nurseblog

Jag älskar kostymfilm. Ni vet Jane Austen, Forsytesagan, Sherlock Holmes, Shakespeare in Love å sånt. Välproducerat, ingen masonit, vagnar som kränger på leriga gator, stearinljus och ljuvliga kläder. Ju fler hästar, desto bättre.

Antar att jag är romantiker. Jag är oerhört svag för handkyssar, månskenspromenader och kandelabermiddagar. På film, alltså. Inte för att jag vill ha det så själv.

Ägnade nittio minuter igår åt Northanger Abbey, tv-film efter en Jane Austen-roman. Hade alla ingredienser, tycker jag, även om storyn var lite mesig (fast det är de ju ofta). Men i övrigt; en lagom snygg hjälte (det ska inte vara Brad Pitt-typer i såna filmer), förvecklingar, fåniga artighetsritualer och ändlösa scener med 1800-talslinedance. Kolla här.

Själv har jag alltid farit illa av att bli uppvaktad, det är inte alls min grej. Usch. Ni vet, ögonbindlar och överraskningar och sånt. Rosenblad som bildar en stig in till sovrummet, karlar med rosor mellan tänderna. Ringar inbakade i bakelser. Vals i månskenet. Guhjälpemej. Allt sånt som är iscensatt och saknar spontanitet, är oerhört pinsamt, tycker jag. Däremot tackar jag inte nej till en bukett tulpaner.

Har dock hört att män inte vågar ge sina kvinnor blommor nuförtiden, då blir man tydligen misstänkt för att ha haft nåt fuffens för sej. Kommer man hem med blommor, då är det kört. Konstigt. Hur lite romantik kan man då kosta på sej? Bjuda på lunch kanske plötsligt är gränsfall. Och hur ska det då gå för de män som, inspirerade av mr Darcy, plötsligt ska börja kyssa handen och rida i sporrsträck över leriga fält för att hinna fram till sin älskade innan hon gifter sej med nån annan?

Kanske dags att vi släpper romantiken fri, annars kanske det snart blir skatt på den. Och då blir det jävligt dyrt med tulpaner.