska som vi är, hade vi avvaktat väderprognosen innan vi bestämde oss. Och vädret var på topp, ingen behövde frysa och herrarnas upphettade pink spred sin lukt över området.
Vi laddade upp med vin och lite picknick som brorsan fixat. Vi satt i vägkanten och kollade på folket som gick förbi. En och annan fick jag hojta på och hälsa med en kram.
Överhuvudtaget blev det en afton av återseeenden av gamla vänner och bekanta. Det blev många kramar, arm-i-arm-gungande och skrålande. Ack, så trevligt.
Och, kära Lars, det var väl kanske ingen helgjuten insats där framme på scenen. Lite blekfisigt och töffsigt. Men ändå, trevligt med allsång och lagom många hits. Saknade min favorit "Där elden falnar (men fortfarande glöder)", i övrigt föll allt på plats.
Nu ska jag sätta mej och se om jag kan hitta Ani Difrancos original "You Had Time" på itunes.
Och sen ska jag fundera på varför jag drömde att Lars Winnerbäck bar omkring mej på ett kollektiv bland en massa hippies. Och varför i herrans namn han och jag markerade alla kanter i en trappa med gul- och svartrandig tejp. Då och då tittade upp och såg på varann i totalt samförstånd. Sådär som om vi känt varandra hela livet.
Märkligt.
Brorsan, jag och svägerskan hade köpt biljett. Svenska som vi är, hade vi avvaktat väderprognosen innan vi bestämde oss. Och vädret var på topp, ingen behövde frysa och herrarnas upphettade pink spred sin lukt över området.
Vi laddade upp med vin och lite picknick som brorsan fixat. Vi satt i vägkanten och kollade på folket som gick förbi. En och annan fick jag hojta på och hälsa med en kram.
Överhuvudtaget blev det en afton av återseeenden av gamla vänner och bekanta. Det blev många kramar, arm-i-arm-gungande och skrålande. Ack, så trevligt.
Och, kära Lars, det var väl kanske ingen helgjuten insats där framme på scenen. Lite blekfisigt och töffsigt. Men ändå, trevligt med allsång och lagom många hits. Saknade min favorit "Där elden falnar (men fortfarande glöder)", i övrigt föll allt på plats.
Nu ska jag sätta mej och se om jag kan hitta Ani Difrancos original "You Had Time" på itunes.
Och sen ska jag fundera på varför jag drömde att Lars Winnerbäck bar omkring mej på ett kollektiv bland en massa hippies. Och varför i herrans namn han och jag markerade alla kanter i en trappa med gul- och svartrandig tejp. Då och då tittade upp och såg på varann i totalt samförstånd. Sådär som om vi känt varandra hela livet.
Märkligt.
Bitter...
Jaha, nu har jag också läst den där boken som alla andra småbarnsmammor och fettvalksbekämpande kvinnor i min ålder läst. Läst den har vi gjort, och andats lite häftigare och lämnats med ett lätt illamående kvar i halsen.
Vi har läst och funderat över hur förtrycka och förbisedda vi själva egentligen är. Hur förnedrade, suttna på och nedvärderade är vi egentligen, vi svenska och lite bortskämda kvinnor?
Ja, det är Bitterfittan av Maria Sveland jag menar förstås. Och, den lämnar onekligen ett lätt illamående efter sej. En känsla av att man har blivit grundlurad hela sitt liv. En obehaglig ton av missnöje ringer i öronen på en. Var man inte bitter innan, så blir man det så smått av själva läsningen.
Tänk att jorden är så full av oss giftemålsbundna, karriärberövade och könsrollspåtvingade kvinnor!
Nej, men allvarligt talat, finns det oerhört mycket tänkvärt att beröras av i Bitterfittan. Som hur vi berövar våra döttrar deras livsglädje och spontaniet genom att tala om för dem att det är fel att ta plats och vara ledare. Att vi på nåt undermedvetet sätt vill reservera de egenskaperna för männen. Att vi ber om ursäkt för flickor som stojjar och brölar, samtidigt som vi hejjar på pojkar som gör samma sak. Pojkarna tillåter vi att drömma omöjliga framtidsdrömmar, men flickor måste ha en rikigt jobb. Man kan ju liksom inte jobba med att klappa hästar, hahaha, men spela fotboll går bra.
Bitterfittan fungerar nog bra som tankeställare för alla som gift sej lyckliga och kära, för att tio år senare vakna upp i en ändlös vardag av disk och dagishämtningar. För de som gnisslar tänder på nätterna och göder sina tumörer i underlivet med outtalat missnöje. En smäll på käften, som uppmanar till att våga njuta, ta plats och lämna över halva duktighetsbördan på sin make.
Jag jobbar på att fostra en dotter som vågar höja rösten, som kan tala för sej och skydda sej själv. Jag hoppas hon ska växa i stolthet över sin person, sitt intellekt, sin kropp och i framtiden sin sexualitet. Jag hoppas att hon ska känna mindre skam och skuld över sin kvinnlighet, att hon ska veta sitt värde. Att hon ska känna att hon har först tjing på allt i livet och att alla dörrar står öppna.
Vi har läst och funderat över hur förtrycka och förbisedda vi själva egentligen är. Hur förnedrade, suttna på och nedvärderade är vi egentligen, vi svenska och lite bortskämda kvinnor?
Ja, det är Bitterfittan av Maria Sveland jag menar förstås. Och, den lämnar onekligen ett lätt illamående efter sej. En känsla av att man har blivit grundlurad hela sitt liv. En obehaglig ton av missnöje ringer i öronen på en. Var man inte bitter innan, så blir man det så smått av själva läsningen.
Tänk att jorden är så full av oss giftemålsbundna, karriärberövade och könsrollspåtvingade kvinnor!
Nej, men allvarligt talat, finns det oerhört mycket tänkvärt att beröras av i Bitterfittan. Som hur vi berövar våra döttrar deras livsglädje och spontaniet genom att tala om för dem att det är fel att ta plats och vara ledare. Att vi på nåt undermedvetet sätt vill reservera de egenskaperna för männen. Att vi ber om ursäkt för flickor som stojjar och brölar, samtidigt som vi hejjar på pojkar som gör samma sak. Pojkarna tillåter vi att drömma omöjliga framtidsdrömmar, men flickor måste ha en rikigt jobb. Man kan ju liksom inte jobba med att klappa hästar, hahaha, men spela fotboll går bra.
Bitterfittan fungerar nog bra som tankeställare för alla som gift sej lyckliga och kära, för att tio år senare vakna upp i en ändlös vardag av disk och dagishämtningar. För de som gnisslar tänder på nätterna och göder sina tumörer i underlivet med outtalat missnöje. En smäll på käften, som uppmanar till att våga njuta, ta plats och lämna över halva duktighetsbördan på sin make.
Jag jobbar på att fostra en dotter som vågar höja rösten, som kan tala för sej och skydda sej själv. Jag hoppas hon ska växa i stolthet över sin person, sitt intellekt, sin kropp och i framtiden sin sexualitet. Jag hoppas att hon ska känna mindre skam och skuld över sin kvinnlighet, att hon ska veta sitt värde. Att hon ska känna att hon har först tjing på allt i livet och att alla dörrar står öppna.
