Avintellektualiserad
Har kämpat en hel del i min dag för att verka intellektuell. Det tyckte jag var det finaste man kunde vara! Tänk att bli respekterad och uppskattad för sitt intellekt, det ultimata!
För er som aldrig brytt er om att befinna er i den världen och tillståndet (grattis förresten!), följer här en liten snabbkurs:
Det gäller alltså att verka vara så bildad som möjligt, man (låtsas) läser avancerad litteratur och (säger att man) lyssnar på svårbegriplig musik. Gärna läser man poesi, helst på natten när man brottas med sina sömnproblem och sin ångest. Sånt drabbas man nämligen av automatiskt när man blir intellektuell.
Det är också viktigt att man tycker rätt, är politiskt korrekt. Man tycker till exempel inte att någon är ful, det finns inga fula människor, på sin höjd tycker man att någon är lite grå. Man väljer inte partner efter utseende heller, möjligen säger man att han har fina händer (ja, tjena...).
Man väljer vänner noga. Det ska vara vänsterradikala medlemmar av Greenpeace. Eller universitetsintellektuella, välutbildade människor som är på gränsen till obegripliga och osociala. Journalister på tidningar som utges i icke-tabloidformat (alltså broad sheet, finns det nåra såna tidningar kvar förutom Smålandstidningen?). Radio- och tv-folk som jobbar i public service är också ok. Psykologer, studenter, lärare och möjligen läkare (helst med erfarenhet av biståndsarbete).
Kläderna är viktiga, men här finns lite olika inriktningar. Som tjej kan man välja det punkiga, lite anarkistiska stuket med kängor och färgglada strumpbyxor och pins. Eller kulturtant/bibliotekariestilen med luftiga växtfärgade linnetunikor, Gudrun Sjödén-klänningar och fotriktiga skor. Eller poetissa med långa svepande kjolar och scarfsar från Indiska och hennarött hår, tänk Kristina Lugn.
Absoluta no-nos är naturligtvis allt som inte är ekologiskt, växtfärgat och bekvämt. Svart ska dominera, möjligen med nån liten färgklick. Velouren hänger kvar också.
I övrigt är det förbjudet att gilla nåt som är mainstream. Pojkband, McDonalds, Hollywoodfilmer, det går inte. När Nirvana slog igenom och blev allmänt kända, slutade alla intellektuella att lyssna på dem - bandet hade blivit mainstream. Det ska vara japansk, fransk eller sydamerikansk film, möjligen Bergman. Man tittar inte på tv i onödan. Teater är naturligtvis det bästa, man vill känna spottloskorna vina!
Man är medveten. Orättvisor ger man sej på, bojkotta Shell till exempel var viktigt ett tag. Men det viktigtaste är att man säger att man tycker så, om man sen stannar på den macken och köper en korv när ingen ser, så har det aldrig hänt. Numera är det inte korrekt att knarka, det var helt ok före 1985.
Man väljer lokal noga. Bibliotek, bokcaféer, ålderdomliga krogar och arbetarhak är godkända.
Enda godkända sporten är fotboll. Möjligen boxning.
Dansa? Njae, möjligen en tangokurs i Barcelona, annars är det inget för intellektuella. På uteställen får man möjligen stå och titta på, lite coolt lutad mot nån pelare smuttande på nån godkänd dricka (mer om det nedan).
Man äter gärna vegetariskt, ekologiskt , närproducerat och rättvisemärkt. Man äter med måtta, är inte för fet, gärna lite blek och mager (annars kan det ju se ut som man är rik, usch). Mat från andra kulturer är bra, då visar man förståelse, samhörighet och solidaritet (borsjtj har ju aldrig varit gott, men måste man så måste man). Rödvin (billigt), kranvatten och pilsner går bra att dricka, inget poshigt.
Man ser lite allmänt plågad och glåmig ut. Osminkat är bra.
Det är, utöver ovanstående, oerhört fel att ha tokroligt, göra bort sej, verka korkad, fuldansa på krogen, inte äga en välfylld bokhylla. Man ska ha en gammal cykel. Man ska vara seriös, vältalig och kontrollerad. Man får ju inte bli en pajas i färgglada kläder!
Jag har försökt avgifta mej själv från det här tänkandet. Jag har helt enkelt lessnat. Det är förstoppat, ålderdomligt och framförallt skittråkigt. Det som är kvar är det som är genuint jag, mina intressen och min smak. Jag strävar inte efter att bli accepterad i den världen längre, jag har slutat göra mej till. Jag räknar mej till de avintellektualiserade.
Det innebär inte att jag plötsligt tycker att American Pie är en jätterolig film eller att det är fint med hawaiiskjortor. Jag har inte plötsligt börjat gilla dansbandsmusik, miljöförstöring, Jerry Williams eller deckardrottningböcker. Kobra är verkligen mitt favoritprogram på tv, men jag gillar Grey's Anatomy lika mycket. Dyrt rödvin är godare än billigt och jag föredrar nya cyklar.
Framförallt har jag slutat bry mej om vad folk tycker, en solidarisk handling så god som någon.
Egensolidarisk.
För er som aldrig brytt er om att befinna er i den världen och tillståndet (grattis förresten!), följer här en liten snabbkurs:
Det gäller alltså att verka vara så bildad som möjligt, man (låtsas) läser avancerad litteratur och (säger att man) lyssnar på svårbegriplig musik. Gärna läser man poesi, helst på natten när man brottas med sina sömnproblem och sin ångest. Sånt drabbas man nämligen av automatiskt när man blir intellektuell.
