Lycka till i vardan!
Minns när jag som kanske 22-åring var på en väns 30-årsfest, och då kändes den födelsedan väldigt avlägsen för min del. Häromdan fyllde jag 34, så nu har jag speedat förbi 30 också, och det gick rasande snabbt.
Förra året passade svärmor på att påpeka att maken bara hade14 år kvar till 50, schysst, det perspektivet vill man ju inte ha på sina födelsedagar.
Maken och jag har varit ett par i snart 13 år, till sommarn har vi varit gifta i nio. Våra barn är åtta och fem och ett halvt. De yngre kollegorna hajjar till och säger ojdå, va länge, vilka stora barn. Men så kommer det ju vara för nåra av dem också, när de har lagt på tio år till på livet.
Imorse satt vi och pratade om att klara av vardan, det där med att släppa efter för brist på tid och ork, ge varann plats att bara vara de vi är. Det är fint, tycker jag. Att bara kunna vila i att vara samma gamla människa och duga ändå.
Vi har inget behov av att gå på krogen tillsammans, åka på weekends och lämna bort barnen. Ingen av oss går heller ut var för sej med kompisar speciellt ofta. Ingen av oss känner sej instängd, trängd eller hindrad av den andre, då behöver man inte heller bryta sej loss så fort man vill göra nåt på egen hand.
Så här ser jag på det hela:
Det ska vara fritt fram för utsvävningar, inom ramen för relationen förstås.
Det måste vara fritt fram att krisa. Det är ju osannolikt att den andre krisar samtidigt, man får bära varann ibland.
Ingen ska behöva bära den andre hela tiden. Man kan inte leva lyckligt i en relation, där man hela tiden släpar den andre efter sej.
Man måste ha ett eget liv. Det går inte att parasitera på den andre.
Skapa en egen livsrytm. Rätta mun efter matsäck, och sluta snegla på hur andra har det.
Det mesta av livet består av vardag, det går inte att leva för semestern eller weekendresorna. Funkar inte den biten av livet, då har man många hål i båten.
Hel och ren, frisk och mätt. Vad mer behöver man?
Ibland måste man få flippa ur, ha tokroligt, springa i ösregnet och hoppa i vattenpölar. Barnen behöver se att livet inte är nån militärutbildning.
Enkla saker är oftast roligast. På höstlovet satt jag en hel eftermiddag på stranden medan fyra barn roade sej kungligt med att samla stenar, rita i sanden och kolla hur mycket gummistövlarna klarade.
Man måste unna sej nåt man längtat efter ibland. Även om man egentligen inte har råd.
Var sak har sin tid. Man kan inte träna, jobba, resa jorden runt, amma, plugga och sköta hus och hem samtidigt. Ibland måste man välja bort nåt från listan, eller rättare sagt spara nån godbit till senare.
Plötsligt sitter man nämligen där en tisdag och tittar upp från potatismoset och ser den man valt att leva med på andra sidan bordet. Kanske det till och med sitter ett par barn vid bordet. Det regnar antagligen ute, och det är långt till nästa lön. Det är högar av tvätt, grus i hallen och bilen behöver tankas. Det är den dan som är det verkliga testet!
"Kolla där sitter han! Gud va skönt." Nåt sånt minns jag att jag tänkte.
Och till er som den dan tänker:
"Usch, där sitter han och glaffsar!" säger jag bara; lycka till i vardan!
Förra året passade svärmor på att påpeka att maken bara hade14 år kvar till 50, schysst, det perspektivet vill man ju inte ha på sina födelsedagar.
Maken och jag har varit ett par i snart 13 år, till sommarn har vi varit gifta i nio. Våra barn är åtta och fem och ett halvt. De yngre kollegorna hajjar till och säger ojdå, va länge, vilka stora barn. Men så kommer det ju vara för nåra av dem också, när de har lagt på tio år till på livet.
Imorse satt vi och pratade om att klara av vardan, det där med att släppa efter för brist på tid och ork, ge varann plats att bara vara de vi är. Det är fint, tycker jag. Att bara kunna vila i att vara samma gamla människa och duga ändå.
Vi har inget behov av att gå på krogen tillsammans, åka på weekends och lämna bort barnen. Ingen av oss går heller ut var för sej med kompisar speciellt ofta. Ingen av oss känner sej instängd, trängd eller hindrad av den andre, då behöver man inte heller bryta sej loss så fort man vill göra nåt på egen hand.
Så här ser jag på det hela:
Det ska vara fritt fram för utsvävningar, inom ramen för relationen förstås.
Det måste vara fritt fram att krisa. Det är ju osannolikt att den andre krisar samtidigt, man får bära varann ibland.
Ingen ska behöva bära den andre hela tiden. Man kan inte leva lyckligt i en relation, där man hela tiden släpar den andre efter sej.
Man måste ha ett eget liv. Det går inte att parasitera på den andre.
Skapa en egen livsrytm. Rätta mun efter matsäck, och sluta snegla på hur andra har det.
Det mesta av livet består av vardag, det går inte att leva för semestern eller weekendresorna. Funkar inte den biten av livet, då har man många hål i båten.
Hel och ren, frisk och mätt. Vad mer behöver man?
Ibland måste man få flippa ur, ha tokroligt, springa i ösregnet och hoppa i vattenpölar. Barnen behöver se att livet inte är nån militärutbildning.
Enkla saker är oftast roligast. På höstlovet satt jag en hel eftermiddag på stranden medan fyra barn roade sej kungligt med att samla stenar, rita i sanden och kolla hur mycket gummistövlarna klarade.
Man måste unna sej nåt man längtat efter ibland. Även om man egentligen inte har råd.
Var sak har sin tid. Man kan inte träna, jobba, resa jorden runt, amma, plugga och sköta hus och hem samtidigt. Ibland måste man välja bort nåt från listan, eller rättare sagt spara nån godbit till senare.
Plötsligt sitter man nämligen där en tisdag och tittar upp från potatismoset och ser den man valt att leva med på andra sidan bordet. Kanske det till och med sitter ett par barn vid bordet. Det regnar antagligen ute, och det är långt till nästa lön. Det är högar av tvätt, grus i hallen och bilen behöver tankas. Det är den dan som är det verkliga testet!
"Kolla där sitter han! Gud va skönt." Nåt sånt minns jag att jag tänkte.
Och till er som den dan tänker:
"Usch, där sitter han och glaffsar!" säger jag bara; lycka till i vardan!
Kommentarer
Trackback
