Cohen och Bono
Såg just nåt mycket rörande på tv:
En dokumentär om Leonard Cohen, han står på scen och pratsjunger en av sina låtar på sitt vanliga sega tonlösa vis. Det är vers på vers på vers... Kameran vilar på hans ansikte, man ser inte musikerna bakom alls... men man ser att det är inget vanligt gig för Cohen, han myser, njuter och ser nästan rörd ut.
Jag tänker, ja just det, han var väl nån munk eller nåt... va kul nu han nån övertalat honom att köra ett par låtar på nån välgörenhetsgrej. (Jag vet absolut ingenting om Cohen, ska tilläggas. Har inte lyssnat på honom alls, tål inte hans malande "sång", inte läst nån bok heller. Usch, nu skäms jag nästan lite.)
Så plötsligt klipps en annan kamera in, och man ser Bono bakom en keyboard, Adam Clayton med basen, Larry Mullen bakom trummorna och det var Edge som spelat så ljuvligt på gitarren. Bono stämmer upp och sjunger en vers, Cohen blundar och njuter, man kan ana en tår i ögonvrån. När låten är slut, bugar sej Bono lite lätt mot Cohen som ser ut att kunna börja gråta när som helst. De växlar en blick - ömsesidig uppskattning, stor ödmjukhet och respekt.
En kort intervju med Bono efteråt, han talar om hur Cohen fångat den mörka sidan av livet på ett speciellt i sina texter. Han säger (ungefär):
"He shares so many shades of black. Some of them are almost colourful."
En dokumentär om Leonard Cohen, han står på scen och pratsjunger en av sina låtar på sitt vanliga sega tonlösa vis. Det är vers på vers på vers... Kameran vilar på hans ansikte, man ser inte musikerna bakom alls... men man ser att det är inget vanligt gig för Cohen, han myser, njuter och ser nästan rörd ut.
Jag tänker, ja just det, han var väl nån munk eller nåt... va kul nu han nån övertalat honom att köra ett par låtar på nån välgörenhetsgrej. (Jag vet absolut ingenting om Cohen, ska tilläggas. Har inte lyssnat på honom alls, tål inte hans malande "sång", inte läst nån bok heller. Usch, nu skäms jag nästan lite.)
Så plötsligt klipps en annan kamera in, och man ser Bono bakom en keyboard, Adam Clayton med basen, Larry Mullen bakom trummorna och det var Edge som spelat så ljuvligt på gitarren. Bono stämmer upp och sjunger en vers, Cohen blundar och njuter, man kan ana en tår i ögonvrån. När låten är slut, bugar sej Bono lite lätt mot Cohen som ser ut att kunna börja gråta när som helst. De växlar en blick - ömsesidig uppskattning, stor ödmjukhet och respekt.
En kort intervju med Bono efteråt, han talar om hur Cohen fångat den mörka sidan av livet på ett speciellt i sina texter. Han säger (ungefär):
"He shares so many shades of black. Some of them are almost colourful."
Kommentarer
Trackback
