Ned med julen!
Idag snackade vi om julångest på jobbet. Jo, jag och många andra har det - julångest alltså.
Det handlar inte alls om att inte ha hunnit med att shoppa julklappar, lägga in sill eller skicka fyrahundra egenhändigt ihoppysslade julkort. Det har inte heller så mycket med mörker, avsky för kommersialism eller brist på pengar att göra.
Nej, det framkom att de som främst var drabbade var skilsmässobarnen. Vi är ju inga barn längre, men lik förbaskat kryper det på oss ändå varje år. Trots att vi har egna barn, nya traditioner, hyffsat nyktra och trevliga familjer, så vill vi bara att det ska vara över.
Maken förvånas varje år över att jag inte gillar julen. "För mycket tråkiga minnen", säger jag. Och han kontrar med "men vi har ju våra traditioner". Jo, jag vet.
För mej är barndomsjularna som nåt slags trist färgbad som jag legat i, och som aldrig går att skrubba bort från skinnet. Julen är skrik och gap och tråkigheter och dåligt samvete. Tyvärr, men det finns ingen reset-knapp att trycka på.
Advent gillar jag, ljus i fönstren efter det långa mörkret i november. Jag kokar lite fudge, bjuder kollegorna på glöggkväll och ser fram emot lucia. Jag gillar att köpa julklappar, julmusik går an, skinkmackor - jovars. Sen får det gärna bli nyår direkt, om jag fick bestämma.
Framförallt är det kanske de där jularna när man förväntades att själv ta sej runt till olika hushåll med olika konstellationer av föräldrar och sambos. Då var man för lite tid på det ena stället och den andra föräldern tyckte man var för länge hos den förste. Eller så var det mor- eller farföräldrar som inte besöktes tillräckligt, och då skulle man ha dåligt samvete för det. Kollegan K uttryckte det så bra: "Man fick sitta en hel julafton och lyssna på när någon klagade på att man inte skulle vara där juldagen också. Men, jag är ju här nu, ska vi inte ha trevligt då?".
I protest mot allt detta satte mamma och jag upp en rosa plastgran ett år. En annan jul åt vi tacos. Vårt bästa julpynt var en liten rosa gris som höll en skylt på vilken det stod "Ned med julen".
Vi kom att lägga allt mer krut på att fira påsk (som jag fortfarande tycker är en underskattad högtid). Och innan A kom in i bilden var jag nära att avskaffa julfirandet för egen del. I stället blev jag då del i en familj med helt normala julvanor typ ris á la Malta, finkläder, julbord och nubbe.
Och tur är väl det. Jag tror att jag lyckats undvika att överföra julångesten på mina barn. Det enda de märker av, är att jag varje år protesterar mot granen. Så låtsas jag bli övertalad, och barnen blir jätteglada. Jag hoppas och tror att de ska se tillbaka på jularna med glädje när de blir stora.
Men granskrället, den åker i alla fall ut på tredjedan.
