nurseblog

Jag blir så glad och rörd in i hjärteroten när jag ser en man med barnvagn. Jag vet inte, men jag är så glad att papporna engagerar sej i sina barn nuförtiden. Pappor som tröstar, plåstrar om, lagar mat och tar konflikter med sina ungar. Det är liksom på tiden att alla ungar får känna sej riktigt älskade av sina pappor.

Pappor som deltar i ungarnas vardag känns som nåt nytt i vår generation. Vi sjuttiotalsbarn träffade våra pappor på helgerna och då skulle det vara så jädra speciellt, som nån slags ynnest att man fick hänga med pappa ett par timmar. Som om det var nåt halvdåligt arrangerat event, när alla skulle vara glada och tacksamma för att pappa tog sej tid. Hurra för att pappa lämnade tipsextra och folkölen i soffan och tilltalade sina barn. Jag menar, vad blev det för relation av det? När man hela tiden hade en känsla av att pappa hellre ville slippa ifrån en påtvingad stund med sina barn.

Minns ni att mammorna hotade med att berätta för pappa om man gjort nåt dumt när vi var små? Precis som om papporna tillhörde nån myndighet med straffrätt som tillkallades från högre ort när nåt hemskt skulle redas ut.

Nej, jag hoppas vi kan stå för en annan typ av föräldraskap i vår generation. Att vi som föräldrar ska kunna berätta sanningen för våra barn, sluta ljuga och förtränga obehagliga saker och reda ut våra problem utan att skuldbelägga barnen. Att vi ska kunna fortsätta vara oss själva, även som föräldrar, så att vi inte blir karikatyrer som våra barn inte har nåt förtroende för. Vare sej vi lever ihop med den andra föräldern eller inte.