... nu haver jag haspat, precis överallt...
En händig människa från ett vaktbolag har installerat ett larm i vårt hus idag. Det verkar vara ett smart och modernt system som på nåt obegripligt vis använder sej av mobiltelefonnätet. Det har till och med rörelsedetektorer, vilket känns lite extra hitech.
Det sitter också en enorm klisterdekal på vår garagedörr, och på den står det "larm med åtgärd". Vad bra att nåt verkligen händer om larmet triggas!
Anledningen till den här investeringen är min psykopat-, pedofil- och pundarefobi, samt makens skräck för att nån ska klubba ned mej när han i tjänst på annan ort. Ja, det verkar ju klokt alltsammans. Nu kan jag larma källaren på nätterna, och ingen kan (rimligtvis) mer än öppna dörren om huset är tomt och larmat. På nåt vis känns det också kul att lura nån dum tjyv på möjligheten att sno våra grejer.
Maken är nog egentligen mest rädd för spöken, gastar, mylingar och poltergeistfenomen etcetera. Han hävdar bestämt att om det kommer en psykopat, så kan han i alla fall slå denne på käften. Det är det svårare att göra med något obestämbart som flyttar möbler, eller skymtar förbi i speglar. Och visst, det kan man ju hålla med om.
Tycker nog dock att det är mer befogat att vara rädd för galningar, de är ju inte det minsta förutsägbara (de bor till exempel inte alltid i gamla slott, på vinden eller spindelvävsförtätade källare).
Varje gång vi är hemma hos nån som vi aldrig har hälsat på förut, så frågar jag alltid om det spökar. Det är jätteintressant, tycker jag, svaret (min tolkning inom parents nedan) på den frågan säger en del om folk:
"Nä, det tror jag inte. Har jag inte tänkt på." (Den som bor där skiter i vilket, och det spökar säkert inte.)
"Varför frågar du det?!" (Är jätterädd att det ska spöka, tror att jag är synsk och ser nån gammal överste i finsoffan.)
"Nja, ibland kan jag känna att jag inte är ensam när jag sitter i köket." (Tror på spöken, skulle vilja se ett och har förmodligen inte märkt att grannens katt kommit in genom altandörren.)
"Vadå, tror du på sånt, eller?" (Tycker jag är världens flummigaste tönt som tror på spöken. Tror att jag ska komma tillbaka dan efter och elda salvia och hänga upp drömfångare i varenda hörn, om de svarar att det spökar.)
"Ja, det är ju inte nån som har blivit mördad här, om du trodde det." (Tror att de blir anklagade för att ha lik i garderoben. Och antagligen händer det skumma grejer i huset.)
Jag har i alla fall inte sett nåt spöke i det här huset som jag bor i nu, jag visste redan från början att det inte fanns nåt sånt. Det är skönt med lugn och ro på nätterna.
Därför är jag ganska säker på att vaktbolaget inte behöver rycka ut hit på grund av att någon, som de inte kan slå på käften, har svischat förbi rörelsedetektorerna.
Det sitter också en enorm klisterdekal på vår garagedörr, och på den står det "larm med åtgärd". Vad bra att nåt verkligen händer om larmet triggas!
Anledningen till den här investeringen är min psykopat-, pedofil- och pundarefobi, samt makens skräck för att nån ska klubba ned mej när han i tjänst på annan ort. Ja, det verkar ju klokt alltsammans. Nu kan jag larma källaren på nätterna, och ingen kan (rimligtvis) mer än öppna dörren om huset är tomt och larmat. På nåt vis känns det också kul att lura nån dum tjyv på möjligheten att sno våra grejer.
Maken är nog egentligen mest rädd för spöken, gastar, mylingar och poltergeistfenomen etcetera. Han hävdar bestämt att om det kommer en psykopat, så kan han i alla fall slå denne på käften. Det är det svårare att göra med något obestämbart som flyttar möbler, eller skymtar förbi i speglar. Och visst, det kan man ju hålla med om.
Tycker nog dock att det är mer befogat att vara rädd för galningar, de är ju inte det minsta förutsägbara (de bor till exempel inte alltid i gamla slott, på vinden eller spindelvävsförtätade källare).
Varje gång vi är hemma hos nån som vi aldrig har hälsat på förut, så frågar jag alltid om det spökar. Det är jätteintressant, tycker jag, svaret (min tolkning inom parents nedan) på den frågan säger en del om folk:
"Nä, det tror jag inte. Har jag inte tänkt på." (Den som bor där skiter i vilket, och det spökar säkert inte.)
"Varför frågar du det?!" (Är jätterädd att det ska spöka, tror att jag är synsk och ser nån gammal överste i finsoffan.)
"Nja, ibland kan jag känna att jag inte är ensam när jag sitter i köket." (Tror på spöken, skulle vilja se ett och har förmodligen inte märkt att grannens katt kommit in genom altandörren.)
"Vadå, tror du på sånt, eller?" (Tycker jag är världens flummigaste tönt som tror på spöken. Tror att jag ska komma tillbaka dan efter och elda salvia och hänga upp drömfångare i varenda hörn, om de svarar att det spökar.)
"Ja, det är ju inte nån som har blivit mördad här, om du trodde det." (Tror att de blir anklagade för att ha lik i garderoben. Och antagligen händer det skumma grejer i huset.)
Jag har i alla fall inte sett nåt spöke i det här huset som jag bor i nu, jag visste redan från början att det inte fanns nåt sånt. Det är skönt med lugn och ro på nätterna.
Därför är jag ganska säker på att vaktbolaget inte behöver rycka ut hit på grund av att någon, som de inte kan slå på käften, har svischat förbi rörelsedetektorerna.
Kommentarer
Trackback
