nurseblog

Jag började mitt ensamstående liv med att läsa om boken "Lyckan, kärleken och mening med livet", den som blivit film med Julia Roberts i huvudrollen. Författarinnan, en amerikansk journalist som jag glömt namnet på, reser runt jorden för att finna sej själv efter en jobbig skilsmässa och en därpå följande lycklig/galen/olycklig romans.

Den där boken, och en serie jobbiga händelser i mitt eget liv, fick mej ändå på nåt sätt att göra ett rejält avstamp från det gamla livet. Vem var det jag hade stängt in så länge, vem var är det jag är egentligen? Allt det bubblade upp, "som alltför mycket gammalt vatten bakom en bräcklig damm", som Lundell uttryckt det.

Jag var en ledsen människa i en mager, ledsen kropp. En människa som inte kunde äta och sova och som inte kände igen sej själv längre. Jag var ett namn, ingen person. Och jag kom verkligen till den där punkten, då jag fann mej själv ligga på golvet i ett mörkt rum och be om hjälp. Gud, eller universum, eller någon, snälla, hjälp mej.

Jag tänker inte skylla ifrån mej och säga att det var någon annans fel. Jag gjorde det mot mej själv, lika mycket. Det inser jag, med största ödmjukhet.

Med stora beslut följer större insikter.
Insikten om att det här är jag, så här funkar jag.
Allt det där om att jag duger som jag är, det räcker att vara jag.
Och om jag inte får plats, då kan jag inte vara nöjd.
Jag kan inte försaka mer.
Jag tänker inte ändra på mej, för att jag tror att andra trivs bättre om jag är annorlunda.
Kaos väntar, men kaos är ju granne med Gud ändå, så vad kan gå snett?

Nu, när det värsta är över, är jag lite mer rakryggad, väldigt mycket gladare, ett par kilo tyngre och väldigt tacksam.