I natt är det 15 år sedan
I natt är det 15 år sedan Estonia sjönk, förkunnar Aftonbladet. Otroligt.
Det är ju ett av de där fem-tio ögonblicken man alltid kommer bära med sej, där man alltid kommer minnas var man var och vad man gjorde när man fick höra att det där oerhörda, ofattbara hade hänt.
För mej är det Tjernobyl, Palme-mordet, Challenger-olyckan, Estonia, 9/11, mordet på Anna Lind, tsunamin. Och säkert nåt mer som jag redan glömt.
När Estonia förliste, var jag på Färöarna. Jag gick en skrivarkurs på en svensk folkhögskola och en månad under den terminen bodde vi i Torshavn. Jag var alltså 20 år då, helt vilse i livet och framförallt hade jag ingen aning om varför jag hade anmält mej till en kurs som tagit mej till Färöarna.
Meningen var att vi skulle resa runt på öarna och träffa exotiska enstöringar som bodde i väglöst land. Vad vi sedan skulle göra med materialet är nog ännu idag oklart. Men hursomhelst blev det ett par utställningar på Färöarna och i Sverige, en massa vackra bilder och filmer och en fin tidning.
Folket på Färöarna var mer tagna av Estonia-katastrofen än vad vi var. Visst vi kollade på nyheterna och förfärades. Men ingen av oss kände någon som varit med ombord, och vi hade en evighet av tid och hav emellan oss och Sverige då. För mej var hela tiden där en utomjordisk upplevelse. Men för färingarna var det en annan grej, generationer av människor som förlorat familjemedlemmar och vänner till havet. Det kom kondoleanser och besök till vårt lilla svenskläger, man var uppbart ledsna för att vårt folk förlorat så många.
Kanske är det lite så det är med Estonia för oss svenskar fortfarande. Ogripbart, overkligt, bisarrt. Och allt efterspel med diskussioner om gravfrid och plundring och filmningar av vraket. Alla dokumentärer, teorier, konspirationer, rapporter, haveriutredningar, statliga utredningar och anhöriggrupper. Folk som fått hela sina liv präglade av den där natten för 15 år sedan. Som ägnat all tid sedan dess åt att försöka påverka, hävda sin rätt att få hem kvarlevor efter någon dom älskat eller åtminstone få försöka hitta dem. Sånt där som ingen väl vill lägga tid på, men som en del i alla fall griper sej an med sån kraft mitt i all sorg.
Så av alla ställen på jorden var jag på Färöarna. Så det ska jag berätta för mina barn om de nångång frågar var jag var när Estonia förliste. Precis som jag frågat mina föräldrar var de var när JFK blev skjuten, var de såg månlandningen och hur de fick veta att John Lennon blivit mördad.
Det är ju ett av de där fem-tio ögonblicken man alltid kommer bära med sej, där man alltid kommer minnas var man var och vad man gjorde när man fick höra att det där oerhörda, ofattbara hade hänt.
För mej är det Tjernobyl, Palme-mordet, Challenger-olyckan, Estonia, 9/11, mordet på Anna Lind, tsunamin. Och säkert nåt mer som jag redan glömt.
När Estonia förliste, var jag på Färöarna. Jag gick en skrivarkurs på en svensk folkhögskola och en månad under den terminen bodde vi i Torshavn. Jag var alltså 20 år då, helt vilse i livet och framförallt hade jag ingen aning om varför jag hade anmält mej till en kurs som tagit mej till Färöarna.
Meningen var att vi skulle resa runt på öarna och träffa exotiska enstöringar som bodde i väglöst land. Vad vi sedan skulle göra med materialet är nog ännu idag oklart. Men hursomhelst blev det ett par utställningar på Färöarna och i Sverige, en massa vackra bilder och filmer och en fin tidning.
Folket på Färöarna var mer tagna av Estonia-katastrofen än vad vi var. Visst vi kollade på nyheterna och förfärades. Men ingen av oss kände någon som varit med ombord, och vi hade en evighet av tid och hav emellan oss och Sverige då. För mej var hela tiden där en utomjordisk upplevelse. Men för färingarna var det en annan grej, generationer av människor som förlorat familjemedlemmar och vänner till havet. Det kom kondoleanser och besök till vårt lilla svenskläger, man var uppbart ledsna för att vårt folk förlorat så många.
Kanske är det lite så det är med Estonia för oss svenskar fortfarande. Ogripbart, overkligt, bisarrt. Och allt efterspel med diskussioner om gravfrid och plundring och filmningar av vraket. Alla dokumentärer, teorier, konspirationer, rapporter, haveriutredningar, statliga utredningar och anhöriggrupper. Folk som fått hela sina liv präglade av den där natten för 15 år sedan. Som ägnat all tid sedan dess åt att försöka påverka, hävda sin rätt att få hem kvarlevor efter någon dom älskat eller åtminstone få försöka hitta dem. Sånt där som ingen väl vill lägga tid på, men som en del i alla fall griper sej an med sån kraft mitt i all sorg.
Så av alla ställen på jorden var jag på Färöarna. Så det ska jag berätta för mina barn om de nångång frågar var jag var när Estonia förliste. Precis som jag frågat mina föräldrar var de var när JFK blev skjuten, var de såg månlandningen och hur de fick veta att John Lennon blivit mördad.
Kommentarer
Trackback
