Rock'n'roll radio, stay tuned for more...
Ibland förtjänar man verkligen ett glas vin vid arbetsdagens slut.
Idag har jag en sån dag.
Jag har också en sån dag när jag inte kan äta, fast jag är hungrig hela tiden. Satt nyss vid matbordet och tittade på när övriga familjen åt middagen som jag själv lagat, men inte kunde äta. Jag kallar det för mina anorektiska dagar (förlåt alla anorektiker, jag tar er sjukdom på största allvar, men jag har inget bättre ord för det).
Så det verkar som om min middag idag kommer att bestå av vin. Inte så dumt, jam-packed med kalorier, jag kommer att vara jättepigg en lång stund och sen kommer jag antagligen sova väldigt tungt.
Alla som jag jobbar med vet att det varit en skitdag på jobbet. Lunch tio minuter, fika femton minuter (med kollegan F:s underbara kaka), däremellan till fots oavbrutet. Sånahär dagar fattar jag inte varför jag jobbar inom vården, det är ju ett mög alltihop.
Första året på gymnasiet jobbade jag på radion, oj va kul det var. Vi gjorde ett hopplöst ungdomsprogram som ingen lyssnade på för att samtliga inom målgruppen befann sej i skolan när programmet sändes. Vi hade en lyssnartävling och det var alltid samma snubbe som ringde in, och han tillhörde inte målgruppen, det kan jag lova.
Det bästa med jobbet var skivarkivet, mixerbordet och att ingen undrade varför man satt där på kvällar och helger. Resultatet blev ett otal blandband, av vilka jag skickade de flesta i vadderade kuvert till min brorsa på luckan på I12. Ljudet var superb med den tidens mått (cdn var en nyhet), och man kunde mixa ihop vad som helst och lägga in käcka jinglar av typen "this is rock'n'roll radio, stay tuned for more rock'n'roll".
(Vill också minnas att jag fixade in gode, gamle vännen P på en praktikplats som sen ledde honom till en lång karriär inom reklamradion och nu hör jag honom ofta på tv, det värmer. Han är förresten lika musiktokig som jag, dock med delvis lite annan smak.)
Radiojobbet hör tätt ihop med allt annat på gymnasiet; rubgyn, killarna, fika med Marlboro 100's, lunch på Olgas eller Ming, körkort, fotbollen (då var det derbyn mellan FF, med Jensa förstås, och klubben), swing, tre öl till festerna, pasta med burktomater, rökelse, Counting Crows och Sting. Det var innan datorer och mobiler, i reklamtv:ns barndom och när alla såg "En röst i natten" på söndagkvällarna.
Radiojobbet försvann (efter en kortare sejour som programsekreterare på radiosporten med de goa gubbarna), men ett annat jobb som varit viktigt för mej dök upp, det ska jag berätta om en annan gång.
Sånahär dagar funderar jag alltså på varför jag jobbar med det jag gör. Det är ju i det här, som du sitter och läser nu, som jag egentligen lever; en värld av ord, funderingar och formuleringar. Jag har ett visst mail (helt avgörande faktiskt) att tacka för att jag sitter här nu, och upptäcker att snabbskrivandet och tankarna finns kvar nånstans i reptilhjärnan och nu får skramla fram.
Och så vill jag också ge en varm kram till kollegan F (inte för kakan, även om den var så god att till och med Alen höll på att dö av lycka vid fikat) för att jag fick komma igång och munhuggas igen. Formuleringarna och ordsvängeriet, som vi bägge älskar, jargongen och fikonspråket, det är förbannat kul. Vi har jobbat vårt sist pass ihop idag, och jag kostar på mej att vara lite sentimental... "men skit i det, nu tar vi lite glada nyheter!".
Idag har jag en sån dag.
Jag har också en sån dag när jag inte kan äta, fast jag är hungrig hela tiden. Satt nyss vid matbordet och tittade på när övriga familjen åt middagen som jag själv lagat, men inte kunde äta. Jag kallar det för mina anorektiska dagar (förlåt alla anorektiker, jag tar er sjukdom på största allvar, men jag har inget bättre ord för det).
Så det verkar som om min middag idag kommer att bestå av vin. Inte så dumt, jam-packed med kalorier, jag kommer att vara jättepigg en lång stund och sen kommer jag antagligen sova väldigt tungt.
Alla som jag jobbar med vet att det varit en skitdag på jobbet. Lunch tio minuter, fika femton minuter (med kollegan F:s underbara kaka), däremellan till fots oavbrutet. Sånahär dagar fattar jag inte varför jag jobbar inom vården, det är ju ett mög alltihop.
Första året på gymnasiet jobbade jag på radion, oj va kul det var. Vi gjorde ett hopplöst ungdomsprogram som ingen lyssnade på för att samtliga inom målgruppen befann sej i skolan när programmet sändes. Vi hade en lyssnartävling och det var alltid samma snubbe som ringde in, och han tillhörde inte målgruppen, det kan jag lova.
Det bästa med jobbet var skivarkivet, mixerbordet och att ingen undrade varför man satt där på kvällar och helger. Resultatet blev ett otal blandband, av vilka jag skickade de flesta i vadderade kuvert till min brorsa på luckan på I12. Ljudet var superb med den tidens mått (cdn var en nyhet), och man kunde mixa ihop vad som helst och lägga in käcka jinglar av typen "this is rock'n'roll radio, stay tuned for more rock'n'roll".
(Vill också minnas att jag fixade in gode, gamle vännen P på en praktikplats som sen ledde honom till en lång karriär inom reklamradion och nu hör jag honom ofta på tv, det värmer. Han är förresten lika musiktokig som jag, dock med delvis lite annan smak.)
Radiojobbet hör tätt ihop med allt annat på gymnasiet; rubgyn, killarna, fika med Marlboro 100's, lunch på Olgas eller Ming, körkort, fotbollen (då var det derbyn mellan FF, med Jensa förstås, och klubben), swing, tre öl till festerna, pasta med burktomater, rökelse, Counting Crows och Sting. Det var innan datorer och mobiler, i reklamtv:ns barndom och när alla såg "En röst i natten" på söndagkvällarna.
Radiojobbet försvann (efter en kortare sejour som programsekreterare på radiosporten med de goa gubbarna), men ett annat jobb som varit viktigt för mej dök upp, det ska jag berätta om en annan gång.
Sånahär dagar funderar jag alltså på varför jag jobbar med det jag gör. Det är ju i det här, som du sitter och läser nu, som jag egentligen lever; en värld av ord, funderingar och formuleringar. Jag har ett visst mail (helt avgörande faktiskt) att tacka för att jag sitter här nu, och upptäcker att snabbskrivandet och tankarna finns kvar nånstans i reptilhjärnan och nu får skramla fram.
Och så vill jag också ge en varm kram till kollegan F (inte för kakan, även om den var så god att till och med Alen höll på att dö av lycka vid fikat) för att jag fick komma igång och munhuggas igen. Formuleringarna och ordsvängeriet, som vi bägge älskar, jargongen och fikonspråket, det är förbannat kul. Vi har jobbat vårt sist pass ihop idag, och jag kostar på mej att vara lite sentimental... "men skit i det, nu tar vi lite glada nyheter!".
Kommentarer
Trackback
