Bilägare
Jag äger för första gången en bil. Jag hann alltså bli så här gammal innan jag kom att stå som ägare till en bil.
Det känns ju så vuxet.
Jag lärde mej köra bil i en Ford Fiesta av äldre modell. Den väldigt lilla bilen stod i ganska bisarr kontrast till bilskolans Volvo 940. Jag är glad att jag fick lära mej köra en stor bil från början, det har varit bra genom åren.
Mamma, som lärde sej köra i en Amazon, skulle försöka vara pedagogisk och lära mej köra. Det gick sådär, och jag hade problem med bland annat exakt hur mycket man skulle vrida på ratten när man skulle svänga. Det är ju inte lätt att lära ut nåt som man själv betraktar som ryggmärgsbeteende.
Brorsan hade kört bil några år redan, när det var dags för mej att övningsköra. Han började med att tala om att man aldrig fick trycka ner gasen och kopplingen samtidigt. Sen skulle vi öva på krypkörning, ja, det kan ni ju räkna ut hur det gick. (Brorsan själv, trasslade in sej i en tallskog med Morfars bil när han övningskörde. Bilen stod plötsligt inkilad mellan några träd, och kunde med ett nödrop tråcklas ut.)
Nej, det lossnade först när jag övningskörde med vännen Hasse. Vi puttrade runt i Färjestaden en eftermiddag, och då ramlade polletten ner på allvar.
Sen dess är jag frälst på att köra bil, jag tycker det är skitkul. Främst är det nog kombinationen avskildhet, musik och akustik som tilltalar mej, jag sjunger nämligen alltid i bilen.
"Tööst!" hojtar Lilla E i baksätet, när hon åker med, hon gillar inte när jag sjunger. Och så vill hon höra på Danny, det vill inte jag.
Ja, så äger jag nu då en bil. Så här vuxen har jag nog aldrig känt mej. En Audi A3 Sportsback, svart metallic, årsmodell 2005.
Det kommer jag väl att minnas när sitter på hemmet i stödstrumpor och lägger passijangs.
Det känns ju så vuxet.
Jag lärde mej köra bil i en Ford Fiesta av äldre modell. Den väldigt lilla bilen stod i ganska bisarr kontrast till bilskolans Volvo 940. Jag är glad att jag fick lära mej köra en stor bil från början, det har varit bra genom åren.
Mamma, som lärde sej köra i en Amazon, skulle försöka vara pedagogisk och lära mej köra. Det gick sådär, och jag hade problem med bland annat exakt hur mycket man skulle vrida på ratten när man skulle svänga. Det är ju inte lätt att lära ut nåt som man själv betraktar som ryggmärgsbeteende.
Brorsan hade kört bil några år redan, när det var dags för mej att övningsköra. Han började med att tala om att man aldrig fick trycka ner gasen och kopplingen samtidigt. Sen skulle vi öva på krypkörning, ja, det kan ni ju räkna ut hur det gick. (Brorsan själv, trasslade in sej i en tallskog med Morfars bil när han övningskörde. Bilen stod plötsligt inkilad mellan några träd, och kunde med ett nödrop tråcklas ut.)
Nej, det lossnade först när jag övningskörde med vännen Hasse. Vi puttrade runt i Färjestaden en eftermiddag, och då ramlade polletten ner på allvar.
Sen dess är jag frälst på att köra bil, jag tycker det är skitkul. Främst är det nog kombinationen avskildhet, musik och akustik som tilltalar mej, jag sjunger nämligen alltid i bilen.
"Tööst!" hojtar Lilla E i baksätet, när hon åker med, hon gillar inte när jag sjunger. Och så vill hon höra på Danny, det vill inte jag.
Ja, så äger jag nu då en bil. Så här vuxen har jag nog aldrig känt mej. En Audi A3 Sportsback, svart metallic, årsmodell 2005.
Det kommer jag väl att minnas när sitter på hemmet i stödstrumpor och lägger passijangs.
Kommentarer
Trackback
