Vår igen
Luften var ljummen, och jag brukade cykla genom stan i jeans, skinnjacka och basketdojjer. Det var precis innan de börjat sopa bort vintergruset från gatorna och innan måsarna kommit tillbaka från havet.
Det var musik i öronen från The Smiths, Jakob Hellman och Eldkvarn. Gruset rullade lite farligt ibland, på väg hem från rollspel och popcorn. Eller från nån man borde hålla sej borta ifrån.
På kyrkogården sjöng koltrasten, och omvägarna var helt medvetna.
Och fast det börjar bli mer än tjugo år sen, går det att ta på, det finns kvar. Med värme och närhet och en gnutta sorg.
Och jag saknar Martin
och Per
och Karin
och Jenny
och Jojje
och Staffan
och Elias
och Alex
och Sara
och Johan
och det ansvarsfria men trygga
det vilda men lugna
det glada men mörka
det sömnlösa sovande
Att tillhöra men ändå stå fri.
Det var musik i öronen från The Smiths, Jakob Hellman och Eldkvarn. Gruset rullade lite farligt ibland, på väg hem från rollspel och popcorn. Eller från nån man borde hålla sej borta ifrån.
På kyrkogården sjöng koltrasten, och omvägarna var helt medvetna.
Och fast det börjar bli mer än tjugo år sen, går det att ta på, det finns kvar. Med värme och närhet och en gnutta sorg.
Och jag saknar Martin
och Per
och Karin
och Jenny
och Jojje
och Staffan
och Elias
och Alex
och Sara
och Johan
och det ansvarsfria men trygga
det vilda men lugna
det glada men mörka
det sömnlösa sovande
Att tillhöra men ändå stå fri.
Kommentarer
Postat av: Holm
Oj oj. Du skriver så det suger till i magen. Och fångar stora tankar i en mening. Att tillhöra men ändå stå fri. Det är det som är så konstigt med att bli vuxen. Att det inte är så längre. inte självklart i alla fall.
Trackback
