nurseblog

När min mormor dog för drygt ett år sen, funderade jag mycket kring vem hon var och vad hon uppskattade i livet. Det är ju ofta lite svårt med den äldre generationen, eftersom de tenderar att aldrig berätta om sina liv. Nä, man ska ju liksom inte tro att man är nån och slå sej själv för bröstet som om man var nån viktig människa.

Mormors identitet var mycket knutet till hennes arbete som sömmerska. Det var det hon kunde, där var hon bäst. Hon gillade att vara snyggt klädd med prydlig frisyr och målade, lagom långa naglar. När jag var liten hade hon läppstift och var noga med att inte smeta av det på mej.

När dödsannonsen skulle utformas och begravningen planeras, funderade vi kring verser och lämplig musik till kyrkan. Vem var hon egentligen och vad uppskattade hon? Vi satt där och kliade oss huvudet och hade ingen aning. Jag kan väl bara tala för mej själv, men jag vet inte riktigt vem hon var.
Och hur vet man det? Vad är det äkta, essensen av en människa? Är det fasaden hon sätter upp för sin omgivning, den som hon själv valt att visa upp? Är det relevant för omgivningen att känna till alla märkliga, mörka sidor hos en annan?

För mej var mormor en otroligt viktig människa ändå, även om hon valde att inte visa hela sitt jag för mej. Sista åren bodde hon, som så många andra gamla, på ett hem. I idealvärlden hade man väl velat ta hand om sin gamla mormor själv, men ärligt talat tror jag inte hon hade velat det. Hon trivdes med att bli uppassad och omskött av andra, hon hade inte velat att vi hade gjort det.

Nu försvann alla hennes hemligheter och minnen med henne den där januaridagen. Och jag har bara mina egna minnen och bilder kvar.
Men idag när jag satt ute, drack kaffe och vände ansiktet mot solen slog det mej vad mormor gillade bäst; fika och en stund i solen. Och på det sättet fick jag vara en del av henne, en viktig människa.