nurseblog

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag hade tänkt att få till nånting om Winnerbäck-konserten igår, men efter en natt med en massa konstiga drömmar, vet jag inte var det kommer att sluta.

Brorsan, jag och svägerskan hade köpt biljett. Svenska som vi är, hade vi avvaktat väderprognosen innan vi bestämde oss. Och vädret var på topp, ingen behövde frysa och herrarnas upphettade pink spred sin lukt över området.
Vi laddade upp med vin och lite picknick som brorsan fixat. Vi satt i vägkanten och kollade på folket som gick förbi. En och annan fick jag hojta på och hälsa med en kram.
Överhuvudtaget blev det en afton av återseeenden av gamla vänner och bekanta. Det blev många kramar, arm-i-arm-gungande och skrålande. Ack, så trevligt.

Och, kära Lars, det var väl kanske ingen helgjuten insats där framme på scenen. Lite blekfisigt och töffsigt. Men ändå, trevligt med allsång och lagom många hits. Saknade min favorit "Där elden falnar (men fortfarande glöder)", i övrigt föll allt på plats.

Nu ska jag sätta mej och se om jag kan hitta Ani Difrancos original "You Had Time" på itunes.

Och sen ska jag fundera på varför jag drömde att Lars Winnerbäck bar omkring mej på ett kollektiv bland en massa hippies. Och varför i herrans namn han och jag markerade alla kanter i en trappa med gul- och svartrandig tejp. Då och då tittade upp och såg på varann i totalt samförstånd. Sådär som om vi känt varandra hela livet.

Märkligt.