Mat mat mat
Det eviga problemet och samtalsämnet under lediga dagar med familjen är vad vi ska äta. Det är ju nu man ska försöka ha tid att förnya sej lite och servera nåt annat än falukorv, färdiga köttbullar eller pasta med kyckling (dvs tärnad frusen kyckling som tokvärms och förgylls med nån i stunden påhittad sås).
Problemet är alltid; ska barnen gilla maten? Måste säga att de är välutbildade vad gäller mat, de käkar allt från oliver till broccoli och räkor. Men gränsen går nånstans vid de vi vuxna verkligen gillar; wok med jätteräkor, vårrullar och currykyckling.
Att det är juletider förenklar inte precis saken. Barnen gillar köttbullar, men är i övrigt inga smörgåsbordare. Julafton var tidigare en plåga på matfronten; barnen åt tre köttbullar var och undrade sen var godiset var. Följden blev naturligtvis sockerchock och stolla-rycket genom huset. Sen fyra år tillbaka äter vi därför alltid kalkon på julafton, alla blir mätta och glada och ingen behöver få ont i magen av sill och fett.
Ska nu följa min bloggarkollega Mauro Scocco i fotspåren och börja beklaga mej över matbutikerna i närheten. (Han bor ju på Östermalm, vad klagar han på förresten?) Det är högst ordinärt sortiment förstås, grön-vita eller röd-vita kassar. De gör väl så gott de kan med det de får sej tillsänt, antar jag, men ingen sån butik inbjuder till nåt inspirationsklimax precis. Det är enorma frysdiskar, färdigpackat (neeeeeverrrr touched by the haaaand of maaaan) kött och den evigt permafrostade fisken. Grönsakerna har oftast i sällskap med frukten, rest över halva jordklotet. Det får jag ingen matlust av.
Senaste matinspirationen, är den underbara mat- och släktkrönikan Mina fastrars mat av Paolo Roberto. Måste erkänna att jag nästan grät lite när jag läste att han kämpat med att våga skriva (påhejad av sin fru) eftersom han är dyslektiker. Ja, det är hursomhelst en jättefin bok. Sådär ska en kokbok vara; man vill slicka på bilderna! Och sen en bra historia bakom receptet.
Femman repriserar Hemma hos Jamie. Underbart, förutom att kocken själv blivit lite nöjd och fet...
Barnen älskar matlagningsprogram, det tycker jag är bra. De verkar särskilt förtjusta i Nigella, kanske för att hon alltid gör nåt med choklad på slutet. Jävla matlagningsprogram, säger maken, man blir ju så hungrig.
Kan själv tänka mej att stå och riva parmesan en hel dag när jag har inspiration. Baka matbröd, göra bulgursallad med aprikoser och rostade solrosfrön, pasta med grillad paprika och tonfisk, stekt makrill, hel laxsida i ugnen med örtolja på, tzatsiki, kycklinggrillspett med marockansk marinad, ja... men det är ju ingen vardagsmat tyvärr. Inget jag slänger ihop 16.30 en onsdag när barnen skriker och jag har blodsockerfall.
Idag blev det tacos igen, älskat av samtliga i familjen inkl. katterna som åt upp osten som blev över.
Problemet är alltid; ska barnen gilla maten? Måste säga att de är välutbildade vad gäller mat, de käkar allt från oliver till broccoli och räkor. Men gränsen går nånstans vid de vi vuxna verkligen gillar; wok med jätteräkor, vårrullar och currykyckling.
Att det är juletider förenklar inte precis saken. Barnen gillar köttbullar, men är i övrigt inga smörgåsbordare. Julafton var tidigare en plåga på matfronten; barnen åt tre köttbullar var och undrade sen var godiset var. Följden blev naturligtvis sockerchock och stolla-rycket genom huset. Sen fyra år tillbaka äter vi därför alltid kalkon på julafton, alla blir mätta och glada och ingen behöver få ont i magen av sill och fett.
Ska nu följa min bloggarkollega Mauro Scocco i fotspåren och börja beklaga mej över matbutikerna i närheten. (Han bor ju på Östermalm, vad klagar han på förresten?) Det är högst ordinärt sortiment förstås, grön-vita eller röd-vita kassar. De gör väl så gott de kan med det de får sej tillsänt, antar jag, men ingen sån butik inbjuder till nåt inspirationsklimax precis. Det är enorma frysdiskar, färdigpackat (neeeeeverrrr touched by the haaaand of maaaan) kött och den evigt permafrostade fisken. Grönsakerna har oftast i sällskap med frukten, rest över halva jordklotet. Det får jag ingen matlust av.
Senaste matinspirationen, är den underbara mat- och släktkrönikan Mina fastrars mat av Paolo Roberto. Måste erkänna att jag nästan grät lite när jag läste att han kämpat med att våga skriva (påhejad av sin fru) eftersom han är dyslektiker. Ja, det är hursomhelst en jättefin bok. Sådär ska en kokbok vara; man vill slicka på bilderna! Och sen en bra historia bakom receptet.
Femman repriserar Hemma hos Jamie. Underbart, förutom att kocken själv blivit lite nöjd och fet...
Barnen älskar matlagningsprogram, det tycker jag är bra. De verkar särskilt förtjusta i Nigella, kanske för att hon alltid gör nåt med choklad på slutet. Jävla matlagningsprogram, säger maken, man blir ju så hungrig.
Kan själv tänka mej att stå och riva parmesan en hel dag när jag har inspiration. Baka matbröd, göra bulgursallad med aprikoser och rostade solrosfrön, pasta med grillad paprika och tonfisk, stekt makrill, hel laxsida i ugnen med örtolja på, tzatsiki, kycklinggrillspett med marockansk marinad, ja... men det är ju ingen vardagsmat tyvärr. Inget jag slänger ihop 16.30 en onsdag när barnen skriker och jag har blodsockerfall.
Idag blev det tacos igen, älskat av samtliga i familjen inkl. katterna som åt upp osten som blev över.
Kommentarer
Trackback
