Ett jävla högt berg
Kan också konstatera att det måste vara världens suraste att jobba på flygplats.
Dygnet runt. Årets alla dagar.
Tala i högtalare "sänjores passascheros",
"passengers travelling to Rome, please proceed to gate 48" ,
"passagerare Ulf Nilsson, ombedes att omgående ta sej till gate 62A, 62A".
Hjälpa förvirrade resenärer.
Klistra etiketter och remsor på väskor.
Beklaga förseningar.
Besiktiga små ziplock-påsar med folks "vätskor".
Usch.
Har också noterat att varje flygplats har ett utbränt och misshandlat flygplan uppställt intill landningsbanan.
Jag vet att det är personalens och brandmännens övningslokal. Men en del av min hjärna säger mej att nån vill tala om för alla som ska flyga, att fordonet de färdas i kan komma att se ut just så om det skulle krascha. Som ett bisarrt konstverk, ett statement.
Vi flög via Zürich.
Zürich, det låter som ett så redigt resmål. I Schweiz. Prydligt, ordentligt och redigt.
Det låter som en plats, dit Carl Bildt ofta reser. En Carl Bildt-destination.
Maken har ett schweiziskt armbandsur. När vi närmade oss Alperna, blev den tyngre och tyngre runt hans handled, likt härskarringen i Mordor. Den ville hem.
Prydlig flygplats i Zürich. Goda chips.
Alperna är fantastisk fina, även från luften. (Även från liften, skrev jag först för jag tryckte på fel tangent, lite kul.) De ser precis ut som en sån där topografisk plastkarta som vi hade på lågstadiet, på vilken man kunde känna på bergkedjorna. "Här har jordskorpan knöcklat ihop'sa, fränt."
På hemvägen kändes som om vi skulle flyga in i en alp, vad lågt vi flög plötsligt. Kaptenen talade då om att alpen i fråga var Mont Blanc, och jag ville sträcka ut handen och klappa Europas högsta berg för det var så fint.
Man ser alltid kändisar på flygplatser. Sist såg jag Björn Kjellman, han är bra.
Denna gången fick jag nöja mej med Petter (i en onaturligt stor dunjacka, inomhus) och Marie Picasso (i onaturligt stora solglasögon, inomhus kl 07.30). Nedköp.
Dygnet runt. Årets alla dagar.
Tala i högtalare "sänjores passascheros",
"passengers travelling to Rome, please proceed to gate 48" ,
"passagerare Ulf Nilsson, ombedes att omgående ta sej till gate 62A, 62A".
Hjälpa förvirrade resenärer.
Klistra etiketter och remsor på väskor.
Beklaga förseningar.
Besiktiga små ziplock-påsar med folks "vätskor".
Usch.
Har också noterat att varje flygplats har ett utbränt och misshandlat flygplan uppställt intill landningsbanan.
Jag vet att det är personalens och brandmännens övningslokal. Men en del av min hjärna säger mej att nån vill tala om för alla som ska flyga, att fordonet de färdas i kan komma att se ut just så om det skulle krascha. Som ett bisarrt konstverk, ett statement.
Vi flög via Zürich.
Zürich, det låter som ett så redigt resmål. I Schweiz. Prydligt, ordentligt och redigt.
Det låter som en plats, dit Carl Bildt ofta reser. En Carl Bildt-destination.
Maken har ett schweiziskt armbandsur. När vi närmade oss Alperna, blev den tyngre och tyngre runt hans handled, likt härskarringen i Mordor. Den ville hem.
Prydlig flygplats i Zürich. Goda chips.
Alperna är fantastisk fina, även från luften. (Även från liften, skrev jag först för jag tryckte på fel tangent, lite kul.) De ser precis ut som en sån där topografisk plastkarta som vi hade på lågstadiet, på vilken man kunde känna på bergkedjorna. "Här har jordskorpan knöcklat ihop'sa, fränt."
På hemvägen kändes som om vi skulle flyga in i en alp, vad lågt vi flög plötsligt. Kaptenen talade då om att alpen i fråga var Mont Blanc, och jag ville sträcka ut handen och klappa Europas högsta berg för det var så fint.
Man ser alltid kändisar på flygplatser. Sist såg jag Björn Kjellman, han är bra.
Denna gången fick jag nöja mej med Petter (i en onaturligt stor dunjacka, inomhus) och Marie Picasso (i onaturligt stora solglasögon, inomhus kl 07.30). Nedköp.
Kommentarer
Trackback
