nurseblog

Ja, då var det väl över för denna gången; kräksjukan. Jag är hungrig, men vågar inte riktigt äta.
Igår fick jag ligga på soffan hela dagen. Det var jag och lilla katten som var dåliga. Katten hade varit på kastrering, jag hade kräkts gånger flera. Katten tittade då och då på mej med trötta, lite kladdiga ögon. Vi fick värma varann. Vi kändes oss skändade, båda två.

Jag blir så otroligt eländig när jag kräks. Vartenda litet blodkärl i ansiktet exploderar, så jag bli alldeles blåfläckig. Och eftersom huden i övrigt antar en lätt vaxartad, ljusgul, genomskinlig ton blir det extra läskigt med två miljoner små fula blåmärken. Det ser ut som jag drabbats av nån obotlig tropisk sjukdom.

Det fina med kräksjukan är ju att den tenderar att komma tillbaka efter ett par dagar. Just när man börjat äta normalt, så börjar man må illa igen. Kanon.

Lilla E har aldrig haft kräksjukan, pepparpeppar. Hon kanske har den där genen som gör att man aldrig smittas. Vilken gåva! Flickebarnet har klarblåa ögon, lockig hår, ett oslagbart intellekt och anti-kräksjukegenen. Halleluja!

Nej, men jag hoppas verkligen att det har gått över nu. Jag har tappat 2,5 kilo på två veckor pga nackspärr, halsfluss, skum spansk restaurangmat och kräkis. Nu får det var bra.
Kan vi ta nåra veckor på temat pigg och fräsch?