Ex
Jag läser och hör mycket om folk som vacklar, sliter på varann och vill skiljas. Jag förstår att de gör det, det är inte lätt att vara gift. Alla gånger. Men kanske klacksparkas det lite mycket också. Minsta motståndets lag, ni vet.
Man måste få krisa, skrev jag i ett tidigare inlägg. Och det gjorde jag för ett år sen. Skrik och panik, ska det va så här? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska va nu?
Det var otäckt. Det var kymigt och pinsamt. Det var otryggt och ledsamt och ensamt (det var i och för sej mitt eget fel, eftersom jag alltid ska reda ut allt själv). Till slut motade jag upp min man mot köksbänken och sa va jag tyckte, och då kändes det som om jag kräktes på honom. Det kändes så egoistiskt och elakt, otippat. Jag ville ju inte ge upp, jag ville bara få en nystart.
Jonas Gardell sa en gång att varje gång han hatar Mark, så går han till bokhyllan och funderar på hur de ska dela upp böckerna. Då rinner skilsmässan ut i sanden direkt. Det är intressant, tycker jag. Att det ändå ligger en frihet i att få tänka tanken.
Jag brukar ge mej in i en tankekedja kring hur det skulle vara att lära känna nya svärföräldrar. Jag ryser vid tanken. Det kan det inte vara värt.
Eller tänker jag på att skjutsa barn mellan olika adresser.
Eller hur många ex-vänner man skulle få.
Det skulle förresten bli en massa ex: ex-hus, ex-man, ex-katt, ex-svärmor, ex-svägerska. Usch, va det låter jobbigt. Vardagen är liksom krånglig redan som den är.
Jag förstår om man ger upp. Jag förstår om inte ömheten och närheten räcker till. Om vaknätter och barnskrik tär på tvåsamheten. Om inte kronorna och örena räcker till allt man ska betala. Jag förstår att krafterna kanske inte räcker till, om man måste bjuda till en extra gång för att allt ska fungera. Tiden kanske inte räcker till heller.
Mia Skäringer skriver på sin blogg om hur hon kände att hon stack kniven i sitt förhållande och sitt liv när hon ville skiljas. Jag bara önskar att folk vill krisa lite mer tillsammans i sin tvåsamhet. Prata och reda och kommunicera och protestera. Bli arg. Bli glad igen. Göra bort sej, säga för mycket, ta tillbaka, förlåta och be om förlåtelse. Visa acceptans. Vara lite nöjd och våga inte vara nöjd. Släppa taget och vägra släppa taget. Vägra ta skit.
Och våga tänka tanken. Gör man inte det, kanske man aldrig blir nöjd.
Man måste få krisa, skrev jag i ett tidigare inlägg. Och det gjorde jag för ett år sen. Skrik och panik, ska det va så här? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska va nu?
Det var otäckt. Det var kymigt och pinsamt. Det var otryggt och ledsamt och ensamt (det var i och för sej mitt eget fel, eftersom jag alltid ska reda ut allt själv). Till slut motade jag upp min man mot köksbänken och sa va jag tyckte, och då kändes det som om jag kräktes på honom. Det kändes så egoistiskt och elakt, otippat. Jag ville ju inte ge upp, jag ville bara få en nystart.
Jonas Gardell sa en gång att varje gång han hatar Mark, så går han till bokhyllan och funderar på hur de ska dela upp böckerna. Då rinner skilsmässan ut i sanden direkt. Det är intressant, tycker jag. Att det ändå ligger en frihet i att få tänka tanken.
Jag brukar ge mej in i en tankekedja kring hur det skulle vara att lära känna nya svärföräldrar. Jag ryser vid tanken. Det kan det inte vara värt.
Eller tänker jag på att skjutsa barn mellan olika adresser.
Eller hur många ex-vänner man skulle få.
Det skulle förresten bli en massa ex: ex-hus, ex-man, ex-katt, ex-svärmor, ex-svägerska. Usch, va det låter jobbigt. Vardagen är liksom krånglig redan som den är.
Jag förstår om man ger upp. Jag förstår om inte ömheten och närheten räcker till. Om vaknätter och barnskrik tär på tvåsamheten. Om inte kronorna och örena räcker till allt man ska betala. Jag förstår att krafterna kanske inte räcker till, om man måste bjuda till en extra gång för att allt ska fungera. Tiden kanske inte räcker till heller.
Mia Skäringer skriver på sin blogg om hur hon kände att hon stack kniven i sitt förhållande och sitt liv när hon ville skiljas. Jag bara önskar att folk vill krisa lite mer tillsammans i sin tvåsamhet. Prata och reda och kommunicera och protestera. Bli arg. Bli glad igen. Göra bort sej, säga för mycket, ta tillbaka, förlåta och be om förlåtelse. Visa acceptans. Vara lite nöjd och våga inte vara nöjd. Släppa taget och vägra släppa taget. Vägra ta skit.
Och våga tänka tanken. Gör man inte det, kanske man aldrig blir nöjd.
Kommentarer
Trackback
