Rötter
På resa genom Småland. Gråväder, dimma och dis över landskapet. Stenmurar, bumlingar, röda mangårdsbyggnader, lera, blöta djur i hagarna. På många håll är det folktomt, övergivet med utslagna rutor och urblekta plastblommor i fönstren.
Det jag ser, får mej att fundera över allt som mina barn aldrig kommer att få uppleva, allt det där som tillhör en förlorad värld. En värld som vi målat över, köpt oss fria från, plöjt upp, asfalterat och rest ifrån mot varmare länder.
I ett bonnakök i min barndom luktade det strömmingsrens, surnande mjölk och kattpink. Gula skalpotatis ångade på tallrikarna. Den omisskännliga doften av fläskfärs, stekos och armsvett låg tjock därinne. Kaffet var tunt, men oerhört varmt. Sockerbitarna var prickiga efter flugorna. Och hettan från vedspisen dallrade genom rummet.
På en grusväg genom granskogen går jag ibland på somrarna. I vägrenen lyser röda smultron. Den skogen har en speciell värme och vägen är knölig, stenig, full av rötter och grästuvor. Kopparödlor ligger i solen på stenarna. Det blåser alltid däruppe på höjden och det susar och knakar i träden. (Såg du linneorna där vid stubben?)
Arne brukade sitta på sin pinnstol intill spisen. I hans kök var allt blankslitet och omgivet av en smutsrad. Allt var tummat, nött och skitigt. Av honom köpte vi havre till hästarna och mjölk i kanna.
När jag tänker på honom, skäms jag för saker som jag jagar i livet. För stressen och hetsen och de onödiga inköpen. Skäms för att jag behöver sakna tystnaden och tallarna vid havet.
I Annas kök doftade det alltid mat, piptobak och kaffe förstås. Hennes jordgubbar var solvarma, såna jordgubbar finns inte längre. Vid havet är det i mina minnen stilla och soligt. Vägen dit var sandig och barren som gömde sej i sanden stack i mina bara fötter.
Väcktes av flugor som studsade mot fönsterrutorna, eller någon båt som gick förbi på sjön. På solsidan satt pappa på trappen med kaffet.
Vi sprang ner till sjön och fötterna undvek skickligt alla vassa stenar på stigen.
Allt vi säger att vi värdesätter i livet; varför omfamnar vi inte det?
Allt vi säger att livet ska innehålla; varför fyller vi inte livet med det?
Allt vi säger att vi vågar; varför kliver vi inte ut i det?
Allt vi säger att vi vill ha; varför köper vi det?
Allt vi säger att vi vill ge våra barn; varför gömmer vi det för dem?
Allt vi säger att vi vill göra; varför lämnar vi det ogjort?
Allt det vi säger att vi är; varför är det allt vi aldrig varit?
Det jag ser, får mej att fundera över allt som mina barn aldrig kommer att få uppleva, allt det där som tillhör en förlorad värld. En värld som vi målat över, köpt oss fria från, plöjt upp, asfalterat och rest ifrån mot varmare länder.
I ett bonnakök i min barndom luktade det strömmingsrens, surnande mjölk och kattpink. Gula skalpotatis ångade på tallrikarna. Den omisskännliga doften av fläskfärs, stekos och armsvett låg tjock därinne. Kaffet var tunt, men oerhört varmt. Sockerbitarna var prickiga efter flugorna. Och hettan från vedspisen dallrade genom rummet.
På en grusväg genom granskogen går jag ibland på somrarna. I vägrenen lyser röda smultron. Den skogen har en speciell värme och vägen är knölig, stenig, full av rötter och grästuvor. Kopparödlor ligger i solen på stenarna. Det blåser alltid däruppe på höjden och det susar och knakar i träden. (Såg du linneorna där vid stubben?)
Arne brukade sitta på sin pinnstol intill spisen. I hans kök var allt blankslitet och omgivet av en smutsrad. Allt var tummat, nött och skitigt. Av honom köpte vi havre till hästarna och mjölk i kanna.
När jag tänker på honom, skäms jag för saker som jag jagar i livet. För stressen och hetsen och de onödiga inköpen. Skäms för att jag behöver sakna tystnaden och tallarna vid havet.
I Annas kök doftade det alltid mat, piptobak och kaffe förstås. Hennes jordgubbar var solvarma, såna jordgubbar finns inte längre. Vid havet är det i mina minnen stilla och soligt. Vägen dit var sandig och barren som gömde sej i sanden stack i mina bara fötter.
Väcktes av flugor som studsade mot fönsterrutorna, eller någon båt som gick förbi på sjön. På solsidan satt pappa på trappen med kaffet.
Vi sprang ner till sjön och fötterna undvek skickligt alla vassa stenar på stigen.
Allt vi säger att vi värdesätter i livet; varför omfamnar vi inte det?
Allt vi säger att livet ska innehålla; varför fyller vi inte livet med det?
Allt vi säger att vi vågar; varför kliver vi inte ut i det?
Allt vi säger att vi vill ha; varför köper vi det?
Allt vi säger att vi vill ge våra barn; varför gömmer vi det för dem?
Allt vi säger att vi vill göra; varför lämnar vi det ogjort?
Allt det vi säger att vi är; varför är det allt vi aldrig varit?
Kommentarer
Trackback