Det är också viktigt att man tycker rätt, är politiskt korrekt. Man tycker till exempel inte att någon är ful, det finns inga fula människor, på sin höjd tycker man att någon är lite grå. Man väljer inte partner efter utseende heller, möjligen säger man att han har fina händer (ja, tjena...).
Man väljer vänner noga. Det ska vara vänsterradikala medlemmar av Greenpeace. Eller universitetsintellektuella, välutbildade människor som är på gränsen till obegripliga och osociala. Journalister på tidningar som utges i icke-tabloidformat (alltså broad sheet, finns det nåra såna tidningar kvar förutom Smålandstidningen?). Radio- och tv-folk som jobbar i public service är också ok. Psykologer, studenter, lärare och möjligen läkare (helst med erfarenhet av biståndsarbete).
Kläderna är viktiga, men här finns lite olika inriktningar. Som tjej kan man välja det punkiga, lite anarkistiska stuket med kängor och färgglada strumpbyxor och pins. Eller kulturtant/bibliotekariestilen med luftiga växtfärgade linnetunikor, Gudrun Sjödén-klänningar och fotriktiga skor. Eller poetissa med långa svepande kjolar och scarfsar från Indiska och hennarött hår, tänk Kristina Lugn.
Absoluta no-nos är naturligtvis allt som inte är ekologiskt, växtfärgat och bekvämt. Svart ska dominera, möjligen med nån liten färgklick. Velouren hänger kvar också.
I övrigt är det förbjudet att gilla nåt som är mainstream. Pojkband, McDonalds, Hollywoodfilmer, det går inte. När Nirvana slog igenom och blev allmänt kända, slutade alla intellektuella att lyssna på dem - bandet hade blivit mainstream. Det ska vara japansk, fransk eller sydamerikansk film, möjligen Bergman. Man tittar inte på tv i onödan. Teater är naturligtvis det bästa, man vill känna spottloskorna vina!
Man är medveten. Orättvisor ger man sej på, bojkotta Shell till exempel var viktigt ett tag. Men det viktigtaste är att man säger att man tycker så, om man sen stannar på den macken och köper en korv när ingen ser, så har det aldrig hänt. Numera är det inte korrekt att knarka, det var helt ok före 1985.
Man väljer lokal noga. Bibliotek, bokcaféer, ålderdomliga krogar och arbetarhak är godkända.
Enda godkända sporten är fotboll. Möjligen boxning.
Dansa? Njae, möjligen en tangokurs i Barcelona, annars är det inget för intellektuella. På uteställen får man möjligen stå och titta på, lite coolt lutad mot nån pelare smuttande på nån godkänd dricka (mer om det nedan).
Man äter gärna vegetariskt, ekologiskt , närproducerat och rättvisemärkt. Man äter med måtta, är inte för fet, gärna lite blek och mager (annars kan det ju se ut som man är rik, usch). Mat från andra kulturer är bra, då visar man förståelse, samhörighet och solidaritet (borsjtj har ju aldrig varit gott, men måste man så måste man). Rödvin (billigt), kranvatten och pilsner går bra att dricka, inget poshigt.
Man ser lite allmänt plågad och glåmig ut. Osminkat är bra.
Det är, utöver ovanstående, oerhört fel att ha tokroligt, göra bort sej, verka korkad, fuldansa på krogen, inte äga en välfylld bokhylla. Man ska ha en gammal cykel. Man ska vara seriös, vältalig och kontrollerad. Man får ju inte bli en pajas i färgglada kläder!
Jag har försökt avgifta mej själv från det här tänkandet. Jag har helt enkelt lessnat. Det är förstoppat, ålderdomligt och framförallt skittråkigt. Det som är kvar är det som är genuint jag, mina intressen och min smak. Jag strävar inte efter att bli accepterad i den världen längre, jag har slutat göra mej till. Jag räknar mej till de avintellektualiserade.
Det innebär inte att jag plötsligt tycker att American Pie är en jätterolig film eller att det är fint med hawaiiskjortor. Jag har inte plötsligt börjat gilla dansbandsmusik, miljöförstöring, Jerry Williams eller deckardrottningböcker. Kobra är verkligen mitt favoritprogram på tv, men jag gillar Grey's Anatomy lika mycket. Dyrt rödvin är godare än billigt och jag föredrar nya cyklar.
Framförallt har jag slutat bry mej om vad folk tycker, en solidarisk handling så god som någon.
Egensolidarisk.
Kommentarer
Postat av: Marika
Jag ooorkar inte med de där fiiina, intellektuella männskerna, fick nog av de där som gör allt för att inte uppfattas som Svensson och som gör allt för att uppfattas som svååra när jag läste medieproduktion. Du vet, svartvita fotografier av obestämbara föremål, obskyr fussionsjazz och gärna fanzines till någon väldigt smal och okänd artist...
F.ö. är jag intellektuell utan att ha funderat särskilt mycket på det - för vad är väl egentligen intellektuell...? ;-)
Vin ska kosta 90:- och uppåt. För tillfället har min smakgräns nått ungefär till 200:-strecket, sedan har jag inte förmåga att avgöra hur mycket bättre/dyrare det är. Har äntligen lärt mig uppskatta Bordeaux-vin!
Postat av: Anders
Glöm inte tennis och hockey oxå, bättre sporter finns inte =)
Trackback
