nurseblog

Det är spännande när vänner får barn! Senaste året har tio (det kan vara fler) av mina kollegor fått barn, eller väntar barn. Flera av de lite äldre kollegorna har blivit mor- och farmödrar. Det har följdaktligen blivit mycket bebissnack i fikarummet.

Mest nyfiken är jag förstås på vad det blir för sort, det är det tackålov inte många som tar reda på innan (öppna paket innan är fusk). Sen är det ju spännande att höra om förlossningen, det är nåt sjukligt hos oss kvinnor, vi vill gärna höra om andras barnafödande. 

Sen vill jag ju förstås veta vad barnet ska heta, det är så intressant. En del föräldrar kan man ju nästa se babynamnet i ögonen på. Andra är det helt omöjligt att gissa nåt om, det kan bli vad som helst.
Och känsligt är det, gubevars! Det är alltid folk som har åsikter om namn, det associeras kors och tvärs till grannar, patienter och elaka gamla släktingar.

"Ja, bara ni inte döper flickan till Rut, så går det bra med vad som helst", sa svärmor när lilla E föddes. "Olivia är väl fint?"
Olivia?? Usch, nä för mej är det en liten ful hund med underbett som jag kände en gång.

Sen ska man ju helst vara lite annorlunda. Om det nu är William som är det mest populära namnet, då ska man ju helst välja nåt helt annat. Mainstream är ju alltid fult. När vi fick S och hade döpt honom, upptäckte vi senare att hans namn låg tvåa eller trea på listan det året, det hade vi ingen aning om. Vi hade inte hört nån annan som valt det namnet. Från början hade vi tänkt att han skulle heta Jack (ja, jag vet...), men när han väl kommit, var han inte alls nån Jack. Så då var det bara att tänka om, och det var inte lätt.
När vi hade fått lilla E och döpt henne, flyttade ett par med en enorm rhodesian ridgeback (en hund alltså) in i lägenheten under oss. Hunden hette, ja just det, E.

Diskuterade detta med en vän som väntar smått. Hon och sambon hade ett par namnförslag uttänkta, jättefina tyckte jag. Pojknamnsförslaget hade emellertid blivit utskrattat av en bekant, som hävdade att om de valde det namnet skulle barnet bli retat resten av livet. De skulle, som föräldrar, vara ansvariga för att deras barn skulle födas till ett liv som mobbingoffer. 
Hoppsan, så får man väl ändå inte säga? Tycker man så kanske man ska hålla det för sej själv.

Själv har jag en hel räcka namn som jag aldrig skulle döpa mina barn till (typ Cassandra, Kevin eller Ronan), men det har ju mer med personlig smak att göra. Kollegorna som fött under året har valt rejäla, klassiska namn till sina barn, det har varit Gustav och Gustaf, Oskar och Nils. Och Sixten, Astrid och Ellen. Det låter som ett gäng gamlingar! Men så är det ju med modet. Jag tycker det är jättefina namn.

Tänk, våra barn kommer säkert att döpa sina barn till Lennart, Börje, Birgitta, Sol-Britt och Rolf. Och deras barnbarn kommer nog att få heta Conny, Annelie, Roger, Johnny, Carina och Tomas. Sen är det väl åter dags för Fredrik, Magnus, Patrik, Malin, Sara och Johanna igen.

Och ramsan som rubriken bygger på, slutar som bekant "... den tjocka och feta."