nurseblog

Ni kanske tycker att jag orättvist gav mej på endast farsor i mitt inlägg om besserwissergenerationen.
"Fan, våra morsor är ju också heeelt hopplösa", kanske ni tänkte.
Jodå, här fortsätter generaliseringen:

Våra mammor tillhör den första generationen kvinnor som, i syfte att en dag verkligen arbeta, skaffade sej en utbildning. Många av dem arbetade hela sina barns uppväxt, och lämnade dessa på dagis. En del stannade hemma tills barnen började skolan. I vilket fall skötte de samtidigt hem och barn till stor del på egen hand (jodå, det är bara att inse).
De drog ett enormt lass förstås, allt det där som vi i vår generation faktiskt delar med mannen i huset. Nu är det nåra damer som rynkar på näsan, men tänk efter:
Våra män kan ju laga mat, starta en tvättmaskin, dammsuga, duka ett bord, handla både mat och kläder utan sin fru, kanske baka en sockerkaka och till och med i många fall stryka en skjorta. Om vi, som jobbar lika mycket utanför hemmet som våra män, vill ha nåt gjort hemma, då kan våra män göra det! (Och gör de inte det, så vet de att vi vägrar ligga med dem.) Det är det inte många av våra farsor som kan!

På mammas tid fanns det väl inte heller mycket utrymme att förverkliga sej själv, kan man anta. Man gick inte på nån mysig kurs i andlig utveckling, tränade på gym eller gick på yoga. Nä, man hämtade sina barn, asade hem dessa samt matkassar på cykeln och ägnade resten av dagen åt hus och hem. Varje dag. Man krusade kanske fortfarande örngottsbanden, dammade ett visst antal gånger per vecka, putsade silver, stickade mössor och broderade dukar till jul. Alltså, allt det där som vi har skalat bort från våra göromål nuförtiden, till förmån för den där yogan eller vad det nu är.
Det var inte många av dem som hade en egen karriär heller. Nä, för det stod fortfarande mannen för. Och kvinnorna hade en enda lång mammaledigheten att leva i. Det kanske låter himla lyxigt, men jag tror personligen inte att det var så jättekul. I alla fall inte om man hade nån typ av aktivitet under skallbenet.

En besserwisser kan väl inte stå ut med att vara gift med nån annan personlighet än den självutplånande? (På detta vis är fru besserwisser inte på nåt vis speciellt olik de tidigare generationernas kvinnor, ty dessa var i stort likadana. Det, får man anta, har varit så sedan Hedenhös.)
Jag tror att det är därför våra morsor är så fruktanvärt undanglidande och ursäktande:

"Ja, jag vet... köttbullarna blev inte så goda som de brukar, det är mitt fel."
De smakar precis som vanligt, jättegott. Det finns inget fel.

Din mamma har råkat slå sönder nåt hemma hos dej. När du kommer hem, ska brottet erkännas:
"Det har hänt nåt hemskt." (Du tror att barnen är på akuten.) "Förlåt, förlåt, förlåt. Det var mitt fel. Ett glas gick sönder. Jag ska ersätta det."

Din mamma (kan också vara svärmor) mår inte bra, du anser att hon behöver gå till doktorn:
"Äh, det är ingenting. Så är det med gamla kärringar. Vi lever så länge vi lever."
"Men det vore ju roligt om du var pigg den tiden då. Man måste inte ha ont bara för att man är över 60."
"Det finns de som har det mycket värre! Har du inte hört om Gittan?"

De verkar drivas av mottot "inte ska väl jag?". De kräver inget, ber inte om nåt och ifrågasätter i stort sätt ingenting heller. De är utplånande, finns inte på kartan, de är förringade till den grad att de bara är en skymt av en skugga av någon som en gång kanske existerade.

Vi, som i vårt tänk, upplever att vi är värda nåt, fattar ingenting. Men, hallå, om man blöder från underlivet när man är 63, då går man väl till doktorn och frågar om det ska va så? Eller? Om man har ont i en arm, inte kan böja fingrarna ordentligt längre, eller hostar utan att vara förkyld - då ber man väl om hjälp, eller?

Nä, man tycker sej inte ha rätt att kräva något. Man har ingen egen personlighet, åsikt, man tycker inte nånting om nåt och har slutat fundera över vad som är meningen. "Nämen, så har det alltid varit. Det finns ingen anledning att ändra på det nu efter 40 år."
En del ber fortfarande sin man om pengar när de ska köpa nåt till sej själva ("ja, jag ser ju inte bra med mina glasögon längre, men jag har haft dom sen 1984, så dom har varit jättebra").
De kör aldrig bil, för det har de fått höra alltför många gånger att de inte är bra på.
De kan inte byta batterier i en ficklampa, "sånt får Bosse göra".
De lagar mat som de inte själva gillar, för den rätten gillar maken.
De har ingen insyn i ekonomin, det har maken alltid skött så bra. (Hallå, hur är det med era pensioner, ladies?)
De kallar varandra för "pappa" och "mamma" i relationen. Hur bra kan det vara? Nu har vi lagt ribban här; "om du tar hand om mitt liv och är min pappa (jag är ju hjälplös och har ingen egen vilja), så tar jag hand om dej och plockar upp efter dej och laddar kaffebryggaren åt dej så du bara kan trycka på knappen om jag inte hinner hem före dej. Ska jag torka dej i rumpan också?"
Vem vill ha det så 2008?

Tack och lov, har många av morsor funnit lite inspiration hos den yngre generationen och börjat ta lite mer plats. En del har satt blåslampa i röven på sina gubbar, "nä, det går inte att putsa fönster med den här utslitna axeln". Det har på vissa håll visats prov på ett jävlaranamma som sällan skådats, när nåns morsa plötsligt var frånskild och åkte till Mallis med Gittan och Maggan. (Tänk på henne, hon som varit på Bali i filmen Masjävlar. Underbart!)
Vissa har tyckt, att nu får det var slut med att lägga all tid på att upprätthålla en snygg fasad! Nu får "pappa" ta hand om sin skit själv. Jag säger inte att det är nån patentlösning, men det unnar jag verkligen de flesta av de här morsorna, det ger dem tid och ork att ta hand om sej själva.

Dags att kliva fram å ta för sej. En del yngre kvinnor är också dåliga på det, de har väl blivit lite smittade av sina morsor. Men jag tror inte det är nån som vill ha det såhär nuförtiden. Eller? Det är väl roligare om vi kör livet ihop? Kul om vi kan lika mycket? Bra om vi kan hjälpas åt? Toppen om jag också kan klippa gräset, om maken ändå tycker att det är roligare att dammsuga?