Tack John!
Jag vill på detta sätt tacka John Mayer, officiellt, för den här låten.
TACK, John.
Den här låten får mej alltid att räta på ryggen lite extra. Den har den största ångestdämpande effekten av alla låtar jag känner till.
http://www.youtube.com/user/johnmayerVEVO#p/u/28/LQ5wTHM1zkw
Nu flyger jag.
TACK, John.
Den här låten får mej alltid att räta på ryggen lite extra. Den har den största ångestdämpande effekten av alla låtar jag känner till.
http://www.youtube.com/user/johnmayerVEVO#p/u/28/LQ5wTHM1zkw
Nu flyger jag.
Min helande tröst
Jag ingår inte i nån syjunta, har inte 15 barndomsvänner som hänger på låset så fort jag är ledig. Så har aldrig min vänkrets fungerat.
Jag har många vänner. Om inte annat har jag förstått det under det senaste halvåret. Från alla möjliga håll har jag fått stöd, tröst och vänliga ord. Jag har blivit kramad, när jag varit nära att falla i bitar.
Och det är det som är vänskap, tänker jag. Att finnas där när någon har det jobbigt och när någon behöver hjälp. Vänskap ska ju fungera som bäst då, inte bara när det är tid för fest och glädje. När någon behöver en sista utpost, det är då vännerna testas.
Många vet jag upplever att vänner de trodde de kunde lita på, försvann direkt när det blev jobbigt. Nu vet jag vad det betyder att ha människor som sluter upp omkring en när man har det svårt. Det är fantastiskt att för en stund bli buren, när man inte själv orkar ta sej framåt. A burden shared, is a burden halved.
Ni vet vilka ni är, jag behöver inte nämna namn. Jag vill bara säga: tack, mitt varmaste tack till er alla. Ni har i sanning varit "Min helande tröst".
Jag har många vänner. Om inte annat har jag förstått det under det senaste halvåret. Från alla möjliga håll har jag fått stöd, tröst och vänliga ord. Jag har blivit kramad, när jag varit nära att falla i bitar.
Och det är det som är vänskap, tänker jag. Att finnas där när någon har det jobbigt och när någon behöver hjälp. Vänskap ska ju fungera som bäst då, inte bara när det är tid för fest och glädje. När någon behöver en sista utpost, det är då vännerna testas.
Många vet jag upplever att vänner de trodde de kunde lita på, försvann direkt när det blev jobbigt. Nu vet jag vad det betyder att ha människor som sluter upp omkring en när man har det svårt. Det är fantastiskt att för en stund bli buren, när man inte själv orkar ta sej framåt. A burden shared, is a burden halved.
Ni vet vilka ni är, jag behöver inte nämna namn. Jag vill bara säga: tack, mitt varmaste tack till er alla. Ni har i sanning varit "Min helande tröst".
Ett förtydligande
Det som jag beskrivit i tidigare inlägg, är min personliga reaktion på den kris som jag genomlidit efter min skilsmässa. Detta gäller också framtida inlägg.
Det är ingen reaktion på hur min fd man behandlat mej, eller någon bild av vår relation.
Det är ingen reaktion på hur min fd man behandlat mej, eller någon bild av vår relation.
Stora beslut och om att be om hjälp
Jag började mitt ensamstående liv med att läsa om boken "Lyckan, kärleken och mening med livet", den som blivit film med Julia Roberts i huvudrollen. Författarinnan, en amerikansk journalist som jag glömt namnet på, reser runt jorden för att finna sej själv efter en jobbig skilsmässa och en därpå följande lycklig/galen/olycklig romans.
Den där boken, och en serie jobbiga händelser i mitt eget liv, fick mej ändå på nåt sätt att göra ett rejält avstamp från det gamla livet. Vem var det jag hade stängt in så länge, vem var är det jag är egentligen? Allt det bubblade upp, "som alltför mycket gammalt vatten bakom en bräcklig damm", som Lundell uttryckt det.
