Lundell i backspegeln
Har äntligen fått ro att sätta mej ner och börja läsa Lundell-biografin "Vill du ha din frihet får du ta den" av Måns Ivarsson. Ett matigt verk vill jag lova.
Nog visste jag att Lundells låtar till viss del var självbiografiska, men omfattningen överraskar ändå.
Ivarsson har haft godheten (?) att skriva en liten lista på låtar med vilka man ska ackompanjera sin läsupplevelse. Biografin har tre delar, alla med varsin lista. Del 1 handlar om åren 1949 till 1982 och låtlistan innehåller nåra av mina absoluta favoriter; "Det jag vill minnas", "Bli som du" och "Lejon på Gotland".
Jag var tjugo när jag läste "Jack", hade börjat lyssna på Lundell nåt år eller två innan. Det var i samband med att "Måne över Haväng" kom ut, jag fastnade för den. Jag minns att jag satt i mörkret på mitt flickrum och lyssnade på "Siddharta" och "Jag gav bort allt". På nåt sätt infann sej en insikt om hur lite jag visste om livet och hur lite jag hade varit med om. Lundell blev lite av en husgud.
Jag tyckte det verkade som om han visste en jädra massa om allt det där med kvinnor och män och barn och livet och hur man försöker få allt att gå ihop. Framför allt hade han ett sätt att berätta om kvinnor som jag trivdes med. Det var väl mest nån slags omöjligt ideal, som inte poeten själv heller kunde reda ut. Själv säger han ju att han beskrivs som kvinnohatare, men nej, jag har aldrig sett det så.
(Tänker ibland på den där raden ur "Rått och romantiskt": "Vad hände med alla vackra, vilda kvinnor?". Jo, det kan man fråga sej.)
Nu när jag sitter och läser om Lundells eskapader under sextiotalet, känner jag att jag inte har nån kontakt med det livet som "Jack"-karaktärerna levde i Stockholm under den tiden. Lundell vimsade omkring en hel sommar i päls och shorts, drack mellanöl, seglade i skärgården och var allmänt upprorisk.
Jag minns att jag nån gång frågade mina föräldrar vad de gjorde då när det var uppror, protestmarscher och demonstrationer över hela världen. De ryckte mest på axlarna och menade på att det inte hände så mycket sånt i småstaden. Men musiken bar de med sej, och pappa indoktrinerade oss med Beatles hela barndomen.
Självbiografiska låtar, ja. Måste undra kring den där motsägelsefulla och lite skeva bilden av kvinnor som Lundell brottas med. Läser i biografin att han förlorade oskulden i nån slags gruppvåldtäkt på en tjej som de supit full, och det är ju onekligen motbjudande. Visst jag har ju hört "Sjöar" åttahundra gånger, men aldrig tolkat den så bokstavligt. Hela den låten är som en suggestiv skröna med mytiska svängar och glapp. Kan tänka mej att den är skriven i terapeutiskt syfte. Lundell säger själv att det tog honom tjugo år att skaka av sej händelsen, att den förföljde honom.
Oh, fan.
Nog visste jag att Lundells låtar till viss del var självbiografiska, men omfattningen överraskar ändå.
Ivarsson har haft godheten (?) att skriva en liten lista på låtar med vilka man ska ackompanjera sin läsupplevelse. Biografin har tre delar, alla med varsin lista. Del 1 handlar om åren 1949 till 1982 och låtlistan innehåller nåra av mina absoluta favoriter; "Det jag vill minnas", "Bli som du" och "Lejon på Gotland".
Jag var tjugo när jag läste "Jack", hade börjat lyssna på Lundell nåt år eller två innan. Det var i samband med att "Måne över Haväng" kom ut, jag fastnade för den. Jag minns att jag satt i mörkret på mitt flickrum och lyssnade på "Siddharta" och "Jag gav bort allt". På nåt sätt infann sej en insikt om hur lite jag visste om livet och hur lite jag hade varit med om. Lundell blev lite av en husgud.
Jag tyckte det verkade som om han visste en jädra massa om allt det där med kvinnor och män och barn och livet och hur man försöker få allt att gå ihop. Framför allt hade han ett sätt att berätta om kvinnor som jag trivdes med. Det var väl mest nån slags omöjligt ideal, som inte poeten själv heller kunde reda ut. Själv säger han ju att han beskrivs som kvinnohatare, men nej, jag har aldrig sett det så.
(Tänker ibland på den där raden ur "Rått och romantiskt": "Vad hände med alla vackra, vilda kvinnor?". Jo, det kan man fråga sej.)
Nu när jag sitter och läser om Lundells eskapader under sextiotalet, känner jag att jag inte har nån kontakt med det livet som "Jack"-karaktärerna levde i Stockholm under den tiden. Lundell vimsade omkring en hel sommar i päls och shorts, drack mellanöl, seglade i skärgården och var allmänt upprorisk.
Jag minns att jag nån gång frågade mina föräldrar vad de gjorde då när det var uppror, protestmarscher och demonstrationer över hela världen. De ryckte mest på axlarna och menade på att det inte hände så mycket sånt i småstaden. Men musiken bar de med sej, och pappa indoktrinerade oss med Beatles hela barndomen.
Självbiografiska låtar, ja. Måste undra kring den där motsägelsefulla och lite skeva bilden av kvinnor som Lundell brottas med. Läser i biografin att han förlorade oskulden i nån slags gruppvåldtäkt på en tjej som de supit full, och det är ju onekligen motbjudande. Visst jag har ju hört "Sjöar" åttahundra gånger, men aldrig tolkat den så bokstavligt. Hela den låten är som en suggestiv skröna med mytiska svängar och glapp. Kan tänka mej att den är skriven i terapeutiskt syfte. Lundell säger själv att det tog honom tjugo år att skaka av sej händelsen, att den förföljde honom.
Oh, fan.
Kommentarer
Trackback
