Upp till kamp mot kärringsnacket
Igår när jag gick in på jobbet, slogs jag av en tanke: Jag har jobbat här i två år, en arbetsplats nästan helt dominerad av kvinnor. Jag trodde att varje dag skulle bli fyllt av skitsnack och gnäll, sådär som man alltid hört att det blir när för många kvinnor ska försöka arbeta tillsammans. Tänkte att här kommer man få försvara sej med näbbar och klor från första dagen, hålla sin integritet i topptrim och stå upp för sej själv. Annars kommer man att bli uppslukad av kvinnokannibalismen, förintad och förnedrad.
Faktum är att inte en enda dag har det verkligen varit så. Jag möttes av glada, generösa kollegor som delade med sej av sin kunskap och tog mej under sina vingars beskydd på alla plan. Jag har hela tiden känt mej uppskattad, värdesatt och omhuldad. Inte av arbetsgivaren, men av mina kollegor. Totalt sett är de den största anledningen till att det är kul att gå till jobbet.
Jag har tidigare mest arbetat ihop med män, och det har alltid varit trevligt. Omtänksamma och glada, tillmötesgående herrar som har sagt ok till att ta med nakenbildskalendrarna från fikarumsväggen. Inget snack om att det är onyttigt med tårta "va fan, det är ju tisdag, klart vi ska ha tårta". Inget hymmel.
Senaste året har jag återigen fått några manliga kollegor, det är väldigt trevligt, de blir lite som vågbrytare i detta hav av fruntimmer. Den enda kvinnliga läkaren kommer ganska ofta till vårt fikarum också, hon känner sej nog lite mer hemma där. Hon bakar de mest oätliga kakor man kan tänka sej, men vi tackar och äter glatt.
Jag har alltid tänkt att när jag kommer in på en arbetsplats och känner att det snackas och sprids rykten, då ska jag tala om att jag inte vill vara en del av det. Jag skulle säga att nej, det här vill inte jag höra på. Hittills har det inte funnits så mycket anledning, visst har det varit lite tugg ibland, men inget speciellt oroande.
Kollegan F och jag slöt ganska tidigt en pakt då vi lovade varann att inte dras med i det negativa tugget, ni vet det här "men det är väl määäärrkligt att det alltid ska bli så här när jag jobbar" eller "ja, det kunde jag sagt från början att det skulle sluta så här". Vi sa att vi är ju liksom inte förgrämda än, så vi kan ju försöka se lite positivt på det hela. Och, jodå, det har väl gått hyffsat.
Jag brukar skoja med kollegorna och säga att om alla var aktiva i facket, skulle den samlade solidariteten kunna flytta berg. Det handlar bara om att våga ta upp kampen.
Faktum är att inte en enda dag har det verkligen varit så. Jag möttes av glada, generösa kollegor som delade med sej av sin kunskap och tog mej under sina vingars beskydd på alla plan. Jag har hela tiden känt mej uppskattad, värdesatt och omhuldad. Inte av arbetsgivaren, men av mina kollegor. Totalt sett är de den största anledningen till att det är kul att gå till jobbet.
Jag har tidigare mest arbetat ihop med män, och det har alltid varit trevligt. Omtänksamma och glada, tillmötesgående herrar som har sagt ok till att ta med nakenbildskalendrarna från fikarumsväggen. Inget snack om att det är onyttigt med tårta "va fan, det är ju tisdag, klart vi ska ha tårta". Inget hymmel.
Senaste året har jag återigen fått några manliga kollegor, det är väldigt trevligt, de blir lite som vågbrytare i detta hav av fruntimmer. Den enda kvinnliga läkaren kommer ganska ofta till vårt fikarum också, hon känner sej nog lite mer hemma där. Hon bakar de mest oätliga kakor man kan tänka sej, men vi tackar och äter glatt.
Jag har alltid tänkt att när jag kommer in på en arbetsplats och känner att det snackas och sprids rykten, då ska jag tala om att jag inte vill vara en del av det. Jag skulle säga att nej, det här vill inte jag höra på. Hittills har det inte funnits så mycket anledning, visst har det varit lite tugg ibland, men inget speciellt oroande.
Kollegan F och jag slöt ganska tidigt en pakt då vi lovade varann att inte dras med i det negativa tugget, ni vet det här "men det är väl määäärrkligt att det alltid ska bli så här när jag jobbar" eller "ja, det kunde jag sagt från början att det skulle sluta så här". Vi sa att vi är ju liksom inte förgrämda än, så vi kan ju försöka se lite positivt på det hela. Och, jodå, det har väl gått hyffsat.
Jag brukar skoja med kollegorna och säga att om alla var aktiva i facket, skulle den samlade solidariteten kunna flytta berg. Det handlar bara om att våga ta upp kampen.
Kommentarer
Trackback
