nurseblog

Härom veckan hände något märkligt:

Jag skrev ett inlägg här om en gammal barnskiva med Nationalteatern som jag hörde när jag var liten. Jag beskrev att jag brukade gå in till grannkillarna och lyssna på den där skivan. Det var bara ett minne som dök upp sådär i huvudet, jag har sen länge bott i en helt annan stad och har följdaktligen ingen kontakt med mina gamla grannar.

Inlägget lästes av min brorsa, som precis som jag är ganska osentimental vad gäller gamla bekanta. Hursomhelst greps min bror av nyfikenhet, och togs sej för att ta reda på vad våra grannar har för sej nuförtiden. Så han började googla och nosade sedemera upp en av grannkillarna (som numera borde vara i 45-årsåldern). Brorsan skickade iväg ett mail till "Kålle", som han kallades på den tiden. Brorsan tipsade om mitt inlägg, och rätt som det var rasslade det in en kommentar från "Kålle" på bloggen (se "Västan om solen och strax norr om Viskafors").

Det blev en märklig dag, med mail hit och dit. Och vad roligt det var att höras av, och vad gör du och var bor ni och hur är det med den och den.
Brorsan tyckte det var så roligt att få kontakt med gamla bekanta att han gick med på facebook av bara farten.

Nån kväll senare satt jag vid datorn och tjattrade med min polare från lågstadiet och han skickade över en låt som han gillade. Jag gillade den också, och jag kunde konstatera att vi fortfarande hade samma musiksmak, sisådär 25 år senare.

Jag har aldrig varit en människa som omgivit mej med många vänner. Nä, det har varit några få och det är det fortfarande. För mej tar det mycket kraft att engagera mej i många, det blir för jobbigt.
Jag har tänkt mej att jag ska sitta under nåt valnötsträd sen på ålderns höst och spela schack eller nåt med en gammal kompis. Bara sitta där och muttra lite över ett glas vin, det låter fint.