Jag vill ha efterrätt!
Kors i taket. Vi har fått fikabröd två dar i rad på jobbet. Det var värst.
Igår fick vi semlor. Och idag var det vetekransar.
Konstigt att behovet av efterrätt i medelåldern är lika stort som hos bebisar. Är det förbränningen av maten som kräver så mycket energi?
Nu är det väl inte mangopuré som man är sugen på när man är 34.
Vi var flera som direkt ville börja raffsa i bageripåsarna efter lunch, men insåg att godsakerna skulle vara till personalmötet på eftermiddagen. Vi började nästan hallucinera om kolasåser och chokladglass och talade om att "hångla upp en vetekrans", när jag kom på att jag sparat undan en chokladkaka i mitt postfack. Klang och jubel.
Jag är inte precis nån godismänniska annars, men nuförtiden vill jag gärna ha efterrätt. Jag är duktig och håller mej oftast till frukt, eller lite sötat te. Möjligen en bit choklad.
(Kollegan H skrattar nästan ihjäl sej när jag säger att jag tar en näve nötter till mellanmål, men hej, det är faktiskt gott. Präktigt, men gott.)
Det där med efterrätt hänger väl annars ihop med alla andra konstiga saker som hör till ätandet när man kommit upp i medelåldern;
näsan rinner när man äter nåt starkt,
man håller på att dö om man inte får sova middag (alltså, man dör nästan av trötthet varje gång man ätit eftersom man aldrig hinner sova middag),
det behövs väldigt mycket salt till maten,
man är rädd för att bita i hårda matbitar; tänderna kan ju gå sönder,
man vill ha bröd till maten (det är riktigt geriatriskt),
man börjar använda konstiga ord som kompott, aladåb och fromage,
man måste ha kaffe och kaka - minst - till efterrätt.
Efter middagen idag, fick jag en halv semla.
Onödigt, men gott.
Och därmed nödvändigt, inte sant?
