nurseblog

När jag cyklade hem från jobbet, kom jag att tänka på döden. Konstigt, kanske ni tycker, att tänka på det när man ska hem till familjen och ha en mysig kväll.
Anledningen till att denna tankekedjan kom igång, var att jag cyklade hemåt och kände mej lite pinsam och osnygg i min cykelhjälm. Detta händer lite titt som tätt, och då brukar jag försöka påminna mej själv om varför jag tvingar på mej hjälmen varje morgon:

Jag skulle åka och handla en försommardag för nästan två år sen. Jag hade lånat mammas bil och barnen satt i baksätet. Plötsligt ser jag att det ligger nåt vid vägkanten, runt omkring sitter det människor på huk. Jag slås av att det ser ut som en människa ligger där, och jag inser i nästa ögonblick att det är ett barn.

Som sjuksköterska har man då två val (för mej finns egentligen bara ett, men andra brukar välj det mindre sympatiska alternativet); antingen låtsas man som ingenting och kör vidare (andra har uppenbarligen tagit tag i saken) eller så stannar man, gaskar upp sej och försöker hjälpa till.

Jag svängde upp bilen på en gräsplan intill, förbjöd barnen att lämna sina platser och sprang fram till olycksplatsen. Det var en tioårig pojke som låg där, han hade blivit påkörd av en bil. Han låg på rygg med bakhuvudet mot trottoarkanten, hans ena ben var av strax under knäet och låg vridet i en onaturligt vinkel upp över det andra benet. Han var naturligtvis medvetlös, men andades fint och hade stark puls.
Ambulansen var på väg, fick jag veta, och jag insåg att jag inte skulle kunna göra nåt. Minsta felsteg från min sida skulle kunna förvärra hans skador eller till och med döda honom.
Någon minut efter mej kom räddningstjänsten, alltså ett par gigantiska brandbilar. Brandmännen kom dragande med syrgas och en av dem reponerade pojkens ben (kardinalfel av dem som t.ex. kunde ha skickat iväg blodproppar från frakturen till hjärnan).
Allt jag gjorde, var egentligen att komma till platsen och befria de som satt där innan från att vaka över pojken. Jag satt där, försökte förgäves få kontakt och jag stirrade på trottoarkanten som gjort en trekantig krater i en tioårings bakhuvud.
När ambulansen kom, rapporterade jag över vad jag visste och gick och tog hand om mina barn. De var naturligtvis skärrade också, särskilt eftersom brandbilarna stod parkerat framför bilen och de inte såg vad som hände.

Samma dag köpte jag en cykelhjälm, jag hade fått insikt om vad en trottoarkant kan göra med en människas bakhuvud. Och även om jag vet att pojken klarade sej och blev nästan helt återställd, så kan inte jag som vuxen lita på den återhämtningskraften som ett barn har. För varje år som vuxen, krymper hjärnan och ligger hos åldringar i princip lös och skvalpar inne i skallen.

Döden kommer ju i så många skepnader, det har väl om inte annat senaste veckans nyhetbevakning lärt oss.

Inom vården kan jag tycka att man håller liv i folk alldeles för länge ibland. Gamla, svårt sjuka människor ska till varje pris åtgärdas och renoveras. De kanske till och med tackar nej till behandlingar och undersökningar, men övertalas av vårdpersonal och läkare. Vi vill veta vad som är galet, men det vill inte alltid patienten. Det hela liknar mest ett försök att laga en läckande, murken båt med tuggummi. Det man rensar bort i ena änden, åker vidare i kroppen och fastnar nån annanstans. Va fasen, nångång måste man kunna släppa folk också, och låta dem få dö.

Astrid Lindgren brukade berätta att när hon och hennes systrar ringde till varandra, började de samtalen med att säga: "Döden, döden, döden."
På så vis hade de det samtalsämnet överstökat; den i slutet av ålderdomen oundvikliga döden.