Jag var en ledsen människa i en mager, ledsen kropp. En människa som inte kunde äta och sova och som inte kände igen sej själv längre. Jag var ett namn, ingen person. Och jag kom verkligen till den där punkten, då jag fann mej själv ligga på golvet i ett mörkt rum och be om hjälp. Gud, eller universum, eller någon, snälla, hjälp mej.
Jag tänker inte skylla ifrån mej och säga att det var någon annans fel. Jag gjorde det mot mej själv, lika mycket. Det inser jag, med största ödmjukhet.
Med stora beslut följer större insikter.
Insikten om att det här är jag, så här funkar jag.
Allt det där om att jag duger som jag är, det räcker att vara jag.
Och om jag inte får plats, då kan jag inte vara nöjd.
Jag kan inte försaka mer.
Jag tänker inte ändra på mej, för att jag tror att andra trivs bättre om jag är annorlunda.
Kaos väntar, men kaos är ju granne med Gud ändå, så vad kan gå snett?
Nu, när det värsta är över, är jag lite mer rakryggad, väldigt mycket gladare, ett par kilo tyngre och väldigt tacksam.
Jag var en ledsen människa i en mager, ledsen kropp. En människa som inte kunde äta och sova och som inte kände igen sej själv längre. Jag var ett namn, ingen person. Och jag kom verkligen till den där punkten, då jag fann mej själv ligga på golvet i ett mörkt rum och be om hjälp. Gud, eller universum, eller någon, snälla, hjälp mej.
Jag tänker inte skylla ifrån mej och säga att det var någon annans fel. Jag gjorde det mot mej själv, lika mycket. Det inser jag, med största ödmjukhet.
Med stora beslut följer större insikter.
Insikten om att det här är jag, så här funkar jag.
Allt det där om att jag duger som jag är, det räcker att vara jag.
Och om jag inte får plats, då kan jag inte vara nöjd.
Jag kan inte försaka mer.
Jag tänker inte ändra på mej, för att jag tror att andra trivs bättre om jag är annorlunda.
Kaos väntar, men kaos är ju granne med Gud ändå, så vad kan gå snett?
Nu, när det värsta är över, är jag lite mer rakryggad, väldigt mycket gladare, ett par kilo tyngre och väldigt tacksam.
Vår 2011
Ja, mycket vatten har flutit under många broar sedan jag senast skrev nåt här.
Ja, jag har skilt mej.
Ja, jag bor i en andrahandslya - just denna vecka tillsammans med mina två barn.
Ja, jag har börjat på nytt, på nåt sätt, med mitt lilla liv.
Ibland dröjer beslut. Ibland får tvekan och rädslor gå först. Ett tag går det att ha det så. Till slut brister det. Och man står där, avskalad, ensam och färdig med allt. Så var det. Jag var färdig med mitt gamla liv. Det var utom all räddning. Jag hade gjort allt jag kunde, och kvar stod jag med två alternativ; upphöra eller kliva av.
Jag klev av. För att mina barn skulle få en glad mamma. För att jag ville leva ett annat liv, eller livet på ett annat sätt.
Att än en gång få tillhöra något under frihet.
Ja, jag har skilt mej.
Ja, jag bor i en andrahandslya - just denna vecka tillsammans med mina två barn.
Ja, jag har börjat på nytt, på nåt sätt, med mitt lilla liv.
Ibland dröjer beslut. Ibland får tvekan och rädslor gå först. Ett tag går det att ha det så. Till slut brister det. Och man står där, avskalad, ensam och färdig med allt. Så var det. Jag var färdig med mitt gamla liv. Det var utom all räddning. Jag hade gjort allt jag kunde, och kvar stod jag med två alternativ; upphöra eller kliva av.
Jag klev av. För att mina barn skulle få en glad mamma. För att jag ville leva ett annat liv, eller livet på ett annat sätt.
Att än en gång få tillhöra något under frihet.
