Hej Plura
Jag har just kommit hem från semester i solen, och där läste jag din bok. Ja, jag vet, du gillar inte såna semestrar, men alla är vi olika.
Jag fick aldrig tillfälle att läsa din blogg när det begav sej, och när skivan sen kom, blev jag lite trött. Sanning att säga, tyckte jag det lät som gammal skåpmat och därför blev det inte att jag ansträngde mej att lyssna mer.
Nu när jag läste boken, lyssnade jag på alla Eldkvarn-spår jag hade i min podd. Det var lite begränsat urval, men "Fulla för kärlekens skull" fanns där tillsammans med en handfull andra; "Ett hus på stranden", "Alice", "Nedför floden" och "Marios" underbara tolkning av "Någonting måste gå sönder". Jag vet inte, men kanske ska jag ge Svart Blogg en ny chans.
Hursomhelst vill jag tacka för fin läsning. Jag är imponerad, och glad för att jag fått ta del av det du skrivit. Framförallt att få ha sett lite mer av din person, med allt elände och all glädje. Först hade jag lite svårt att se ensamheten i det hela, men jag förstår att du kanske menar ensamheten som ett missbruk innebär. Och jag ryggar lite präktigt från alla intrikata detaljer om dina rus och dina nattliga kryss med kokainet och det andra. Jag vet inte, jag är antagligen småstadsflickigt naiv, men jag fattar inte att sånt förekommer. Men, alas!
Efter ett par dagar på semesterorten, var vi två som sträckläst boken, och vi fick många glada skratt när vi påminnde varann om vissa passager, till exempel den om "Pluro Johansson" eller grodmannen och bilnyckeln. Jag fick också tillfälle att berätta om den där gången på Stadt när Peter Smolianski ville ha med mej på efterfest efter en spelning. Stackars man, han var så fruktansvärt blyg, så när jag tackade nej pep han bara fram ett " 'häpp". Jag var kanske 19 och han var väl... ja, äldre. Jag såg alla era spelningar i närheten på den tiden, så det blev rätt många. Ofta i sällskap med Johan E, som alltid i det närmaste rev stället. Those were the days, som man brukar säga.
Jag, som är sjukligt intresserad av släkthistorier, låg sen i solen och funderade på den eviga frågan om hur man hade varit om inte om hade funnits och om inte si hade varit så. Jag antar att du också brottats med de frågorna. Och vem gör inte det? Tack för att du visade de fina bilderna från när ni var små.
Tänk att du är så god vän med "Mario", min gamla ungdomsidol. Jag följde hans blogg med stort intresse i vintras, och nu kan man ju för stå att ni pratar mycket om mat och dryck. Och jag minns en dokumentär om honom från nitti-nånting, där han gjorde en så kul imitation av dej. Hojta bara till när ni vill att jag ska komma över och steka portabello-svamp!
Sen måste jag fråga, även om det kanske inte är tillåtet; men hur är det med Carla? Han var ju inte pigg, men du berättade aldrig hur det gick sen. Du kan väl hälsa till honom...
Än en gång, tack! Och försök vara lite mer rädd om dej, häng med ett bra tag till, är du snäll.
Kram
PS. When in Copenhagen, I will get myself a new kitchen-lamp. DS
Jag fick aldrig tillfälle att läsa din blogg när det begav sej, och när skivan sen kom, blev jag lite trött. Sanning att säga, tyckte jag det lät som gammal skåpmat och därför blev det inte att jag ansträngde mej att lyssna mer.
Nu när jag läste boken, lyssnade jag på alla Eldkvarn-spår jag hade i min podd. Det var lite begränsat urval, men "Fulla för kärlekens skull" fanns där tillsammans med en handfull andra; "Ett hus på stranden", "Alice", "Nedför floden" och "Marios" underbara tolkning av "Någonting måste gå sönder". Jag vet inte, men kanske ska jag ge Svart Blogg en ny chans.
Hursomhelst vill jag tacka för fin läsning. Jag är imponerad, och glad för att jag fått ta del av det du skrivit. Framförallt att få ha sett lite mer av din person, med allt elände och all glädje. Först hade jag lite svårt att se ensamheten i det hela, men jag förstår att du kanske menar ensamheten som ett missbruk innebär. Och jag ryggar lite präktigt från alla intrikata detaljer om dina rus och dina nattliga kryss med kokainet och det andra. Jag vet inte, jag är antagligen småstadsflickigt naiv, men jag fattar inte att sånt förekommer. Men, alas!
Efter ett par dagar på semesterorten, var vi två som sträckläst boken, och vi fick många glada skratt när vi påminnde varann om vissa passager, till exempel den om "Pluro Johansson" eller grodmannen och bilnyckeln. Jag fick också tillfälle att berätta om den där gången på Stadt när Peter Smolianski ville ha med mej på efterfest efter en spelning. Stackars man, han var så fruktansvärt blyg, så när jag tackade nej pep han bara fram ett " 'häpp". Jag var kanske 19 och han var väl... ja, äldre. Jag såg alla era spelningar i närheten på den tiden, så det blev rätt många. Ofta i sällskap med Johan E, som alltid i det närmaste rev stället. Those were the days, som man brukar säga.
Jag, som är sjukligt intresserad av släkthistorier, låg sen i solen och funderade på den eviga frågan om hur man hade varit om inte om hade funnits och om inte si hade varit så. Jag antar att du också brottats med de frågorna. Och vem gör inte det? Tack för att du visade de fina bilderna från när ni var små.
Tänk att du är så god vän med "Mario", min gamla ungdomsidol. Jag följde hans blogg med stort intresse i vintras, och nu kan man ju för stå att ni pratar mycket om mat och dryck. Och jag minns en dokumentär om honom från nitti-nånting, där han gjorde en så kul imitation av dej. Hojta bara till när ni vill att jag ska komma över och steka portabello-svamp!
Sen måste jag fråga, även om det kanske inte är tillåtet; men hur är det med Carla? Han var ju inte pigg, men du berättade aldrig hur det gick sen. Du kan väl hälsa till honom...
Än en gång, tack! Och försök vara lite mer rädd om dej, häng med ett bra tag till, är du snäll.
Kram
PS. When in Copenhagen, I will get myself a new kitchen-lamp. DS
Kommentarer
Trackback
